söndag 27 september 2009

BERÖR MIG

"All conversations (...) aquired an adolescent intensity, a titivation of the very possibility of intimacy" Will Self, Great Apes

De senaste åren har jag, inser jag halvvägs genom Will Selfs roman, förlorat känslan av intimitet och berusningen som stämmar ur själva möjligheten till intimitet. I dess plats har infunnit sig en Blarney'sk förmåga att kallprata och en liknöjd attityd till andras åsikter om min person. Det förvånar mig ibland den lätthet med vilken jag tråkar ut människor, och hur lite det bekommer mig, saxande mellan artighetsfraser, väderleksrapporter och truismer. Hur jag kan avläsa den stilla ointresset som annonseras med allt från gracil lassitud - de blanka ögonhalvorna, likt kokta ägg, - till klumpig otålighet - abrupta ämnesbyten och annonserade avsked. Och ändå, hur passivt jag mottar motgångarna, nästan tacksam för denna oväntade exit line. I själva verket ger jag mig aldrig fullkomligt hän till det sociala upplösandet, det animala ögonblicket då vi är, utan att kontemplera varat, då vi gör, utan att överväga handlingen. Ibland går jag ur mig själv halvvägs genom ett samtal och lyssnar på den gnisslande rösten
och dess interpunkterande jakanden, som spelades den upp från ett ljudband bredvid mig. Inte ens med mig själv lyckas jag uppnå någon form av intimitet. Mitt förhållande till min egen person förblir den mellan två ytligt bekanta. Vilket leder mig till slutsatsen att motsatsen till kärlek, knappast är hat, utan snarare denna arktiska känslokyla.

lördag 26 september 2009

PULP REALITY

Om nätterna läser vi True Crime ur nötta 90-tals kataloger med blekta kopierade fotografier av brottsplatser vars gryniga gråskala upplöser scenerna i en morbid pointillism. De svartvita lakanen mot de svartvita väggarna mot de svartvita draperierna, de svartvita golvplankorna och de gryninga svartvita kropparna. Den monokromt fläckiga paletten bryter ned motiven till dess atomära byggstenar, pixelerade gastar som flyter samman med orientaliska mattor, blodfläckiga madrasser och asfalterade vägar, de dimmiga konturer förenar och bryter ned brottsplatsen. Och de adjektivrika brottsanekdoterna redogör, med samma skarpa oskärpa som fotografierna, hur förlorat det förflutna är. De enorma strukturer av rekonstruering och dekonstruering som rättegångarna innebär. De illa lappade hålen i den gemensamma historien som grävs ut och kartläggs men som förblir ogenomträngliga. Så porös den tycks sanningen, likt en tvättsvamp som suger upp våra förväntningar.

måndag 21 september 2009

FLYTT

Rektanguläriteten av andras liv, den geometriska konformism vi alla hemfaller åt. Genom rutan på lägenheten vid Elm Row förefaller den motsatta raden fönster likt draperier till titthålspornografi, de kolsvarta glasen hysande det mest obscena av obsceniteter, det banalt privata. En vulgär vardaglighet en lampknapp bort, så blottar sig sedan vi intagit åskådarpositionen, som spelas upp genom de skinnrosa gardinerna, upplysta inifrån likt magiska lanternor. Den är nästan hyperreell den museiala vardagen utställts i fönsterslåttarna, och just därför så eggande, så overklig. Från stolen i fönstret förefaller det mycket snart, med den bizarra solipsism som endast osynligheten anbringar, som om de spelar upp sina liv enbart för min skull. Som om det är min plikt att vaka över dem, och att beskåda dem, eftersom de annars skulle gå förlorade.
J måste ha tänkt något liknande för sedan vi gått ut föreslår han att vi tar omvägen runt kvarteret så att vi ska kunna se våra egna fönster. Vi stannar på andra sidan gatan och räknar rutorna. J pekar på det flamröda taket i mitt sovrum. Jag stirrar. Och det är nästan som jag förväntar mig att se mig själv genom de dammiga glaset, plockande med boktitlarna på skrivbordet, långsamt tömmande de bruna kartongerna vi burit upp. I själva verket ser jag ingenting förutom det tunga kompakta mörker som pressar sig mot rutan.

fredag 11 september 2009

TABLEAU VIVANT

Jag misstar för ett ögonblick skallrandet av den feta flugan i plåtlampskärmen på sängbordet för tickandet av klockan intill. Det låter som om sekunderna börjat accelerera, som om tiden i en häftig paroxysm bryter samman. Av ljuset genom den vaggande gardinspringan misstänker jag att det ännu är natt. Jag kommer att tänka på hur jag som barn byggde ett korthus med en vän. Vi limmade fast spelkorten i varandra och tyckte oss ha kringgått den fragila konstruktionens problematik. Men ett orasbart korthus är något av en oxymoron. Så fort strukturen förevigats har dess essens förlorats. Korthusets natur är att rasa. Dess existens är en negativ. Det finns inget mer fasansfullt än oföränderligheten. Var sekund bär rasets berusande möjlighet.

måndag 7 september 2009

OBDUCENTEN

JD bar alltid brunt, vilket borde ha fått mig att inse att något var fel; jag har läst någonstans att endast neurotiker klär sig i brunt, och endast vansinniga målar sina väggar i orange och skogsgrönt. Och JD hade en svaghet för brunt, för kastanj i kombination med hårig beige suede, melerade cords i rost, och maläten cashmere i en skala från sand till koppar. Smala bågar över det uppsvullna ansiktet med dess enträgna stubb och små feminina läppar. Hans språk var kryddat med Melbourne banaliteter och han kallade kvinnor gals och män boys och riktiga män, riktiga män kallade han darlings. Ibland om nätterna brukade jag finna honom i köket på Lauriston Gardens no 6, tvångsmässigt avslutande de stelnade vaxlika pizzaskivorna som lämnats kvar efter middagen, osten likt stearinpölar över den flåttiga kartongen, groteskt translucent i ljuset från den sneda bordslampan, och blicken präglad av samma frånvarande koncentration som musiker uttrycker uppslukade av sin komposition. Och om morgnarna tycktes hans hud genomskinlig av näringsbrist, det bleka ansiktet likt en glasskål runt grenverket av blå ådror, svarta porer, och stränglika muskler, medan han metodiskt bearbetade de frenologiska tinningarna med sina två pekfingrarna. Att han hade studerat medecin i Australien var det till en början ingen som ifrågasatte. Han inte i egentlig mening en läkares kroppssyn, varken klinisk eller saklig, och han saknade helt sjukvårdens avvägda empati, men det han saknade i kompetens uppvägde han med rika historier från sina skolår. Oftast involverade dessa makabra anekdoter om liken från bårhuset. De döda, i JD's historier, saknade både förflutenhet och framtid, och uppträdde likt komiska marionetter i det idylliska sceneriet. Han brukade berätta hur de bar ut dem i skolans trädgård och klädde upp dem i sina egna kläder och satte dem på filtar och dukade upp lunchlådorna och satt där i den stekande australiensiska solen med de nickande lemlösa kropparna och åt. De köttiga ögonen intorkade och mjölklika betraktande buffén. Eller hur han haft en amputerad fot som brevpress i sovrummet. Och hur de tävlat med de rangliga stålsängarna på hjul och dess människosäckar genom korridorerna till dissektionssalen.
Jag antar att det var först när hans pojkvän, en mager frisör med mjuka Jesus-lika drag, en man han älskade med hundlik gränslöshet, fick ljumsken penetrerad av en av de pilformade järnstaketen vid the Meadows, och han vitnade, spydde och svimmade, som hans historier punkterades. Törnen hans mytomani fick var kortvarig. Veckorna senare deklarerade han sin bakgrund som tevepersonlighet för sin utskrivna och bandagerade garcon, och fabricerade med fantastisk detaljrikedom en liten roll (som till dags datum varken bestyrkts eller vederlags) som barägare in Kvinnofängelset.

(Minnet för övrigt sprunget ur en nyinförskaffad titel, Dissection - photographs of the rites of passage in American Medicine 1880-1930, som på det mest naturliga sett skildrar den viktorianska erans kropp- och dödssyn. På bild efter bild poserar de unga männen i sina plommonstop och svarta förkläden, med fina nakna pojkfingrar om de enorma mässingsinstrumenten och händerna vilande på de halvdissikerade kropparna som vore det knappast mer än ett armstöd. Deras ansiktsuttryck präglas av en kuriös pojklik stolhet och inte sällan av en trubbig studentikos frivolitet. Ett stort antal av fotografierna, oftast från medecinska skolor, skildrar liken uppradade med eleverna, de skalade förvridna upphyskade med pinnar och snören, tills de står tillsammans med sina obducenter, och poserar framför fotografen. Ansiktena ourskiljbara och omänskliga utan huden och håret. Andra har klätts upp, och kostymer och byxor, med benpiporna knutna över bröstet, de i sin tur lutade över den levande studenten som ligger utsträck på dissektionsbordet, i ett groteskt karnevaliskt rollbyte. Över borden har bizarra memento mori citat skrivits ned med vit krita: Such the vulture's love, We have shuffled off his mortal coil, Her loss is our gain, Rest in Pieces.)

lördag 5 september 2009

ETT MÖTE SOM I EGENTLIG MENING ALDRIG ÄGDE RUM

Under kanten på det bruna paraplyet kan jag urskilja följande:
1) De försvinnande fotavtrycken i regnet i asfalten utanför the Burke and Hare innan stenen ger efter och vätan äter sig in i fläcken, skummande.
2) Skorna, mörkbruna brogues, med dess nötta snörning, som jag kan minnas honom knyta i soffan på 75an, pustande och olidligt långsamt, eftersom han aldrig i egentligen mening önskade röra sig alls, och vars sula efter år av användning har slitits löst från tån och gapande likt en monstruös mun, med sömmens dentellerade tandrad gnager sig igenom de redanhåliga yllesockorna. Och flickans skor, sandaletter som förvridits i den oupphörliga skottska vätan med kurvade tår påminnande om turkiska babuscher.
3) Den våta byxkanten i de khakifärgade fiskarbyxorna, vars generösa fickor på vaderna och låren, innehåller (listat ur minnet) kreditkort, en rulle sedlar av olika valör i ett rött gummiband, x antal paket gröna rizzlas, x antal färgglad genomskinliga plasttändare från Lidl, två halvtomma paket 50grams uttorkad puderlik Golden Virginia rulltobak från Spanien, x antal fimpar, x antal nikotinbruna kartongbitar rivna ur rizzlaförpackningar - använda och sedan återanvända som tobaksfilter, ögondroppar, en flaska TCP antiseptic, tre blyertsstumpar - alla ovässade Faber Castell's hårdhet 2B, ett antal skrynkliga olinjerade pappersbitar nedklottrade med lexikala upptäckter, en liten svart adress och telefonbok, en återslutbar påse brasil nuts, ett penlock använt som hundvissla, bilnycklar, butiksnycklar, hemnycklar, och avslutningsvis en mobiltelefon modell 98 med en ringsignal påminnande om en kvidande katt.
Angående flickan, kan noteras att hennes ben är pinnlika och spikraka. Och hon bär randiga strumpbyxor av okänt märke.
4) Deras överkroppar är knappt längre bort än en armlängd. Jag skulle kunna sträcka ut handen och röra vid den beiga fleecejackan D bär, vars hår tvinnats samman till små klot av konstgjord ull, till hårda tygvårtor. Det tagellika nackhåret i vitt och grått och den tunga nackhudens begynnande valkning. Flickan bär en kort blomming pinaforeklänning och en färgad blå konstpälsjacka. Jag kan urskilja sömmarna där ullen glidit isär över axlarna. Den ådriga läderlika kragen. Han har armen om hennes axlar och hon förefaller nästan miniatyrisk och undflyende.
5) Jag vet var de ska. Jag vet precis vart de ska. Jag vet vart enda steg de kommer ta. Och det är så groteskt uppenbart hur allt fortsätter, oförändrat, också sedan vi rest oss och gått. Hur allt upprepas och kommer att fortsätta upprepas tills de som ersatt oss i sin tur ersatts och de som ersatt de ersatta också ersatts och de förflutna överbyggts av oändliga serier kopior.

onsdag 2 september 2009

NÖTNING

Det är något groteskt med den fysiska nötning som repetition och vana lämnar i våra hem. Den perfekta cirkel som tekoppen etsat in i armstödet på skinnsoffan. Och den yta i sovrumsväggen mot vilken sängpelaren hamrat in dess raison d'etre, likt ett inslaget äggskal, krakelerat mot den mjuka vitan. Och skrivbordslådans översta låda vars råa seniga träoval i det betsade trät vittnar klösande sömnlöshet och skrivkramp. De trådlika skuggorna i blyertsgrått över dörren, noterande ändlös passage.
Kanske är det förutsägbarheten. Eller det mönster det påvisar. Rutiner vi knappast anat att vi följde. Det fysiska märket av rutinmässig ångest? Den lilla erosionen i tapeten från rutinmässiga samlag? Smutsen från rutinmässiga avsked? Själva tiden agerar skrattspegel, obcent magnifierande de små handlingarna. Här gick du, här sov du, här stod din kopp, här hängde din kappa, här sköljde du ditt ansikte.