HYPERGRAPHIA

KÖTTÖGA

2012-01-29T14:47:00.004Z

Hennes blick kan endast med rätta beskrivas som kannibalisk. Köttig eller kroppslig, men samtidigt blind, som vore hennes ögon små ofärdiga frukter, som växer under pannloben. Vi har inte setts på upp mot åtta år och hennes blick söker sig ohämmat ner över min bröstkorg och midja, med den typ av skräddarlika exakthet men ofta möter hos äldre kvinnor som önskar söka fröna till det snara åldrandet redan planterade i ungdomskroppen. Det är en blick som är omedelbart sexualiserad och samtidigt nästan pryd. Som på en gång önskar finna bröstvårtornas konturer under blustyget, om så enbart för att fördömma dem. I tystnad kan hon sedan viska, men vad är det flickan har på sig? Som vore det en allmän angelägenhet, och ett löfte om ett framtida förfall. Hennes ansikte arbetar med formationen av ett rudimentärt leende, och framkallar en lustlös grimasch. Det är som att slå upp en dörr på rostiga gångjärn, som om affektuttrycket skavde i hennes ansikte, som om rynkorna det skar upp över hennes kinder vore sår. Jag minns att hon på min trettonårsdag skickade ett vykort med en lila ros och i ansträngt hård blyerts förklarade menstruationens hemligheter för mig som om jag behövde invigas i mitt kön, men också som om fruktsamheten angick henne, eller hotade henne. Denna märkliga missunnsamhet närd ur den plötsliga insikten att hon numer står inför en annan kvinna, en rival. Att åldern för nya fäder sedan länge är förbi, att män numer inte är mer än andra män.

SIMS

2012-01-26T02:39:00.001Z

Min gamle chef's fru, C, en mjuk spansk medelålders kvinna, spelade nästan ständigt om kvällarna spel på sin lilla portabla dator. Hon hade en kropp inte olik vad engelsmännen om julen kallar ett toffee apple, en obsolet konfekt, ett sockrat äpple i vilket man stuckit en pinne; hennes klotrunda runda överkropp bulbuöst, nästan rudimentärt, fästad på hennes tunna stolplika ben. Hennes game of choice var det simpla simulationsspelet The Sims, och en kväll överräckte hon mig sin samling nötta diskar i ett rörande försök att erbjuda mig något sorts avbrott i min repetativt depressiva dagordning.

Projektet fick ett mycket tidigt bakslag. Den leda och tomhet som överkom mig, lika plötsligt som ett knytnävsslag stannade med mig hela kvällen. Jag hade spelat utan uppehåll i upp mot fem timmar, djupt försjunken i de groteskt plebiska figurernas fåfänga levnadsmönster, när deras lilla värld långsamt började falla samman. Jag hade skapat två karaktärer: en manodepressiv kvinna som ömsom skakade av sorg, ömsom hysteriskt dansade, en serie spasmiska konvulsioner; och en hyperaktiv ung man med en odiagnosticerad men knappast reserverad pyromani. När socialen kom och hämtade deras enda barn, som gråtit okontrollerbart i ett dygn, avslutade jag programmet. Min hjärna befann sig i ett märkligt tillstånd av extrem aktivitet och plötslig letargi. Min kropp värkte och tystnaden i lägenheten skavde likt illasittande kläder. Men inom mig tickade fortfarande de inbrända begären i simulationernas liv, deras behovsbaserade dagkalendrar: arbeta, äta, pissa, duscha, sova.
De närmaste timmarna tycktes det mig omöjligt att företa mig något alls. Kvällen föreföll så grovt skuren, så tillyxad och ofärdig, mina vanliga mönster, reducerad från viljeakter till enkla drifter, hela min person summerad i samma graderade mätare som mina spelfigurer. Min ensamhet tickade långsamt uppåt, tills mitt missnöjes kolonn alarmerande slog över i rött. Utanför, snarlikt, slog natten över, gatlycktorna dränkte rummet i sitt vaxbleka ljus, väggarna sjukligt dränkta i denna jolmiga gulsot.
Och mina rörelser: så löjligt överdrivna. Mina handlingar så obehagligt vanemässiga. Jag åt. Den vidriga akten att pressa föda genom den ena öppningen och den lika vidriga akten att göra sig av med samma produkt.
Och samtidigt kände mig för ett ögonblick som en gud, som om min blick kunde röra sig i alla riktningar, som om den reste sig över det kollektivt habituella och såg det ovanifrån: hur de strömmande, ändlösa stigar av människor, likt myror, alla balanserande samma basala livskomponenter, automatiserade mönster, zickzackande i sina uppnötta spår, vestigia terrent!: äta, pissa, duscha, sova. Och så blev det natt och så blev det dag.
Jag satte på datorn igen.
Det var inte så mycket mer än så. Min natt förflöt i relativ mediokritet. Jag införskaffade en teve till mina fiktiva barn, jag uppgraderade deras soffa, jag konverserade med mina grannar. Och på samma sätt som jag härskade över mina spelfoster, saknade jag förmågan att styra mitt eget liv.
Och så blev det natt. Och så blev det dag.

NATUREN SKYR TOMRUMMET

2012-01-25T01:02:00.000Z

Den märkligaste tystnad. Jag upptäcker den halvvägs ned för trapporna: Trappans lätta dunkande som möter mina tonlösa fötter. Som om stenen hamrade sin puls mot min egen resonanslöshet, likt en sufflör.
För det är inte längre mina skor som låter, det är jag övertygad om. Jag har inga steg. Min kropp är ljudlös. Det är trappan som avger ljuden under mig. Det är trappstenen som bultar och klapprar. Jag är tyst.

LEVA OCH LÅTA DÖ

2011-11-18T18:20:00.003Z

ENSAMHET

2011-11-13T23:52:00.004Z

Jag bär på allt det som aldrig ska ske. På alla framtider som inte kommer att infalla. Jag kan se buken svälla med de ogjorda åren, de ofödda barnen och de oälskade dagarna. Jag kan se huden vrida sig, som om det krälade innanför. Det är som att härbärgera något levande som vrider och vänder sig i magen, något ofött och vanskapt. Som aldrig kommer att förlösas.

ALLTING FALLER

2011-11-08T02:21:00.000Z

På natten växer leksaksstaden. En skog reser sig i the Meadows. Ett ogenomträngligt grenverk där de miniatyriska alléerna brukade stå. Själva himlen skakar som ett vått lövverk över mitt huvud, lösgör sina svarta blad som rasar genom luften och slår ned runt mina fötter. Också gatlyktornas kronor slår i vinden och släpper rasslande sin grönska av torrt ljus över asfalten. Jag kan känna den mjuka mattan av höst långsamt ätas under mina fötter, hur den våta jorden vrider sig under mina fötter. Vid horisonten tvinar själva fasaderna, den mjuka stenen skrumpnar runt de ändlösa fönsterluckorna, och trät ger kvidande efter när takpannorna sakta plockas upp av stormbyarna och seglar ner mot parken, likt fjäderlätta silverark, blanka i regnet. Fönsterglaset har vissnat i hennes rum, och gardinerna slokar, men den mjuka musiken från hennes amplifierade hjärta slår rot i väggarna och slår ut likt blommor över tapeten.

AVFALL

2011-11-07T20:52:00.003Z

När jag rör vid min egen kropp är det som att röra vid en slaggprodukt. Som något som fiskats upp ur hinken under slaktardisken, ännu varmt och organiskt, men sedan länge inte mer än avfall. Ibland blir jag rädd när folk rör vid den att de ska känna hur livlös den är, rädd att de ska dra till sig fingrarna och att de ska känna doften av min hud. En natt kommer jag hem och finner katterna lägrade över min klänning, som ligger dräpt över golvet. De sitter likt två bestar, spinnande och slickar över tyget, och andas djupt i sammetsvecken, och när jag drar bortom kommer de genast tillbaka, som om de vädrade kött, som om de kände doften av slakt. Deras gula ögon hänger likt glaskulor i mörkret.

OLIKA VATTEN

2011-11-02T13:30:00.003Z

Om morgonen sitter jag med pölen av ljus som växer i mitt knä och rinner ned över vaderna och låter dagen likt en illa tätad läcka rinna ut över golvet och försvinna i de svarta golvsprickorna. Om natten växer golvsprickorna tills jag doppar fötterna i en kolsvart göl när jag stiger upp i mörkret. Det har regnat i dagar nu.

ATT FINNAS

2011-10-17T01:20:00.007+01:00

Till min mamma.

När jag kryper upp intill mors kropp och låter ögonen sjunka in i den lätt veckade röda huden över hennes skuldra och hals, mjukt bearbetad likt sönderrivet tyg eller ruggat trä, tänker jag att det är hon som håller mig samman. Att vetskapen om att hon ännu samlar min historia och överser min tillvaro är vad som gör mig till en människa. Att permanensen i hennes kärlek, och den plötsligt konkreta närvaron av vår samlade förflutenhet, för ett ögonblick skingrar känslan av att ständigt vara satt i upplösning, att ständigt invänta en odefinierad förlust, och kväsa en riktningslös skuld. Känslan är på en gång religiös och ofrånkomligt biologisk. Hennes bröstkorg reser sig och sjunker under min arm och sedan hör jag hennes andning avta och upplösas, tills hennes bleka läppar endast ljudlöst rör upp den stilla luften på hotellrummet. Hon sover.

REPETITON

2011-10-10T15:04:00.000+01:00

As above, so below. Den svällande månen ovanför och den svällande buken nedan. Det tunga gnisslandet av natthimlen som skruvas upp och spinner över gatan, och det stilla knakandet av lederna som vrider sig mot lakanet.

KVALSTER

2011-10-05T18:10:00.000+01:00

Dom säger att han var en ned innan han träffade C och blev punkare. Att han växte upp på ett council estate ute i Niddry. Att han har en dotter han sällan träffar. Att han är ett as. I många år antog jag att han avskydde mig eftersom han aldrig mindes mitt namn, och än mer sällan tittade på mig när vi möttes. Jag hade bett honom undvika plattityder men han sa ändå att han brukade titta bort eftersom han inte kunde titta för länge på mig. I detalj bekrev han sedan strumpbyxorna jag brukade bära. Jag känner den typ av besvikelse man känner när man ser ett vilddjur på zoo illusionslöst skrapa upp det billiga snask som åskådarna tappat i den dyngbruna vallgraven. Eller en av dessa tarantulas som avgiftats och placeras i händerna på besökarna i akvariet medan pojkvänner, mödrar och väninnor, kacklande av kokett fasa, fotograferar.
Likt en tämjd best, har hans kropp har något förbrukat över sig. Den strama huden, pigmenterad i fläckigt lever-rött, hårt spänd över hans ben likt en återanvänd målarduk. Över hans buk en oläslig tattuering, ett namn eller ett band i feta kapilärer i ett ny-gotiskt typsnitt. Bokstäverna växer och kryper i takt med hans andetag där han ligger utstjälpt på sängen. Hans växel utspilld över golvet straxt intill hans kritvita anklar och de uppknäppta jeansen, med bältesspännet ännu rasslande mot golvplankorna. Också när han sover förefaller hans ansikte arrogant. Hans tunna läppar förvridna i en sorts hånleende. Han påminner om en insekt som slagits över, en senig arachnid, vars tunna stekellika ben sträcker sig över lakanen, groteskt utdragna.
Jag bäddar om honom och klär i mig mitt nattlinne och kryper ned i gästrumssängen i rummet intill. Fönsterluckorna skäller om natten, och genom väggen kan jag höra det mjuka ljudet av de åtta benen som skrapar över tapeten.

OMÖJLIGHETER

2011-10-04T13:25:00.003+01:00

Jag erfar ofta en sorts känsla av oövervinnerlighet, en sorts artificialitet, mekaniskhet, som om kroppen sedan länge avskurits från dess innanmäte. Ibland tror jag att jag inte kan dö. Ibland känns det som om jag blir yngre var morgon jag vaknar. Jag upplever en sorts besatthet vid att testa det egna maskineriets gränser. Jag kan gå ett dygn utan att äta, som så bara för att erfara känslan av hunger och matthet, beviset på min egen fysiska existens. Eller fascinationen vid att se den egna huden läka, de olika stadierna av reparation och den tunna rynkiga leverfärgade huden som återsluts, eller tonskalan i ett blåmärke som omärkligt upplöses. Eller det där ögonblicket då jag börjar springa och kroppen för ett par sekunder förefaller viktlös, som om inget kunde stoppa mig, och först sedan foten slår i asfalten och rörelsen, den egna tyngden, revebrerar upp genom vaden, låret och bröstkorgen blir påmind om det enorma motstånd som allting runt mig reser mot min kropp. Själva luften utgör en vägg. Så kompakt att det ofta känns som om jag skulle kunna gräva fingrarna genom dammet som hänger upplyst i rummet om morgonen, och klösa mig upp ur de svettiga lakanen.

CHAUFFÖRER

2011-09-26T21:20:00.003+01:00

Uppe vid broarna står taxibilarna uppradade likt en serie svarta skalbaggar. Lampljuset likt skeva guldslattar över plåten. Som om maskinernas vingfäste för ett ögonblick blottlagts och den feta gyllene insektskroppen gapade mot natthimlen. Om nätterna kommer chaufförerna ut och konverserar, sliter loss sina mjuka packade överkroppar från sätena och sträcker ut sig, hänger mot varandras nedvevade glasrutor och röker. Deras överkroppar liknar allt mer de säten de förenats med, själva köttet har en insutten, bearbetad karaktär, likt överjäst bröd. De är en märklig liten församling som möter upp här, en gemenskap med en noggrant utstakad etikett och en avmätt yrkesmässig jargong. De samtalar om bilar, fotboll och snooker. Om Labours fördärv, och den där saten Clegg.
Utifrån är han försvinnande lik en av förarna. Han bär en marinblå blazer av löst snitt och svarta slacks. Och han rör sig av och åter ut med raden av bilar. Men det är först när hans ansikte vänder sig mot gatan och billyktorna slår emot hans drag, som jag inser omöjligheten i situationen. You see, säger J som tagit mig hit för att visa denna omärkliga charad, he is a taxi driver without a taxi. Mannen har ett mjukt globulärt, nästan upplöst ansikte som draperar sig över två våta barnläppar och djupt inbäddade glittrande ögon. Hans tunga leker i den halvöppna munnen medan han pratar och vaggande imiterar de andra männens rörelse mönster. Han bär en flatcap i corduroy under armen, som om han tagit av sig den i andakt eller utav respekt, och hans öron brinner likt två röda halvmånar genom det tunna håret. He stays there all day, säger J. Just talking to the taxi drivers and looking at the cars. Och trots att ha saknar fundamentet för den simpla gemenskapen på gathörnet, bidrar han till förtätandet av deras identitet. De låter honom hållas. För utan honom vore de inget annat än taxiförare.

Hjältar och monster på himlavalvet

2011-09-25T02:45:00.001+01:00

V brukade alltid säga att eftersom inget hade någon mening var vi tvungna att skapa våra egna mytologier. Våra egna gudar. På samma sätt som vi kan kanalisera all skräck i en fobi, en sorts fasans struktur som möjliggör ett funktionellt liv, kan vi kanalisera all sorg och all kärlek genom ett objekt, en sorts privat gudom och chimera. I hennes fall var det många år en skottsk b-skådespelare med ett avdankat rockband och en roll i Sagan om Ringen. Han var oansenlig och hon var medveten om det och hyste samtidigt en önskan om hans tillit och beundran. Jag minns att vi träffade honom på det gamla kasinot någon gång. Han var kort och blek, med ett råttlikt asmatiskt ansikte, och ett obotligt slött leende över läpparna, en ofrivillig frivolitet han tycks obekväm med och konstant försökte motarbeta likt en klassisk weegie med skarpa koncisa förolämpningar.
V skrämde honom antar jag. Han kom över och hälsade, skakade hand, konverserade, men större delen av natten satt V med mjukt svullna porslinsögon och benen brett isär och drack sig långsamt fullare, ensam i ett av den enorma lokalens hörn.
Det groteska kristallnätverket av kronor rasslande över folkmassan. Och de enorma valven i det gudslösa kapellet reste rygg mot natthimlen, likt en skrämd kattkrake vars tunga röda sammetstunga rullats ut över trottoaren. Vi gick hem i mörkret, och fastän V visste att hon jagade något hon inte begärde, och begärde något hon inte ville jaga, så gick hon hem tomhänt, byteslös, som någon som skjutit blanka skott, eller jagat med ett luftgevär.

ABRUPTA ANNOTATIONER AV EN SERIE LIVSÖDEN

2011-09-21T20:36:00.000+01:00

1.
B brukade lägga H's handväska i frysen så att hon skulle tro att hon var galen. Hon låg på psyket i två veckor. Jag minns att hon brukade sitta och stirra på kaffeapparaten i besöksrummet och längta efter att få sticka armen under det kokheta kaffet. Hon försökte hänga sig en gång men repet brast. Numer tränar hon joga.

2.
E träffade en man under några månader. Han tog hem henne till sin lägenhet en natt och frågade mjuk om han fick propositionera henne något. Något snuskigt. And I'm in to all that dirty shit, säger hon och skrattar. Hon har ett mjukt ansikte som åldrats allt för snabbt och urvattnade kinesiska drakar tattuerade över de stocklika vaderna. Mannen i fråga hade gått ut i sovrummet och hämtat en kartong. Han hade velat att hon skulle klä sig som hans döda mamma. Han hade hennes klänningar och gördlar hopvikta under sängen, nötta polyestertyger som luktade som gamla gardiner. Han hade till och med haft moderns gamla läppstift, gryniga åldrade pigment i en palette av leverrött och cerise.

3.
A har ett handavtryck i blod på dörrposten. Hon bor i Leith så kanske är det inte märkligare än så. Grannens dörr slogs in av polisen mitt i natten och nu hänger ett enormt polislås över de trasiga brädorna. Jag frågar om han är död. Hon rycker på axlarna. I've never seen him. Det är vanligare än man tror. Hennes bror jobbade för någon form av forensic department; en gång fann de en man som legat död i 14 månader. Han hade fotografier på sina barn på byrån i sovrummet. Tre stycken. Grannarna klagade först när insekterna började kräla ut under ytterdörren och förruttnelsen lämnade ett långsamt växande märke i de bruna heltäckningsmattorna.

4.
En gång i baren på B-, den legendariskt förfärliga teaterpuben, visade C mig sin bröstkorg. Vagt relaterad till The Earl of Sandwich, brukade han oftast gå under benämning Sandwich. Han hade ett vaxlikt stearingult ansikte, lika ålderslöst som uttryckslöst och bar alltid en flatcap i tweed eller herringbone över det tunna ljusa håret. Jag antar att inte många kände till det, men cancern han hade övervunnit hade lämnat honom med två kvinnobröst, lätt rundade med små röda bröstvårtor spända mot skjorttyget.

HEMMA

2011-09-14T17:39:00.004+01:00

Sedan flytten i början av sommaren finner jag det allt mer stegrande svårt att tillaga mina måltider i köket. Det sociala åtagande som akten innebär, möjligheten att upptäckas vid spisen av någon av de andra husgästerna, kökets publika natur och genansen över den dekadenta lustfaktoren i det egna underhållet har gjort mathållningen nästan omöjlig de senaste fyra månaderna. Köksmiljön fyller mig med en sorts olust, en spänd förväntan, som om rummet hade ett konstitutivt överraskningsmoment, som om något väntade på mig, en sorts närvaro, eller möjligheten av en sorts närvaro. De senaste månaderna har min kost således reducerats till variationer av tre måltider: en marockansk burksoppa, snabbköpets sushi, och undantagsvis någon form av salad. Jag förvarar också äpplen och en typ av billiga potatis scones på rummet i fall av oförutsedda omständigheter.
De andras närvaro väcker ännu en sorts skräck i mig. Ljudet av skor mot stengolvet och prasslandet av tvätt, eller de mekaniska klickandet av gängorna i toalettdörren. Det smattrande ljudet av oset som arbetar mot kastrullocken, och de väsande gaslågorna. Var gång rycker jag till, som om ljuden hade en anklagande natur. Som om själva rummen, orkesterade av främlingarna, åtalade mig.

FÖRUTFATTADE MENINGAR

2011-09-10T19:29:00.000+01:00

Han hade Monet's näckrosor i vardagsrummet, något som fyllde mig med en gnagande misstro. Konstvalet fick mig att stirra in i de gråvita woodchip tapeterna snarare än att blunda när han kysste mig och med en fåfängt spelad passion om och om igen viskade att han älskade mig. Möblerna i lägenheten var tillverkade i glossig orange furu. Men det var den svarta övervuxna gölen i Givernys blomsterträdgård som sipprade in mellan mina halvslutna läppar. De tunga kladdiga penseldragen upplösta över tungan.
Han var tråkig. Eller vad engelsmännen skulle kalla common, vanlig, traditionell. Inte särskilt klok men tillräckligt välutbildad för att inte vara medveten om det. Hans anletsdrag var höljda i en sorts oantastlig blankhet som genomsyrade allt han rörde vid, från hans enkla monokroma garderob till hans tomma rum med dess glesa bokhyllor och billiga varuhus-reproduktioner av annan oprovocerande klassisk konst i guldmålade gipsramar. Min allt mer dräpande oro speglad i små Dali-miniatyrer och till min förfäran, det mest utsökta exempel av intellektuella pretentioner; Klimt's Kyssen. Den urblekta kopian, med dess matt senapsfärgade mosaik, lika välpolerad som hans vokabulär, mättat med amorösa smeknamn som han använde lika generöst som urskiljningslöst och trodde representerade en genuin själslighet.
Istället spred sig den värmelösa intigheten som genom kroppen, likt en kyla. En sorts frånvaro som om han aldrig varit där, som om han aldrig rört dig. En passion som var välgödd och groteskt uppsvälld men ytterst blind, onyanserad och ytlig. En flyktig kärlek som växte under hans förgyllda mantel och fyrkantiga grå kropp: ett gnistrande mönster av kakelplattor i svart, vitt och guld som exploderade likt krossat glas mot ögonhinnan. Hans pompösa fascination vid den egna kroppen och dess lilla svullna kön, omslutet av Klimts cirkelformade blomster, de abstrakta rosor i rött och och blått som slog upp över mina lår.
Jag kunde alltid se de svarta källorna fylla upp hans ögon, hans mörka tomma irisar som spände mot sina glasade hinnor och tillslut brast över lakanen, och dränkte min kropp i en mjuk filt av svart vatten, av svamplika näckrosblad och deras sjuka vitblå blomster.

LOST BOYS

2011-09-07T14:16:00.003+01:00

Kanske var det S's ögon, den mjuka dimlika nästan extatiska blicken, som om något inom honom slocknat och ersatts av en ensam låga, som påminde mig. Eller också den stilla noteringen att han gått till frisören. I vilket fall, när han lägger armarna om sin tjugo år yngre flickvän J, och hennes tunna viscosekjol i bomull glider isär över hennes lår och S's hand, uppslukas jag plötsligt av ett minne av min gamla mellanstadielärare, M.
M hade ett efternamn han ofta itererade avslutades med ett östeuropeiskt dubbelt i och ans hud var lika blekt vit som nypressade lakan, hans hår askvitt och glesnande över skalpen. Han bodde hemma hos sina föräldrar och brukade spendera helgerna och eftermiddagarna i publiken på svt's underhållnings program (Det kommer mera eller något liknande) tills han en dag ombads sluta delta eftersom hans ansikte var allt för bizarrt för att han vecka efter vecka skulle kunna smälta in i den avpersonaliserade folksamlingen. Ibland på lektionerna brukade han spela säckpipa för oss, och en gång bad han oss döda honom, efter att ha misslyckats med korrigeringen av ett matematiktest. Han avskedades plötsligt under outtalade förhållanden sedan han snärtat en flicka över kinden på musiklektionen.
Men minnet som det S's amorösa utbyt lösgjorde var ett annat, ett från många år senare då jag av en slump såg honom på medborgarplatsen. Han bar på en läskflaska och en kassettspelare och var iklädd ett par svarta skinnbyxor och en tunn svart jumper. Han hade färgat håret kolsvart trots att skalpen lös genom den tunna överkamningen och han satt som en centerpjäs bland en grupp tonåringar. Han hade inte åldrats en dag utan istället transformerats till en sorts neotenös apa, hans ansikte onaturligt oformat, med en benstruktur som tycktes uppluckrad inifrån över vilket hans strama trummskinnslika ansikte satt uppspänt, en plump pojknäsa och smala rosa läppar. Som om en sorts ålderdomens pervertering hade överkommit honom. Som om han övertygat sig själv att ungdomen per definition är något vi äger och således något vi kan berövas, något vi i dess omedelbara närvaro kollektivt åtnjuter likt ett privilegium.

HÅL

2011-08-25T23:52:00.000+01:00

Ibland blir jag rädd för medicineringen. Jag har ingen aning om vad jag är. Symptom och existens korspollinerar ständigt. Jag ligger i mitt nattlinne och stirrar på min kropp. Jag har upplevt en sorts könslöshet i månader. Det sitter där som en uppskuren bit rött kött mellan låren, obrukbart och groteskt. Revbenen bryter ut likt gaddar över bröstkorgen, gapar mot hålet, denna urgröpta centerpjäs.

KATT

2011-08-23T19:03:00.003+01:00

D's katt har dött. Jag får ett meddelande från C på söndagskvällen. Hon var alltid en nasty beast, en mjuk tjock-pälsad best, som hatade människor med en furiös intensitet och brukade sitta under mahogany bordet i hallen och klösa efter fotknölarna. De brukade låta mig mata henne när jag kom över och arrangerade bokhyllorna i biblioteket, eller undantagsvis skötte hans accounts, en serie knöggliga kvitton och räkningar täckta i cigarettaska och portvin. Han inbillade sig att denna simpla akt av omhändertagande skulle tämja henne. Men hon hatade mig likväl med en envishet jag sällan upplevt.
I många år brukade D spara mössen hon dödade och presentera dem för mig, i ett försök att underhålla mitt intresse för döden. Han försökte sig på många preservationsförsök. Jag minns det porslinsfat som länge stod undangömt högst upp på det edwardianska kabinettet i hallen, bredvid hans hustrus spanska fat och de viktorianska guldembosserade cloth-utgåvorna av Burns verk. Det magra kräket hade sprängts upp inifrån av likmaskarna, och de hade lämnat sina gula kokonger i ett mönster runt den upplösta puderfina buken. Mindre framgångsrik var musen han försökte mummifiera i microvågsugnen och vars späda kropp han omsorgsfullt fick skrapa löst ur ugnstaket med en kniv.
Katten hade varit döende en längre tid. På sätt och vis imiterade hon sin ägares plötsliga apati, och liksom D ifrånsade sig alla anspråk på livet, gav kattkräket upp posten under mahogany bordet.
We put it in the bin. I didn't have anything to say.

DR GLEN

2011-08-20T15:20:00.005+01:00

Där jag sitter framför Dr Glen och hennes lätt droppformade ögon empatiskt rinner ner över hennes mjuka mjölkiga kinder medan hennes bröstkorg häver den smala guldfärgade namnbrickan upp och ner, så skäms jag. Hon är professional men på sättet hon lutar sig fram över datorn, och oaktsamt vrider på sin ergonomiska stol, vars gnisslande skruvar sig genom plaketten, och sedan mekaniskt säger "Är det något annat jag kan göra för dig idag?" tycker jag mig ana att hon föraktar mig, att jag borde gjort bättre från mig.

CLAIR OBSCUR

2011-08-10T23:06:00.000+01:00

Jag cyklar hem efter mörkrets inbrott, upp längst cykelvägen mot Cannonmills som ligger fullkomligt öde om natten. Taket av blad som briserar över mig är draperat i de gula gatlyktornas guldlamé. Likt en enorm klänningfåll som valsar under natthimlen. Fladdermössen gäckar runt dess kjolar, jagar genom skuggorna och de utspillda orangea fläckar som strilar ned över asfalten. Gatlyktorna påminner om hållplatser i mörkret, om stationer av ljus och natten trycker sig tätt emot dem, makar sig närmare. Jag kommer att tänka på något jag läst någonstans om vilsenhet. Att ordet snarare än att markera var vi är, markerar vart vi inte är. Vi är i egentlig mening aldrig vilsna, den punkt på vilken vi står är alltid verklig, alltid utmätt och markerad. Vilsenhet är inte att inte veta var vi är, utan istället att inte vet var något annat är. På samma sätt antar jag att ljuskäglorna mörklägger cykelvägen i samma grad som natten. Och nuet jagar likt en lykta av ljus genom mörkret, ständigt halvvägs mellan förflutenhet och framtid.

TAROT

2011-08-09T15:12:00.004+01:00

Ljudet av kortlekar som skyfflas upprör mig. En längre tid under vårt uppbrott och året som följt brukade J bära runt på en gammal tarot lek. Jag kunde höra honom växla korten om och om igen i rummet intill, det raspande ljudet av det glätta pappret när leken omgrupperades, inte olikt ett djurs otåliga skrapande. Det skrämde mig att han hade en annan insikt in i vår framtid, att hans dörr stod öppen mot morgondagen medan min egen var förbommad. Det handlade aldrig om svaren, aldrig om korten, utan istället om att han redan ställde frågor som inte längre inkluderade mig, att han undrade över en framtid ur vilken jag var utesluten. Eller kanske inte ens detta, kanske endast det faktum att han hade en framtid, att han väntade in den och planerade för den med jag spenderade dagarna i väntan på att de skulle ta slut.
Efter att jag flyttat ut köpte han mig min egna lek, och fastän jag ofta skyfflar korten, har jag ännu ingen framtid att fråga om. Men ljudet påminner mig om tiden som går och de otåligt raspande horderna av andras framtider som bränner fram genom timmarna, frustande och ostoppbara.

LÄDER

2011-08-06T12:37:00.005+01:00

Det är svårt att underhålla det egna jaget när det egna jaget är dig likgiltigt. Jag underhåller henne i syfte att underhålla andra, som en publik trädgård eftersköts i väntan på besökare. Men i frånvaro därav stannar hon upp. Hänger livlös över möblerna. Det är som om jag kan känna henne lämna kroppen, som om hon långsamt flyter tillbaka och överger den. Och då finns det bara hud kvar. En enorm säck av hud.

VANITAS

2011-08-03T08:51:00.004+01:00

Mannen i kassan ler åt mig när han packar in sakerna. Hans läppar påminner om upphettat gummi, torra och välvda i en mjuk båge som om de svällde upp runt den vita tandraden som briserar ur hans mörka ansikte. Efteråt insinuerar jag till min vän att det är möjligt att han tyckte om mig. Hon svarar inte men jag kan se att hon ogillar påståendet. Det finns olika orsaker till hennes kondemnation. Det är mycket möjligt att hon anar mitt kostsamma behov av kärlek. Eller också kan hon redan se hur skönheten varje dag eroderas och hennes hårda leende bär vittne om att jag långsamt förlorar det den svarta mannen trodde sig se.

Bild: Omnia Vanitas (2007), chromogenic print by Guido Mocafico

BIJOU WILLIE

2011-08-02T20:54:00.006+01:00

Jag minns en natt för många år sedan när min chef, D, visade mig vad han refererade till som sin bijou willie, någonstans mellan hyllplanen i den gamla bokhandeln, efter midnatt och otaliga petflaskor med frosty jacks, lokalbutikens billigaste cider. Titeln hade han uppfunnit eftersom organet var så litet och oanvändbart att det ytterst påminde om en av dessa oansenliga trinkets som gamla damer förvarar på porslinfat vid deras sminkbord, från det bretonska bijou. Han hade inte legat med en annan kvinna än sin hustru på säkert tjugo år och brukade skämtsamt skriva till mig om nätterna sedan han druckit att han en dag skulle föreviga lemmen i en mycket liten testtub med formalin som ett memento över hans liv och överlämna den till mig som en gåva. Han sa att jag kunde lyfta fram den som en konversationspjäs, om tystnaden blev för plågsam under mina framtida middagsbjudningar. Nåväl, någon höst fick han en vårta på den och beklagade sig ofta för mig om utväxten och följdaktligen, den där natten, sa han att han tänkte visa mig den. Jag satt och rökte och pillade på askan på bordet och han reste sig och knäppte upp de khaki-färgade militär byxorna, fickorna tunga av mynt, korkar, telefoner och små anteckningsböcker och drog fram könsorganet. There, sa han, you see. Han hade rätt, han var verkligen bijou, knappt fem centimeter och veckad i segment av trött hud, blekt grå till färgen, likt de hudfärgade damstrumpor som äldre kvinnor har. Och straxt ovanför roten satt en leverfärgad fläck. Jag antar att hans genans föddes ur min egen medecinska brist på densamma, min kliniskt intresserade orördhet. Jag fortsatte röka. Han knäppte hastigt upp byxorna. Han avskydde den desexualisering som infann sig med ålderdomen men hans egen sexualitet saknade finess, den var grovt tillyxad och ofärdig, och tog sig ofta uttryck genom direkta, nästan transaktionslika prositioneranden. All you need to do is lay back and think of England, som han gärna uttryckte det.

När jag träffar C frågar jag alltid hur D mår. C säger att han går och väntar på att få dö.

Endentulism.

2011-08-01T17:06:00.005+01:00

Jag smugglar hem tanden i en liten förslutbar plastpåse. Jag undrar i hur många år dess ägare bar runt den, och varför han fann sig tvungen att spara på den. Jag antar att vi föredrar att disponera våra kroppsliga förluster under rituella sammanhang. Att vi önskar oss en mystisk förlust, att vi förväntar oss att objektet magiskt ska utbytas eller ersättas, eftersom dess fysiska natur och avskiljdhet från jaget skrämmer oss. Jag inbillar mig honom höljd över sinken på herrtoaletten, det blodrosa vattnet som delar sig mellan hans fingertoppar och den lilla kulan i emalj som rullar av och åter i hans kupade handflata. Hur han svär över den salta smaken av blod, av koppar och dextrose, och stöter tummen mot det köttiga hålet för att mäta upp skadan. Hur han skamset eller ilsket släpper tanden i fickan på tweedjackan eftersom han ännu inte vet hur han ska göra sig av med den.

Det är inget vackert objekt.

How is it that from beauty I have derived a type of unloveliness?

NYANSER AV BLINDHET

2011-07-28T19:07:00.006+01:00

I Scotland Yard Park finns en tunnel vars öppning välver sig över lekplatsen, likt ogenomtränglig portal till helvetet. De mjuka fuktiga murverket övervuxet av murgröna och mörkret rasslande i silvergallren som rests ur gårdsgruset. Bakom stålet, endast det sugande våta vacuum som tar vid där blickfästet slutar. Den lär sträcka sig genom hela the New Town ända bort till Waverley's tågstation ett par kilometer därifrån. Jag har alltid drömt om att promenera genom den men grinden förblir ogenomtränglig.
Om natten går vi ner och sitter på stenblocken utanför med varsin ficklampa och låter lyktorna spela över grottväggarna. Mörkret tycks sucka eller andas, fuktiga instängda andetag som luktar granit och sulfur. Obeskrivlig, den groende luften som blåser mot våra ansikten ur öppningen och lämnar en mjuk dagg över våra ansikten, en tjock salt vätska, som påminner om det tunna slem som klänger över algerna innan de torkar på sommarstränderna. J hamrar med fingertopparna mot ficklampan och låter fingret glida mot låset. Metallen rungar. Han har promenerat genom tunnlarna och när jag sätter mig på knä vid hans fötter berättar han för mig om mörkret och hur det förändras.
Han beskriver tunneln, det kompakta blinda mörker som slår emot de ovana ögonen och klänger vid ditt ansikte tills du når punkten där det sista ljuset från öppningen försvinner och väggarna plötsligt öppnar upp sig. Där sträcker sig rum ut, säger han, gamla bås med toaletter, handfat, bord och stolar. Det påminner om jord, den gryniga bruna färgskalan och du kan höra mörkret omkring dig, hur det knäpper och vrider sig, hur också de minsta rörelser fortplanteras genom tystnaden, som om rummen diade din livskraft. Och sedan, säger han, sedan förändras allt. Fukten har lämnat vita kalklika pelare i stenen och de lyser som om de vore translucenta. Ändlösa vita skeletuösa stoder. Jag följer hans fingrar med blicken. Sen, säger han, sen krymper tunneln. Och den fortsätter krympa tills du måste kuta, tills du måste kräla fram. Och sen? Han skakar på huvudet. Och sedan når du slutet, och där finns inte annat än ett hål, ett litet fönster genom vilket du kan se perrongen på tågstationen. Och i det ögonblicket är det omöjligt att tro att du befann dig så djup inbäddad i mörkret. I det ögonblicket, när du betraktar världen, genom gluggen från avgrundens botten, är det nästan omöjligt att föreställa sig att du tillhör den, eller ens att du någonsin skulle kunna återförenas med den. Han himlar med ögonen.
Och tunneln sväljer våra röster. Vi hör dem slå mot stenen och rasslande splittras mot jordgolvet.

Bild: Böcklin's Isle of the Dead.

ÅTERKOMST

2011-07-27T14:24:00.005+01:00

Jag trodde att jag hade slocknat. Min tillstånd av Cotard-esk letargi hade sedan en längre tid övertygat mig om att jag redan lämnat den här kroppen. Auto-dissektioner och hypersomnia.

Idag på lunchrasten gjorde jag en oväntad upptäckt. Ur jackfickan på en tweedjacka plockade jag upp en tand. Rotlös och förruttnad. Needless to say, fann jag att detta singulära fynd, fick mig att animeras.
Jag var botad.

ADDENDUM: Författaren önskar ytterst förläget ursäkta lördagens övning i amatör dramatik. Att amputera bloggen var kanske inte mitt mest geniala drag och jag kommer givetvis att kultivera min depression och kliniska alienation ytterligare ett tag på detta forum. Man måste odla sin ångest, som jag och min styvbror brukar säga. Il faut cultiver notre jardin. Det vildvuxna fanskapet etc.

AM, P, Calle, V, Jenny Maria, Thord, Niklas, A och E - jag vill bara tillägga: Jag är er evigt tacksam.

PINGVIN

2011-07-23T11:55:00.004+01:00

Om natten drömmer jag om pingviner. Drömmen är nästan obcen. De kryper upp mot mig över isen och deras näbbar biter mjukt i mina fingertoppar. Deras hårda späckiga kroppar känns som latex, våta och kalla.

BLOMMOR

2011-07-08T19:17:00.003+01:00

Jag köper nya liljor och kastar ut de gamla. Min granne J ställer in en bukett med violer på mitt golv, plockade från trädgården, sommarens första. Jag minns att det fanns en tid då jag upplevde en sorts bräcklig ömhet när jag betraktade vackra ting. Nu känner jag ingenting. Blommorna är mig likgiltiga. Men jag tittar på dem ändå, länge, den tunna ådringen genom de nästan transparenta bladen, mjuka som sammet eller fjärilsvingar. Och deras läppformade blomster, som tycks gapa, nästan groteskt, som om de drack av rummet, eller skrattade.

shroom

2011-06-27T21:31:00.004+01:00

Vi kallar dem the mushroom, de två männen som frekventerar nedervåningen av slottet. Kanske för att de sällan rör sig, utan tycks gro i sina fuktiga rum, likt funguösa skuggor. Det slöa myceliska knastrandet av deras orörliga kroppar och möblerna som mjukt ger efter för dem. De tycks aldrig röra sig, istället växer de ut ur skrevorna i stengolvet och spricker ut ur dörrarna likt dimlikt mögel över gammalt bröd. De har bott här längre än någon kan minnas.
C spelar om nätterna samma melodi om och om på gitarr, och sjunger vemodigt och uthålligt, likt en kastrat. Ibland ser jag honom genom fönstret, med käppen långsamt arbeta sig upp för trappan. Hans ansikte är litet och hårt spänt över det tunna skelettet och hans ögon är obefintligt små.
Ur B's rum bolmar sötsliskig tobak om kvällarna. Han talar sällan men när han förbigående yttrar några korta ord tycks hans mjuka vita hud, likt skinnet på en Calvatia Gigantea, ge efter; den tunga andedräkten reser sig likt en utrullad gasväv genom de kalla rummen.

FRÅNVARO

2011-06-19T16:23:00.003+01:00

Det finns ingen människa kvar i den här kroppen längre.

M's ARM

2011-06-05T14:08:00.002+01:00

När vi kommer för att hämta mina sista väskor kan jag se M's arm genom den halvöppna dörren, hans knutna näve utsträckt orörlig över golvet. Jag undrar om han lever. Han har burit ut min fåtölj och placerat den mitt i den trånga hallen. I övrigt är lägenheten orörd. När vi kommer tillbaka en halvtimme ligger armen i samma position över den blåa mattan.
Jag finner honom ofta i liknande ställningar. Ibland sittandes stirrande i soffan, halvvägs genom en rörelse som inte avslutats och först när han hör mina steg fullbordas. Som om hans liv endast tog vid när de betraktades och resten passerades inanimate likt en mannekäng.
En kväll efter att jag meddelat att jag ska flytta kommer han och knackar på min dörr. Han har sin stora bilderbok om björnar under armen och är på väg till bibliotektet. Hans byxor är för korta och hans gymnastikskor är knutna med perfekta barnsliga rosetter. Han kliar fotknölarna med sulorna, ovant och nervöst och sedan skrattar han. You know, it's funny, you are the only person I talk to. Efter ett ögonblick säger han: I'm really going to miss you. Sedan pratar vi om björnar.
Sedan jag flyttat ut möblerar han om mitt rum och dammtorkar var yta. Sedan möblerar han om sitt eget rum. Han skickar ett meddelande och säger att han köpt svensk cider åt mig. Jag kommer över och sitter på hans säng och han frågar om han får öva lite reflexologi på mig. Jag sträcker ut mig på hans hårda madrass och stirrar ut på vinden som spelar i träden, det mjuka lövverket likt tjocka kjolar som sveper mot rutan. Mina ben är kritvita. M breder ut sin vita handduk över fotändan och leker med mina fötter som om han spelade på ett instrument. Ibland tar det flera timmar. Han har lånat en ny bilderbok om hajar. Och hans fingrar är mjuka och slippriga av hudkrämen. Cidern smakar päronsaft och piggelin.
Hans arm förblir orörlig tills P går bort och väcker honom. Då skakar handenlångsamt till liv, vrider sig under tyngden av dess ägares kropp. Det är försommarens varmaste dag. Hettan är tung och klibbig. Hans nyvakna ansikte är förvridet likt ett spädbarns, mjukt och köttigt efter sömnen. Det är som att för ett ögonblick ha stirrat in i en annan värld. Den döda osedda värld som vidtar i vår frånvaro. Där allting väntar på att få beröras och att få beröra.

NI (past and present)

2011-06-05T00:45:00.003+01:00

Var gång ni säger att ni älskar mig är min instinkt att se er som lögnare. Och med ett undantag var ni alltid drömmare och lögnare. Ni tyckte om att bli reflekterade. Ni tyckte om att se er själva genom någon annans ögon. Och ni sa alltid att ni älskade mig med sådan lätthet för att ni älskade er själva och ni tyckte om drömma om mig som något jag aldrig skulle vara, eller också om er själva så som ni aldrig skulle vara. Men jag visste alltid, på sättet ni rörde vid mig, på det försumbara sättet ni studerade min kropp, som vore den obefintlig eller stöpt i luft. Ni försökte aldrig finna mina leverfläckar, eller det lilla ärret på min fot. Ni såg aldrig det vita vattkoppsmärket på min kind, eller de svaga rappen efter tonårens hastiga uppväxt över höften.
Varför behövde ni säga att ni älskade mig? Jag skulle ha förstått er så mycket bättre om ni inte hade gjort det. Jag skulle ha respekterat er så mycket mer.

tits.

2011-05-26T19:03:00.003+01:00

I hallen har G placerat en gammal mannekäng klädd i en vit sidenklänning från femtiotalet. På dess rudimentärt monterade lampskärmshuvud har placerats en gammal hatt över de draperade kristallockarna och över hennes byst har någon i lagren av damm tecknat ordet TITS med fingertoppen. Det fina lagret av smuts har ätit sig in i tyget så till den grad att ordet är omöjligt att radera.

KUMPANER

2011-05-19T22:04:00.000+01:00

The Barony, tvärs över gatan från no 22, där jag bor, är ett tillhåll för A och S.
A är grovhuggen, strax över de fyrtio, med en enorm kroppshydda och ett hårt skulpterat ansikte som vilar över en käke som påminner om två hopfogade yxblad. Hans tunga man reser sig in en vigorös våg över pannan, full av tagellika strån i silver. Han bär en guldkedja med en oval amulett runt halsen, och hans högra lår gungar rastlöst upp och ned medan hans små ögon naglar fast det temporära objektet för hans intresse. Hans skakande fötter sitter inkilade i ett par nötta gymnastik skor, storlek 14, enorma som båtar, tillräckligt stora för att flickan i baren kunnat stoppa i såväl sina fötter som de sandaler i guld hon burit när han erbjudit henne dem då hon frusit under sin cigarettrast runt tolvslaget. Den nätta blonda kvinnan sopar golvet i det halvöppna köket. "I took care of her" säger han.
Intill A sitter S, böjd med sin begynnande puckelrygg över ett glas orange läsk, och senare en pink panther, en illrosa bryggd på cider och svartvinbärs cordial. De tuftiga håret tvinnat i toviga svansar och ögonen små och stirriga, gadden krönt med två guldtänder i varsin ände av den främre raden, ett okynnigt leende ständigt spelande över hans tunna läppar. Han bär två band t-shirts ovanpå varandra och böjer sin korta kropp över bordet när A irriterat försöker avbryta en av hans allt mer vindlande mytomaniska anekdoter. "You're lucky she didn't take your feet, man, you hear me, you know what, I once met the princess of Portugal, man. Eva. Eva, that was her name. She asked me if I wanted to swap shoes with her. So I asked her what size she was. She said she was 6. I'm an 8, man. I'm an 8. So we swapped shoes and you know what, we swapped sizes too. For 24 hours I was a size 6 man, I was a size 6."
Han talar oavbrutet. om hans relation med Eva Braun eller hur han träffat Evita i Liverpool. Hur Elvis lever och bor i hans lägenhet och hur Priscilla varje jul skickar honom vouchers till HMV, skivbutiken på Princess Street. Eller hur Kennedy sjöng karaoke på lördagkvällen i The Elm Bar, det snuskigaste sunkhaket i övre Leith. Och historien om hur han och Ziggy Stardust ätit grillad kyckling i en bur i the Cowgate. S hjärna är som en popkulturell ruin, en värld av historier och referenser som fallit samman, som imploderat och omdistribuerats, där William Burrough's citat delar rum med datorspelsfigurer från 80-talet, där ett klipp med Sex Pistols och Siouxie Sioux från ett teve-program på åttiotalet med Bill Grundy, you dirty fucker, smälter ihop med bilden av en gammal flickvän, med en artikel ur gårdagens nyhetsblaska, och rocklåtar från 70-talet, en värld han rör sig genom med den sorts nostalgisk vana och komisk självklarhet. "Do you time travel, man?" säger han utan att blinka till A och när A irriterat tömmer ölen och slår handen i bordet och svarar Oh it's a shame, S, you know what, I do not timetravel, så fnittrar han likt en liten flicka. "Well man, there is this show I want you to see back in 1999." Den tunga guldpoletten hamrar mot A's enorma bröstkorg och benet arbetar agiterat upp och ned under bordskivan, medan gymnastiskskon rasslar mot golvbrädorna.
"How did you two meet?" frågar jag och han rycker på axlarna: "In the hospital."

KRIGSÖARNA

2011-05-13T18:29:00.013+01:00

På torsdagen tar J ut mig till Cramond. Vi kallar det skämtsamt Outdoor therapy eller Day outing for the Mentally Ill. Han hämtar mig på morgonen, det grånade håret lockat i regnet och jackan täckt av målarfärgsfläckar. När han kramar om mig fingrar jag över det rödfläckiga märkena som byggarbetardammet lämnat över hans tunna hals. Han har en karta och tjocka skivor av fruktlimpa med sig. Himlen hänger uppfläkt och kolsvart, likt en nyss plogad åker, molnen ärrade av tunga fåror.

Cramond island är en tidvattenö vars passage blottläggs vid lågvatten och dränks när högvattnet stiger. Vi halvvadar över kuststräckan, över den tunga sankiga sandslätten med dess strömmar av försvinnande havsvatten. Min brogues läcker och J snittar upp mina våta strumpbyxor med en razor shell så att jag ska kunna gå barfota i genom det nyss blottlagda landskapet. Vinden river i min rock och får mina ögon att tåras. Stormen piskar vattnet runt om oss men himlen har klarnat. Och från ön sträcker sig, likt kotorna i en ryggrad de övervuxna andravärldskrigspylonerna, gråa koniska stenblock, nästan neolitiska i sin utformning, och sedan länge täckta i lager av små snäckor och sträva håriga vattenväxter. Ursprungligen ett ubåtsförsvar har den taggiga formationen blivit en sorts poetisk brygga som dränks i havet och reser sig på nytt var dag.

Cramond var likt det flesta öarna i the Firth of Forth en utpost under kriget. I dess övervuxna skogar och taggiga klippavsatser höljer sig skal av betongbyggnader, små fönsterlösa hyttar och enorma maskinrum på vars tak lämnats rostiga järncirklar där de gamla kustkanonerna suttit. J kryper fram ut med stenslätten med geigermätaren, de snabba skränande ljudet överröstat av vinden, och den lilla stickan på mätaren gungande av och åter, medan jag genomsöker barackerna. Öns tillfälliga natur ger den ett nästan mytiskt drag, likt en förlorad värld som reser sig och sjunker ur vågorna, full av ruiner och vildvuxna skogar, gamla farmarhus som övervuxits av klängande murgröna, och klippavsatser som slipats av de hårda vindarna. Från en av utposterna syns grannön, Inchmickery, vars bebyggda siluett är skrämmande lik ett krigsfartyg på håll, numer en sorts spökö, befolkad endast av häckande fåglar.

Det händer ofta att folk strandsätts på Cramond över natten, eftersom vattnet reser sig med en oväntad hastighet och sluter passagen. Vi håller ett öga på klockan men havet har redan börjat stiga när vi återvänder och klättrar hastigt längst med den smala två kilometer långa betongpromenaden. Regnet bryter löst ur den upprörda himlen och J håller om mina skuldror och skyndar våra steg.

Efteråt äter vi fish and chips på den lokala puben. Den blekblonda servitrisen konverserar de rödlätta herrarna vid baren medan hon tar emot ordern. Den friterade fisken har samma blekt degiga färg som kartong. Tet är bryggt tills det svartnat. Jag skyfflar i mig ärtorna med skakande händer. J frågar upprepade gånger om allt är bra. Was it good Joes, säger han. Was it a good adventure? När vi cyklar hem har havet svalt stranden, pylonerna, och betongstigen. Och medan natten faller raderas också dagen. Ett stilla nu som upplöses i samma ögonblick det infaller.

STORA FÖRÄNDRINGAR TAR DE SIMPLASTE UTTRYCK

2011-05-09T21:27:00.004+01:00

Revive and lift. Reshape and Perfect. Perfect and Luminate. Rejuvenate and Smoothen. Patronize and Perform. Ryskan står i den enorma Boots butiken på Princess Street och vänder på askarna med hudkräm. Hennes händer skakar eftersom hon inte gått och shoppat på kanske ett halvår. Jag är också orolig. Kvinnorna runt oss ser ut som en sorts plastiska gummimodeller i sina vita rocker, nästan translucenta tandrader bakom glansiga röda läppar och sammetslika beigebruna hudar. Hår nålade i knutar över de smala nackarna och en sorts orörd kvalite i deras rörelser, som om de nyss vridits upp och satts i rörelse, ännu oförbrukade, ännu ideala kvinnor. Peptocides och Limpidic acid. Redefine with essence of tea tree, guaranteed to... within 4 month, proved and tested. Ten years younger. Hon vrider på burkarna. How do I know which one to get? Över armen hennes kassar med en bh i G-kupa, en £3 kjol, genomskinliga tupperware-askar, otaliga likt ryska dockor, hundgodis, ett ark med lösmustascher från pundaffären och rakhyvlar. I don't like this place, säger hon. Efter ett ögonblick kastar hon kartongen med Lift and Luminate Nightcream i kundkorgen och skyndar sig bort till kassan. Jag håller henne om armen medan hon betalar. £73. Hon skrattar hysteriskt. Kassörska ler förläget. Men det är som om det generar henne ännu mer att erkänna att hon spenderat för mycket. Nervöst fumlar hon med kortet. Efteråt känner vi oss upplyfta av den skenbara normaliteten i akten.

UNDERSTRUKET I BATAILLE'S EROTICISM

2011-05-08T11:03:00.005+01:00

"We are discontinuous beings, individuals who perish in isolation in the midst of an incomprehensible adventure, but we yearn for our lost continuity."

"What does physical eroticism signify if not a violation of the very being of its practitioners? A violation bordering on death, bordering on murder?"

"Dissolution"

"The whole business of eroticism is to destroy the self-contained character of the participators as they are in their normal lives."

"We ought never to forget that in spite of the bliss love promises its first effect is one of turmoil and distress. Passion fulfilled itself provokes such violent agitation that the happiness involved, before being a happiness to be enjoyed, is so great as to be more like its opposite, suffering."

"Possession of the beloved object does not imply death, but the idea of death is linked with the urge to possess. If the lover cannot possess the beloved he will sometimes think of killing her, often he would rather kill her than loose her. Or he may wish to die himself. (...) Only the beloved can in this world bring about what our human limitations deny, a total blending of two beings, a continuity between two discontinuous creatures. Hence love spell suffering for us in so far as it is a quest for the impossible."

MIRAKEL

2011-05-03T22:36:00.000+01:00

Jag tänker ofta på stackars Schreber om nätterna, när jag slår bjälkarna för fönsterluckorna och stirrar upp på den lilla svarta rektangeln av natt, fläckad av fönsterglaset, likt en smutsig duk.

"I occupied myself observing the starry sky."

och under följande fotnot: this always in the peculiar knowledge not shared by any other human being that it was this starry sky itself from which the miracles emanated which damaged me so multifariously.

Stjärnhimlen nålar sina tunna sylar i den vita madrassen.

Den drar ut minnen på samma sätt som när min mamma, när jag var mycket liten, brukade lösgöra stickor ur mina fingertoppar med en synål. Det var aldrig smärtsamt, och hon fällde aldrig en droppe blod, trots att den tunna silvereggen bröt genom huden och drog ut flisorna.

Bild: Karl Friedrich Schinkel, Magic ca 1830

MISSLYCKADE FÖRSÖK ATT BOTA ENSAMHET

2011-05-02T19:34:00.000+01:00

Först stjäl Skottland ditt hjärta, sen stjäl hon din själ och sedan stjäl hon dina tänder. Och först när hon inte har något kvar att stjäla, börjar hon långsamt erodera din kropp, tills hon fullkomligt förbrukat dig.
Jag stirrar på TP's tandkött, de gapande hålen i hans gom. Han bär en svart peruk och runda solglasögon och T's biker med sömmarna uppspruckna över den randiga t-shirten, i en genuin tribut till Joey Ramone. Vanligtvis ser han ut som han gått rakt ut ur sextiotalet, ikväll ser han ut som en döende punkrockare. You can do better, säger han likt en bror. Det sneda ironiska leendet, fyllt av lika delar ömhet och förakt. Jag rycker på axlarna. I'm lonely, säger jag. I find that hard to believe. Han tittar på min fötter. You're alright, you're feet are the right size and that. You can do better than that guy. Han nickar mot ynglingen som hänger mot väggen till Opium, Cowgate's pit of despair. Pojken stryker det fint kammade håret ur ansiktet. Han bär en sorts feminine page och hans mjuka tama avvaktande påminner om ett barns eller en hunds. Han tuggar tuggummi och luktar mentol, och hans ansikte påminner om silke klätt i tunna fjäderlätta blonda hår. Den typ av oskuldsfullhet som måste missbrukas, den typ av godhet omöjligt kan mottas, som de alla med en sorts unabashed cruelty måste negligera. I just think you are kinda cute, that's why I've been waiting around, that's why I've not left yet. Han stryker undan den nytvättade luggen. Han jobbar för en veterinär.
He's got a weird face, säger P. Han hänger över min axel och var gång jag möter hans blick höjer han ögonbrynen förebrående, med käken förvriden, mjukt tuggande på sin egen mun, gnagande tänderna mot varandra, efter för mycket plantfood. He looks like a child, säger han. You are better than that guy. P's polska flickvän, med hennes stripiga blonda hår och hennes späda spetsklädda kropp, lutar sig mot hans skuldra. Jo is beautiful, säger hon.
Vi spiller ut över gatan, under de gotiska valven, i denna Edinburghs enorma rännsten, mörkret likt en tung hårig päls över staden, den stjärnlösa himlen andandes likt en enorm buk under röken från the Old Town's takåsar, och den tunga doften av malt och havsdimma. Jag vänder mig inte om när de drar med mig bort till taxin, men jag vet att han står där i dörren till Opium och ser mig försvinna. Och de har fel. Han är bättre än oss alla. Och vi lämnar honom bakom oss, utan ett avsked.
För sju år sedan gav jag mitt hjärta till staden. När jag förlorade min själ kan jag inte längre minnas. Men mina tänder är ännu intakta.

(bild: Gravyr av Cowgate från 1831, vyn är i storts sett oförändrad idag)

VALROSSEN

2011-05-01T20:23:00.001+01:00

Jag hade lärt mig hata honom en lång tid tillbaka. Han brukade klä av mig likt en gammal man klär av ett barn. Eller en man av kyrkan klär av en oskuld. Kanske föddes det senare intrycket ur att jag var längre än honom och att hans hår kalnande, och jag brukade stirra ned på hans kloster-ring av spänd vit hud med en övervälmigande äckelkänsla när han knäböjde vid min sida.
Han brukade stjäla plagg efter plagg och omsorgsfullt gömma dem i byrålådor och skåp som om han usurperade den stundande förlusten och sedan brukade han tvätta mitt ansikte med en våt handduk, tills han fullkomligt torkat av mina påmålade ansiktsdrag. Doften av hans dyra nattkräm, fläckad med guld damm och hans tunga faux-victorianska kranar. Efteråt brukande han ta min hand och leda mig in i det orangea sovrummet, väggarna klädda i torkade rosor (rosa centifolia, från hans föräldrars hus i Italien). Och jag brukade ligga likt en sten, sjunkande genom hans madrass mjuka nytvättade lakan och vänta på honom, stirrande genom den tunna öppningen i hans gardin, byggnadens släta grå cement mot den svarta himlen, likt ett kubistiskt mästerverk. Sådan var vår affär.

HER WILD FERAL STARE, HER DARK HAIR

2011-04-26T18:56:00.008+01:00

Fastän jag har försökt begrava hans skugga, rör han sig ännu igenom mig. Om dagarna går han likt en gast genom mitt kött, ut och in, av och åter, och var gång får han mig att för ett ögonblick att stanna upp. Det känns som om vinden blåser rakt igenom mig. Och mina nerver pressar sig mot skinnet som om de jagade efter förlusten, som de sträckte sig efter hans spöke. Om nätterna slår han istället rot under huden och slår ut ur min kropp i mörkret, likt vildvuxet ogräs. Så snart jag lägger mig till ro rör sig den odöde under min bröstkorg, hans mjuka fingertoppar kryper under huden. Han bor i min kropp. Han bor i mitt blod och hår, i mina naglar och mitt skinn, och han lämnar mig aldrig.

PLÅNBOK

2011-04-25T20:14:00.004+01:00

Alienationen föds ur små detaljer, det syntetiska ljudet av polyester tyg mot någons lår. Eller den plastiska perfektionen i en blek tandrad. Den där hårfina gränsen mellan närhet och främlingskap som vi ständigt balanserar mellan. Ett ansikte som nyss var en nära väns, en älskares, eller en familjemedlems, är i nästa ögonblick inte mer än ett ansikte. Men det börjar alltid med någon liten detalj. Med J var det hans plånbok. En kort tid efter att vi gjorde slut inköpte han en Vivienne Westwood plånbok. Det var det första gång jag upplevde att jag förlorat honom. För det fanns ingenting i den jag älskat som gick att förena med plånboken. Och var gång han tog upp den och betalade greps jag av ett begär att göra narr av honom, att poängtera accessoaren, att fråga honom varför. Jag ville röra vid den. Eller stjäla den. Han bär alltid stora sedlar nu för tiden.

Lördag.

2011-04-23T11:39:00.002+01:00

Ljuset klyver fönsterluckorna och skär genom lakanen. Jag önskar att jag aldrig behövde vakna mer. Jag måste hitta någon som kan älska mig, men sorgen gör mig ful.

ÄR DET INTE DAGS ATT DU TOG DIG SJÄLV PÅ ALLVAR NU, HUR LÄNGE TILL SKA DU VARA OLYCKLIG, ÅREN GÅR JOHANNA

2011-04-20T22:55:00.000+01:00

Symptom anno 1910:
Mental depression. Feelings of Anxiety, Gloom and Dread of the future.
Disordered digestion, dry skin, constipation.
Melancholia may be accompanied by delusions. He may imagine he has all sorts of diseases, and suffers from sleeplessness and wasting.

Bot anno 1910:
Correct digestive disturbances and give nourishing diet, particularly eggs, milk, cream and butter. Forcible feeding often necessary. See that the bowels act regularly. Sleep should be ensured by the use of pulv. ipecac. co., grs. x.

Ur Medical Advice Directory, underhållande nog författad av "a well-known physician". Ca 1910. Odaterad. För de flesta andra åkommor rekommenderas en tinktur av opium eller kokain.

RATIONALISERING

2011-04-20T22:08:00.000+01:00

Vart jag promenerar ser jag liknande bättre versioner av mig själv. Kvinnor som kan göra er lyckliga. Kvinnor som mycket lätt skulle kunna fylla tomheten som min eventuella frånvaro skulle lämna. Skillnaden är hårfin, ibland är de mindre, ibland lite större, ibland har de svartare hår eller rödare läppar, ibland ser de lyckliga ut, ibland vemodiga. De studerar konst eller köper böcker på antikvariat, de har författardrömmar och växte upp med en känsla av utvaldhet. Det hela är inte så viktigt, detaljerna är försumbara, de är alla godtagbara kopior, de är vackra och fulla av liv, och ur ett form av matematisk perspektiv, en sorts basal existentiell subtrahering, negerar de samtliga min existens.

I FICKAN

2011-04-14T22:23:00.000+01:00

I fickan på en donerad tweedkavaj från det sena sjuttiotalet, den beiga fodret ännu rynkigt efter dess ägare, sömmarna upplösta under armarna, och väven tung av tobaksdoft, hittar vi följande lapp. En barnslig pornografisk handteckning av en mycket liten man vars hela kropp slukas av hans älskarinnas korpulens. Dess komiskt pornografiska motiv, snarare än de knöliga utrivna pornutopiska tabloidsidor eller suddiga fotografier av hustrur och älskarinnor som är betydligt vanligare att konservera, att ständigt bära med sig, gör dess natur bisarr, nästan grotesk. Jag föreställer mig denna ensamma man, vars drift snarare än den erotiska, var en sorts sexuell frivolitet.
Jag har alltid fascinerats över att sexualiteten och hur dess representation genom tiderna nästan ständigt har gränsat inte till det kroppsligt smutsiga (den modern idén om pornografin) eller konstnärligt sublima (det erotiska) utan till det löjliga, det patetiska eller i bästa fall det satiriska. Sexualiteten förpassade genom historien till komedin medan tradgedin lastades med det mer abstrakta, åtrån och lusten, det kroppslösa.
Som om detta komiska dekorum har en sorts förlösande effekt, ett sorts renande av ämnet, som gör det acceptabelt. Som om det tummade pappret i vår okände gentlemans ficka givit utlopp för ett begär och tillika en sorts fasa.

’T is starving makes me fat.

2011-04-13T21:11:00.001+01:00

Min vän V, som kom som ett yrväder en aprilafton, har lägrat rummen i en en hinna av saknad. En doft av hans hud kvarhängande i luften och i tygerna, i väggarna. Hänger likt en väv över möblerna. M upplever det med samma potenta omedelbarhet som jag själv. Rastlös har han uppslukats av tomheten, och dammsuger om och om igen hallen, som om han förväntade sig finna något, som om han samlade upp allt detta som gått förlorat, allt det osynliga som V kan tänkas ha lämnat kvar. Vi samtalar i hallen. Han kommer tillbaka, säger M, med en pojkes mytologiska övertygelse, med samma förväntansfulla brand som en konverterad. Vi får se, säger jag.
Men min museala andaktsfullhet är inte annorlunda, jag vårdar den tomma ytan efter hans resväska likt en trädgård, som om något slagit rot i mattans trötta mylla och ännu gror där. Och jag lämnar orörda de ranka pelarna av tummade böcker som reser sig mot min säng och ramar in den post it lapp han lämnat på sängkanten. Det odiskade glaset. Tändstickan. Också ur askfatet, när vinden slår in genom det halvöppna fönstret reser sig, likt en närvaro, det tunna stoftet efter aprilnätterna.
Han kommer tillbaka. Han sa att han snart kommer tillbaka. Över M's ansikte, likt en mask han avklär sig, kan jag se spela detta vårt märkliga samförstånd, vårt uppvaknande, denna brinnande börda av rörelse vi har efterlämnats med:
Han har vidrört oss, så vi lever nu.

Bild: Dino Valls

DELTA

2011-04-13T01:12:00.001+01:00

Om morgnarna är jag rädd för att han ska se mitt ansikte. Rädd för att han ska se vad natten förställt och förvridit. Det finns ett ansikte jag aldrig sett. Ett ansikte som gått förlorat, som slitit sig löst. Jag söker ibland, höljd i halvdagern, med fingertopparna över huden, som för att återskapa eller omplacera, mer likt än blind läkare än skulptör, den rudimentära anatomin. Det är som om jag försöker finna en utväxt eller som om något brutit sig löst ur mitt anlete och gått förlorat i lakanen. Jag ligger med ryggen mot honom och letar över lagren av bomullstyger och sammetskuddar, tills han vänder mig om, och min vanskapthet flyter ut över hans händer, flyter ut över hans bröstkorg, och läppar, likt en vild flod som tillslut tystas i havet.

HYPNOS OCH THANATOS

2011-04-05T18:57:00.004+01:00

Om natten kommer de och hämtar mig. Jag vaknar jag av att jag lyfts ur min kropp, av att rummet befolkas av människor och en våldsam procession bär mig bort, allt högre tills jag slits upp genom luften. Och jag är vaken, fullkomligt vaken och jag kan se kroppen under mig och känna det märkliga band, likt en lös väv av silkestunna nervtrådar, som slits itu mellan oss, som ger efter likt strängarna i ett instrument. Det är nu de kommer för att hämta mig, tänker jag och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

SÖMN

2011-04-04T03:05:00.000+01:00

Eftersom jag bor på bottenvåning har folk börjat ta för vana att knacka på föntrena när de kommer förbi. S kommer över runt elva på kvällen under förevändingen att se en film. Han bär en rosa skjorta och en vit kavaj och han har en sorts lättsinnig livfullhet som för tillfället passar mig illa. Hans ansikte har en skeletuös form, en sorts skulpterad hårdhet, som om han saknade kinder. Hans ögon är små och insjunkna, och hans kombination av halthet och pervesion får honom att påminna om en sorts modern Toulouse-Lautrec.
Jag sätter på Billy Wilders mästerverk och kedjeröker. Hans tunga slappa kropp sjunker ihop mot lakanet. Halvvägs under filmen, säger han att han hoppas att jag förstår att han tänker stanna i natt. Det är ingen fråga. Eftersom jag inte heller kan svara tänder jag ännu en cigarett. Tet har kallnat. Framåt tolvtiden somnar han in lutad mot min skuldra, och sover så djupt att han inte ens rör sig när jag reser mig. Ett ögonblick sitter jag i mörkret och röker och sedan går jag upp och skakar honom. Han sover som en död. Jag betraktar hans tunga sömn med ett sorts avund och hat som om något tagits från mig eller själva manifestationen av sovandets akt vore ett sorts våldförande. Jag vill inte säga hans namn, så jag skakar honom hårdare. "Du måste gå", säger jag. Han verkar inte höra mig först. Men tanken på att ha honom där är plötsligt fysiskt outhärdlig. Mina knän skakar som skallror mot varandra. "Jag kan inte ha dig här, du måste gå." Över min bröstkorg har en sort röd fläckning brett ut sig, en sorts spräcklig dermatologisk hetta, som klättar upp över mina kinder. "Jag måste vara ensam, jag orkar inte." Han vrider sig om i sängen. Fuchian i hans skjorta är nästan rödblå i mörkret. Och den där patetiska manligheten han anammat är skingrad. Jag antar att jag låter manisk. Och mina händer skakar för mycket för att jag ska kunna få eld på cigaretten. Istället klöser jag över huden runt tumnagel tills den börjar blöda. Det slår mig att han tror att han räddar mig. Det tror alltid att de räddar mig. I själva verket finns det ingen längre som skingrar sorgen. Ingen vars umgänge lättar bördan av att vara. Av att ständigts tvingas vara. "Du borde försöka låta mig stanna" säger han. "Jag ska inte röra dig. Jag ska inte föröka ligga med dig, jag lovar."
Jag börjar gråta. Men han reser sig inte. Istället börjar han förklara han förstår mig. De förklarar alltid att de förstår mig. "När var det senast någon om höll om dig?" Han tänker inte gå, istället böjer han mitt huvud mot sitt nystrukna skjortbröst med dess artificiella doft av tvättmedel och herrparfym. Och jag gråter mot hans skjorta trots att omfamningen får mig att må illa, ungefär om mjölk som börjat surna, den fina gränsen mellan mänsklig närhet och total alienation. Allt jag känner är en plågsam negation, en frånvaro av någon annan. Och det sitter i doften, i skjorttyget och hans hud: ett främlingsskap som repellerar mig. Men han går inte. Istället drar han ifrån täcket och ber mig försöka uthärda honom. Och jag går ut i badrummet och tar alla tabletter jag kan hitta och väntar på att den medicinska sömnen ska förlösa mig.
När jag slocknar, ännu tung av avsky, kan jag höra honom viska allt det jag önskar att någon annan ska viska, Du är så unik, Johanna, det finns ingen annan som du där ute. Du är speciell. Du är utvald. Han stryker mitt hår, men han rör mig inte, och han försöker inte älska med mig och jag omfamnas av min alldeles privata svärta och själva natten, dess mjuka fjäderdräkt, ruvar över mig och i den drömlösa kemiska sömnen är jag åter ensam, fullkomlig ensam och fullkomligt lycklig.

Om morgonen vaknar jag tidigt och betraktar den utslagna kroppen som vore den ett amputerat organ, något som tillhört mig men nu mer är något avskuret och oönskvärt. Jag lämnar hans skeletala kropp i sängen och duschar och klär på mig och sminkar mig, och ännu tung av sömntabletterna snubblar jag tvärs över gatan till mitt lokala kaffelokus. Jag är för trött för att kunna röra mig, motoriken är seg och oprecis och jag är för långsam för att kunna tala. Jag beställer en espresso och kedjeröker i två timmar i förhoppningen om att han ska ha gått. Först runt tretiden kommer han av någon bizarr slump, in genom kafedörren, den omisskänliga paletten av rosa och blekvitt linnetyg.
Kanske ser han mig inte, kanske ignorerar han mig i en symbolisk avskedsgest, jag vet inte inte, men så snart han satt sig ner i rummets inre lokaler betalar jag och springer hem. Jag bommar för fönstren och släcker alla lamporna och sedan sitter jag i mörkret och andas.

ALLSEENDE BEGRAVNINGSENTREPRENÖR

2011-04-03T16:21:00.000+01:00

Idag läser jag Schrebers memoar och vansinnet är upplysande. Följande berörde mig:

"...within the Order of the World, God did not really understand the living human being and had no need to understand him, because, according to the Order of the World, He dealt only with corpses."

I övrigt var den stackars karl övertygad om att hans kön långsamt transformerades (was unmanned) till en slida, och att Gud skulle befolka världen genom honom.

ETT INLÄGG SOM MOT FÖRMODAN INTE HANDLAR OM DÖDEN, UTAN OM LIVSLUST

2011-04-02T20:06:00.000+01:00

Det finns en idé om självmordet de flesta av oss hyser. En tankebana som inte nödvändigtvis någonsin kommer att realiseras men som hägrar genom livet, likt en möjlighet, ungefär på samma vis som vertigo, snarare än att vara rädslan för fallet, är rädslan för insikten att vi kan hoppa, att det transcendentala steget endast är en fönsterkarm bort. I somliga fall blir en sorts livslina. Dessa steg som måste utföras innan akten kan fullbordas. De intrikata planerna som med sin surrealla logik och postponerar den sista handlingen. En sorts maskerad livsvilja som tar sig uttryck i fåfänga proskrastinationer. För vi kan aldrig erkänna att vi inte fullkomligen kan ta avsked, att vi också i vår mest kvävande förtvivlan, hyser den där lilla förhoppningen som slår sin rot i vår dödslängtan.
D, min vackraste vän, hade efter år av kroppsdysmorphia, utvecklat ett skräck för att dö fet. Och trots att självmordet föreföll den mest lockande utvägen, skulle hon aldrig kunna fullkomliga den utan att först gå ner i vikt. Dieting for death, förklarade hon skrattande och hon kom att älska mig för att jag så fullkomligt förstod hennes makabra estetik. Det var som om kroppen hon skulle lämna den här världen i var hennes testamente, och tanken på det fettet, stelnat och förevigat, fyllde henne med en avsmak som omöjliggjorde akten.
S beskrev en gång sin plan för en släkting. Hans föreställda självmord involverade en iscensatt drunkningsolycka, som för att kunna möjliggöras krävde en serie transaktioner, bland annat inköpet av en båt, ett rep, och någon form av sänke, en utdragen process som aldrig skulle realiseras.
K vill skära upp handlederna men hade aldrig några vassa knivar. Hennes lådor var fyllda av slöa brödknivar som hon brukade sitta med i badkaret, men hon kunde aldrig ens penetrera huden. Det räckte med att sitta med dem och fylla kroppen med det där avskedet som aldrig skulle komma. Hon försökte aldrig ens köpa nya knivar. När vi åkte till IKEA tittade hon på dem, med en sorts grotesk symbolism, en sorts levande glöd i ögonen, påminnande om ilska, med £9.99 var ett allt för högt pris.
Själv har skrivandet alltid gjort mig odödlig. Jag lovade mig själv som trettonåring att jag inte fick dö opublicerad. Och trots att det sedan dess har infunnit sig en ny smärta, som försiktigt bäddat in också dess infantila drömmar i en kappa av meningslöshet, så antar jag dessa lystna tankar på döden är en ursäkt för att inte leva snarare än en dröm om att dö. Mitt liv har tagit form inom den strama ramen av en snar bortgång. Det har aldrig funnits mer än en snar framtid, än morgondagar och räknande av timmar medan dygnen passerar. Men idéerna om döden är som vuxen, påminnanden om mina dagdrömmar om kärleken som barn, en önskan inte om någon form av transcendens, utan en längtan efter att omfamnas, att uppslutas och slutligen att älskas och få förlora sig själv.

RENHET

2011-03-30T20:55:00.005+01:00

I köket står M och polerar besticken. Det visar sig att G har flyttat ut och när jag försynt frågar om M kan tänkas behöva någon hjälp skakar han på huvudet och viskar lakoniskt "don't worry, I'm just disinfecting anything he had his mucky hands on". Han har två flaskor rengöringsmedel och en trasan med vilken han gnuggar skaftet på kökssaxen. Ett ögonblick senare kan jag höra ljudet av sprayhylsan och det vaga klirrandet av låset i ytterdörren när han metikulöst polerar dörrhandtagen.
Natten innan bjuder han in mig på en guinness på hans rum eftersom han hört mig gråta genom väggarna. Han gungar av och åter i skrivbordsstolen och han dricker långsamt och spelar Led Zeppelin. Ölen är avslagen, och rödbrun i det matta ljuset från hans skrivbordslampa. Vi pratar om barn och äktenskap, om hans ungdom och våra misslyckanden. Rummet är nästan renklätt, tomt så när som på en säng, två doftljus och en mänsklig skalle i plast.
När jag lämnar honom runt ett tiden på natten reser han sig oroligt, som för att skaka min hand. Hans ensamhet sitter i hans kläder, sitter i hans hår, sitter i hans hud, och i hans möbler likt en kvarhängande stank eller en sjukdom.

The Romans Stopped At Bowling

2011-03-30T19:55:00.008+01:00

Högvattnet stiger. Bowlings gamla hamn ligger ödelagd, båtarna halvt begravda utmed banken vid the Firth of Clyde. Var gång vi reser utmed de skottska ödelanden fylls jag numer av en sorts molande känsla av förlust. Där vi förut spirade i de döda landskapen, likt två ensamma överlevare, är vi numer en del av det döda, av det förlorade och obrukbara. Vi kastar våra skuggor mot vraken och betraktar det stigande vattnet som slickar de sönderfallande trät och den sträva rosten. Vi sitter där och väntar till solen sjunker och vi inte längre ens kastar skuggor, tills vattnet ligger stilla likt utslaget silver och alla båtar har sjunkit och övertäckts av natten.

ALLTINGS ORDNING

2011-03-26T14:22:00.003Z

Ibland inbillar jag att de konspirerar mot mig, de inneboende i lägenheten. M är ständigt närvarande, nästan omnipresent, han varken lämnar lägenheten eller tar emot besök och även när jag går upp på toaletten långt efter fyra på morgonen kan jag se det sparsamma ljuset eminera från springorna i hans dörr, det stilla knakandet av hans möbler under hans tunga muskulösa kropp. På morgonen vaknar jag åter till det slappa dreglandet av moppen över köksparketten, likt en enorm lapande tunga, ett så organiskt nästan könsligt ljud.
Det andra rummet bebors av en ofta frånvarande handikappad ung man, vars namn undflyr mig eftersom vårt enda utbyte i hallen en kväll, hans röst som talade han med en mun full av hett kol, var en simpel artighetsfras. En gång när jag kom ut i köket hade han lämnat en odiskad kniv på diskbänken. Detta enda objekt låg där på den orörda skivan och M skakade på huvudet. He's such a mess.
Ibland inbillar jag att M valt oss för våra bristfälliga sociala tendenser, för vår konfrontationsskräck, och att han lurar oss på något vis. Ibland tänker jag till och med att mitt rum ska vara uttömt när jag återvänder, och låset utbytt. I köket talar M om hyresvärden, denna illusiva demiurg, en indisk resturang ägare, och utbyter under samtalet den naturliga tredje person formen mot ett allt mer auktoritärt första person singulär. Han säger att hyran är mycket kompetativ, och att en höjning är att vänta. Jag försöker undvika köket så gått det går. Endast när J kommer över tillagar jag mat. Men alltid som för ett ögonblick rubbar ekvilibriumet oroar mig, och den tunga doften av stekt lamm och det dimlika oset har samma upprörande effekt på de luktlösa korridorerna som våra viskande röster har på tystnaden.

ARKITEKTUR

2011-03-26T12:19:00.001Z

Jag minns en väninna som studerade till arkitekt och yrkade för en introduktion av samtliga rum med förbundna ögon. Hon hade arbetat på byggnader utformade för de oseende, och kunde mäta ut ett utrymme genom att vila kinden eller händerna mot stenen och leta sig fram, eller viskande och lyssnande till hur ljuden eller tystnaden repellerade mot väggarna. Och nya rum har denna högst fysiska karaktär. Det fyller inte en tomhet utan är istället den materiella gränsen, containern, för denna tomhet. Var morgon när jag vaknar och sträcker ut fingertopparna och försiktigt slår upp fönsterluckan och ljuset obarmhärtigt spiller in över morgonscenen, likt vatten ur ett hål som har slagits i ett sjösatt skrov, så är det som jag avtäcker något främmande som legat dött och begravt under många år. Det är som att slå in en vägg i en uråldrig grav och betrakta det orörda komma till liv, de mjuka vaserna som löses upp till damm, och rasar samman i den lätta vinden. Och jag betraktar summan av mina år, mina reliker. Klänningarna draperade över stolskanterna, den vita fjädringen i fåtöljen, och spegeln, vit som porslin, oläslig i det bländande ljuset.
Eftersom jag saknar lampor och lever i halvdagern av stearinljus och månsken, är det likt en blind jag känner detta rum, de tio fotstegen från dörren till sängen, den mosslika mattan mot tårna, och den mjuka uppskurna tapeten mot fingertopparna över sänggaveln, likt bark eller fläkande hud.
Om nätterna är rummet mitt, om morgnarna någon annans.

VIVE

2011-03-22T18:42:00.006Z

V, på tal om kärlek och oräddhet kom jag att tänka på följande liknelse ur Kierkegaard:

En fransk soldat stationerad i Ryssland under Napoleon, fick efter en skottskada benet amputerat från knäskålen nedåt efter att ha utvecklat kallbrand. Så snart den plågsamma operationen avslutats, grep han tag om benstumpen och kastade den i luften och skrek Vive L'Empereur!

Vad råd kan jag ge dig, min soldat? Annat än de rent medicinska. Annat än de rent kirugiska. Inget utom detta vansinniga appell:

Vive l'-----!

KAPPAN

2011-03-20T18:38:00.000Z

Jag sveper natten om mig likt en kappa innan jag ger mig ut. En tung rock vars foder brinner av återhållet ljus och vars ändlösa mantel släpar genom myllan när jag klättrar upp för bergsslutningen. Och jag kan höra hur det rasslar över stenen, kvällens förluster och återerövringar som jag drar efter mig likt ett bröllopsfartyg, likt de urätna konserver som knöts runt kofångarna på de nygiftas bilar. She got him today, but he will get her tonight.
Vid klippavsatsen faller vinden ner för stupet, dimman river i mina kläder innan den mjukt låter sig släpas ut över avgrunden. Och där jag står känner jag mig som om jag verkligen iklätt mig den här nattens likt ett plagg, som om mitt hår vore dimma, och bergssluttningen mina kjolar, som om mina andetag blåste upp de stilla vårvindarna som rasade utför the crags, och min rock, min kappa av natt, slog upp runt om mig, som om det var jag, jag ensam, som höljde staden i mina tunga tyger, draperade sluttningen likt man övertäcker möblerna i ett hus man tänker lämna. Mina läppar dröp av sömn och min tunga sådde drömmar. När jag svepte staden min kolsvarta sammetsmatta, min natt.

EXQUISITE CORPSE

2011-03-13T19:05:00.000Z

Vindarna sliter isär världen utanför och jag slår för fönsterluckorna och bommar igen dem, bommar för de solkiga lakan med vilka någon annan täckt fönsterglasen. Det mjuka skallrorna av hårt regn. Innanför jagar de stilla viskningarna. I halvdagern kan jag inte känna igen mitt eget ansikte. Jag är konsumerad av fantasier. Konvulsioner av paranoia och svartsjuka. Det har regnat i snart fem dagar nu. Ett kallt oförlåtande regn. Mitt ansikte förändras var morgon. Detta tänker jag när jag rullar av täcket och bit för bit avtäcker kroppen, ett sådant utsökt lik.

FANTASMA

2011-03-12T11:26:00.003Z

När jag kommer upp har någon polerat köksgolvet. Rummet har en orörd karaktär, som en utställningsmodell från ett varuhus. Och hallen ligger försänkt i ett konstant mörker, uppbrutit endast av den konvexa övervakningsspegel som placerats på en bordsskiva i mitten av korridoren av någon gastjägare, som ett sista försök att registerera husets rörelse; det förvridna silverglaset uppskuret av de tunna ljusstrimmor som spiller ut under mina grannars dörrar. Jag har ännu inte sett grannen som bor bakom höger dörr men lärt mig varsla hans steg, genom det dämpade ljudet av hans gymnastikskor och hans ovana att lämna glasdörren i entren på glänt, samt den kniv och en sked han ibland lämnar på den annars kliniskt rena köksdisken. M, i dörren intill, å andra sidan, är ständigt närvarande, rastlöst vandrande av och åter genom korridoren, hans steg kännetecknade av hans leders knäppande, likt torr brandved, och det stilla rasslandet från tekitteln han kokar. Han är husets ursprungliga gast och yrkar dess organisation, som vore det hans enda kall. Ibland tänder han en rökelse i badrummet, och den tjärlika aromen kryper in under min dörr, och jag undrar vad det är för stank kan försöker dölja, vad för mänsklig förruttnelse han så fåfängt bestrider. Det är ett hus av gastar, nästan olidligt tyst om kvällarna, som om rummen bakom de stängda dörrarna vore obebodda. Och jag är livrädd för att lämna mitt rum, livrädd för att lämna dörren på glänt, livrädd för att låta livlösheten krypa in.

TA HAND OM DEN HÄR DOCKAN FÖR DET ÄR DET INGEN ANNAN SOM GÖR

2011-03-12T00:01:00.000Z

Ibland undrar jag om vad jag söker i J är ett sorts förlorat föräldraskap, eller också den bisarra önskan om en evig barndom. Vår relation har alltid haft drag av denna skevhet. Han håller min hand när vi går på stan och jag springer för att hinna ikapp med hans steg. Han hämtar ut sitt arv på banken och sedan tar han mig till en resturang och låter mig beställa lunch. Hans hår har grånat och ibland när jag betraktar hans ansikte så påminner det mig om när jag oförväntat fångar min egen bild i en förbipasserande spegel, och slås av dess överväldigande främlingsskap. Hans enorma ögon sjunkna i begynnande veck och den mjuka skeletala benstrukturen tecknad under den vita nästan askfärgade huden. Han sträcker handen över bordet och rufsar om mig i håret och beställer in en körsbärskaka åt mig och förklarar att allt kommer att bli bra och att jag är vacker och klok och begåvad och att jag aldrig kommer att ha svårt att hitta någon som kan älska mig. Han säger allt det som mina föräldrar brukade säga till mig när jag var barn, med sedan länge har upphört att säga, detta mjuka invaggande löfte om en lycklig framtid. Ibland om nätterna kommer han in och bäddar om mig, och stryker mig över pannan, inte för att han vill ha mig, utanför att han älskar mig, så som man älskar en dotter.

BÄVAN

2011-03-11T19:11:00.000Z

Min första upplevelse av paranoia, beblandat med en nästan arkaisk skam, inföll någon gång runt sex års ålder, och efterföljdes av år av oro jag aldrig ens yppade för mina föräldrar. På kvartersgården där min mor arbetade hade man den sommaren hyrt in en cirkusgrupp som uppträdde i parken. De hade slagit upp sitt läger på fältet nedanför den blåa ruschkanan och eftersom min mor var upptagen hade man överlåtit min yngste brors vårdnad på mig, en roll jag axlade för första gången med genuin pliktkänsla och ett sorts varslande vuxenskap. Istället för att beblanda mig med de andra barnen tågade vi iväg till de bortre kanterna av parken och besteg granitklipporna, som på den tiden var gränsen till den kända världen och som öppnade upp sig mot vildmarkerna och oändligheten, och från vilken parkens längsta kana sträckte ut sig, likt en tunga ur gapet.
Jag minns att jag höll honom i mina armar när vi tillsammans kastade oss ut för den spegelgrå ruschkanan, och jag minns ännu den kalla metallen som skavde mot mina lår, rev upp mina kjolar, och det mjuka rungandet när strukturen vred sig under vår tyngd. Först vid foten av kanan anade jag att något inte stämde, en sorts dissonans i ställningen, i den så välkända strukturen, och innan jag kunde stanna upp slog vi mot två burar med fåglar som placerats bland uppslagna koffertar och främmande metallställningar i sanden vid kanans fot. Djuren fladdrade mot gallret, ett läte påminnande om piskrapp, och jag minns ännu doften som fjädrarna rörde upp, likt våt kartong eller upphettat vete. Jag ryggade tillbaka i fasa inför deras skrik, och släppte min bror och för ett ögonblick var det som om själva barndomens permanens, den trygga orördhet med vilken min uppväxts miljöer hade brett ut sig hade slagits ur led och själva världens urgrund hade rubbats och när jag tittade upp föll den mjuka skuggan av en man, vars ansikte skulle jaga mig genom mina barndomsår, men vars drag jag ej längre kan minnas, likt en svart profil över den blåa himlen, endast ögonvitorna upplysta i motljuset, va fan gör ni här? Och jag kände hur hett vatten sipprade ned för mitt ben och ned i min sko, och doften av ammoniak reste sig från mitt kön, och kjolarna slog, likt tunga våta segel runt mina ben, när jag reste mig och sprang.
Jag minns att någon kvinna i hallen på kvartersgården drog av min mina trosor och slängde dem i en papperskorg i entren. Man hämtade min mor, hon har pissat på sig, och man frågade vad som hade hänt. Och jag skulle aldrig kunna förklara vad det var som skrämt mig så fullkomligt eller vad det var som jagade mig under åren som kom. Den paniska fantasin om att den skugglika mannen skulle komma tillbaka och förbanna mig för vad jag gjort, komma och blottlägga skulden som närdes i mitt bröst. Jag brukade leta med blicken efter honom när vi promenerade genom E och ibland om nätterna tänkte jag på hans ansikte.
Många år senare, kanske var jag elva, introducerades jag tillslut för honom i egyptiern's lägenhet i förortsområdet Dalen och trots att jag knappt vågade betrakta honom minns jag att jag för första gången insåg att han inte mindes vem jag var, och åmin mage vände sig medan han konverserade med min far. Han hade ett nästan mjukt feminint ansikte, skugglöst och brunbränt, och hans hår var flätat i en tunn rem som föll över hans muskulösa skuldror. Ansiktet överensstämde inte alls med mitt minne och fastän jag gick hem med en sorts lättnad, nästan barnslig jovialitet över den uppenbara disparansen och glömskans absolution, så upptäckte jag snart att vad som infunnit sig den där dagen, alltid hade varit något annat, något ursprungligare och mer abstrakt, en skugga som egentligen aldrig burit den unge cirkusartistens ansikte, utan som redan från början varit ett varsel om en annan gast, en följeslagare som aldrig skulle lämna mig, och som också den natten, för snart sjutton år sedan, ömt kröp upp mot min kropp och lade sina armar över mitt bröst.

Despair is perfectly compatible with a good dinner

2011-03-05T16:48:00.007Z

Flytten fyller mig med en våldsam känsla av äckel. När vi stiger in genom dörren mår jag fysiskt illa. När ag sätter mig på den tunna hårda futonmadrassen man temporärt rullat ut över sängskivan kan jag känna smaken av blod och galla mot tungan. Stanken av fruktan reser sig ur klänningsbröstet. Och när mannen som delar lägenheten med mig försynt knackar på dörren för att instruera mig i hur jag slår på elementen känner jag ett sånt avgrundslöst hat att jag skulle vilja sticka ut hans ögon och riva ut hans tunga och jag stirrar under vårt korta samtal på hans spruckna framtand, hans breda brittiska rugbykropp och de obscena randiga pjamasbyxorna han bär med en förtvivlad skräck jag knappt kan dölja, fingarna kramande om den halvöppna dörren mellan oss.
När jag kommer tillbaka till J's lägenhet och kastar upp middagen och duschar av mig främlingskapet, tänker jag på något Rollo May skrev om depression som en oförmåga att konstruera en framtid. Men kanske passar Bataille bättre: "Intellectual despair results in neither weakness nor dreams, but in violence. It is only a matter of knowing how to give vent to one's rage; whether one only wants to wander like madmen around prisons, or whether one wants to overturn them."

SAVAGES

2011-03-05T14:35:00.000Z

Konstnärens piece de la resistance är en papperspåse upphängd i taket innehållandes en enda gräshoppa som stundvis förtvivlat slår kroppen mot pappret, likt en desperat trumma, vaggande över de allt mer druckna åskådarna. Efteråt rör jag mig genom de rökiga nattgatorna över till frimurarklubben tvärs över gatan. De mattlagda golven i brunt och orange och den iskalla nästan kliniska belysningen får lokalen att påminna om ett väntrum från 70-talet. En sorts sjuklig doft av inrökt tobak, tjära och nikotin reser sig ur de blå tygsätena och ur rockarna på männen som frekventerar furubaren. Deras uråldriga kroppar, likt stenstoder hänger över de fastskruvade masonitborden, nästan orörliga. Genom glaset till de inre salongerna, kan jag se T, med en dilettants iver, försöka förföra sin väninna. De ser så identiska ut de två, när deras oxblodsröda hår blandas i deras kyska omfamning och mönstren i deras blommiga klänningar växer in i varandra och blommar upp ur deras lår, att det är som om hon lekfullt förenades med sin spegelbild. Den våta isen smälter i plastglaset med gin och den avslagna tonicen surrar mot mina fingrar, likt en döende insekt. På vägen ut blir jag stående under ljusrören i hallen till loungen stirrande på ett rudimentärt amatörporträtt av den store skottske poeten. Burns ansikte är så förvridet att hans ögon, försvinnande små, påminner om ett djurs och över hans karikatyriska läppar gäckar ett oroligt leende. Ett konturlöst landskap breder ut sig bakom hans breda nacke. De tunna penseldragen får det hela att förefalla vildvuxet, nästan barbariskt, som om den strukturlösa grönskan långsamt övermannade ramen. Det håriga golvet fladdrar under brisen. Och jag kan känna samma vildvuxna grönska klättra upp genom struphuvudet och slå ut och förtorka mot mina ögonlock. De tunga rötterna gräver genom min mage och när jag andlöst blinkar kan jag känna dem falla, bladen, över mina kinder.

NEDRÄKNING

2011-03-02T23:52:00.000Z

Om natten mäter vi ut den tunga bördan av alla morgondagar, likt två handelsresande i tid. Vi måttar upp alla sekunder som ska passera, placerar dem varsamt i vågskålarna, hans minuter, mina. Och bördan lättar medan vi räknar den, vart andetag lite närmare slutet, för var sekund vi fördelar, förflyter vår gemensamma valuta. Tills dygnet slår över och hans hand sjunker under tyngden. Och hans kropp långsamt ger efter för timmarna, och ljudet av hans andetag är allt som ringer genom mörkret. Och när jag tillslut somnar, likt en dotter mot hans skuldra, så kan jag känna min egen klocka slå, och de ändlösa fält av det som kommer att ske och de ännu vidare vidderna av det som inte kommer att ske brer ut sig mot mina ögonlock, tills allt som återstår i mörkret är drömmen om nuet, den otvivelaktiga vetskapen om detta enda singulära ögonblick: vi sover.

AVANT GARDE

2011-02-28T21:05:00.001Z

Snobberiet! Det utsökta snobberiet! Uppflugna på en balustrad i galleriet över en tunn spoken word artist som vaggande läser ur en röd folder av lösa kaffefläckade sidor, en rabblande stream of conciousness, som hon stakar sig igenom genant leende, på ett mindre strömlinjeformat sätt. Hennes stickade tröja hänger löst över hennes bröstlösa bröst, och hon viker benen, på något post-ironiskt vis, som vore hon missformad eller kobent, medan hon gungande likt ett otåligt barn viskar in i microfonen. P, galleristen, även kallade the Ginger Prince, hänger andaktsfullt över förstärkaren med sin kammade lejonman i rävrött, den välskurna skinnjackan från sjuttiotalet och det ännu veckade, nyss uppvikta skjortbröstet accentuerat av en bohemisk paisley tootal-kravatt. Över läpparna ett råttfångarlikt leende, för stort för hans smala ansikte, och hans sänkta ögon irrande i sina pölar från the artist till de tre unga kvinnorna vid hans sida. Trappan graceras av grånande kvinnor i blommiga klänningar vars ögon flackar över scenen medan de långsamt domnar av och deras deglika draperade fingrar blir allt lättare runt vinglasen. Rader av tweedkavajer och kulörta pager, märkliga avantgardeplagg, assymmetriskt skurna över anorektiska kroppar, och hårda geometriska glasögon i vilka blanka ögon hänger livlösa. Och på första raden faller mina ögon på H, som skakar okontrollerbart, hennes små korniga ögon upplösta i lager av mascara och tårar och hennes beniga fingertoppar darrande mot nässpetsen. Hennes tunna kropp ger efter som om den är på väg att brista, expandera eller implodera under rörelsen, och det slår mig, med tacksamhet och fasa, att hon skrattar. Och hon fullkomligen går sönder av detta vansinniga skratt och att vart ord artisten yttrar river löst en nytt allt mindre återhållet skratt, tills hennes röst, kvidande, dränker poesin, och hon hulkar, stönar gutturalt och förtvivlat pressar händerna mot läpparna. Och från balustraden kan jag se det sprida sig, ofrivilligt likt en sjukdom, de lätta leendena, och det nästan tvångsmässiga fnittrandet. Och tillslut är det omöjligt att undvika: vi skrattar åt konsten.

KRISTEVA

2011-02-26T16:06:00.000Z

Ryskan pratar om sitt ex, G:
You know when you get to the stage were your ex is starting to repulse you. It's like Kristeva's abjection theory. The foreigness of anything cast off. Hon suger på cigaretten. Och hennes oljiga svarta hår runt hennes omålade ansikte, blågrått i den skiftande natten, klänger sig fast mot hennes kinder. I mean he was literally inside me, you know. His cock. That's abjection theory. You know Kristeva? Jag nickar. Hon stryker undan hårtestarna och i ljuset från gatlyktorna framträder de tunna sömlika ärren över hennes kinder med plötsligt tydlighet. I Ryssland brukar de fråga om det, eller förutsätta att det är någon form av märkning, och om somrarna på de kaukasiska stränderna brukar de stirra på de röda linjerna över hennes lår, och hon brukar förklara att det var en bilolycka, det finns inget svar som föder färre frågor. Shit, säger hon. Well literally, excrement, the way we look at it. It's a form of abjection. The object is no longer a part of us, it serves no purpose, it is hardly even an object. Hon andas. Shit and piss. And blood. I don't mind blood, förklarar jag. I kind of like it. While it is still hot, tillägger jag, but I guess, when it pours out of you, it is still "living". And then as it dries on the sheets, then it disgusts me. Ryskan nickar. Hennes enorma bröstkorg vaggar under henne. Hennes vallika kropp sjunker tillbaka och hennes tunna vader knakar när hon sträcker ut sig. Some people can't stand fingernails, säger hon. Nail clippings. Teeth, fortsätter hon. It's all abjection theory. Spunk I guess. Jag skakar på huvudet. Spunk still part of the symbolic order. Men are pretty precious about it. Hell, we are pretty precious about it. Even though it is expelled it is still an "object" in it's own right. Jag flinar. While it's warm, säger ryskan. Hon suger in luften mellan läpparna. Warm spunk. Hennes mjuka glåmiga hud är tung och fläckig och hennes läppar torra och blekvita. Sick, fortsätter hon. Spit. Shit. You aready said shit. Hon nickar. Dead bodies. Corpses are the perfect example. Neither subject nor object. Hon rullar en tredje cigarett, eller också en fjärde. Hon förefaller mig alltid nästan sakral, Ryskan, också sedan hennes läppar ärrats av rödvinet. Roxy Music's re-make re-model rullar på skivspelaren och hon reser sig yvigt dansande med ett sorts clownlikt leende spelande över det allt mer skugghöljda ansiktet. Babies, fortsätter hon från köksdisken. Hon suckar. Placenta. Och medan hon korkar upp den andra flaskan vin: And fucking G! When I kiss him, Jo, his mouth is inanimate, it's the abject. Not like a kiss, it is just material. I just feel it, almost medically, his flesh, the inside of mouth, the fucking saliva, and fillings in his teeth. Hon spiller vinet över bordet och slickar av fingertopparna. He was a part of me, for fuck sake. Hon tystnar. Och sedan böjer hon sig ned och slickar av bordsskivan

TIO MINUTER KYRKOGÅRD

2011-02-25T01:17:00.002Z

På Jane Mahoney's grav på Mount Jeromes, Dublin, har någon upprepade gånger karvat in i stenen följande makabra whimsy:

It was winter time and the coldest night of the year
The corps stood up with his (oläsligt) in the air
Say I wish my wife was here...

Jag minns att jag som barn brukade gå genom skogskyrkogården i Stockholm med en märklig förvissning om att inget ont kunde hända. Jag hade förlorat en barndomsvän vid knappt sex års ålder, en liten flicka som också i livet sett ut som en ängel med tunga blonda lockar och ett ansikte likt porslin, och hennes spöklika skepnad promenerade alltid vid min sida när jag rörde mig bland gravarna om kvällarna. Som barn upplevde jag en märklig transparens mellan de döda och de levande, och de spökhistorier vi delade om nätterna i mitt sovrum, föreföll så långt ifrån dödens realitet. Var jul minns jag att de kom, henne mor och mormor, modern svept i svarta sjalar, med mörka tobaksfärgade glasögon och ett avlångt avmagrat ansikte. De påminde mig om någon form av psykopomper, korplika mytologiska väsen, fjädrarna prasslande under deras asfaltsgråa rockar, och deras sorgsna ögon höljda i skuggor, medan de framräckte sina gåvor, vart år, som om de önskade ge dem till henne, men i hennes frånvaro istället uppsökte mig innan de åter uppslukades av mörkret. Och redan som barn undrade jag över detta: varför vi fortsätter. Varför vi vill leva? Och jag brukade passera deras enorma idylliska villa i förorten E, fönsterglasen ännu klädda i P's teckningar, äppelträden dignande av frukt, och tystnaden så total att också vinden strök sig ljudlöst mot glasen. Över detta hus låg skuggorna tjockare, kompaktare och tyngre, och byggnaden tycktes vrida sig under tyngden av det påträngande mörket, som om det försökte avsvärja sig sorgen.
Jag gick ofta genom Skogskyrkogården. Min smak var enkel och infantil. Vart år byggde vi hjärtan av värmeljus under Allhelgona, och köpte små statyer av antropomorfa möss eller katter i komiska eller hjärtskärande poser, som vi placerade på stenen och som med åren bleknade i regnet och när vi återvände påminde om små vita saltstoder, oigenkännliga, gastlika. Ibland när vi gick till hennes grav kunde vi se hennes moder på knä framför stenen och då väntade vi, invid ett av de reumatiska träden med dess bulbuösa kotor som klängde över stigen, eller också promenerad vi runt, avvaktande över kullandskapet. Av alla de spökhistorier jag älskade mest, fanns en jag ofta berättade för mig själv när jag promenerade hem om vinternätterna. Den handlade om en flicka, som liksom jag själv, skulle promenera ensam genom en gravplatsen. Hon var mycket orolig och rädd för våldnaderna men nästan omeddelbart sedan hon kommit inför grindarna stannade en kvinna henne, vikande, detta är inte en plats att promenera ensam genom, och föreslog med en sorts stulen ömhet att de skulle slå följe. Flickan svarade jakande och de promenerade under tystnad genom natten. När de tillslut nådde porten, vid gravplatsens bortre ände, tog kvinnan avsked av barnet. Hon sade att hon inte kunde gå längre. Och flickan tackade henne ödmjukast för att hon beskyddat henne från de döda, så att de inte hade kunnat följa henne genom kyrkogården. Men kvinnan skakade på huvudet. Jag har inte beskyddat er, sa hon. Det är de döda som har följt er.

EX SILENTIO

2011-02-23T20:42:00.003Z

Vad ska man göra med den här olidliga hungern? Det pumpande blodet mot nacken, knackande likt en ovälkommen gäst mot halsens ådror, och det tunga hjärtat ramponerande mot bröstbenet likt en best mot sin bur. Vad ska man göra när det enda som rör sig genom det kompakta mörkret är de egna andetagen som rullar ut likt heta moln i det kalla rummet, och det enda som vidrör en är de mjuka autoerotiska stickningar som klättrar upp genom det avsomnade benet och stryker likt en spökhand över det nakna låret. Vad ska man göra när allt är satt i förändring, men inte nu, och inte imorgon, och inte ens dagen därefter, men lik väl rör det sig, ostoppligt, och den groteska stillhet som breder ut sig genom rummen är som en ridå dragen inför den sista akten, en stilla svepning bakom vilken oändligheten och slutet breder ut sig.

Hur hårt är allt, hur stelnat, svart och stilla!

2011-02-19T23:13:00.001Z

LEITH WALK'S ODÖDA

2011-02-18T00:33:00.000Z

Om fredagsnätterna vaknar de keltiska syndarna till liv, och i det tunga regn som faller över Leith jagar de likt drunknade genom gatorna. Utanför the Elm Bar flockar sig dessa sluagh's, de odöda som hemsöker utskänkningslokalerna; de ylar när jag passerar, dränkta hundkräk, breda i skrevet, med små ögon i de glåmigt röda ansiktena, och de ärrade flaskhalsarna höjda mot natten. Mjuka svamplikna käkar över groteska mukösa håligheter. Tungorna insinuant krälande upp över deras glansiga kinder. Och deras urårldriga röster omöjliga att skilja från det öronbedövande smattret av regnet mot markisen.
Kvidande mot dörrglaset till en igenbommade butik intill, den mjuka svarta skepnaden av en ung kvinna, en sorts vildvuxen caoineag, vars illavarlsande sorg, och hårda gutturala jämmer spiller ut över gatan, och när hon vänder sig om: saliven bubblande mot hennes lilamålade läppar, och snoret droppande ned i urringningen och över det genomskinliga svarta nätet som klättrar upp över hennes hårda klotformade bröst. Hennes ben skallrar mot dörrträt i de styltlika stiletterna och de kobenta knäna är groteskt bakvända likt en grodas, som om de vilket ögonblick som helst ska ge efter under henne och böja hennes våta amfibiska flickkropp mot asfalten, kväkande. Hennes gula reptilögon klippande genom mörkret, brinnande genom de tunna mönster av kajal som rinner ner för hennes kinder och krälar likt regnvåta maskar från hennes hakspets.
Längre ner för Elm Row, där dimman från the shore hängt sig likt ett nät över fasaderna, passerar jag en äldre kvinna som drar en säck våta kläder i en kundvagn efter sig. Hjulen rasslar likt kättingar mot asfalten. Regnet har gjort hennes hår strävt och tovat, likt sjögräs, och hennes tunga kappa hänger löst över de slappa hängbrösten som avtecknar sig under hennes vita t-shirt. Hennes köttiga näsa är förvriden, påminnande om ett barns knytnäve med en enda skev näsborre darrande under hennes tunga andetag, och den sega tjocka röken som reser sig mellan hennes läppar bolmar runt hennes enda framtand. På gaeliska kallas hon bean nighe, en uråldrig tvätterska som enligt legenden vaskar blodet ur de döendes gravkläder vid de övergivna dikesrenarna i staden. Hennes glipande tygskor suger om leran när hon utan att blinka vadar genom strömmen av vatten som letar sig nedför rännstenen. Ett ögonblick blir jag stående vid hennes sida, regnet fräsande mot hennes heta kropp, som om det slagits över en bränd panna, och jag kan känna den, den lätta febriga energi hon avger, likt en mänsklig exhaust. Jag minns så väl den gamla skottska legenden, hur vi dödliga enligt myten kunde krypa upp till henne, bean nighe, och dia från hennes avlånga bröst, hennes uppsvällda fuktiga bröstvårtor, salta av regnet, likt ett barn, och hur den som lyckats suga från hennes speniga teat kunde få sin högst önskan infriad. Hennes tunga ögon glipar genom lagren av hud. Hårda crustaceans klättrar upp över de reumatiska händer som stryker undan testarna. Hennes blick tycks falla igenom min kropp, som vore jag upplöst i dimman, och när hjulen skrapande skjuts förbi min kropp minns jag ännu en sägen:
Den odöda tvätterskan kan förtälja namnen på de utvalda, de som ska dö.

G's INTERJEKTIONER

2011-02-17T19:20:00.000Z

Var gång jag samtalar med G fylls jag av en akut känsla av obekvämhet. Mycket länge kunde jag inte avgöra vad i hans sätt att konversera som oroade mig, tills jag en dag fann att han aldrig använde sig av någon form interjektioner. Där ett normalt samtal skulle fyllts ut med ett aha, mhm, eller o, förblev G plågsamt tyst. Det kyligt robotiska i denna kommunikationsteknik, så utan patos och mänskligt error, passar väl hans person. Hans ansikte är aplikt, och hans ögon uppsvullna och gloende, ett intrycks som förstärks av hans påträngande kroppsspråk. Han tycks inte heller blinka, vilket gör hans enorma vitor torra och ägglika, och till synes helt själslösa. Han har en form av infantil bakvändhet över sitt kroppsspråk, en oklädsam idioti, som endast passar de priviligerade, den typ av nedärvda butiksägare-bourgeoisie ur vilken han stammar. Nepotismen är grundvalen för hans framgång. Han tog över sin fars handväske-affär på Victoria Street på 80-talet, något som lägrat honom med en sorts ofrivillig femininitet, från den lätta citrus after shaven, till hans faiblesse för couture-märkenas billigare low-end linjer, Versace Versus och Armani Jeans. Tio år senare, efter ett utbyte på väg till postkontoret, gifte han in sig in i sin frus industri och ett äktenskap som liksom allt annat i hans passionslösa liv präglas av en sorts yrkesmässighet, ett affärskontrakt.

PROSPAGNOSISKA FÖRESTÄLLNINGAR

2011-02-17T00:04:00.000Z

Var gång de tittar bort och jag finner mig studera deras profiler så är det med en känsla av förlust, som om deras bortvända blickar inneburit att de uppslukats av något okänt, att de stulits ifrån mig, och jag finner mig stirra på deras hårda käkben tills de vänder sig om och jag har återerövrat dem. Kanske är det därför vi om och om igen frågar varandra vad vi tänker på, som om vi önskade penetrera det där överhängande främlingsskapet, den där märkliga känslan av alienation. Ögonblicket när ansiktet skiftar form och de tunga glaslika ögonen växlar från det själsliga samförbundet till en sorts crude materialism. Engelsmännen, som de goda vokabulister de är, har två ord för tillståndet, likartade men särskilda; distrust och mistrust, svenskan endast det enda; misstro:

1. Vi har svept den sista g&t'n över en cigarett i köket och retirerat till hans kompakta klostercell. V håller om min känslolösa kropp, min hud likt glas och jag söker med fingrarna utefter mönstret i hans illegala tatuering. Det skeva bläckhjulet tycks snurra och jag undrar hur det kommer sig att jag aldrig har sett den förut och insikten fyller mig med oro. Jag kan känna den tunga pulsen svalla ut över handleden och dra sig tillbaka. Och min hand letar sig vidare upp över hans kropp, likt en vetenskapsman. Hans överarmarna är nakna, kala, nästan likt ett havsdjurs. Endast ur hans skuldra spricker tre sträva hår ut, påminnande om taggar eller spröt, likt nålar mot fingertopparna, som om han mycket långsamt och högst ofrivilligt börjat transformeras. Min best... Och för ett ögonblick blir tankarna allt mer otyglade, medan kroppen domnar bort mot hans bröstkorg, undrar jag om jag borde gå, men jag kan inte minnas av mina skor är. Var gång jag tänker resa mig, övermannas jag av tanken på den smala mattklädda trappan. För mitt inre faller jag var gång ner för stegen och slår upp huvudet i dörrposten till köket. Jag finner mig kontemplera huruvida man kommer att begrava mig i hemlighet, kanske bakom dörren vid J's rum som leder ut över den stenlagda planen där vi brukar röka. Jag stirrar på hans ansikte. Jag känner mig vansinnig, säger jag. Och han håller i mitt ansikte. Du har inte förändrats. Du ser ut precis som du alltid gör.

2. Inget har förändrats. Efter sju år kände jag samma främlingsskap också inför J's ansikte. När jag varit bort och återvände brukade jag ibland, i hemlighet genomsöka hans kropp efter märken. Ibland hade han rivsår på ryggen, jag antar att han kliade sig med sina långa gitarrnaglar om nättern, fastän jag ofta fruktade att någon annan rivit honom. Hans tunna vita bristningar i ett band över korsryggen, var jag inte övertygad om att han hade piskats som barn? Om nätterna sedan jag gått upp och druckit ett glas vatten och återvände till sängen i det elektriska blå ljuset från natthimlen mot hans väggar, var jag alltid tvungen att kalla hans namn, om så bara för att höra honom viska detta enda, what?, för att kunna övertyga mig om att han ännu var den samma. Annars när hans tunna ludna ben virade sig om min höft, brukade jag erfara den mest bizarra förskjutning, och en krypande skräck att kroppsdelen var en annans.

Kanske är det inte annorlunda än det barnsliga vokabulära experiment under vilket man håller upp ett objekt och upprepar dess namn, gaffel, gaffel, gaffel, tills en form av verbal agnosia omintetgör ordets betydelse och får det att för ett ögonblick förefalla nästan groteskt eller skrämmande. Eller också är det just detta som skrämmer mig: livets laglösa karaktär, de vildvuxna otyglade möjligheter som gror i vart ögonblick. Den fina gränsen mellan det normala och det onormala, mellan det välkända och det främmande, mellan det verkliga och fantasin. Mellan kärleken och gastarna som hemsöker den.

EN SERIE ORELATERADE TIT BITS

2011-02-15T22:29:00.002Z

På gatan nedanför slåss grannarna med en såg. En ung man utan skor i träningsbyxor och bar överkropp, den typ av tunna seniga heroin-fysik som kännetecknar nedsen, jagar en äldre pojke i keps ned för Elm Row med verktyget höjt över huvudet.

Någon form av ohyra rör sig upprört under golvbrädorna. Den tjuter som ett svin när jag sätter tårna mot trät.

A ringer och berättar att N förflyttats till en lägenhet i Craigmillar och följdaktigen fått huvudet inslaget av några unga män som brutit sig in i hennes lägenhet. Hon ska få metallplåtar inopererade för att ersätta den krossade käken.

En namne lär ha kopulerat med en ung hippie uppe vid observatoriet och under akten koprofagiskt rullat sig i exkrementerna de hittat vid en sten ut med stigen. Vid hemkomsten deklarerar hennes inneboende att hon nyligen avbördat sig på platsen i fråga. De finner i detta ett sorts amoröst förbund.

En ung man kommer in på jobbet och letar efter en kilt. Han ber mig ta hans mått men i ögonblicket jag lägger måttbandet mot hans tunna midja drar han försiktigt upp tyget så att mina fingrar kommer att vila mot hans seniga höftben. Jag rör mig inte. Han komplimenterar min blus.

M träffar för tillfället två kvinnor. Den ena heter Black Beauty, den andra kallar sig Princess. Princess ber honom skicka fotografier på allt han ser. På kontoret låter han telefonens automatröst läsa upp hennes robotiska meddelanden: I-am -so-glad-to-have-found-such-a-handy-man. xxx LOLS - Princess.

I metro läser jag om en kvinna som bitit örat av sin pojkvän. Broskbiten hon spottat ut står inte att finna men visar sig senare ha ätits av terriern. Artikeln medföljs av en serie porträtt av de inblandade. Terriern är klädd i en tomteluva. Kvinnans ansikte är poröst och poriskt, hennes groteska sprayade solbränna får henne att påminna om en aktör ur någon typ av rasistisk tjugotalsfilm. Hennes partner, med öra, ser ut som en bilförsäljare.

J avläser radioaktiviteten i mitt rum med sin nya geigermätare. 1microSv/hr vid eldstaden. Han lämnar sedan följande lapp på köksdisken: 1 valium on your desk in case you freak. x

Från sängen spelar ljuset från gatan över väggarna och får dem att likna tunga draperier svepta i vinden. Det känns som om jag skulle kunna dra isär dem men det är en hägring. Febern gör mig paranoid. Jag överväger att hämta en kniv från köket men jag är allt för rädd för att passera hallspegeln.

CAR BOOT SALE

2011-02-06T22:10:00.001Z

Hon påminner om en marionett där hon sitter i sin rullstol, framåtlutad med den tunga underläppen glipande över det röda svullna tandköttet, och de små spända ögonen låsta över hennes skatt: hennes ändlösa bolster av guldfärgade broscher, bröstnålar och bijouterier. Samtliga metikulöst fastnålade vid de gamla sammet, siden och brokadkuddarna hon lagt ut över de träborden. Hennes collie rör sig oroligt vid de fastlåsta stolshjulen. I hennes ena hand en av dessa återanvändningsbara termoskoppar med kaffe, och i den andra ett paket kex. Hon bär en kort bröstlång urtvättad lila t-shirt som knappt täcker de enorma lökformade brösten, och hennes svällande buk, kritvit och kompakt, likt en uppblåst ballong, väller ut över knäskålarna. Från den gapande naveln, likt en andra mun, sträcker sig ett bleknat ärr från någon typ av gastrisk komplikation, ända upp till revbenet.
Hon sitter likt en död, avdomnad i sätet, och först vid frågan, how much, animeras hennes tunga kött, lem för lem. I lätta ryck först armen som vore en tunn tråd knuten vid hennes handled, och sedan rullar den ök-lika axeln till liv och spelar knyckigt med den annars slappa kroppen. Rörelsen, försiktigt orkestrerad av vår osynliga dockspelare, sätter magen i gungning, som om också denna viljelösa svulst vore buren av trådverket, reser den sig och sjunker. Därefter fingertopparna: denna så skrupulösa dirigering, var led i de feta fingrarna stelt vridna, böjda och lämnade upphängda över bordsskivan pekande. Hennes tunga ansikte slits löst från hakan. Läppen darrar, likt en nål trädd genom hennes amorbåge dras munnen isär i hennes i övrigt orörliga ansikte. What? Knäppande faller handen på plats i hennes knä och blir liggande, som om hon tappat den och tycks oförmögen att åter animera den. Någon svarar: I'll give you a pound? Hennes skeva ögon spärras upp. Och när jag vandrar bort hör jag henne avfärdande skälla: No way, you cockeyed cunt!

TILL VAPEN

2011-02-05T04:28:00.001Z

I fäktningterminologin finns uttrycket "Was sehrt, das lehrt" och jag antar att vi av en viss masochistisk läggning kan applicera följande också inom andra konstformer. Det billiga röda vinet gör verkligen inte under för vemodet. Det är istället som dekanterade tårar. Och det stilla lättjefyllda ruset ger efter för en nästan fysisk smärta, som en sten i skon efter tio mil, nästan omöjlig att urskilja eller särskilja från den egna lemmen och samtidigt nästan kvävande plågsam. Jag letar igenom badrummet efter whiskey eftersom jag inbillar mig att jag senast drack den där, utan framgång. De resterande timmarna utspelas i en solitär torka. Jag funderar över ordet to fence från gammelfranskans defens, och engelskans defend, försvara, och dess relation till det förmodligen äldre engelska feohtan, fight, som är det mest tänkbara ursprunget till svenskas att fäkta. Denna stridens märkliga paradox mellan försvar eller beskyddande och attack.
X brukade ofta förespråka en armé av älskande eftersom dessa desperata skulle slåss med en förtvivlan som endast de som verkligen har något att förlora kan uppbåda. Ursprunget förmodligen Gorgidas arme av hundrafemtio manliga soldater, samtliga älskande par, som gick mot sin undergång i Chaeronae 338 f. Kr. Eller också Platon:

"And if there were only some way of contriving that a state or an army should be made up of lovers and their beloved, they would be the very best governors of their own city, abstaining from all dishonour, and emulating one another in honour; and when fighting at each other's side, although a mere handful, they would overcome the world. For what lover would not choose rather to be seen by all mankind than by his beloved, either when abandoning his post or throwing away his arms? He would be ready to die a thousand deaths rather than endure this. Or who would desert his beloved or fail him in the hour of danger?"

X med svärdet hon transporterat från någon bar i Katalonien upphängt på väggen i Dublin. Hon brukade ta fäktningsklasser i Edinburgh. En oväntade förespråkare för passionen, min kyska väninna. I krig och kärlek... Skuggorna är långa och bronsfärgade mot gardinen. I det tunna metalliska morgonljuset bär de onekligen liknelser, fäktningskonsten och dess gäckande spel av konstnärligt försvar och skoningslös attack och förälskelsens lekar, den ständigt ruckade balansen mellan att ge och att ta, att äga och att ägas, att lova och att svika. Was sehrt, das lehrt, inte sant min käraste? För var gång du säger att du älskar dig så hugger det till. Var gång skadar det, precist och perfekt, detta morteschlag, och var gång denna plågsamma insikt, att lär mig, det gör jag aldrig.

SKJORTA

2011-02-04T16:10:00.001Z

Jag får upp en av skjortorna ur leveransen på jobbet. Oxford cotton. Blå med franska manchetter.
Varje torsdag anländer de, vävda vita säckar av avlagda plagg. Jag har alltid varit svagast för herrekiperingen. Den sträva Harris tweeden mot fingertopparna, den jordiga doften av kall hebridisk ullväv och de knivskarpa stärkta kragarna i gamla kvällskjortor. Jag har alltid förbryllats över denna kroppslighet som dess kroppslösa plagg har. Hur dess forna ägare tar form likt skuggor under måttbanden. En sorts erotiska dagdrömmar som jag delar endast med de fuktiga väggarna och avskavda mattorna i källarlokalen där jag sorterar genom donationerna. Timmarna tycks oändliga, kylan ibland så skarp att jag sveper in mig i en av de gamla pälsarna och huttrar under ljuset från de flackande ljusrören. Ute har stormen anlänt, regnets piskrapp över gatan ovanför låter likt trumvirvlar mot plåttaket på bakgården. Lamporna blinkar i takt med ovädret som om de vilket ögonblick som helst ska ge upp och slockna för gått.
Kanske är det ensamheten, eller desperationen. I vilket fall som helst, när jag hänger upp den tunna bomullsskjortan på dess galge, kommer mitt ansikte att stryka över kragen och vila nästan lystet mot det ostrykta tyget. Skjortan luktar man. Den luktar som om någon just knäppt upp den och stigit ur den och lämnat rummet. En muskig kombination av aloevera eller sjögräs, svett och sötma.

TREDJE PERSON

2011-02-03T22:30:00.000Z

Sedan vårt uppbrott refererar jag och J nästan ständigt till varandra i tredje person, något som lägrar vårt umgänge i en ofrivillig komik. En simpel försvarsmekanism, må hända, eller också en form av naivistiskt rollspel. När han kommer hem efter arbetet, kommer han in och sätter sig på min sängkant och frågar trevande, how is joester? Och jag svarar kliniskt som om jag refererade till ett organ eller ett ofött barn, she's ok. Vår relation har alltid haft den här märkliga karaktären av barnslig distansering. På samma sätt som man som flicka refererar till sina olika kroppsdelar som vore de avskurna och självständiga refererar vi till varandra som vore vi delar av någon annans liv. Vi har alltid berört varandra med den mest bizarrt naiva terminologi, groteska smeknamn och nonsensikala ljudeffekter. Som om skillnaden mellan ett emotionellt koncept och en verklig känsla vore minimal, och smärta på det mest smärtlösa sätt kan ersättas med ett nästan djuriskt läte, teatralt och humoristiskt. Ibland när jag grät brukade han sätta pek och långfingret, likt två absurda ben, mot min arm, och låta dem vandra upp över min rygg och mina axlar, the happy armies are coming, och dessa frivola fingrar jagade bort sorgen, springande över min kropp likt små krigare. Inte sällan föreställde jag mig oss, likt två barn vars föräldrar förlorats, levande det sorts lättjefyllda oansvariga liv, som endast de som aldrig åldrats lever, eller också de som aldrig lärt sig leva lever, de som imiterar ett liv så som andra tycks leva det. Och på samma sätt är det detta uttryck saknaden tar, ett mjuk hundlikt försjunket huvud och den stilla frågan; Joes doesn't need her Jinko anymore.

RÖTT VIN MED PIMPINELLA, VÅR LILLA FRUKOST FRAMSTÄLLA - Scen från Dublin

2011-01-31T23:02:00.001Z

Vi har sovit hoprullade likt två döda djur i våra kläder på X's obäddade madrass, jag under en tweedrock med en hoprullad halsduk som kudde, och X på ett brunfärgat randigt antikt dunbolster. Strödda över dessa rudimentära lakan: hennes trasiga läderväska, ett vykort föreställande Jacques-Louis David's La Mort de Marat, hennes Patrick O'Brian pocketar och sidor av kaffefläckade manuskript med minatyriska chiffer i smutsigt bläck. Hennes fedora ihopskrynklad mot väggen, hennes ansikte tätt tryckt mot tapeten, och det tunna tuftiga svarta håret, klippt för att imitera späda polisonger, spretande under den dammiga hattbrämen. Under natten har hon tappat glasögonen och den halvrökta cigaretten mellan sängen och väggen och jag vaknar till hennes kämpande med detta bottenlösa gap och hennes mjuka plågade suckar. Hennes klagan är lika teatral som reell: my head, ett nobelt lidande, en konstnärens last.
Hon reser sig sig som om dvalan varit endast en kort genant interlud, en parentes, och går genast bort till köksdisken och får fumlande igång grillen, eftersom vi saknar tändare och hon just fått upp sin fimp ur gavelns svalg. Gawhh, klagar hon igen och rekylar under ljuset från kökslampan som hon slagit på för att nästan omeddelbart slå av. Hon river runt i det ranka köksskåpet efter coddy oddy's (codliver oil), fizzy make goods (brustabletter med apelsin) och någon form av ospecifik undergörare i en oetiketterad burk. So many of them, and yet none of them make it better.
Där hon står påminner hon mig om en dekadenternas Peter Pan, en förlorad själ, en hopplös enfant terrible, i en lila paisley skjorta, fem storlekar för stor, en rutig väst och en halsduk svep över skuldrorna. Hon brukar referera till sig själv som en gammal homosexuell man, och tveka vid entren till damtoaletten, men i det skeva fläckiga ljuset som spiller ut mellan de fördragna gardinerna är hon nästan genomskinlig, tunn och blek likt ett föräldralöst barn, inte en man, inte en kvinna, men en pojke. Hennes läppar ärriga och leverfärgade av vinet. Hennes oändligt smala krokiga cigarett klistrad mot underläppen.
Why? utbrister hon som om hon med detta enda ord förkastade hela dagen, hela världen. We were not meant for this life, Johanna. Hennes patos är enastående, dramatiskt och förkastande, our noble sufferings were not made for this world, hon gestikulerar mot fönstret, mot samtiden och sedan mot tabletterna hon slagit ut. We really deserve something better than this. I need a drink. Wine? Wine, where is the wine, did we drink it all last night? Gårdagens vinglas, whiskeyglas och portglas rör sig upproriskt i den översvämmade sinken. Soporna tycks ha kommit till liv, dess svarta buk prasslar och tömmer sig på en konserv och två fimpar. Hennes halvmålade porträtt av en vän stirrar förebrående på oss från väggarna. Halvvägs genom rörelsen stannar hon upp. Och sedan slår hon ihop fötterna i strumplästen och vrider sig triumferat mot mig där jag ännu ligger orörlig på sängen: Wine! Wine! We didn't drink it all. Varpå hon tömmer gårdagens halvdruckna vinglas med en förtvivlad grimasch.

ABELARD

2011-01-31T00:14:00.001Z

Till hennes älskare eller också hennes älskade, till hennes vän eller också hennes ägare, till hennes läsare eller också hennes enda, till hennes efterlängtade eller också hennes saknade, till hennes hopp eller också hennes förtvivlan, till Victor
från Johanna.

Innan jag reser visar du mig Glasnevin. Under askgrå himlar promenerar vi längst med lethe, genom dublinska ödeland tills vi når vårt nekropolis. En ensam kerberosisk best jagar utmed vattnet, eldröd likt ett lejon. Och de sträva gräsens gula färg tycks nästan translucent i eftermiddagens tunga gråskala, som om världen brann i våra spår. Genom grindarna, leder du mig allt djupare in i detta landskap av sten, dit där den polerade svarta graniten, likt makabra speglar signerade i guld, och de kritvita korsen i italiensk marmor, ersätts av en eroderad vildmark i grått. Där de små kupoler av dammiga tygrosor, flisade gipsänglar och plastlyktor inte längre klär marken. Allt längre in, dit där namnen blivit skuggor i stenen och årtalen upplösts, dit ingen längre går och den mjuka döda myllan lystet ger efter för våra fötter. Och där kommer jag alltid att minnas dig min allra vackraste vän, med din hand hårt runt min hals, de sista andetagen dimlika mot det fallande mörkret och portalerna av sten likt valven över en offerbädd. Och jag tänker på något du skrivit till mig för mycket länge sedan, något du lovat mig, att du kommer att vara hänsynslös och ta vad du vill ha av mig, men du också kommer att vara god för att jag förtjänar det. Och i den stilla kylan i denna trädgård av gravar, kvävd mot dina breda axlar, med fingrarna hårt knutna i din högra vante, fyller det förra mig med begär, och det senare mig med en obeskrivlig fruktan.

KVINNOR

2011-01-26T16:37:00.000Z

Jag misstänkte alltid att T's affektioner hade karaktären av en duplikation, en repetativ imitation av kärlek. Mest fascinerades jag av hans sätt att återanvända teman ur förflutna förhållanden. Eftersom han nästan omedelbart sedan vi träffats lät mig läsa samtliga av hans gamla dagböcker likt en sann narssicist kunde jag ofta spåra hans komplimanger till exakta datum ur det förflutna. Ett smycke, föreställande ett revben, en typ av genesis symbolik i syfte att fullkomliga mig, som han smidde i silver till mig i maj figurerade i en skiss redan från mars 2007, två år innan vårt möte. Hans brev innehöll inte sällan citat från hans tidigare arbeten från år tillbaka och det komiska smeknamn, frogface and clownhead, med vilket han relaterade till oss fanns nedskrivet i blyerts på ett porträtt av hans tunna rödhriga ex och honom, taget på en gård i Italien juni 2009. En kväll bad han, å sin mors vägnar, att få fotografera min profil, för en tavla hon målade. Under månaderna som följde skickade han mig kopior av målningens olika stadium, och till min förtvivlan kunde jag se det allt groteskare dragen av mitt eget ansikte skrapas fram ur oljan, ur en tavla som ursprungligen hade föreställt K, en germansk konstnärinna, han levat med några år tillbaka. Jag antog att han varken reflekterade över det faktum att han visat mig orginalet någon gång i februari, när vi först hade mötts, eller att det var märkligt hur hans moder konserverade mitt ansikte i palimpsesten av förälskelser. Han skickar ännu uppdateringar, och jag svär, att hennes ansikte blir allt vidrigare för var gång. Jag minns också natten han monterade ned en gammal barometer från väggen i studion och fann en cigarett hans flickvän gömt för ett par år sedan, en vana hon som paranoid rökare hade, att placera dessa reserver runt om i lägenheten. Vi rökte den tillsammans vid matbordet. Han med en girighet jag aldrig tidigare sett. Det kändes som om jag figurerade i ett minne jag själv inte upplevt.
Jag vill inte tro att kärleken lånar så mycket från nostalgin. Att den stjäl så fritt från desperationen och ensamheten och från allt det vi ägt och åter vill äga men där jag står är det ibland som att stirra ut över en procession av föregångare.

Bild: Ashkan Honarvar

NATT

2011-01-25T07:23:00.006Z

Det är det vackraste jag någonsin skådat. Och där jag står, höljd över staden, och samtidigt vid världens ände, där oceanerna, natthimlen och självaste Arthur Seat upplöses och sjunker ned över jordens axel, är det just detta jag tänker: jag kan omöjligen skriva om detta. Det finns ingenting jag skulle kunna skriva som vore vackrare än den här natten. Än himlavalvet som spelar över denna upplysta dockstad. Än de tusentals fönster som spiller ut likt krossat glas över horisonten, i spräckta stjärnor av grönt, oranget och kritvitt. Dessa brinnande trådar som spinner genom en svartvit stad.
Inget vackrare än denna världens ände, denna sista utpost av ljus. Och när J för ett ögonblick släpper min hand, är det som om han släppte en ballong för vinden, den mjuka luften river in under mina kjolar och reser dem och jag sträcker förtvivlat armarna efter honom som om den vita nattvinden skulle bära mig med sig, ut över gapet under oss. Fötterna faller genom berget, rasar genom jorden, genom mörkret.
Jag har aldrig sett något vackrare, släpp inte taget. Han griper mig om midjan och leder mig ner över klipphällarna, ner i avgrunden. Mörkret är kompaktare här, fullkomligt så när som på den dimlika rök som hägrar över kullarna och den mjuka okrafärgade värme som reser sig ur myllan.
Ur natten sträcker de sig, torkade vinterrankor, luminescenta, likt vita ådror, och böjer sig för mina fingertoppar. Hundratals, skygga flockar som kommit för att möta mig i det pulserande gula ljuset från en gatlykta, och sedan åter jagande in i skuggorna. Elektriska grenverk vars torra knoppar brister under mina händer. En rosenbuske. Du kommer att riva dig, Johanna.
De döende fälten reser ragg när vi avslutar nedstigningen, tunga sträva gyllene hår som skrapar mot vinden.
Det är det vackraste jag någonsin skådat.

Bild.

THE TAXIDERMIST

2011-01-24T15:05:00.002Z

T är en sann autodidakt, upplärd av C, vars piece de la resistance enligt legenden var en räv på hjul med mekaniserad käke, snap snap. En rudimentär film av plast ligger utbredd över matbordet i hennes lägenhet vid botten av Leith, bortom Great Junction Street, bortom allt vett och sans, hic sunt dracones. T, mager och oansenlig i tunn-bågade glasögon och en t-tröja, tvättar skinnet av en ekorre över köksinken. Den tunna dränkta kroppen påminner om en klädesplagg, eller någon form av ofärdig docka. Det nyskinnade djuret, koagulerat leverröd och hopprullad i fosterställning ligger utstjälpt på en tallrik. Skallbenet krossat och fullkomligt upplöst, en klarröd massa av sönderbrutna käkben, tänder, örongångar, tunga och hjärnmassa, löst fästat vid den blågrå huden. När hon tidigare arbetade sig igenom den organiska massan, och djurets tunna läppar för ett ögonblick öppnats och spytt ut en sträng av klarrött blod, glaserades hennes ögon. Hennes vännina räcker över en halvrökt rullcigarett och håller den till hennes läppar, och sedan likt en läkare höjer hon glaset med tennents och låter henne gulpande dricka. Hennes vita fingrar klädda i tighta latexhandskar, fina hår, och viscera, ännu kramade stiletten.
Hon brer ut skinnet över bordet och vänder det ut och in och strör salt över den fuktiga huden. Och sedan penetrerar hon den slappa kroppen med ett enkelt stålskelett, dess tomma huvud likt en påse mot bröstkorgen och armarna slappa, korsfästa, i en pose påminnande om en egyptisk dansares. Smaken av mentolfilter och avslagen öl höljer för ett ögonblick doften av uppvärmt kött, den sötsura fisklika odör som reser sig ur den orörda kroppen intill henne. Vi stirrar på den när den gastlikt vrider sig, och de platta inälvorna spills ut ur maggropen. Av någon anledning får det hela drag av något närmast mänskligt. De nu nästan abstrakta fysiska byggblocken i en mindre abstrakt existens är märkligt igenkännbara, på gränsen till generiska, och det slår mig att min egen kropp inte skulle se mycket annorlunda ut, uppstyckad och renskuren. Jag känner mig sällan dödlig, men där vid matbordet, känner jag något paradoxalt, en känsla av mekanisk automatism, inte förgänglighet, utan snarare själlöshet. Senorna i mina händer. Dess delta av feta blå ådror. De tunna tangentlika benen i mellanhanden spelande likt insidan av ett piano, när jag sträcker mig efter glaset.

Sedan jag kommer hem badar jag länge och finner bland mina böcker följande syllogism:

Other men die; but I
Am not another:
therefore I'll not die

DRUG ADDICTIONS: SIX STUDIES , 1882-1932, BY GERALD N. GROB, to which is added the writers flawed self-analysis

2011-01-22T13:04:00.009Z

(Vårt geografiska område är ett standardiserat lokus i innerstaden, frekventerat av frappanta artister, studenter och äldre alkoholister. Soffrum har introducerats för komfortabilitet. Klockan är 00.32. En vernissage har avslutats på det närliggande Roxy Art House. En medioker affär med eklektisk konst, illa kurerad. Vårt studieobjekt, er förtrogna, korrumperad av vad som erbjudits au gratuit. Med en böjelse för excesser, kan ett tidigt stadium av extas redan noteras.) Alcoholic delirium begins with slight defects of reason and sensory changes growing gradually into certain fixed conditions, without muscular disturbance or much digestive changes. (Vi kan se det i patientens ögon, den vilda glans som den illusiva immortaliteten framkallar. Denna snuskiga, nästan omänskliga, bestialitet. Notera särskilt bindhinnans dimlika amorosa och irisvävnadens vivida palett, ett tecken på en mjuk solkig sentimentalitet och tendenser till konsekvenslöst svärmeri.) It usually comes on from prolonged use of spirits, associated with excitement.
It often occurs among persons who are overfed, gourmands and idlers, and in underfed, anemic persons. (I vårt fall, kan vi studera en förening av dessa två karakteristika: vårt objekt i perioder lidande av akut blodförslust, och i perioder uppvisande symptom på långgående kroppslig korruption, angina och vasovagal syncope, förenat med en svaghet för dekadent överkonsumption, tvångsmässigt frosseri med efterföljande perioder av strikt askes. Under natten intas följande: champagne, två stora glas rödvin, tre pepparkaksfigurer, två g&t, en flaska stella, två chips, och en ill-adviced chip supper) Frequently the contiuous use of wines brings on this condition, particularly champagne, the brain being seemingly unable to recover from the continuous irritation and depression (o horror.) which follows. (Vid uppvaknandet 11.42 observeras förlusten av a. en känsla av eufori, b. nattens storhetsvansinne, c. en halsduk. Det återkallar en rad ur ett poem: Morgonen stjäl vad natten så generöst gav. En tung melankoli inträder. Studieobjektets rörelser blir långsamma och medvetna. Hon talar lite och äter återhållet och lägger ner en onaturlig energi på kroppslig hygien och tvångsmässiga impulser.) It may be stated in a general way that beer and wine are more active in the causation of alcoholic delirium than whiskey and brandy. (...)
The pathological condition is one of poisoning and local degeneration of cells and perversion of the cell force, and often indicates profound changes both functional and organic. (Trots den senviktorianska faiblessen för ord som degeneration och perversion och den implicerade idén om övermannen, eller den genetiskt ofördärvade, kan följande terminologi positivt användas i studium av vår patient på grund av hennes pretentio-nostalgiska disposition.) In all cases the damage which accrues from this poison should never be minimized. In medico-legal cases it is safe to assume that the fact of having had delirium from alcohol is positive evidence of mental impairment.
No case presents a uniform class of symptoms except in some very general particulars. Wide variations will constantly appear. In some instances defects of sight will be most prominent; all the other symptoms will be negative. (Följande annotation på en bussbiljett kan syfta till de visuella degenerationer vanliga under missbruk: De mjuka byggnaderna blödande in i gatornas svärta och den gapande natten.) In others, hallucinations of hearing will be the leading symptom. Special delusions of snakes and grotesque objects are not always present and may be transient. Some persons have grandiose delusions. (I vårt fall manifesterat i långa osammanhängande orationer. Under natten skroderar vårt studium yvigt, med ohämmad vigör, i ämnet Skönhetens Paradox, exemplifierande ur så väl fin de siecle litteraturen som den moderna konsten, med fokus på huruvida fröet till moralisk korruption är inherent i all perfektion, vidare en kort analys av den moderna konstens förakt för skönhet och den modern journalistiskens underminering av dess själva idé. Vidare insiktslösa analyser av följande teman: mustaschens roll ur ett socio-kommunikativt perspektiv, moderna geishor och acceptabel prostitution, det perfekta mordet, och maskens roll i vernacular photography. Instanser av neuromotorisk kollaps noteras med en lätt stamning till följd eller anfall av agnosia.) Others suffer from fears of unseen disasters. (De föreställda förlusten av en älskad.) One man was alarmed lest the house should fall upon him. Another, that an earthquake would swallow him up. A third, that he would be struck by lightning or destroyed in a hurricane. (...) It is difficult to differentiate many of these cases from well-known forms of insanity and it is justifiable for the physician to treat them as such, using practically the same means and measures, only recognizing the poison causes as most prominent. (Vid fyra kan vårt objekt framgångsrikt återintroduceras i verkligheten. Den kvarhängande känslan av vemod. Och hunger. Uppföljning återstår.)

Dispomania.

SELF-IDOLATRY

2011-01-16T16:08:00.008Z

På dansgolvet infinner sig ett sorts vemod nästan omedelbart. En sorts automatik i stegen, som trots den påträngande oroskänslan, möjliggör ett mekaniskt dansande, vaggande med höfterna och extatiskt särade läppar. Tvärs över golvet, genom diset av gult ljus och halvklädda kroppar, betraktar jag en ung kvinna i en svart sammetsklänning. Hon har den sorts plumpa ännu oformade läppar man finner hos barn och tonåringar, hårt målade i antikt rött. Hennes hår är vågat likt en 40-tals aktris, och hennes hållning påminner om en mannekängs. Hennes fåfänga solipsism omöjliggör någon form av interaktion, vilket fascinerar mig: hon tycks oförmögen att röra sig, oförmögen att för ett ögonblick lämna den utstuderade positionen hon antagit, halvprofilen och de lätt korslagda benen, placerade som inför en kamera.
En ung svettig man rör sig vid hennes sida och hennes hårda flickläppar kröks föraktfullt och som om hon smackande drog en klubba ur munnen blottlägger hon för ett ögonblick det sexueliserade köttigt rosa gapet mellan hennes vita tänder innan hon böjer bak huvudet och på samma vis som man viftar bort en fluga eller en illa tämjd hud, reser finger topparna och slår bort honom. Whisk whisk whisk. Och sedan rör hon sig ut på dansgolvet, de handsk-klädda fingrarna försiktigt utspända mot musiken, hennes rörelser kalkylerade och självmedvetna, ett objekts, medan hela hennes hållning istället liknar en krigares, samtliga närmanden avlägsnade med den knivskarpa eggen av hennes bortvända käkben. Och någonstans i gränslandet mellan hennes iskalla ögon och mjukt vaggande höftben, funderar jag över vår kvinnlighets paradox, behovet av att ge och att hålla tillbaka. Att begära uppmärksamheten om så endast för att kunna förskjuta den. Att vilja bli älskad. Och trots sorgen som väller upp i mig, sjuklig och patetiskt, en smak av avslaget tonicvatten i gommen, fortsätter jag dansa, med bortvända ögon och klänningen lyft över knäna, skakande i takt med musiken mot de tunga underkjolarna.

15.1.11 Jag är ett år äldre.

SJUKHUS

2011-01-15T16:44:00.002Z

Några timmar utanför stan ligger det övergivna mentalsjukhuset Bangour. Likt alla sen-viktorianska instutitioner för de aparta, är det inte i egentligen mening ett sjukhus, utan snarare än liten stad, komplett med kyrka, skola, farm, bibliotek, butik, postkontor och en egen busslinje. Vid sekelskiftet ansågs detta vara den ultimata lösningen på problemet, att upprätta ett sorts samhälle för alla de som inte passade in under det normala. Och Bangour, efter den schweiziska modellen, Alt Sherbitz, var skottlands första psykiatriska koloni sjukhus, och hade som mest runt 1000 patienter utspridda i de trettio tal villas som byggts för ändamålet. Och Bangour likt de flesta av dessa institutitioner visade sig vara osedvanligt framgångsrik i att skapa vansinne, genom såväl isolering som de ganska rudimentära experiment i medecinering, insulin shock therapy och hjärnkirurgi i Freeman-Watts eller Moniz anda som var a la mode på tiden. Till följd var 1900-talets asylums nästan omöjliga att lägga ned, också sedan trenden skiftats runt 80 och 90-talet och farmakologin tagit över där den experimentella psykoterapin hade avslutats, och vansinnet hade återintroducerats i samhället. De allt mer daterade sjukhusbyarna hängde således kvar långt in på nittiotalet, inte sällan med patienter som levt större delen av sina liv, över trettio eller fyrtio år, bakom instutitionens väggar.
Bangour stängde först 2004. Och den enorma anläggningen ligger sedan dess igenbommade och övervuxen, långsamt sönderfallande, i ett skogsområde utmed M8'an till Glasgow. Den lilla stigen genom skogen är täckt i ett kompakt lager våt is och i entren ligger likt utslagen en gammal kommod på hjul. Utöver slättlandet sträcker sig de gastliga stenbyggnaderna, samtliga med fönstren antingen igenmurade eller rudimentärt igenbommade med brädor och masonitskivor av olika storlek och färg. Landskapet är fullkomligt desaturerat, mellan den vita himmlen, nästan övervälmigande i sin askgrå palett, och det slagna blekt gula gräset, endast sten, regnvått tegel, och krossat glas. Den kolsvarta kyrkan likt ett utbränt skelett har graverat i guld över den gallerförsedda porten: Friend, this house of God stands open for thee ever that thou mayest rest, think, kneel and pray. Ett lätt regn hamrar mot de svamplika brädorna över fasaderna. Den mjuka asfalten ger efter under fötterna när snön sjunker undan. Vi vilar i ett övergivet buss-shelter, glasen sedan länge krossade av de övervuxna buskarna som hamrar mot plåttaket i vinden. Skyltarna pekar ut rikningarna till det förflutna: rehabilitation centre, surgical sundries shop, villa 25. Allt tycks satt i upplösning.

PAVOR NOCTURNUS

2011-01-12T21:42:00.001Z

Jag vänder spegeln mot väggen. Jag badar i timmar tills huden är lika mjuk och porös som en drunknandes. Jag klär mig i mitt nattlinne från 40-talet med spetsen likt någon form av ärrbildning över bröstkorgen. Jag sover i det om nätterna, ibland går jag ner till butiken och handlar i det, och ett par gånger när jag inte orkat har jag burit det till jobbet under kappan och en jumper. Ibland badar jag i det, när jag känner mig alltför rädd för nakenheten. Om nätterna drömmer jag mardrömmar. Mössen under golvbrädorna som får det att låta som om mitt rum gästas av åskådare. Min säng är placerad mitt i rummet. Jag är rädd för avgrunden bakom gaveln. Jag vaknar och inbillar mig att någon sitter i fåtöljen invid fönstret. Det måste vara infesteringen, eller också fåglarna i skorstenen. Det låter precis som om någon sitter där i stolen och knäpper med låren mot fjädringen. Ibland kvider de små satarna under plankorna och J hamrar med sin sko mot golvet för att ljudet ska skrämma dem. Jag springer över till hans rum om natten, och han lägger handen på min bröstkorg och mäter mina hjärtslag likt mina föräldrar skulle ha gjort när jag var yngre. Jag är ofta rädd när jag går till sängs. Jag brukar springa från badrummet till sovrummet och undvika speglarna. J's mors spegel hänger upphängd över spiselkransen i mitt rum. Ibland tror jag att jag ska se hennes ansikte när jag tittar in i den. Ibland är jag rädd för spegeln, det svarta trät och den sönderskrapade silverslanten inuti. Om morgonen luktar Clerk Street av eld. En sorts söt doft av sirap, bränt trä och tjära. 40 brandmän, säger de, hela natten. Lägenheten är tom när jag kommer hem. Jag badar. Jag tar på mig mitt nattlinne. 12 räddade säger de. Jag minns inte vad gatan hette, eller hur länge branden härskade. Ibland är jag rädd att mitt hus ska brinna ner. Jag är rädd för att V inte ska skriva igen. Jag är rädd för att J inte ska komma hem.
Och ibland är jag rädd för att mor ska dö.

PUNGENT

2011-01-10T19:16:00.000Z

Kvinnan intill mig på bussen luktar bröd. Herregud, så hon stinker av bröd. Hon ser knappast ut som någon som luktar som bröd, nej istället kultiverad, välburen, aristokratisk rent av, men hennes mjuka kropp avger en nästan övermäktig doft av jäsande deg. Och hennes tunga svällande lår växer mot min klänning och klibbar mot mitt ben. I mitt värkande bakfulla huvud blåses hennes tunga kinder upp. Likt en Arcimboldisk profil, sväller hon okontrollerbart intill mig, pysande tunga guster av fermenterade bakämnen medan hennes hud reser sig ur hennes kläder.
Good grief, kvinnan stinker verkligen av bröd. Hon jäser. Den hårda bluskragen alltmer åtspänd runt hennes porösa nacke. Hennes små ögon redan förlorade i den beiga pudervita degen, förtvivlat irrande i de tunga vecken av hud. Och händerna, likt runda limpor sväljande den lilla plånboken och biljetten som hon allt mer nervöst kramar.
Mitt stackars huvud: bröd.
Doften av vete och jästsvamp och ur hennes mjuka luftiga hårbotten, den fräna odören av malt. Bröd. Hennes ansikte pressas ut mot fönsterglaset, sväller ut över ryggen till sätet, ned över golvet, över busstolpen och tillslut i tunga veck över min egen kropp, tills hon fullkomligt begraver mig i detta jäsande vete, och: doften av bröd.
Stackars kvinna. Mitt stackars huvud. Den kväljande smaken av surdeg mot tungan, och min fermenterade hjärna, jäsande i gårdagens rödvin.

Och: doften av bröd. Ofrånkomlig.

MÖBEL

2011-01-09T16:02:00.005Z

J säger att han aldrig mött någon med så överdriven kroppslig-själslig dualism. Att jag rör mig som om jag ständigt förvånades över att jag hade en kropp. Han finner mig ibland stå och väga mina bröst i mina handflator med en sorts inåtvänd fascination, som om jag vägde två främmande frukter, eller något mer abstrakt, två matematiska figurer. Eller hårt snöra midjan, som om jag väntade på ögonblicket där huden ska ge efter och smärtan inträda likt en påminnelse. Han skrattar ofta när jag klumpigt rör mig genom rummen som om jag misskalkylerat avstånden, benen, revbenen och underarmarna, ständigt uppmäta i rudimentär kartografi, med en serie gul-blå lekmärken. Han brukade stryka över huden som om han mätte upp något osynligt, du var aldrig gjorde för den här världen. I ett brev från L insinuerar han något liknande, jag minns att jag sträckte mig efter din skuldra, och att din hud inte svarade, som om du inte längre bebodde den, ditt skinn saknade elektricitet, stum och materisk, likt en möbel. Ibland när jag går till sängs om nätterna erfar jag en sorts omfamnande kroppslöshet, som om jag lägger av mig en tunn kappa, och långsamt reser mig upp genom luften.

Bild: Teckning ur René Descartes' (1596-1650) "meditations métaphysiques".

JACOB'S LADDER

2011-01-08T04:15:00.000Z

Ur sömnlösheten, ett minne:

Trappstegen är döpta efter Jacobs stege till gud. Men liksom alla vulgära Edinburgh-gator har den vindlande kolsvarta klippan i folkmun fått ett mer appropriate namn, Jacob's Bladder, smutsig och labyrintisk i karaktär och bitvis doftande av organisk föruttnelse. Snubblande upp för trapporna i natten, fötterna sjunkande genom de fuktiga löven, som klamrade vi oss fram över kroppar, och det jagande mörkret, knappa stegen bakom oss, endast det fyrkantiga ljuset från den undangömda entrén likt en gäckande geometrisk hallucination över hornhinnan. Och över oss, himlen, likt en göl, bottenlös och tung av stjärnor.
Kvällen inleds ett par kvarter bort, på the Waverly. Den polska servitrisen bannad över sin två minuters sena ankomst av den döva barägaren. Det billiga rödvinet så sött och koagulerat att det smakar som port. CC har en psykologs uttryck, tillbakalutad i sätet, på ett korrekt avstånd, ett sorts återhållet leende, en tuggad fråga, and how does that make you feel, vilken han fäller med munnen plutande som om han sög på en karamell. Han berättar att han ofta utför sittningar med sig själv eftersom han inte har råd med psykoanalys. Istället författar han långa dialoger mellan sin inre psykolog och sitt egna jag i bokhandeln om nätterna när inga kunder längre kommer in.
Det är kanske tre år sedan vi sist sågs, om man inte räknar natten på the Roxy där vi utbytte ett ögonkast, en sorts onaturlig icke-hälsning, och gemensamt förutsatte att vi inte kände igen varandra. I år efter att jag tillslut hade sagt upp mig har jag undvikit bokhandeln och allt som hör den till som pesten, kvällens undantag varandes en döende mans önskning, och således omöjligt att neka. Hela dagen har mina händer skakat, någon form av delirium tremens, vilket är varför jag påbörjar mitt tredje glas fruktigt rödvin innan CC har avslutat sitt första. Bokhandeln är en form av malaise. Överkomlig endast för oss formlösa, viljelösa. I korta ögonblick kan jag införliva någons drömmar och vara fullkomligt den människa de önskar se i mig. Jag förklarar detta för honom. "I'm not sure who I want you to be yet." säger han. Och jag ler som sig bör, ett infriande leende någonstans mellan en prostituerads eller en magikers. "Well, you let me know" svarar jag. "Subtle hints of course, nothing too blunt, but I can play the part." I själva verket har jag redan införlivat hans önskan. Melankolisk, förtappad och plågsamt intelligent. En paradoxal eterisk varelse, halvvägs mellan gudom och best, på en gång bräcklig och iskall, lika delar kultiverad som savage.
Jag önskar det tvekande ögonblicket utanför puben The Worlds End vore klarare. Istället den tunga doften av cigarillerna han tar upp ur ett plåtfodral, och hans flackande ansikte högt över mitt eget, likt en ekliptisk skugga mot nattljusen. Hans kroppsspråk är en typisk bokhandlares, långsamt och medvetet, men han kysser väl. Och jag erfar på sättet han frågar mig om jag är ok att han är en god människa, hederlig på det mest traditionella sätt.
Omständigheterna tar oss till the Ladder. Den groteska vindlingen utsläckt och till synes oändlig betraktad från dess första steg. Den rika doften av krälande mylla slår emot oss. Och senare den kalla paletten av askgrå väta, svart sten och dimgrå lövverk som äter sig upp genom min röda kjol och mina blekrosa ben. När jag lutar mig mot det våta murverket omfamnas jag av svärtan,, sugs in mot det helvetiska stenbygget och CC's tunga kropp ger efter. Han får av mig trosorna och ena skon. Och vi är båda förvånade när han pressar sig in i mig. Jag håller om hans skuldror som om jag vilket ögonblick som helst skulle falla genom mörkret. Våra andetag är ljudlösa. Och den förminskade fyrkanten av ljus från porten skakar i takt med mitt huvud mot stenen.
Efteråt fortsätter vi uppför trappan som reser sig allt brantare upp mot de eldgula ljusen ovanför. Jag kan inte se hans ansikte, endast den skarpa vita eggen av hans käkben som nattljusen gäckande låter spela vid min sida. Han säger något som dör i mörkret, kanske you are odd, eller också good God.
Jag kan se i hans ögon, hans stilla leende, att för honom är det botemedlet. För mig är det en del av giftet. Där trappstegen spiller ut över trottoaren under Calton Hill tar vi avsked av varandra med en sorts road likgiltighet, en kort huvudknyckning, knappast mer, och går utan att för ett ögonblick vända oss om åt skilda håll. Det stilla himmelriket upplyst i nattens pissgula gatljus, de isande vindarna likt rapp genom de trasiga nylonstrumporna, och flackande i skuggorna utmed the royal terrace denna ofrånkomliga bibliska revelation:

And behold, I am with thee, and will keep thee in all places whither tho goest, and will bring thee back to this land. (28.15)

"In this setting I willingly expose my neck to a man with a razor blade."

2011-01-08T01:30:00.007Z

Sevärd kanske främst för den mest fantastiska öppnings-scenerna... Jag skulle kunna betrakta Milgrams ansikte när han obekvämt och teatraliskt vrider sig om i stolen med kinderna vita av raklödder om och om igen. Det är lustigt att för ett ögonblick se något nästan fåfängt för ett ögonblick glasera blicken på en så ofrånkomlig karaktär i psykologins historia:

The Milgram Experiment.

DYSFUNKTIONELL MADELEINEKAKA, del 2

2011-01-04T22:49:00.004Z

J har legat i tandvärk sedan slutet av förra året, hans beniga ansikte uppblåst av en enorm svulst runt käkbenet och den urholkade tanden gapande ur det röda köttet likt en skaldjurskäft. Hans andedräkt fylld av förruttnelse när han gråtande vilar huvudet mot min skuldra. Eftersom vi delar en sorts skräckfylld fascination inför hans tillstånd har han stundvis låtit mig lysa hans ficklampa genom de tjocka lagren av bulböst inflammerat skinn, hans mun nästan genomskinlig i det starka ljuset, och den rosa färgskalan övervälmigande i sin rikedom.
Först idag öppnade tandvården igen, och någonstans i förorten blev han omsedd av en portugisisk kirurg, vars kvaddade saab gracerade parkeringen utanför, och som på sprucken engelska frågade om han ville ha porslin eller guld innan han metodiskt borrade ut den döda molaren för att avslutningsvis skölja tanden med blekmedel. J beskrev i detalj hur klorinet brände genom tandköttet och hur han ofrivilligt fann sig svälja kemikalen och fann magen vända sig, krampaktigt under det sterila blå papperstäcket.
Men det var minnen som flödade upp med magvätskan som han beskrev med störst inlevelse. Den stickande doften av blekmedel hade rört upp ett barndomsminne på det mest Proustska manér, en bild av modern, P, som tappade upp sitt badvatten i den lilla träbelagda toaletten i Stockbridge, och fyllde karet med bleach, innan hon steg i. Den frätande ångan skuggande väggspegeln och det spruckna dörrglaset, och efteråt resande sig upp ur hennes kliniskt rena blekvita hud, likt en sträv päls mot sonens ansikte, doften av klor, golvputs och vansinne.

1. ETT.

2011-01-01T23:19:00.003Z

Hela natten kryper det in genom väggarna och golvplanken, de tunna susande konvivialiteten från våningarna intill, inunder, och över. Det låter som om möblerna skrattar, som om själva väggarna omsluter oss i detta varma löfte om förändring.
Endast vid tolv infinner sig ett ögonblicks tystnad, innan rymden, likt ett enormt tak, tycks slås in över världen, och i tunga skalv rasera runt omkring oss, likt en rämnande byggnad, det svarta murbruket visslande genom natten.
Rummet ännu flinande över våra rastlösa kroppar, över vår pånyttfödelse ur tolvslagets ruin.

I själva verket är det på tiden att jag efter nu tre år säger följande till er alla som håller mig vid liv här:
Tack.

PARADOXAL BEGRAVNING

2010-12-30T01:18:00.004Z

Ständigt föränderliga väggar. I mörkret nästan dermatologiska, likt vårtig hud, full av leverfläckar och uppskrapade blåsor. Den svedda röda färgen som flyter ut över möblerna. Jag brukar likna det vid en livmoder, mitt rum, dess groteskt köttiga karaktär, och dess övervälmigande kvinnlighet. Färgen flammande i ljuset från bilarna som passerar likt feta ådror som spänns ut och pulserar. Det påminner om en provkarta i ett medecinskt uppslag. Rosacea. Och så upplever jag min tillvaro, sjuklig.
Jag minns en historia en vän berättade för mig, en grotesk anekdot, han anade att jag om någon skulle uppskatta. Hans entusiasm var pojklik, han var tvungen att leda mig vid handen till kanten av den utdragbara bäddsoffan och sätta mig ner innan han med en sorts antik chevalerism inledde historien som någon väninna, en sjuksyster, eller mentalskötare, i sin tur berättat för honom. "There was this old lady" sa han, "who came to the ward refusing to part from her pet mouse." Jag nickade. "She adored the creature and kept it on her at all times." "Mmm." "One day the nurses started to notice this smell coming from her, this fishy putrid stench." Hans läpp kröktes. "She would wash countless time, and still the odour would cling to her, like rancid flesh, it would pour into the corridors from her room, and rise from under her starched bedsheets, thick as smoke, ghostly even." Han dröjde över stanken, med en nästan cynisk glöd. "Finally they discovered mouse." Han flinade. Den tunga mustaschen vaggande över hans mun. "It had died" sa han. "And she had kept him in the only safe place she knew, the only place they would not find him." Madrassen gav efter när han tillslut sjönk ner vid min sida, triumferande. "Where?" "A reversed birth." Hans indifferenta leende sviktade. "She had buried him inside herself."
Vi kunde aldrig mötas i vår olikhet inför historier som denna. Hans intresse var kliniskt, narcissistiskt, en sorts kylig passion för de monstruösa. Jag kunde istället känna de små klorna röra sig mot insidan av min mage. Denna ruttnande kvinnlighet jag ständigt skulle bära på.

ETT MAKABERT EXPERIMENT

2010-12-25T13:14:00.003Z

Jag ville läsa följande parti högt, men min röst är allt för utarbetad. (Och mitt skratt enligt en ung skottsk libertin är en "lascivious cachinnation", konfirmerat av min bror som halvvägs genom julmiddagen vänder sig mig och utropar: vilket skratt du lagt dig an med...), så jag vågar mig inte på vidare orationer. Nåväl, med magen svällande av kött, vad bättre själslig excercis än en makaber (gut churning) anekdot ur Läkekonstens historia:

"I magen på vissa idisslare hade man funnit en stenartad bildning, som kallades bezoarsten (bezaharsten) och som ansågs ha undergörande egenskaper. Kung Karl IX i Frankrike var intresserad av saken men hyste sina tvivel, varför han frågade Paré huruvida denna sten verkligen kunde tänkas motsvara sitt rykte som motgift mot alla gifter. Paré svarade nej men föreslog kungen att låta göra ett experiment med någon dödsdömd förbrytare. Man fann också en sådan - en stackars kock, som dömts till döden för stöld av ett silver fat. Kungen befallde att man skulle föreslå kocken detta experiment: om han klarade sig undan med livet skulle han bli benådad. I detta följande låter vi Paré själv tala:

Detta förslag antogs gärna av kocken, som sade sig hellre vilja dö i fängelset än att offentligt strypas inför allt folket. Och så gav ett apotekarbiträde honom först gift i en dryck och strax därefter en bit av nämnda Bezaharsten. Efter det han sväljt dessa bägge goda medel, började han kasta upp och fick kort därefter även tarmuttömningar åtföljda av starka trängningar. Han sade sig hava eld i kroppen och begärde få vatten att dricka, vilket vägrades.

Han dog under svåra plågor, utropande att det skulle hava varit mycket bättre om han hade fått dö vid pålen. Döden inträffade omkring sju timmar efter giftets intagande. Sedan han dött, förrättade jag liköppning i närvaro av herr de la Trousse och fyra av hans bågskyttar. Jag fann magsäckens fundus svart och torr, som om den behandlats med ett kauterium. På grund av detta fynd och av de symptom, som uppträtt under livet, drog jag den slutsatsen, att här förelåg en sublimatförgiftning. Försöket visade sålunda, att den spanska stenen icke hade någon kraft, vadan kungen befallde, att den skulle kastas i elden, vilket också skedde."

MIDDAG HOS DE HEMLÖSA

2010-12-19T18:20:00.000Z

Genom korridorer vars väggar tapetserats med samma håriga kobolt färgade mattor som golven. Genom svängande branddörrar och obekvämt tysta trappor. Den karaktärlösa konsten som karaktäriserar sjukhus eller statskontor: ett inramat 70-tals fotografi av en älg, och utanför ryskans furudörr, nummer D, tre brunbjörnar i någon typ av skandinavisk skogslandskap. En form av psykologisk mimikry som ska få rummen på kvinnohemmet att förefalla mer naturliga. Allting gestaltas av en plågsam måttfullhet: i köket - två tallriker, två gafflar, fyra muggar, en stekpanna och slev. I rummet - en säng och en sink, en garderob och en anslagstavla, och låsta fönster ut mot en illa upplyst bakgård. Endast elementen pumpar i excess. Den torra hettan av låsta rum och det tunga rasslandet av hett vatten genom rören. Och kvinnorna, rör sig, till följd därav, halvnakna genom lokalerna.
N steker potatis, gul lök och kyckling i köket när vi anländer. Hennes tunna slappa kropp i ett brunrosa linne som kryper upp över hennes lätt rundlagda tonårsbuk. Hon bär lappade flares i jeanstyg och har det spikraka håret i en glesnande hästsvans. Hennes ansikte saknar käklinje och hennes onaturligt små agiterade ögon ligger ytligt placerade under hennes hårt plockade nästan icke-existerande ögonbryn. Hon spenderar dagarna med att sy dockklänningar, rosa ballonglika aftondräckter i mesh och sateen, och gula origamiska cocktail nummer och hon har en omeddelbar vänlighet över sig, en automatisk generositet. Hennes väninna är på besök, en kanske sjuttonårig korpulent på gränsen till porcine frisörska med en silverpiercing genom överläppen och små ögon tecknade i noggrann men billig kayal. Hon förefaller obekväm, på gränsen till rädd, och talar viskande och monotont.
Intill henne D, uråldrig och gastlik. Hon liknar en indian; hennes hår svartare än jet, strävt och trasigt likt stålull; hennes ansikte med drag av en förtappelse som för ett ögonblick tycks mig nästan shamansk. Hennes torra läderlika hud förfaller bearbetad likt garvat skinn och har med åren antagit en mild tobaks-gul ton, likt en inrökt tapet. Hennes hastiga avmagrande har fått skinnet att hänga över hennes käkben, och hennes späda kropp är omsluten av en vadderad dunjacka, som rudimentärt imiterar en sorts kvinnlig fyllighet.
Ryskan har smugglat in sprit som hon otåligt halsar ur flaskan, medan vi väntar på den sedvanliga inspektionen klockan 7. Senare, när klockan lägrat sig i inspektionens vindöga, dricker hon och N whiskey med iron bru ur kaffekoppar, förmodligen den mest skottska cocktail som kan uppbådas, sötsliskig på gränsen till det odrickbar i en nästan translucent orange färg. D dricker toddy, eftersom hon knappt kunnat äta på en vecka och hennes feber först nyligen har stillats. När N ställer ut tallrikarna lutar hon sig generat över måltiden, den första, säger hon, som hon har ätit på en vecka, och hon bär, hårt kramade, med sig sin egen kniv och gaffel, från rum E, i vilket hon hör hemma. Hon äter långsamt och metodiskt som vore det ett arbete, och mellan hennes brungula läppar, blottläggs hennes tandlösa gom, utslagen sedan år tillbaka av en nu avliden ex-make. Hennes yngste son i en skara av 7, nu 14 år, sörjer honom ännu, säger hon, och tillägger på bred skottska, trots att det är där han hör hemma, i graven. Och hon om någon borde veta, i ett år innan hon omhändertogs sov hon på en av kyrkogårdarna i stan. Under valven. Hennes ögon är vaskiga, i färgen av diskvatten, dimlika och torra, inte olika ägg som skalats och legat ute över natten och torkat. Och kanske är det hennes brist på ansiktsmuskulatur som får dem att verka nästan avlidna, orörliga också medan hennes spruckna läppar spricker upp i ett av sina läderlika leenden.
Ryskan och N instämmer med våldsamt patos. Deras krokigt handrullade cigaretter kastar sina tunga askpelare över furubordet, he derserved it the bastard. Ryskan accentuerar sin aggressiva skottskhet, en sorts omvänd fåfänga, som får min så igenkännliga vän att förvandlas bredvid mig, hennes ärrade armar blottlagda mot bordsskivan, hennes kroppspråk tungt och grovhugget, och hennes ögon uppblåsta och stirrande. Det är märkligt hur adapterbar den social personan är, hur vi samtliga med en så bizarr fåfänga omfamnar varandras karaktärsdrag också i denna scen från botten av den sociala heirarkin. D pekar på mig och som om vore jag en av dessa dockor åt vilka N syr sina miniatyriska kreationer, andaktsfullt viskande till ryskan: she's beautiful your lass. Look at her dress. And her hair. Jag har aldrig känt mig mer generad av en komplimang, men hennes påpekande är varken arrogant eller fördömande. Istället kilar hon in sitt tunna pekfinger mellan de beniga höften och stretchjeansen och skakar beklagande på huvudet. När hon får sina pengar, säger hon, ska hon klippa håret, ordna ett par löständer och köpa lite smink.

Hail horrors! I greet thee!

2010-12-15T00:24:00.006Z

T kallar dem grief thieves. Dessa benefaktorer utav andras olycka. Inte ekonomiska sådana, utan emotionella. Hamstrare av sorger, anonymus dolorosa, de som lider å andras vägnar med sådant patos. Efter olyckan kryper de ut likt vägglös för att föda.
Jag minns epitomen av släktet från åren i bokhandeln. Dessa identiska kvinnor som med jämna mellanrum kom in, välklädda på gränsen till det analt pedantiska, med ny-manikurerade naglar, och blekta sträva bobbar och som nästan generat bad om rekommendationer. De var aldrig i egentlig mening, eller så beskrev de det själva, läsare, men de älskade kartonagen som profiterade på andras lidande. Litteratur kring kvinnor som fått syra kastat i ansiktet, biografier med slöjklädd enögd socialrealism på omslaget. Eller pseudo-psykologiska böcker om barn, oftast pojkar som misshandlats av deras fäder eller förskjutits av deras alkoholiserade ensamma mödrar, inte sällan med skugglika barndomsfotografier i stiliserade monokomer tryckta över de billiga kartongpärmarna-
Det var aldrig das Pathetisch-Erhabene som fick dessa kvinnor att ticka, istället det djupa behovet av att bekräfta, om och om igen, den egna välfärden. Den perversa njutningen som endast de priviligierade kan tappa ur andras tragedier. Och den avgrundslösa apati som födde missbruket.
Hur de led, och hur de älskade det.