söndag 30 mars 2008

AU CLAIR DE LA LUNE, PIERROT REPONDIT (OCH ANDRA RÖSTER UR DET FÖRFLUTNA)

Det finns något vackert i språk när det sönderfaller och av en eller annan anledning upphör att vara kommunikation. Dialoger som en gång förts reducerande till rasslande obegripliga monologer. Språket nedbrutet till sin minsta beståndsdel: Ljud. Dagens upptäckt är en aldrig tidigare uppspelad ljudupptagning från 1860, den första kända inspelningen någonsin, långt före Edison's Mary had a little lamb fångades på en bit folie. De nyligen upptäckta tio sekunderna av audiohistoria fångar en okänd kvinna sjungandes den franska folkvisan Le Clair de la Lune, på en maskin kallad phonautograph, byggd främst för att visuellt spara ljudet genom att låta skissa ljudvågorna på sotsvärtat papper, av den tidigare relativt okände Édouard-Léon Scott de Martinville. Resultatet är ett märkligt språklöst mummel, som sjungande andetag, barnsligt grälla, som reser sig genom skrapande prassel. Det är som att lyssna till ett spöke, som ordlöst försöker komma till tals:
Jag minns från min barndom hur vi lyssnade på band från min mammas uppväxt runt 1963. Ett myller av mycket gamla kvinnor med väl artikulerad gammelsvenska. Och ur sorlet, bestämt, en enda gnällig släpig stämma som, liksom ställd inför barnet framför henne, gällt upprepade i mikrofonen: "Är det Anders?", och besvarades: "Nej det är Anne-Marie.", för att genast fortsätta: "Anne-Marie, var är Anne-Marie, är det Anne-Marie?" varpå någon viskande försökte tysta henne: "Ja, det är Anne-Marie." Och den gamla kvinna måste ha räckt över ett mynt till min då femåriga mamma för från de där nötta ljudbanden steg hennes viskande röst tillbaka ur de fyrtio flydda åren i ett kvävt "tack" innan hennes röst åter dränktes i tanternas tjatter. Och kvinnorna fortsatte att pocka runt barnet. "Anne-Marie, Anne-Marie, vad säger man Anne-Marie?" Om och om igen. "Vad säger man Anne-Marie?" Och tillslut tystnade de skramlande rösterna för ett ögonblick och i den mest kuvat sänkta flickröst jag kunde föreställa mig, svarade min mamma: "Jag sa tack."
Det är märkligt hur dessa sparade ögonblick tenderar att fånga något vi aldrig avsett och som när åren passerar framstår som allt mer plågsamt att lyssna till och betrakta. Våra barndomsminnen är i viss del efterkonstruktioner, ofta en förtätad känsla av frihet, trygghet och gemenskap med fokus på sammanhanget snarare än den egna personen. Det är svårt att minnas vem man var som barn, däremot minns man med värme situationerna och livet som spelades upp runt omkring en. Och det är skrämmande att höra det där förlorade barnet, utdraget ur sitt sammanhang, föra sin egen talan, om så endast det enda kvävda tacket.
Mina egen inspelade barndom kan summeras i det gamla kassettband från 1992 som plockades upp ur vår hemvideosamling för ett antal år sedan och som jag sedan dess har försökt förtränga. Det måste ha varit en inspelning av Söndagsöppet eftersom jag mycket vagt minns Ulf Larsson's valplika ansikte, hans mjuka släpande barnprogramsröst och grälla billiga kostymer. Där kan också ha varit Agneta Bolme Börjessons och Johan Thoren. Om det inte vuxit till en efterkonstruktion av mina samlade minnen av nittiotalets tevehistoria. Vi var där för något skoltevesportsprogram och jag och en pojke i min klass hade blivit utvalda att tävla å vår klass' vägnar. Det var en cirkus av ljus, irrande korridorer med svarta sladdar krypande längst taket, och en scen utan blickfång på vilken vi brutalt drogs runt av programledarna. Jag minns Ulf's hårda händer som försökte placera oss på det mest presentabla sätt ur tittarnas perspektiv och hans obegripliga vuxna ordlekar efter varje svar man gav honom.
(Ulf: Vilken fågel är en symbol för fred?
Jag: beep, En duva?
Ulf: Hurduduva...)
Jag minns också den hektiskt nedtickande tiden medan vi sprang runt i det svettiga heta rummet och försökte lösa de mest absurda uppgifter, häfta tyglister vid bord, äta lakritsremmar och vissla melodier, billiga atrapper som roterade runt oss, och travar med leksaker man tömde över oss vid programmets slut.
Vad jag däremot glömt var mitt eget ansikte. Jag bar en märklig sjuttiotalsoutfit, lång stickad väst med stor metalldragkedja, en märklig vit kråsbrus och tights, kläder jag måste fått för det där programmet och sedan aldrig burit igen. Och i mitt ansikte spelade en förvirrad nästan panisk skräck som hade resulterat i ett äcklande självgott leende. Och kanske var det den där skenbara bristen på självkritik som fick mig att må illa när jag tio år senare betraktade det knappt tio minuter långa klippet. Den där okuvade stoltheten, som jag inte kunde minnas, och den naiva följsamheten. Barnet jag betraktade bar inga likheter med den person jag mindes och ännu mindre med den person jag vuxit upp till. Hon saknade en föreställning om sin egen person, och en medvetenhet om den läktare som sträckte sig runt scenen i studio tre, där åskådarna applåderande följde skådespelet. Där fanns knappast ens kameran eller de rullande skärmar på vilka manus spann på, där fanns inte mer en den där knappt tioåriga flickan, och hennes okorrumperade rena idé om henne själv.

För de fulla artiklarna om den första ljudupptagningen: antingen BBC eller The NY Times. Bilden av Scott's Phonautograph courtesy David Giovannoni.)

BLÄCKFLODER OCH SJUNGANDE SAND - TVÅ VERKLIGA METAFORER

Vägarbete i Skottland och knappa timmen efter att bestarna satt tänderna i asfalten nere i Leith har halva Edinburgh fått telefon, Internet och television avskuret. Jag har sett det förr så många gånger. De gapande kratrarna i the Grassmarket som av någon anledning genast ringer en varnande klocka, och som nästan alltid innebär en dag i bäckmörker bland bokhyllorna, med tända ljus och ficklampor. (Jag gör mitt bästa för att utmåla denna utpost i all sin primitivitet, allt för att bekräfta de amerikaner som förvånat frågar om skottland har el, och som betraktar en likt en vaxdocka i en musee-monter, medan de utan ett ord eller en blick börjar fotografera bokhandelns innanmäte, och oss dränkta pirater i valens buk…) Den här plötsliga urkopplingen har uppenbarat ett skrämmande behov av den civilisation jag så gärna och dumdristigt fördömer. Och den så bräckligt balanserade vardagen verkar kollapsa tillsammans med asfalten i Leith. Kreativiteten är ett bygge i sankmark, en slags kamp mot tiden och det oundvikliga ögonblick då det tar stopp. Minsta rörelse skakar byggnaden i grunden och suger detta tveksamma hus tillbaka ner i avgrunden. Det är svårt att bortse från den där kvävande skräcken för ordlösheten, när de där fint utlagda brädorna att balansera sig fram över den sugande boggen, smackande givit vika. Jag är en vanemänniska. Orden tryter, och meningslösheten, hur banalt!, börjar som en spadtag i Leith.

Det roar mig att låta den verkliga naturen ta vid där den poetiska metaforen upphör. För språket dagar som denna är alltid konkret och i grunden så simpelt att sankmarken bokstavligen måste vara en sankmark. Av någon anledning, eftersom språket haltar, fastnar jag för två landskapsmetaforer över (den för tillfället undflyende) kreativiteten "Att skriva floder av bläck" och "Att sjunga som Sahara's sand" och deras bokstavliga bakgrund, (denna lätthet med vilken naturen låter inspirationen flöda). Att urarma dessa poetiska skapelser är en befriande hobby för den krämpande skribenten. Och jag har svårt att föreställa mig större poesi än att låta dessa metaforer komma till liv. För dessa tjocka floder av blåsvart bläck strömmar verkligen ner för en sluttning i skrivande stund. I Algeriet, närmare bestämt, möts de två strömmar vars kemsiska konsistens förenas till faktiskt bläck som flödar genom det torra landskapet.

"In Algeria there is a river of genuine ink. It is formed by the union of two streams, one coming from a region of ferruginous soil, the other draining a peat swamp. The water of the former is strongly impregnated with iron, that of the latter with gallic acid. When the two waters mingle, the acid of the one unites with the iron of the other, forming a true ink. We are familiar with a stream called Black Brook, in the northern part of New York, the inky color of whose water is evidently due to like conditions.” (Frank H. Stauffer,The Queer, the Quaint and the Quizzical, 1882)

Det är märkligt att föreställa sig denna tjocka svarta ström som förenas ur två glasklara källor men som snarare tycks strömma från självaste himlafästet. Närmare information om detta skribentens paradis tycks däremot svårt att komma över. Historien gäckar genom magasin och esoteriska uppslagsverk utan mer konkreta bevis än den märkliga analysen av de bidragande substanserna. Ständigt återkommer samma mystiska beskrivning i simpla omskrivningar kring orden ink, streams, peat, iron, acid. Från resebeskrivningar från 1800-talet, till kuriosa artiklar på 30-talet, barnböcker och även en liten brochyr från Carters Ink Company 1919. The South Jersey Star som i två rader den 23 december 1921 kommenterar existensen av nämnda flöde tillfogar för övrigt om inte belysande så underhållande, följande beskrivning:

”I follow you. And I suppose a reed swamp near by grows fountain pens.”

Kring de sjungande öknarna finns däremot en strid ström av dokumentation. För sanden vrålar verkligen öronbedövande. De två män, Mr Bertam Thomas och Mr. H. St. John Philby, som 1947 var den enda upptäckare som krossat den enorma arabiska öknen, beskrev båda den skrämmande upptäckten av den sjungande sanden. Mr Thomas häpnade då han plötsligt i den kvävande heta tystnaden hörde en klockren ton resa sig mellan sanddynorna och hans följeslagare pekade mot det överväldigande sandhavet och den fina röken som rullade ut över klippkanten och utropade: ”Listen to that ridge of sand bellowing!” Philby å sin sida övervälmigades av en djup dundrande musikalisk ton som slog in genom tyget i hans tält, upprört av en av hans guider som klättrade upp för sandsluttningen vid lägret:

”Quite suddenly the great amphitheatre began to boom and drone with a sound not unlike that of a siren or perhaps an aeroplane engine—quite a musical, pleasing, rhythmic sound of astonishing depth . . . . The conditions were ideal for the study of the sand concert, and the first item was sufficiently prolonged—it lasted perhaps about four minutes—for me to recover from my surprise and take in every detail. The men working at the well started a rival and less musical concert of ribaldry directed at the Jinns] who were supposed to be responsible for the occurrence. . . . I realized that the key to the situation was Sa’dan, seated on the top of the slope. It was evident that the music was being engendered by the sand sliding down the steep slope from under him.”

Melodierna tycks variera och inte all sand sjunger. Beskrivningarna skiftar. Från det dova ljudet av en mistlur, ett bultande organ, trumrytmer, och trombonsolon till harpans spröda toner. (Till exempel finns en liten ö i Hebriderna, Eigg, där sandstranden snarare den sjunger har för vana att vissla, när den fina torra sanden över kusten blåser över den våta stranden vid vattenbrynet). Liksom all verklig poesi är den sjungande sanden ständigt undflyende. Tonerna varar inte mer än ett par minuter. A. D. Lewis, forskare och författare till "The Roaring Sands of the Kalahari" försökte bevara den vokala sanden från den djupaste Kalahari öknen och bar den med sig i containers till Pretoria men fann att sanden förlorat sin röst vid ankomsten.

(Vidare läsning kring sjungande öknar: ER Yarhams, Mystery of the Singing Sands)
och tacksam hänvisning till The Kircher Society's notis kring bläckfloder, samt citat hämtat från Futility Closet's inspirerande samling miscellanea. Fotografi av Rosamund Purcell, ur hennes briljanta serie kring ruttnande böcker, Bookworm.)

onsdag 26 mars 2008

DEN GODA MÄNNISKAN

Efter ångest, rannsakan:

Jag har av någon anledning en lögnares nervösa uppseende. Den plötsliga påträngande hjärtklappningen, kallsvett, skakningar, stamningar och rodnad. Det är som om ett iskallt svart vatten pumpar upp genom struphuvudet och långsamt spränger örontrumman. Och de egna tankarna gör ögonblickligen världen diffus, som ett allt för högt ljud som slår emot en så öronbedövande att man upplever en absurd tystnad. Ändå kan jag inte minnas mer än en stor lögn ur mitt förflutna. Resten är den gnagande vardagssvekfullheten, allt det som pågår outtalat under ytan. Som i visst mån inte är mer än en lätt irritation, eller en icke outtalad mening, eller ett gräl man borde startat, men som nedtystat briserar den stilla ytan. De flesta konflikter i mitt vuxna liv har mest liknat ensidiga avbasningar. Jag tar emot utskällningar som man får sprutor hos doktorn; bit ihop nu, nu kommer det att stinga till ett litet ögonblick, och sådär ja nu var det över, så ska vi se till att få ett plåster på det där. Olikt de flesta har jag inga problem med att be om förlåtelse. Men den där obalansen förvrider empatin. Vattendelaren mellan genuin omsorg och självbevarelsedrift översvämmas. Och att urskilja när man vill stanna och hjälpa från när man har rätt att gå är omöjlig. Jag stannar således alltid. Och långsamt gror den ofrivilliga samaritens ilska. Och det är mörk skugga över samvetet som stilla förvrider begreppen gott och ont. En översvämmande själviskhet, som just för att den förtrycks, sväller upp och färgar alla handlingar. Däför ogillar jag när människor komplimenterar min ärlighet. Och jag blir nästan illamående när någon pekar ut min själviskhet.
Jag har en ganska fin fabel kring det här, så slagkraftig i sin symbolik att den skulle kunna ha passat bland Söderbergs historietter eller förklädd till ett lamm och en varg i en av Fontaine's fabler. Det var från mina dagar som servitris, (oh, denna själsliga prostitution, jag i mitt minne summerat till förruttnelsens stress, den där ständiga ångesten kring ruttnande mat, att tvångsmässigt lukta på skivor av kyckling, studera färgskalor på den med dagarna grånande äggmajonnäsröran och skaka om smoothiesarna i kylen. Döden var det genomgående temat, den så påtagliga tiden som passerade mätt i fysisk förruttnelse, i dagsavfall, torkat bröd och kött, kött, kött. Och allting tycktes dö, särskilt om sommaren, då hettan slog ut fryssystemet och de inplastade rörorna plötsligt började dofta igen. Den äcklade lukten av skinka, kyckling och fet curryröra som slog upp och dränktes i oset från toastern. Kampen mot tiden. Rötmånaden. De våta fläckiga tummärkena på paprikan, de sladdriga gurkskivorna, och avfall, avfall, avfall. Om kvällarna gnagde det i bakhuvudet och jag tog för vana att lukta på de egna måltiderna, att peta på grönsakerna med gaffel och att oroligt studera bäst före datumen på kartongerna i skafferiet. Servitris kommer jag aldrig att bli igen, hellre då obducent, jag föredrar förruttnelseprocessen nedkyld och uttalad. Jag studerar hellre lakoniskt än bekämpar. Där till bör för övrigt noteras det uppenbara föraktet för de så förnedrande yrket. Ofta fascinerade kunders plötsliga aggresivitet. Att så mycket hat kunde ödslas på något så banalt som en sked socker för mycket i kaffet. Och den där brinnande blicken som väntade på det första misstaget och sedan bockade av ens brister: slarvig, långsam, dum, otrevlig, inkompetent.)
En morgon kom en äldre man in på det lilla kaféet. Vi hade en av dessa inglasade diskar, bakom vilken jag rumsterade, en svettig glasbur mot vilken han lutade de nötta armbågarna. Han hade ett trevande sätt som om det var första gången han provade en rörelse, eller möjligtvis som om han suttit inlåst mycket länge och glömt vardagens kotym, de enkla utbytena, kroppspråket, och thanks, please och goodbye. Den första gången han kom in stod han i ett par minuter utanför fönstret och stirrade på mig, som om han förväntades bli inbjuden, och när han ögonblicket senare steg över trappan, var det med uppsynen av en man som förväntades bli utvisad. Han luktade. Han hade dåliga tänder. Och han sa inte särskilt mycket. "A a a, a tea" stammade han. Och sedan jag gjort honom en kopp de i pappersmugg stammade han igen "sugar" och höjde fredstecknet över disken. "m...m...ilk". Ändå flinade han nästan självgott. Och sedan jag räckt över muggen bockade han och gick utan att betala. Det rådde väl något slags tvivel kring hans sociala position. Han hade en hemlös' uppsyn, och gulnade fingrar som luktade tobak. Jag hade inget emot att bjuda på en kopp te. Och min chef, som jag liksom alla auktoriteter fruktade, var ute den där morgonen.
Så kom han tillbaka dagen efter vid samma tid. Smög tveksamt in igen och stammade "a tea"och promenerade ut igen. Den här gången varken väntade han på trappan eller undvek min blick, istället log han bara sitt besynnerliga leende. De följande veckorna kom han in varje dag, regelbunden som ett urverk och lika fåordig. Ibland hängde min chef i köket och jag påskyndade den där tekoppen för att dölja det faktum att han ofrivilligt idkade välgörenhet. Den där plötsligt så godtagna gåvan som ursprungligen hade varit en vänlighet började bli obekväm. För att gottgöra började jag betala den dagliga tekoppen själv.
Efter att ytterligare ett par veckor passerat började mannen klaga. Tet skulle vara starkare, och du, sa han, mer socker nästa gång, va? Jag kunde knappt titta på honom längre, den där sneda bruna tandraden och de där små knappögonen. Jag började därför gömma mig när klockan kröp mot elva. Duckade på lagret, det meterhöga utrymmet vid sidan av disken, för att undvika att bli upptäckt från gatan. Eller satte mig i köket. Och jag föraktade den där småsinta gemenheten jag såg hos mig själv. Varför kunde jag inte bara servera honom den där koppen? Varför gnager det än idag på mitt samvete. Hur jag började ifrågasätta vem han var. Hur jag plötsligt började ogilla hans korthet, hans dumma sätt att komma in och handfallet stå och vänta på den där koppen te, hans sätt att gripa handen och genast långsamt dra åt sig armen, axeln, huvudet., hans gula tåliknande tummar, som stelnat vax. Och leendet, det där förbannade leendet. För det fanns ingen vänlighet hos honom, ingenting annat än förväntan att serveras. Och det var som om moralen upphörde vid den där punkten när han kom vaggande över tröskeln och skuldens tunga andedräkt flåsade i nacken. Hur kan jag inte vilja ge? Hur kunde jag oroa mig för något så futtigt som min chef's åsikt? Varför vällde den här obehagskänslan in, den här krypande, stickande ångesten?
Klockan elva, likt ett urverk. Kopp, tepåse, vatten, socker, mjölk, ångest. Så fortgick det till slutet av sommaren då min chef tillslut för första gången serverade mannen en kopp te under augustis hetaste rusningstrafik och förvånat hojtade efter honom när han började gå utan att betala. Efteråt drog han ut mig i köket och frågade hur länge det hade pågått. Jag förklarade att jag betalade för teet ur egen ficka. Han skakade på huvudet. "Han luktar sprit och cigaretter" sa han. Jag hade aldrig sett det. I själva verket minns jag inte längre hur den där gamla farbror såg ut. Han har blivit en sån skugga att jag inte ens orkar ge honom en initial. "Han har pengar, förstår du?" sa min chef. "Jag bedriver inte välgörenhet här, och det ska du inte heller göra." Han skakade på huvudet. "Jag bjuder gärna på te" fortsatte han. "men inte såhär. Inte till honom. Kan du inte se det?" Hans praktiska och rationella moral var främmande min egen. Jag kan inte sätta mig till doms över människor. Jag har ingen inre vågmästare som lägger tyngden i rätt skål. Jag har bara en groende känsla av skuld. Av en brist på verklig känsla som sväljer alla valmöjligheter. Jag är så fruktansvärt rädd för mig själv.
Och forfarande maler den här fabelns moral i bakhuvudet. Kan jag beskylla honom för utnyttjandet av min "givmildhet"? Och av vilken anledning skulle jag säga nej till att erbjuda honom den där koppen te? Historien blottlägger givarens behov av tacksamhet. Eller vill jag hoppas rätten att välja våra välgärningar. För det rör sig om en ganska sjaskig gråskala. Och det ögonblick vi förlorar rätten att välja, förlorar vi begreppen godhet och välvilja. Jag kan bara ge så länge jag har rätten att göra just det? För någonstans i utsträckandet av handen byter orden skepnad, någonstans ligger den hårfina gränsen mellan att ge och att ta.

tisdag 25 mars 2008

ORGANISMEN

D reser till Spanien imorgon. Likt alla som en kort tid ska lämna butiken är han ansatt av kvävande dödsångest. Han har skickat mig en serie emails i vilka han mer eller mindre testamenterat mig uppgiften att hålla butiken vid liv och än mer viktigt att låta den förbli en utpost för de vansinniga och utsatta. I ansvaret skugga tecknas bokhyllorna i ett ganska främmande ljus. (Det är lätt att glömma att det enda som färdas i samma hastighet som ljuset är skuggan, ljusets inverterade tvilling, dess frånvaro, som alltid rör sig hack i häl.) Det finns en tryckande tyngd i skinnbanden och de billiga hyllplanen som bångnar av belastningen. Det är mörkt, klaustrofobiskt och kaotiskt. Listan på akuta arbetsuppgifter så lång att jag stundvis blir sittande sysslolös, liksom mentalt mättad av allt som borde göras. Böckerna roterar osålda butiken, från fönstret, till hyllan, till lagret, och tillslut, som idag skuffas de undan på de högsta hyllplanen, där dammet ligger tjock som snö, och likt snöflingor dalar ned över trasmattorna när det rörts upp. Att tala om hyllmeter är dessa dagar mer korrekt än att tala om böcker. De har förlorat sitt innehåll, reducerats till tetrisblock, till tegelstenar. Lagen, har varit dagens dilemma, de halvt söndertrasade 100 volymerna Scottish Law, rygglösa, pärmlösa, bladlösa, som ska gömmas i mängden för att spendera ett tiotal år i takhöjd. Ju längre man arbetar desto mer meningslöst känns arbetet. Bokhandeln är en organism, som långsamt mal sitt eget inre, långsamt nöter böcker, hyllor och mattor och spottar ut sitt fina grå damm. Frustande organisk. Om man skar upp tapeterna skulle det inte förvåna mig om tjockt svart blod pumpade ut. Det är svårt att lära gamla hundar sitta. Och sitta förväntas hon göra, besten, sedan D har åkt. Hyllor ska tömmas, meter ska rationaliseras, för vad, för att åter fyllas upp och svälla ut, och försvinna i den kvävande mångfalden, den plottriga detaljrikedomen som tycks täcka rum och väggar som en tunn film, allt detsamma, bok, matta, spanjor, tekopp. Det är ett destruktivt förhållande vi för jag och butiken. Den suger sin energi ur mig likt en insekt, som i ett spindelnät sitter jag klistrad i dess centrum, passivt upprätthållande status quo. Böckerna har åldrat mig femtio år. Jag är gammal som gatan. Jag känner mig uråldrig. Det första som offras är romantiken. De finns något komprometterande i en miljö som verbalt definierar dig varje steg du tar. Om och om igen summeras jag av andra. J's this that or the other. J är tyst. J känner ingenting. J vill ingenting. J kommer en dag att rymma. För i andras definitioner gryr snart en oavsiktlig lögn. När du aldrig ifrågasätter de kläder andra dräper dig i, kommer din egen nakenhet tillslut att skrämma dem. Och den här livslögnen är dig en dag övermäktig eftersom du aldrig sett den komma. Det är som en tsunami, som stilla sipprar in runt fotknölarna och sedan helt plötsligt står dig till midjan och innan du vet ordet av det sveper hon dig med sig och dränker dig.

Fotografi för övrigt, begåvade Lori Nix.

söndag 23 mars 2008

HAECKEL'S FRAKTALA ENFALD

Den här plötsliga marskylan har tecknat staden i mjöl-aktigt vitt, trottoarerna linjerade i frost och gräsmattorna i den avgränsade New Town parkerna, som krasar likt insekter under skosulorna. Min besatthet av det ständigt föränderliga vädret, som från vardagsrumssoffan kommit att bli en mycket långsam klocka. Väderverket som av någon anledning, mycket likt ett verkligt urverk, är en påminnelse om det organiska i den gråa skottska stenstaden med dess viktorianska gracer och edwardianska allvar. Naturen gör sitt intrång. Kylan har dragit in mössen, som prasslar under golvbrädorna. Soffans småskaliga blomstermönster kliar under benen som om det slagit rot. Jugendkandelaberns mjuka grenverk spirar. Murgrönan chippar långsamt ner stenen på fasaden, ett fint grus täcker asfalten.
Av någon anledning kommer jag att tänka på biologen och konstnären, Ernest Haeckel
, mannen som definierade fauna-måleriet med sina viberande detaljrika plancher och som rörde upp det darwinistiska dammet med sin konstnärliga om ej helt vetenskapligt underbyggda bevisföring. Den grundläggande sanningen för konstnären så mycket viktigare dess detaljer.
Född i Preussien 1834 kom Haeckel att stå med fötterna i två världar. På en gång biolog och konstnär, var hans jakt efter naturens mönster på en gång estetens och vetenskapsmannens. Och som en konstens mästare på övertalning kom hans tecknade ordning en kort tid att misstas för konkreta bevis. Mest notorisk hans kartläggning över likheterna mellan olika djur och människans embryoniska stadier 1874 som var på en gång överdrivna och förenklade för att driva hans tes. Haeckel sällade sig också till de som trodde sig kunna finna den evolutionära utvecklingen i sin helhet återspeglad i den embryots stadier och ansåg att människan i sin embryoniska utveckling gick genom fisk-, amfibie- och övriga former i livmodern, innan hon föddes in i mänskligheten. "Ontogeny recapitulates phylogeny" som han förklarade teorin. Kritiken var övervädig
ande och fortfarande när man söker på namnet Haeckel ramlar man in på vilda pro-genesis sidor som aggressivt diskrediterar konstnären. (Och därför bör tilläggas att Haeckel var mycket annat än förfalskare; under sin livstid, tecknade han och namngav över 4000 marina arter, ritade evolutionens första stamträd och myntade termer som ekologi och (kuriosa) lär ha varit den första att referera till the Great War som den Första Världskriget, innan han dog 1919. Det är också lätt att glömma hur nära konst och vetenskap måste ha stått i den proto-teknologiska åldern. Före filmen och kameran var teckningar, modeller och målningar grunden för den vetenskapliga katalogiseringen av världen.)Efter att ha studerat Haeckels Kunstformen der Natur känns det inte främmande att mannen sökte en perfekt ordning i naturen och evolutionen. De detaljerade vattenvarelserna liknar fraktaler, symmetriskt återupprepar de sina detaljer i helheten. Och det är väl det som fascinerar mig mest i historien om hans liv, det märkliga sam- och mot-spelet i konstnären och vetenskapsmannen, och ett nästan ogudaktlig begäret efter skönhet och ordning, som är lätt att igenkänna i sig själv. För Haeckel hade förmågan att teckna världen vackrare än gud hade skapat den. Och för denna aggressivt intensiva forskare (som Emma Darwin, the great man's wife i ett brev till sin son omnände som "very nice and hearty and affectionate, but he bellowed out his bad English in such a voice that he nearly deafened us.") att lägga band på behovet att kategorisera, att formulera och knyta samman det större sammanhanget med det mindre. Embryologin och Evolutionen därför förenade i den ideala ordningen hos Haeckel.
Iden om "det lilla" i "det stora" fyller ett konstnärligt behov och skapar en hanterbar ordning där alla delar är lika förklarbara och i grunden utgår från något välkänt. Och denna storslagna symmetri är lockande. I språket är synekdokerna (delen symbol för helheten eller vise versa) så maskerade att vi upphört att betrakta dem som metaforer. Och historiens vetenskapliga paradigm är fulla av tillfälliga tolkningar som till en början kopierar det bekanta för att långsamt bli allt mer främmande. Från Anaxagoras, den antika filosofen hävdade att allt rymmer allt annat, till Bohr's tidiga modeller av atomen om vilka han själv beskrev "the striking resemblance to a planatary system" i nobeltalet, en likhet som blivit alltmer främmande med utveckligen. Tidiga födelseteorier innefattade på samma sätt iden om spermier som förenklade homunculi, bokstavligen som "små män" som växte till barn i livmodern, upptäckta 1694 av en Nicolas Hartsoeker, (för övrigt inte helt förvånande var det tidiga microskåpets uppfinnare). Väldigt neat teori indeed eftersom idén om en homunculus givetvis födde frågan om denna lilla mänskliga kopia i sin tur förökade sig med en miniatyr. Reductio ad absurdum. Konstnärens perfekta värld lik Mandelbrots set och Koch's kurva som återupprepar sig själv perfekt i all oändlighet. There's turtles all the way down, som den gamla kvinnan förklarade kosmos för filosofen.

fredag 21 mars 2008

MUSEUM OF CHILDHOOD

Det kan vara equinoxen eller den plötsliga köldknäppen som får LP-spelaren att sakta ner och Bobs släpiga stämma att låta som den spelas på fel hastighet, dov och satanisk, tills bandet värms upp och Molly's Farm kan urskiljas ur helvetesskvalet. Det kan också vara Jesu död eller fullmånen, men dagen förflyter i lågmäld agitation. De märkliga kättingar som umgänge ibland medför och det nästan giriga fysiska behovet av ensamhet. Ofta finner jag mig springandes hem och anländer med hjärtklappning och skakande händer i ett försök att minimera all tid annat än den jag spenderar med mig själv, och mitt skrivande. Det är som om hela världen lägrat sig över mig som en hök, som om varje publikt ögonblick är väntan på ensamheten, varje meddelande, telefonsamtal, och efterhängsna timmar på jobbet, är ett inkräktande på den tid då tiden tycks stå stilla, på den absoluta ensamheten, den absoluta klarheten och det absoluta lugnet. För första gången på länge känner jag ingen sorg, ingen saknad och inga ambitioner annat än det överväldigande begäret efter ensamhet. Jag vill bara bli lämnad ifred. Jag vill slippa den där skulden som lägrar sig över samtliga relationer, tvånget att ursäkta sin frånvaro och sin distans, och tvånget att förmedla sig. Mänskligheten känns längre bort än någonsin. Som en annan art, eller en nyupptäckt frukt. Jag har på många sätt upphört att vara människa. Jag har blivit ängeln i rummet, som kontemplerar problemet "att gå" och "att lämna". Att hitta det naturliga avbrottet i min samtalspartners mening, att resa sig och gå, de tysta sekunder medan man samlar ihop sina ytterkläder, och klär på sig, stoppar tobaken i väskfacket och rätar ut byxbenen. Och att finna undanflykten att dra sig tillbaka. Att retirera utan att förskjuta och oroa. Varje ögonblick av rörelse är ett förskjutande av nuet och det umgänge man tillbringar det i. Sedan det organiskt naturliga tvånget att gå upplösts, är den egna viljan ur led, du har ingen rätt att röra dig, du kan stanna för alltid.
Jag antar att det här är åldern då det är meningen att vi ska etablera oss. Kanske därför passande att spendera påsken på The Museum of Childhood, detta nostalgiska panorama över oskulden. Denna historiska återkonstruktion av ett fenomen vi så gärna vill kapsla in, men egentligen aldrig fullt kan minnas eller återuppleva. Istället ordet Nostalgi. Och som vuxen vill man kunna leka igen, när man som barn egentligen på något plan ville spela upp och överta vuxenheten. Alla dessa spädbarnsdockor, bilbanor och dockhus. Detta så hanterbara microkosmos av en så oförklarlig enorm värld. Barndomsmuseet är mer än ett museum över en ålder, ett museum över tingen man omgav sig med. Och kanske också ett monument över en idyllisk barndom vi tror oss ha förlorat eftersom den barndom vi minns alltid är tecknad i högst privata färger och med åren förlägrat med den föråldrade teknologins nyanser, ett sjuttiotal i gult, nittiotalet i polaroid, sextiotalet i technicolor och allt dessförinnan i svart vitt. Föremålen likaså åldrade, som om de faktiskt aldrig kommit i nytt okrusat papper, emballage och kartonger. Som om de alltid varit så nötta, trasiga och malätna. Minnet spelar spratt. Som om minnena ligger i tjocka sediment och vi borstar dammet av det översta och redan där finner nyskapade minnen av barndomen. Minnen av minnen. Tågrälsen slingrar genom montrarna. Dockorna på plan fyra är nästan medicinskt numrerade med små vita lappar, och påminner om stel vuxenskap, uppmålade och uppklädda. Somliga redan skalliga, på en gång spädbarn och gamla tanter. På nedre plan spelar automatorna fortfarande för fem pence gången, en mekanisk orkestern trummar i otakt, dragspelet pumpar tomt, och pianot gnager tänder, de orörda tangenterna spasmiskt upp och ned bakom det röda snöret. På plan två, de rudimentära arbetarklassleksakerna. En docka med ansiktet utskuret ur en sko, och de gamla rag n' bone, dockorna, verkligen inte annat än en bit djurskelett inlindat i gulnade trasor. Någon annan har tillverkat ett helt möblemang i bark, vass och fjäderpennor.
Samtidigt kan vuxenheten förbrylla mig i lika hög grad. Jag skulle kunna vandra i timmar genom ett vuxenhetens museum, genom upphängda kostymer, inramade räkningar och rekonstruktioner av dubbelsängar, matvarubutiker, och parsamhet. Provsitt volvo's förarsäte, skriv ett cv, säg upp dig, ha en affär, drick drinkar i en hotellbar.

Märkligt nog, mer än något annat, mer än lekar, naivitet och frihet, saknar jag att ha någon som bekräftar mig. Som barn skedde all utveckling på två plan, vart enda ögonblick skedde i ens egna ögon och i den osynlige förälderns. Varje omvälvande storhet skulle förmedlas, godkännas, berömmas, och framför allt ses av någon annan än en själv. Mina minnen, erfarenheter och egenskaper samlades av någon annan än mig själv. Jaget var aldrig förlorat. Varje slag som slogs vakade någon osynligt över ens axel. Det fanns alltid tre par ögon. Det slog mig med enorm sorg den dag jag insåg att mitt liv kunde fortgå utan att jag förmedlade det till någon annan. Att jag kunde vrida mig i ångest, gråta, älska och skrika utan att det fanns någon annan där som fångade in ögonblicket. Att det bara förflöt. Att jag var min egen gemensamma nämnare. Och att det i framtiden inte skulle vara någon annan än jag som bekräftade och mindes mitt eget liv.

torsdag 20 mars 2008

FOLKMASSANS TYSTNAD

Tystnaden i 17- och 1800-tals grupporträtt är en av mina många mindre besattheter. I höstas i Londons National Portrait Gallery blev jag stående framför Benjamin Robert Haydon's Meeting of the Anti-slavery Society (ovan). Haydon som var ganska förjust i enorma grupporträtt (ett par år tidigare hade han lyckats klämma in 197 ansikten i sin Reform Banquet) lyckades porträttera samtliga 500 delegater i ett slags absurt hav av vit brittisk hud och kroppslösa åldrande manshuvuden. Dynamiken därför än mer fokuserad vid tavlans (nästan) enda svarta man och tillika tavlans enda riktiga utbyte av blickar och rörelse: den jamaicanske tidigare slaven Henry Beckford (med ryggen mot åskådaren, i centrum, Haydons intressepunkt i myllret, slaven och delegaten som blev ansiktet för förändringen, "the African sitting by the intellectual European, in equality and intelligence" som Haydon själv uttryckte sig) med blicken intensivt fästad vid den stående talmannen Thomas Clarkson.
Delvis p g a det historiska tvånget att demokratisk återgiva samtliga närvarande och delvis p g a året 1840s bristande teknologi, som tvingade Haydon att mycket hastigt skissera skedet och senare måla de individuella ansiktena efter andra källor, har resultatet blivit smått surrealistiskt. Vid närmare studier pågår den hetsiga slavdebatten nämligen i en knäpptyst folkmassa, de slutna munnarna genomgående i ansiktsmyllret, till och med Clarkson, med fingret i luften, uttryckslös och sammanbiten. Och blickarna hos de 500 delegaterna tycks stirra ut i d
en kvava föreningsluften, som om skamsna är det inte ett enda av deltagarnas ögonpar som möts. Täckt i en grotesk köttfilt breder tystnaden ut sig, ansiktena staplade på varandra i ett klumpigt kollage, och fastän än oplanerat är detta, i min mening, målningens storhet. Dess klumpiga detaljrikedom, som just genom sitt misslyckande blir på en gång surrealistiskt och modernt. Detta omvälvande historiska ögonblick som kapslat in i det ögonblick då rummet stannade upp, och den absoluta tystnaden inföll. Fem hundra personer med slutna läppar, stilla kontemplerande ingenting, blickande in i fjärran.

I en annan ambitiös gruppering, Sir George Hayter's grupporträtt (som the f-ing NPG är för snåla för att låta bloggare kopiera) av Storbrittaniens House of Commons från 1833, med nästan fyra hundra individuella ansikten varav 320 identifierats, är individerna försjunkna i det privata och tycks sitta och pilla med byxbenet, drömma sig bort, absurt vinkla sig mot sin granne eller sitta och småle. Kanske för att Hayter's teknik långt överträffar Haydons, och målningen ger en överväldigande realistisk känsla, blir motivet så mycket mer absurt. Därtill den märkliga kontrasten mellan den officiella smått pompösa scenen och de samtidig så privata inåtvända ansiktena. För tystnaden är högst privat, är den inte? Och den leder rakt in i den tigandes inre, ambitionslös, kontemplativ och högst intim. Det tog 10 år för Hayter att avslut
a storverket och ytterligare 15 att sälja det okommisionerade porträttet, de fyrahundra ansiktena fotografiskt realistiska och försjunkna i tystnad, en tystnad som blir bisarr eftersom deras kroppsspråk engagerat uttrycker ett samtal som uppenbarligen inte pågår och inte för en sekund speglas i deras blinda ansikten. Har samtliga parlamentariker blivit stumma eller börjat idka telepati? Skuggorna och den svarta munderingen påminner om en vaka. Den sorgsamma sysslolösheten och igen: den överväldigande massans tystnad.Om både Hayter och Haydon ofrivilligt formulerar en slags sorg, eller kanske snarare skuld som tar form i de bortvända blickarna, är tystnaden i Karl Anton Hickels "William Pitt adressing the House of Commons on the French Declaration of War 1793" (andra ovanifrån) trots det tunga ämnet, betydligt mer förnöjsam och bitvis nästan erotiskt intim. Den vithåriga peruk-beklädda församlingen män sitter nästan uteslutande och småler för sig själva. Färgerna är mjukare och slår ibland över i pastell: en röd rock, beiga byxor, mjukt blått och grönt. Och i centrum, Pitt, med handen utsträckt i luften, feminint särade fingrar som smekte han en osynlig gestalt över kinden, munnen hårt sluten och blicken förlorad. Det är knappast en krigsdebatt som pågår, snarare ett behagligt gemensamt drömmeri medan den klarblå himlen bryter fram utanför fönstret. De regerande männens ansikten likt små pojkars, underfundiga, komiska, liksom de korslagda benen på den främre raden och det nästan fåfänga spelade allvaret. Att inte en mun öppnas och knappt en hand reses är förbryllande. Scenen är försjunken i plastisk stillhet. Det är lätt att sätta händerna för öronen och föreställa sig målningen animeras. Individerna upphöjda genom sin tystnad, storslagna genom sin stumhet. Hur de hänger kvar frusna i sina privata poser och väntar. Skakande av ansträngningen. (Återigen är NPG's version betydligt bättre och kan zoomas in i detalj).

Jag har aldrig erfarit den där totala tystnaden i folksamlingar. Det närmaste jag kommit det där ögonblicket var ett par minuter på en pretentiös skottsk burleskklubb, där en mångsysslande artist från scenen instruerade publiken att tiga och lyssna till avsaknade av tystnaden. Att försöka föreställa sig de ofrivilliga ljuden som musik och lyssna till rytmen. Han kan ha refererat till stycket som en hyllning till John Cage, och förklarat att kompositörens stycke 4.33 givetvis var allomfattande eftersom verket innefattade alla ljud det uteslöt, och något sådan som tystnad inte fanns. En slags naken g
enans lägrade sig bland de uppklädda pinupporna och de sammetsdraperade dandysen. De flesta undvek varandras blickar som om de kände sig blottade, stirrade i golvet eller ut i luften, andades häftigare, eller knäppte fingertopparna obekvämt mot glaset, som om det döljande sorlet plötsligt dragit sin skugga från dem och de ställts i tystnadens strålkastarljus. Tystnaden är aldrig de gamla parlamentsmålningarnas rofyllda livlöshet, tystnaden är obekväm och upprörande. Den bultar påminnande i bröstet, den tjuter genom näsan och smackar mellan läpparna. När estradören åter slog i cymbalerna och deklarerade ljudets återkomst skrattade man och tittade lättat på varandra: "Så löjligt."
(För mer tigande grupper kan jag för övrigt rekommendera John Trumbulls målningar av the Declaration of Independence, ringa 47 personer och lik förbannat inte ett ord över deras läppar. Samt Howard Chandler Christy's Scene at the signing of the Constitution of the United States 1787, som för övrigt har ett charmigt antal uppsträckta händer (elegant formande pilar mot tavlans fokus) som hänger livlösa i luften i patetiska försök till handling och ett gediget antal fåfänga män som stirrar rakt in i betraktarens ögon. För ett samtida exempel Noel Murphy's målning av samtliga 108 medlemmar av the Northern Ireland Assembly (ovan).)

onsdag 19 mars 2008

BETLEHEM 2004

Jag pendlar uppenbarligen mellan eufori och desperation så hastigt att kroppen knappt kan hänga med och jag finner mig totalt utslagen redan vid klockan ett. Efter några timmar i min brors studentrum mitt emot södersjukhusets lokaler vars upplysta rum med surrealistiska vita metallskepnader som slår ut över en märklig gårdsplan med svarta rektangulära dammar, krusade i vinden, är kvällen höljd i rofylld tonårsdekadens. Av bläcksvart nattkaffe framför en överfylld ljuslykta som agerar askfat, av flugor i rispapperslampan och räkningar i halvt uppfläkta kuvär över golvet. Dekadens ännu inte ett tillstånd utan en målriktning.
Jag minns Glasgow för snart fyra år sedan.


Glasgow om nätterna har en överhängande råhet i luften, som att sätta näsan till en spritflaska och andas in. Dess vidunderliga gråhet tornar upp sig kring infarten, där övergivna bostadskomplex bommats igen med träskivor och lämnats, inväntande förfall, eller när pengar finns att uppborda, demolering. Hilton skuggar M8:n med svarta glas mot en grå fasad. Och sista bussen stannar vid tolv på Buchanon Street Busstation, en öde parkeringsplats, med ett tjugotal kallt upplysta bås i en halvcirkel kring den asfalterade gården. När jag anlände för snart fyra år sedan var stationen är tom så när som på fyra svarta taxibilar parkerade mot trottoarkanten, chaufförerna tillbakalutade, tomt stirrande ut i mörkret. Någon bläddrade i kvällstidningen. Mannen i den främre bilen, med ljuset avslaget, lät röken från en cigarett rulla ut mot glaset innan han hakade upp dörren, släppte fimpen på gatan och stönande sträckte ut sin känga och trampade ut glöden. Han hette James, skulle det visa sig, en korpulent frånskild sextioåring med en fjortonårs dotter och en liten knappt inredd två, knappa kvarteret från ex-fruns hus. Han andades väsande och rökte som en skorsten, fimpandes över plastmattan på golvet, innan han slängde ut det gulnade filtret genom fönsterrutan, och räckte över sitt tummade paket till mig, genom hålet i plexiglasskivan mellan oss. Mayfield med dess röda extraprisbanderoll kring plasten, den billigaste smaklösaste tobaken Storbritannien har att erbjuda.

Glasgow, 9 september 2004, bredde ut sig som en sur sjö utanför taxifönstret, glasklar men livlös. Stan kunde knappast liknas vid annat än ett Betlehem för tvåtusentalet i förhållande till dess gästfrihet. Medan natten utanför förvreds i sin kulmen och pubarna slog igen vid ett och de sista grällt upplysta snabbmatsresturangerna drog till sig
de grönvitrandiga fotbollströjorna, likt nattflugor vid en låga, stapplande med sina bruna flottiga papperspåsar upp för gatan, uppenbarade sig staden i all sin sänglöshet. Det första vandringshemmet vi stannade vid var fullbokat, liksom det andra och det tredje, och de dyrare hotellen, till och med självaste Hilton. Vi satt i det gula ljuset från taxilampan och lyssnade på det brusande ljudet från taxicentralens pakistanske telefonväxel i radion, som tillslut uppgivet deklarerade sin hjälplöshet, "There's nowhere tonight..." Den blekt blå bilklockan slog över i tre. Nollorna rullande fram, som om slaget tycktes oändligt plågsamt. Och James böjde sig fram och slog av den tickande mätaren.

Hans lilla hus låg i en av Glasgows uniforma villaområden. Putsfasad och grusplan, likt en sandfärgad medelklassöken. Han visade mig hummande runt de fyra rummen. Det garderobstora köket med furuskåp, det knappt möblerade vardagsrummet och hallen med en serie inramade fotografier av hans fjortonåriga dotter, liten, satt, med tandställning och tjock svart eyeliner. "She lives with her mom, my ex-wife, just down the road." Hans engelska trög som sirap, släpig och guttural. I det lilla sovrum visade han upp den syrgasmask han måste använda om nätterna. Han slog på den och vi lyssnade till dess artificiella andetag, och det rasslande maskineriet. Han trädde den över näsan och munnen för att förklara, fingrade över inställningarna och andades så djupt att den tunga klotrunda överkroppen hävde sig kantigt. Ljudet påminnde om brusandet från grannens vattenledningar, på en gång knappt hörbart och överväldigande i den annars så isolerade tystnaden.
"It's me lungs" sa han. "But it innay the cigarettes that are to blame." Som om hans ensamma andetag inte redan vore lägenhetens enda ljud var han bunden till en maskin som orkestrerade dem. "My wife hated that I snored. Used to wake'er up."

Rummen var avskalade som om de aldrig fyllts upp igen efter skiljsmässan. Den lilla enkelsängen med dess noppiga lakan, en fleecefilt utbredd till överkast. Blå heltäckningsmattor spirande runt sängen och garderoben. I vardagsrummet visade han sin bokhylla, två gånger noll komma tre meter, ett par encyklopedier, ett par barnböcker, Moby Dick, och en skottsk historieantologi. I övrigt den universella ålderdomsestetiken, blekt rosa fransade lampskärmar, inrökta konturtapeter, decenniegamla soffor, och furumöbler från Ikea. Och den så överhängande ensamheten, från den enda diskade koppen vid diskhon, den enda handduken i badrummet och den ensamma läderfåtöljen framför teven, med den gråa cigarett-askan pudrad över det högra armstödet.

Han bäddade åt mig med en brun sovsäck på den oanvända bäddsoffan och vi satt under tystnad och tittade på sportreferaten som repriserades i loopar om trettio minuter. De förutsägbara resultaten om och om igen. Nästan generat förberedde han en tallrik åt mig i det lilla köket och ställde ned den på soffkanten. Den brittiska kosten som då tycktes så oändligt främmande. Former, färger och smakkombinationer ur en Burtonsk skräckfilm. Torra vitrosa sockerkaksformer med sylt och glasyr, och kantiga pudrade chokladkakor och färglösa puddingar i små plastförpackningar till kolsvart frukostte. Han hade ett behov att förklara även de mest basala aspekterna av sin livsföring, som om alla dessa vardagliga banaliteter hade gått ouppmärksammade allt för länge, och först i någon annans umgänge fick sin betydelse. Han pekade ut de ensamma krukväxterna, de få porträtt som hängde över väggarna, soffkuddarna, askfatet, och tofflorna som om de minsta beståndsdelarna plötsligt blivit de viktigaste, som om han fann sig nästan stolt över att kunna säga någonting om dem, att kunna visa upp den tyngd av minnen som hade lägrat sig istället för möbler i de tomma rummen.

Sedan jag hade somnat måste han ha gått ut för att fortsätta sina ensamma pass över glasgows gator för jag vaknade av att han kom hem igen vid soluppgången och smög in i det lilla sovrummet och väntade på att jag gått upp innan han kom ut igen. Han hade köpt en karta över Edinburgh som han slog upp över frukost teet och Mayfair cigaretterna medan han förklarade att han lika gärna kunde köra mig hela vägen. Motorvägen låg öde i morgonsolen. Han hade kört Henke Larsson en gång, minns jag, på den tiden när han spelade för Celtic. Och han förklarade att han hade varit mycket liten, mycket vänlig och pratsam. När han släppte av mig utanför den nedklottrade trappan till the Backpackers Hostel knappa timmen senare skakade han avfärdande på huvudet när jag frågade om jag var skyldig honom något. En pint, sa han, en pint nästa gång du besöker Glasgae. Han klottrade sin adress och sitt nummer över en utriven sida ur kartbokens försättsblad. Och sedan, efter viss tvekan, krafsade han dit sitt namn i kapitäler ovanför: JAMES. Avskedet var på en gång taffligt och bottenlöst tragiskt. Jag tror att han räckte fram sin hand genom den nedvevade rutan och att han ett ögonblick satt kvar, slog ut en Mayfair ur det blå paketet och tände den, medan jag vinkade från trappuppgången med min enorma kappsäck. Och sedan rullade han ut över kullerstenen och försvann i myllret av svarta taxis runt hörnet på Princess Street. Jag upplevde det som om båda våra liv försjönk i osedd tystnad. Hans i den rasslande rökfyllda taxin och den lilla isolerade tvåan, och jag i mitt eget främlingskap, på en ranglig loftbed i ett blåtecknat rum i en av vandrarhemmets många slingrande korridorer. Jag å andra sidan skulle, på den tiden, erövra, bygga upp mitt nätverk av bekräftelse, av åskådare. Han skulle fortsätta att vänta, fortsätta sina nattliga tiominuterssamtal med turister, alkoholister och affärsmän, fortsätta vänta på den fjortonåriga dotterns besök, och åter sjunka in i den stilla osedda lunken, låta möblerna åter bli möbler, och somna till det tunga pulserande ljudet av de egna andetagen.

måndag 17 mars 2008

KALI DANSAR

Bokhandeln förhåller till sina kunder ungefär som min lågstadieklass brukade bemöta vikarier, ett flyende intresse, en delad respekt och en ganska stor dos ögontjäneri. Vissa dagar är kaos granne med boklådan, och okynnigheten kittlar som pollen i luften, kollegorna otåliga och rastlösa, som om vi alla är på bristningsgränsen, som om bokhandeln hotar att svämma över. Jag misstänker att vi är en av få kvarvarande kapitalistiska företag som aktivt bekämpar vår egen framgång, anarkistiskt på barrikaden mot marknadens normer, medan siffrorna i budgeten långsamt tickar ner månad för månad. Det är egentligen inte helt sant men D., trots oklanderlig hjälpsamhet, vägrar blankt att anpassa sig till något han inte är. Mönstret, det hejdlösa helvetesvinden av oanständighet, följer alltid samma mönster dessa dagar:
Det regnar ute. Vi förolämpar varandra på det brittiskt kärleksfulla sättet. Bokhandelns framtid tycks ligga i omintetgörandet av den skitlitteratur som drar ner vår höga standard, Cookson, Steele och Wilbur Smith, Caloriecounters och Atkinsmetoden, not to mention den pastellrosa romansserien Mills and Boons: The Doctors bride by sunrise, The heartsurgeon's secret son, Who needs cupid?, My lady innocent. Marknadsekonomin är glasklar och knivskarp och ljudet när man slår an framtidens sträng är ett klockrent A. Alleluja! Knappnålsögat vidgas ögonblickligen till en highway av framgång. Vi måste göra oss av med skiten. Rening är förnyelse. Ring klocka ring.
Och D slår lite på måfå upp en dammig gammal kokbok med fransiga kanter och trasigt omslag, vänder intresserat på den, och säger plötsligt: "I like this book. I think I will keep this book for myself." Varpå jag skakar på huvudet och liksom i förbigående ser efter i fall vi har några kunder i butiken. De gånger våra kunder står tryckta mellan bokhyllorna kan skådelspelet ta form och eskalera. "It's very nice indeed" säger jag. "I like that book you're holding, D." D. skakar på huvudet: "I think I'm going to keep it." Han torkar bokens pärmar med skjortärmen. "I think this book is mine." Det är destruktionen som får blodet att koka. Vi reser oss båda. "No D, I think I deserve that book." Och vi griper tag i varsin sida av den uppfläkta pärmen medan dialogen accelererar snart i svordomar och förolämpningar. Det är lika delar komik och allvar. En slags klumpig tespisk uppvisning kombinerat med verklig uppdämd vrede. Vid det här laget har kunderna stannat upp vid hyllorna, sjunkit in i sina ytterkläder och blivit ett med hyllorna och bokryggarna. Eller också rest sig och gått. Och grälet kulminerar i någon form av brottning, primalskriksövning eller hetsjakt nedför gatan utanför. Det slutar alltid med att boken slitits i bitar med de sönderrivna papprena utspridda över golvet, och jag och D på var sida om det kapitalistiska offret med varsin avsliten pärm.
Jag frågas ofta ut om mitt bottenlösa avgrundsvrål efteråt, medan vi fortsätter med den mer slentrianmässiga processen av att papperssortera avfallet. Kanske för att jag blivit reservationens ansikte i bokhandeln, förvånas man över min så uppriktiga ilska. Genom tårarna och adrenalinruset kan jag för ett ögonblick se deras ansikten när jag skriker, D's och de andra kollegornas, och för ett par sekunder spelar en verklig skräck i deras ansiktsdrag. Det är en bräcklig respekt och en ganska absurd osäkerhet. Jag brukade se samma sak i skolkorridorerna när ett gräl spelades upp mellan två av klasskamraterna, ögonblicket innan slagsmålet bröt ut, den där gäckande uppslagna blicken av på en gång förvirring och beredskap inför det oförutsägbara. Den nästan djuriska ansiktslösheten. När ansiktsdragen för ett ögonblick löses upp och kroppen övergår i ren styrka och dess gränser breddas till det gränslösa. När ruset passerat skakar mina händer fortfarande.

Bild för övrigt från tjeckiske konstnären, Richard Stipl, Sleep of reason.

TILLFÄLLIGA HEM

L- håller långsamt på att förvandlas till en polsk-svensk koloni. Gatan har rivits upp eftersom stadsrådet har fått för sig att denna relativt lilla stad kommer att gynnas av en spårvagn. De röd-vita konerna marcherar ned för backen kring den vidsträckta graven, som långsamt börjat fyllas med regnvatten och skräp. Avlagda kläder hänger uppslängda över de temporära staketen, och förkastade rester från fredagsnatten ligger kringströdda i den uppbrutna asfalten, mögliga bacon-rolls, flaskhalsar och den fläckiga röda tråden från ett drucket slagsmål som spårat ut. Att spårvagnarna ska röra sig ned i denna öken av igenbommade affärer, furusängsbutiker och oljiga snabbmatsställen som tomt blickar ut mot byggarbetet känns smått absurt. Ändå har processen inletts, och de övre kvarteren vid backens krön har börjat transformeras. Tre svenska barer har öppnat med rena nymålade fasader, ikeafåtöljer, termosar med gevalia och kopparbergscider i kylen. Och på andra sida spårvagnsklyftan sträcker sig det lilla Polen: en polsk delikatessen, med kulörta färdigfabrikat i trefärgsskala: rött, gult, grönt, konserver, glasburkar med rivet kol och morötter, korvar i en mängd storlekar och styrkor, vitt surdegsbröd, och Burtonska gräddbakelser. Intill har en polsk frisersalong öppnat, med de universella åttiotalsglamour-affischerna bakom avgasgrånade fönster med handskrivna notiser på polska. Och lite längre ner två nyöppnade kaféer. Efter en promenad kring L's hamn (som till stora delar förvandlats till en grusöken med futuristiska byggprojekt i vitt och grått vid horisonten, två sjunkna båtar på sin sida i hamnen, och doften inte av sjögräs utan maltbröd, från den lokala fabriken, i luften), dricker jag och J eftermiddagste i på den ena. Föreståndarens plötsliga entusiasm får mig att misstänka att vi är hans första okända kunder. Resturangen är öde. Otända ljus i märkliga trälycktor dekorerade med torkade blad står uppställda på de röda dukarna. Ett rudimentärt tromp l'oeil motiv har målats upp över väggen, en tafflig pelarfasad i bränt tegel mot en allt annat än paradisik trädgård. Snarare än att ge åskådaren illusionen av yta, hänger motivet som en deprimerande skugga över borden. Och ändå finns den brinnande ambitionen i projektet. Den estetiska drivkraften. Krakow, har han döpt resturangen, och menyerna står tecknade på polska på fönsterglaset. Enjoy our meals. På den mindre färdigtryckta engelska menyn finns de brittiska standard-varorna, bacon och ägg, korv och bönor, te och mer te. I disken ligger chockladkakorna uppradade. Inget är lämnat åt slumpen. De hårda mattliknande beiga gardinerna uppknutna med ett pärlband av plastkulor i guld och rött. En ensam kvinna läser det brittiska skvallermagasinet Heat och pratar med föreståndaren på polska. Den tidiga nittiotalsmusiken dämpar samtalet. Hans händer skakar så mycket att han måste vända tillbaka med våra koppar te halvvägs över golvet. Sedan han ställt ned den ena koppen kommer han tillbaka med den andra, det utspillda teet likt en brun ring över det vita tefatet. Skeden rasslar. Han har en prästs blida och blidkande ansikte. Om han kunde krypa fram över golvet mot oss skulle han göra det. Det är inte en brist på stolthet utan enbart ett begär efter att bli uppskattad. Det går inte att förneka att det taffliga möblemanget och den hantverksmässiga väggmålningen är en konstform, att den lilla prästen med den lösa svarta slacksen och det fint kammade håret, har lagt ner sin själ i projektet.
Det här behovet att återskapa våra hemmiljöer fascinerar mig. Jag minns en semester med en väninna för kanske sju åtta år sedan på kanarieöarna, min första upplevelse av tid- och platslöshet kombinerat med en märklig intensifiering av årstiden. Det var vår och ön hade förvandlats till ett byggarbetsplats, de enorma kranarna reste sig i tiotal på andra sidan stranden, de märkliga skeletten av halvbyggna tomma hus kringspridda i stenlandskapet, och bungaloosen öde runt hotellkomplexet. Frukostbuffen var en billig kombination av alla tänkbara nationaliteters begär; svenskt knäckebröd, marmelad på vit toast till britterna, yoghurt, musli, torra croissanter... Det var som ett microkosmos av våra nationella identiter, den minsta gemensamma nämnaren, som av någon anledning reducerats till våra konsumtionsvaror. Våra rötter nedskalade till kopparbergs cider, ikea och köttbullar. (Ändå finner jag en förvånande skönhet i fulheten. Det är en slags finkulturens nya exotism. En dröm inte om Amazonas gröna djungler, eller Thailands vita stränder, inte den tidiga nittonhundratalets ide om vilden, utan den asociale intellektuelles begär efter den vanliga människan, efter den lyckliga människan. Den moderna människans problematiska relation till skönhet, som efter århundraden av nästan matematisk estetik kommit att slå över i en konstnärlig förkärlek för det fula, det äcklande och onda. Den ironiska generationens estetik.)

De mänskliga behoven är på liknande sätt nedskurna till sin mest basala nivå på miljöer där vi ofrivilligt tvingas stanna. I en artikel, förmodligen den första beskrivningen av vad Guantanamo Bay verkligen ser ut som, fastnar jag för den surrealistiska miljön. Guantanamo Bay som blivit synonymt med orangea fångdräkter, staket, öken och avskalad brutalism är i själva verket till stora delar en kondens av den amerikanska kulturen med ett eget shoppingstråk: Starbucks, McDonalds, Subway, Pizza-Hut, en Wal-Mart kopia och en presentbutik med Guantanamo nyckelringar, shot glas, och t-shirts; It don't Gitmo better than this. Kanske märkligare än att tänka sig soldaterna avslappnande på det lokala snabbmatsstället efter ett grovt förhör, är den absurda idén om vad vi behöver för att klara oss, vad vi behöver för att uppleva en nostalgisk känsla av ett hem. Av någon anledning stannar det alltid vid menyn, som om vi är vad vi äter, och denna vana så länge den kan upprätthållas enligt traditionella rutiner, skapar en slags trygghet i våra liv.
En liknande miljö av tillfällig hemtrivsel har byggts upp i entren till det sjukhus där J's mamma för tillfället ligger inlagd med bruten lårbenshals. En serie plastartade blomsterbäddar i vita porslinskrukor, ett blek servering med fastskruvade bord, och lat surrande belysning, en trave brickor och tallrikar och tre oljiga "dagens", engelsk husmanskost, grällt upplyst och fräsande i dessa kistliknande metallbehållare på heta vattenkokare. En kiosk med tobak, läsk, chockladkakor och magasin. Ett par tulpanbuketter för £2 i en svart plastbunke på golvet. Och ett par snurrande ställ med kort och pocketar. Höger om entrén finns den ställföreträdande kyrkan, ett vitmålat rum med en bänk, ett rudimentärt altare, med en av dessa 70-talsdukar, ett par ljusstakar, ett litet krucifix och ett större silverkors över väggen. Furustolar med beiga kuddar placerade i grupper ut med väggarna och en av dessa små speakers upphängda i takhöjd spelade religiös musak. I sovsalarna har folk packat upp sina personliga ägodelar på sängborden, en kombination av tidsfördriv och hemlängtan, fotografier, chockladaskar, pocketböcker, damtidningar och korsord. J's mamma svär åt personalen och har nikotinabstinens; hennes nattduksbord är nästan tomt. Vi tar med oss likörpraliner när vi kommer, dessa små chockladflaskor med krusat omslag i grällt guld och små miniatyretiketter. Alkohol som alkohol. Luften är på en gång kvav och medicinskt ren. Jag kan förstå behovet av en drink, atmosfären tung och frän som av alkohol.
Sjukhusmiljön har alltid intresserat mig genom sina kamouflerande egenskaper. Det är inte en slump att vi refererar till sjukhus och ålderdomshem som hem. Det är illusionen vi vill skapa. I vintras under en promenad uppe i M-side, hamnade jag och J oväntat, efter att ha klättrat över ett trasigt staket och strövat genom ett hagtornsfält, på en av M-sides öppna mental sjukhus. På andra sidan hagtornsfältet bredde det lilla bostadsområdet ut sig. De smala gatorna och gallerförsedda fönstren innan vi insett misstaget var vad engelsmännen skulle beskriva som uncanny. Miljön föreföll till en början identisk med den flotta lägenheterna i M-side, tills likt krakelerat porslin, den anonyma fasaden upplöstes. Gatorna saknade namn och föreföll overkligt smala, oanpassande för biltrafik, trottoarna stundvis klädda i gräs, som om de sällan eller aldrig beträddes. Det gallerförsedda fönstren på de övre våningarna nedsläckta. Och häckarna, blomsterarrangemangen onaturligt perfekta. På hörnet låg en liten cornershop, igen förklädd, och först vid närmare studier uppenbarad genom de varor som tömts från hyllorna: rakhyvlar, alkohol, kondomer, blöjor, barnleksaker och familjeförpackningar av middagsmåltider. Istället hade förskjutningen skett mot enmansportioner av microvågsugnsmat, ett raffinerat utbud av chips, tobak, läsk och choklad. Igen, för att upprätthålla en fasad av att vara ett samhälle, en känsla av hem, anses inte behövas mycket annat än en cornershop, ett bistert grönområde, en umgängeshall och på en av kullarna på sjukhusområdet, mentalanstaltens egen pub, the Tipple-in. Det är samma idé som ligger bakom Drive-through McDonalds i Guantanamo, svenska köttbullar på Kanarieöarna och Kafé Krakows meny av kielbasa med surkål, bigos och Barszcz, rödbetssoppa. En kulinarisk livboj att gripa efter i ett försök att glömma de två behov som är de enda som faktiskt skapar en känsla av hem: gemenskap och frihet.

lördag 15 mars 2008

INGENS NÄRVARO

I'm Nobody! Who are you?
Are you-Nobody-too?
Then there's a pair of us!
Dont tell! they'd banish us-you know!

How dreary-to be-Somebody!
How public-like a Frog-
To tell your name-the livelong June
To an admiring Bog!


Det finns en heder i att dra sig undan till det absolut privata. En oskuld i att upphöra att försöka vara och rebelliskt endast underhålla sig med sitt eget umgänge. Jag känner mig ofta som Emily Dickinson's I'm Nobody. Men också i dess tilltal finns en omöjlighet. Ingen förutsätter ensamheten, det öppna tilltalet skapar alltid en social ram, och genast är man en Någon. Hur försvarar man dessa groteska kväkanden man känner sig så tvungen att uppehålla sig med. Hur förblir man Ingen?

Det absurda i namngivandet av negativa tillstånd är att själva namnet omeddelbart skapar en närvaro. Så är Ingenstans en ofta besökt plats och Ingen en aktiv aktör i världslitteraturen. För givetvis är det omöjligt att namngiva ett intet utan att namnet i sig förmedlar en mystisk närvaro och detta kartläggande av det icke-existerande gör denna skrämmande öken till en överkomlig handfast plats. För ingenting kan i själv verket inte förklaras som annat än sig själv och ordet är en språklig illusion av kunskap. Vilket kanske förklarar varför vi är så besatta av idén. I själva verket blir dessa namngivna icke-identiteter en ganska skrämmande armé av teoretiska spöken när man väljer att eftersöka dem genom historien. (Vem har inte som barn bläddrat igenom citatböcker och häpnat åt den tidslöse Anon's visdom. Res er John Doe's of America. Jean Duponts från Frankrike. Fulanos från Spanien, Mario Rossi, Nai Gor, Matti Meikäläinen, och Numerius Negidius. Och ta av hatten inför Alan Smithee, filmhistoriens anonyme kreatör som sätter sitt namn på alla de verk som otaliga regissörer vägrar sätta sitt eget namn på. Allan Smithee som för övrigt kan krediteras för det första pilot avsnittet till MacGyver och videon till Whitney Houston I will always love you.)

Det påminner mig om det klassiska arbetsplatspoemet: "There was an important job to be done and Everybody was sure that Somebody would do it. Anybody could have done it, but Nobody did it..." Självfallet författat av Anon Himself.
Och när eftersökt tycks denne Herr Nobody, denna gud, som utan att åldras går genom åldrarna, trotsa de mänskliga lagarna och dyka upp på de mest oanade ställen. Malcolm X uppmanar honom: "Nobody can give you freedom." Einstein sätter sin tillit till honom: "A theory is something Nobody believes." President Bush vet vem som håller i trådarna: "Nobody said it was going to be easy and Nobody was right." Ingen går som en gast genom litteraturen och historien, alltid på en gång oskyldig och evigt dömd. Alltid närvarande och samtidigt, per se, alltid frånvarande.
Radulfus Glaber, den franske munken, var den första att upptäcka denne mystiske identitet som laglöst drog genom bibeltexterna och de latinska klassikerna av Cicero och Horatius, vid slutet av tolvhundratalet. Gestalten Nemo, latin för Ingen, visade det sig snart, besatt krafter som mätte sig med Gud själv: odödlighet och absolut frihet. Radulfus, för vilken Nemo snarare än en simpel negation var ett konkret substantiv, häpnade över den okändes makt. Nemo trädde där ingen man trätt; för Nemo var allt möjligt; Nemo var undantaget i lagböckerna; Nemo hade mött Gud. Bibelns Nemo Deum Vidit (Ingen har sett Gud) blev i Radulfus tolking: Nemo har sett Gud. Nemo kom att gestalta det banbrytande, de omöjliga och trancendenta, och inte minst den totala friheten.

Radulfus verkliga intentioner bakom sin Historia de Nemine är givetvis tvivelaktiga. Med största sannolikhet var Nemo inte mer än en litterär lek, men Radulfus bryderier skulle likväl lägga grunden för en sektlik besatthet vid den mystiska Sankt Ingen, Secta Neminiana. En sekt som kanske skulle bli mest känd för den renlärlige Stephen från St Georges allvarliga kritik och bön om att Ingen's kättare skulle brinna på bål. Och så har leken kring Nemo vridit sig runt sin axel. Mer än något annat blir St Nemo en skrattspegel för den religiösa ortodoxin. För i själva lagverket och i de bibliska negationerna - ingen skall, ingen får, ingen måste - bor den anarkistiske Nemo, som för evigt paradoxalt motsätter sig de eviga påståendena. Komiken är det medeltida religiösa mörkrets största upprorsmakare. (En liknande rättegång pågår för övrigt idag mellan Scientologerna och hackermarodörerna, Anonymous, för vilka den religiösa gruppen kräver en besöksförbud. En rättegång som givetvis erbjuder ofrivillig komik. Vem är dessa anonyma enligt lagverket om inte oss alla?)

Ingen's paradoxala identitet är givetvis lika gammal som ordet. Homeros låter exempelvis Odysseus yttra det okända och avlägga sin person i språklig list när Cyklopen Polyphemus frågar efter hans namn och han svarar honom: Οὔτις (Outis), Ingen. När Odysseus och hans mannar senare övermannar jätten och kör ett spjut genom hans enda öga, kan han inte annat än skrika efter hjälp: Ingen dödar mig! Symmetrin i scenen är vacker. Medan han ännu kan se sin motståndare känner han honom som Ingen och när han lär sig mannens verkliga namn som Odysseus skanderar från det avseglande fartyget, är det i egenskap av vemsomhelst, en ingen, eftersom Polyphemus stirrar ut i vinden med blinda ögon och namnet ekar ur ett mörker av nothingness.


Joerg Schan skapade den mindre kände Niemand, tyska för Ingen, på 1500-talet. "Nobody is my name, and I bear Everybody's blame" som hjälten introducerade sig. Schans Niemand, var tjänarnas svarta får i hushållet, alla misstag kunde skyllas på Nobody. En märklig detalj är att historien publicerades i två omgångar, 1507 och 1533, i den ursprungliga versionen var Neimand en komisk karaktär som tyst tog på sig de andras skuld medan den senare versionen presenterade något av en rebell och sanningsägare. Och så kom Niemand liksom Nemo att en kort tid vara synonym med den rebelliska friheten, namnet buret av anonyma upprorsmakare och signerat under flammande samhällskritik.

Gerta Calmann har en underbar essä (The Picture of Nobody) om Ingens litterära identiteter och hans utveckling och förhållande till jämnlikarna Somebody och Everyman. Everyman som har förblivit det gyllene genomsnittets karaktär vi alla kan ta till hjärtat, ursprungligen från 1500-talets kristna allegoriska spel, och numer representerad i den moderna litteraturen somden realistiske figuren som står stadigt i det litterära kaoset, mannen vi alla känner för och med och föreställer oss vara. Och Somebody, denna sociala funktion, ännu en kroppslös gast, som på medeltiden ofta var den allegoriskt skyldige bakom Nobodys lidande (i George Baron's pamflett Nobody, his complaint, pågår till exempel en dialog mellan Master No-body och Doctor Some-body. Somebody genom att alltid neka sin skuld har gjort Nobody, den evige syndabocken, sjuk) har idag stigit till en oförklarligt hög position. Somebody, en någon, oanmäld men distingerad, vars mystiska onämnda kvalitéer just genom sin vaga existens gör honom acceptabel, eftersträvandsvärd. Han är specifik och allmän på samma gång, men aldrig vemsomhelst.
Ingen har med andra ord semantiskt rört sig det fulla varvet, från en komisk nolla, till Nemesiansk gud, har han åter kommit att anta mer negativa konotationer och slöddrets egenskaper. A Nobody numer unisont inte med en Gud utan snarare med en konkret ingenman: de fattiga, de fula, de maktlösa. Nollorna. Från total anarki och obegränsad makt, förlorade Ingen all kraft, och reste sig som motsatsen, den man rycker på axlarna inför, den man passerar utan ett ord på gatan, a nobody tillslut. Och så har vi tillslut förlorat den litteräre narren, mannen som ironiskt nog aldrig ens funnits.Vad Intet eller Ingen är är egentligen omöjligt att formulera eftersom det är en antites till allt vi känner och kan beskriva och hänger likt en skugga inför det som faktisk är. "Nothing is more real than nothing." Av alla beskrivningar av tomhet är Oliver Sacks på en gång så banalt vardagliga och så skrämmande fundamentala liknelse den jag föredrar framför andra. Sacks liknar känslan av intet, vid känlsan av ens hand sedan man sovit på sin arm och vaknat och för någon minut funnit handens nerver kapade och de neurologiska banorna tillfälligt urkopplade, det flyende ögonblicket då handen tycks stulen från kroppen, en föremål utan vilja och liv, utan närvaro, likt dött kött, sand eller sten och samtidigt befriat på en gång från vikt, ålder och konsistens. Att beskriva den sovande handen är att beskriva något som inte påminner om något annat på jorden och Sachs patienter brukar referera till förlorade kroppsdelar som något som är "nowhere to be found."

Ex Nihil Nihil Fit.

torsdag 13 mars 2008

INSEKTSLÄRA

Bland de viktorianska böckerna i bokhandelns bakre vrå är det lätt att gå och botanisera i timmar. Det finns en underhållande kontrast i de ganska pretentiösa banden med snirklig ornamentering i präglat guld, marmorerade kanter, och graverade illustrationer, och det ibland relativt humoristiska och långt ifrån vetenskapligt korrekta innehållet. Så kan till exempel en ganska oansenlig röd volym från trettiotalet, märkt naturvetenskap och rikt illustrerad med svartvita teckningar, vid närmare studier framstå som högst bisarr. Boken ifråga, Insect Ways on Summer Days, In Garden, Forest, Field and Stream av en viss Jenett Humphreys, sätter tonen i författarinnans joviala förord, en nästan oförståbar ordtravning av onomatopoesi och barnsliga tilltal. När sedan insekts efter insekt tillåts paradera förbi blir tonen en helt annan. Plötsligt är antenner, åtta ben och fasettögon normen, svarta pansarkroppar likt misantropisk propaganda marcherar fram över sidorna och vänder sig bitsk mot läsaren, pekande mot den bleka mjuka patetiska huden:

"you, with your pink skin, your chubby limbs, and your pate of flaxen hair"
"your eyelashes like garden-palings, your lips like crimson sofa-bolsters"


Jenett's insekter är en syndfull skara, hetlevrade, giriga, hungriga och äcklande på det mest naivt naturliga sätt och deras värld av frosseri. Vårt landskap av mat breder ut sig kring dem. De svarta arméerna. De lastfyllda. De ofrälsta. Flugan som puttrande lägger tusentals ägg över familjens middagsbiff, som lättjefullt flanerar över ett land av flott, fett och sötma,
"up this hill of bacon, along this valley of herring-reminding me so nicely of a yarmouth smoke-house!-past this lake of gravy on to this broad continent of beef.. and I could spend years here if I could only live that long."
Inte sent efterföljd av Athalia Spinarum, pasternacks flugan, som så politisk inkorrekt stoltserar med sin osläckliga hunger:
"There was one year alone in Devonshire when we ate up turnips to the value of £100000. Now I call that something to be proud of! Black Jack, the Nigger, won a great battle that year!"
Endast överträffad av den perverse slaktaren, Sophy Suckit, det latinska namnet undflyr mig, vars hunger endast kan liknas vid en massaker, ett sexuellt behov av att suga ut innehållet ur sin föda medan den kämpar för sitt liv. Och det orgasmiska mordet når sitt klimax först då det plumpa offrets nu tomma skinn kan avfärdas. "My best is rather a large quantity too, I can tell you. It is this much: It is to suck one hundred little green-fleas in an hour! It sounds very giantlike and very like the slaughter of a battle; and I must say I am very proud of it. For of course every Aphis is as dead as a doornail when I have had the milking of him! And the way I do my little killing is so clever, too. It is quite as clever when I come to think of it as sticking a fine young soldier on a bayonet or driving an assagai right through him. (...) I
plunge my tongue into a plump Aphis, and hold him up as high as I can reach, he kicks: I dont care a bit. He kicks harder: It is nothing to me. And then and there I suck all the goodness out of him, high up as he is, and I fling his empty skin away, and proceed just the same with his brother."
The locust, gräshoppan, å sin sida har ett väl underbyggt rykte för att vara lite av en djävel men framstår i Jenett's tolkning som en högst individuell, smått underlägsen halv-idiot, vars enkla rytmiska poesi, lynnigt skiftar av och åter. Ena stunden mjukt bedjande:
"Salaam! Here! Little sahibs, and little mem-sahibs, or pickaninny sahibs! Why do you not notice me when I make you my salaam? Did you not hear? Did you not see? Am I a dog that you despise me? Am I a slave that you pass me by? Salaam! Ah! that is right now. You turn your turqoise eyes to me..." Och nästa stund, överväldigad av sin egen massa, sin skrämmande mängd av uniforma viljelösa följeslagare, skiftar tonen över i det dominant tvångsmässiga: "They say I shift; that I move about; that I am like an emigrant, or I am migratory. It is true; for I am one of a race hatched in swarms, in armies, in countless myriads; one of a race who must and will be fed; and when we have eaten the food in one province we must march on to the next, eating as we go; and it grows into a battle who is to have the tender wheat-ear and the young green leaf - the people of the province, or we the locusts. Silence! Hark you!Tom-tom! tom-tom-tom."

Bilderna hänger kvar i sin råa naturlighet sekunderna efter att ha slagit igen Humphrey's barnsliga insektslära. En slags avskalad mänsklighet hänger kvar med dammet i luften, de enkla darwinistiska måstena - föda, förökning, överlevnad. För bortom de svartvita teckningar, fig 1, fig 2, fig 3, till vilka dessa märkliga monster stundvis refererar, och bortom deras böner om upprättelse och rätt att leva, är de som mänskliga karaktärsteckningar en mycket underhållande patologi. Dessa abnormt hungrande varelser som skryter om de kopiösa mängder mat de konsumerat, deras kallblodiga kannibalism, och skrämmande frivola ton vars musikaliska hummanden och uttryck uppmanar ett slags naiv tourettes: Tom tom, tick tick, zz zzz, chop, chip, chup, salaam!

söndag 9 mars 2008

MR X OCH KONSTEN ATT VARA EN PERSON

Att vara en person, kan för den sjukligt asociale ibland ses som en verklig konstform. För den som finner sin egen identitet ständigt undflyende, som varken kan räkna sina intressen eller djupaste begär på högra handens fingrar, lika ytlig som en vattenpöl om våren, är den totala styrkan i en glasklar personlighet alltid ett objekt att dyrka. Den ogrundade skärpan i en figur som slår handen mot bröstet, här är jag, och visar pekfingret mot alla som tvivlar. I den skottska själen tycks finnas en ogrumlad känsla av identitet, av stolthet, rubbad endast av det inre vansinnet, alltid ståndaktigt mot omvärlden.
X
(som kommit att bli min ide om den arketypiske mannen, mitt platonska ideal, och därför med rätta kan tituleras med den kändaste av initialer, Herr X) mästrar konsten över alla andra. Eftersom jag har en fysik av järn, och är en av de få kvinnor som kan dricka ikapp med honom, som kan svepa den rökigast island single malten, och följa upp med en pint Guinness utan att blinka, har han någon slags märklig aktning för mig, grumlad endast av min totala blyghet, som till en början hänger som en mur mellan oss, som en kolsvart natt där endast ett fåtal bleka stjärnor kämpar genom mörkret. I min brist på karaktär har jag utvecklat min förmåga att lyssna, en förmåga som med all rätta också sprungit ur mitt passionerad intresse för historier av alla slag. Där jag kämpar med min språklöshet och den avgrund som mitt vara innebär, är andra människors historier den gren jag famlar efter i fallet, och den eld som tänder mina ögon och får mitt ansikte att brinna. Och X är ändlöst fascinerande att lyssna till. X är skiljedelaren mellan det banala och speciella. Han har levt otaliga liv som rör sig som skuggor under vattenytan. Han har dödat i kriget, han har legat med prostituerade och tagit varenda drog som förbjudits, han har bestigit berg och ensam kommit över stenhällen på toppen med hela naturen blottad och uppfläkt framför fötterna, han har skrivit ett tiotal böcker, spelat i bbc produktioner och kämpat med insomnia, alkoholism, och sin egen dödlighet. När han talar är det som att värma sig vid en eld som hotar att tända gräset runt dig, som hotar att förtära hela världen runt dig, och som när den slocknar blottar ett sånt fruktansvärt mörker och en som total skräck att marken drar sig tillbaka under dina fötter och varje dag i ditt liv som passerat tycks tömd på innehåll. Vad kan man säga till en sådan man? Och från vilka dolda källor i mitt inre har han sprungit. Förnuftets sömn skapar monster, och den egna felbarheten skapar gudar.

Sedan jag kommit att nyktra till, och gårdagen hänger som ett färglöst täcke över vardagen och nuet, analyserar jag kommunikationsmomenten på ett allt mer matematiskt sätt. Som för att skydda mig från den överhängande ångest som fortfarande sipprar fram i minnet, och känslan av att ligga som ett tomt skal i sängen om morgonen, försöker jag bryta ner X i enkla beståndsdelar (som man anatomiskt skulle förklara gud, se här, guds cortex, det fina grå membranet, se här, guds biceps, dessa välformade runda knölar, se vidare, guds hårväxt över de kraftiga vaderna, etc.). Intensiteten, den orubbliga passionen och skamlösheten. X har ett brinnande örnöga som när det gripit tag om din blick inte för ett ögonblick släpper den. Hans små grå ögon sitter spända vid dina egna som vore de knutna med osynliga band och det är omöjligt att titta bort. Och hans kroppsspråk är som privat föreställning, hans händer rör sig som en flock insekter genom den täta luften, tar form än som människor, än som fåglar, berg och träd, och griper ibland tag i dig, så hårt att det nästan gör ont, och rör dig som om du vore en del av föreställningen, ett objekt att manövrera, att flytta, att forma. Och det är som att skruva upp färgskalan på verkligheten fem grader, den mustiga rika nyansen innan färgerna glider samman och slår över i mörker, tingen intensifieras och får liv och vart enda ord blir det viktigaste här och nu. Allt kan uttryckas i superlativer: det bästa, det vansinnigaste, den sjukaste, det ondaste, det vackraste. Och färgskalan slår ut över dina egna händer, klättrar upp över dina armar, får dig att svettas, att yra; du är för ett ögonblick det vackraste, det sjukaste och det ondaste; du är centrum i universum, elden som får ljusspelet att hettas upp och klirrande snurra runt runt runt. Och Guinnessen är det svartaste, det kallaste, whiskeyn förtätad, rinnande rök som bolmar ut mellan läpparna och puben runt omkring är etsad i guld, i total perfektion. Och mer slående än något annat är X's totala skamlösa säkerhet, den orubbliga identiteten. Skönheten ligger varken i orden eller sanningarna, utan i frånvaron av tvivel. Och först efter en kvarts flaska Laphroiag kan jag bemöta det, kan jag släppa ut det monster som jag hyser inom mig, och sätta eld på ögonen och tala. Och vad jag säger, mer för att jag kan det än något annat är: "Du har fel! Skojar du med mig, det är så här det förhåller sig..." Den hisnande känslan av att vara en person, av att marken sträcker ut sig under fötterna med varje steg, att avgrunden i själva verket inte är bottenlös, att världen är min och formas efter mig, bergen tränger sig ur grunden, vattnet delar sig, och himlen är klarblå.

Jag kan inte likna X vid annat än en präst eller en frälsare. Och jag antar att människan har ett grundläggande behov av att dyrka och ett lika grundläggande behov av att inte dyrkas. X hänger kvar som en alkoholens biverkan, och gör de första timmarna av dagen bräckliga, ansiktet likt krossat porslin, orden uttömda. Jag måste fördriva honom som en demon, skriva honom ur min kropp, eftersom han hänger som en tung skugga över mig när jag vaknar om morgonen och det är mig själv jag saknar.