SAMLING

1. Efter att ha blivit knivhuggen hamnar D på operationsbordet. Man försöker sy fast hans finger. Halvvägs under operationen ringer kirurgens telefon. Mobilsignalen spelar upp tonerna till Bad to the Bone

2. Med viss regelbundenhet väljer somliga kunder att skicka pornografiska självporträtt till mig. Jag instigerar aldrig detta utbyte men finner det ytterst svårt att avvisa dessa gester med den tillbörliga indignationen. Skammen förläggs så att säga hos betraktaren. På fredagkvällen upptäcker jag således att aliaset MissNeily är en hårlös man med djupt hakveck och en assymmetrisk ballgown med diamantappliqué. Men, vad som fascinerar mig i detta fall är pornografins periferi. Det fyllda askfatet i bildens vänstra hörn, liksom de två lågprisburkarna av coca cola på vardagsrummets glasbord, den exponerade glödlampan i taken och den knutna franstoffsen som dekorerar hans insuttna sofföverkast. Periferin och bortom detta, bortom kortets ram, the ulterior: den frånvarande skaparen, Deus otiosus i form av den antydda fotografen.

3. Utanför the Tourmalet står två män och stirrar på en buske. Den lutar sig mot stålstaketet och pekar: 
-"Do you see that egg, there?" 
-"Aye." 
På den lilla grusplätten precis under buskaget ligger mycket riktigt ett brunt hönsägg, till synes placerat på armlängds avstånd från det dekorativa staketet med viss omsorg. Orsaken förblir oklarlagd och fortsättningen på de två männens samtal dränks i musiken som spiller ut ur baren bakom oss.

4. Som barn bodde på J's bakgård under en tid en pojke som hette Wayne. Av någon passivt sadistisk anledning hade hans föräldrar valt namnet, trots att de i efternamn hette Kerr. På eftermiddagarna vid middagstid brukade hans ömma moder kärleksfullt skrikar från fönstret: "Wayne Kerr! Cum'op eat yer food, boy." Wayne Kerr oförlåtligen allt mer utnött till malapropismen wanker, ju fler gånger namnet upprepades. Onan's stigma uppdaterat till 80-talets Skottland. 

5. Storslagenhet, ja, all form av extravagans, kräver av sina åskådare en viss ödmjukhet för att undvika att förefalla komisk. Det finns i all onödig lyx (och all lyx är i viss mån per definition onödig) en sorts inherent absurdism, en sorts skrattspegel-effekt som bäst undviks genom att fullkomligt skilja det extravaganta från det vardagliga. När de två polerna förenas, skapas en punkt som för ett ögonblick korrelerar fattigdom och rikhet. En punkt vi markerar med termer som nouveau riche eller vulgär, vari den främsta skillnaden ligger i de betraktandes rakryggade respektlöshet för excessen. När R således visar ett fotografi av sin kusin, från norra ryssland, böjd över en vit plasthink med beluga kaviar är effekten inte den ursprungligen önskade. D böjer sig istället fram och avbryter: "But really, I'm no fan of caviar, it's just a bit too fishy for me."

6. Naturfilmsdokumentärer: Det finns en haj som redan i livmodern påbörjar sin darwinistiska kamp för överlevnad. Det ännu ofödda hajfostret äter sina syskon inuti moderns kropp för att tillslut födas ut i ensamhet. Det finns också en djuphavsgravsfiskart vars problematiska levnadsförhållanden har omöjliggjort att båda parter av de monogama paren kan överleva. Istället jagar och föder sig enbart honan, medan hanen biter sig fast i hennes och lever på hennes blod. Likt en tunn utväxt klänger han fast vid hennes feta kropp, och lever så hela sitt liv som en viljelös skugga. Metaforiskt, kan båda anekdoter med viss lätthet appliceras på en eller flera av mina intersociala relationer.

DISJUNKTIONER

Språkligt, ja, rent logiskt, fann hon att varje sanning kunde ställas bredvid en absurd osanning för att skapa en viss retorisk effekt. Var mening bygger således upp en värld i vars periferi sträcker sig en skugga av kaotiska liknelser sprungen ur lagarna om disjunctive introduction. Som en gammal filosofi student är argumentationsform förståss fullkomligt giltig. Hennes vansinniga disjunktioner kan läggas till hennes lika logiska sanningar utifrån slutledningen att om P är sant så måste P eller Q vara sant.







Eller, som hon beskriver tillståndet över en flat guiness vid den öppna spisen på the Barony på måndagskvällen:

"I'm fucked. Either I'm fucked or the fucking fuckbrigade are on their way to fuck me up as we speak."

Förutsättande förståss att det första är en sanning, så är the fuckbrigade en fungerande syntaktisk konsekvens av i detta logiska system. Jag tömmer mitt glas, tittar från klockan till dörren, väntar avvaktande på realiseringen av den obscena disjunktionen. Puben är tom så när som på oss och två män lutade över bardisken. Dörren svänger omärkbart i den lätta mötet av het publuft, rökig och fet, doftande av steak pie, chips och rödblek ale, och kall Broughton Street air.  
Q förblir en gast i en retorisk spegelvärld. Vilket lämnar oss med det otvivelaktiga: She's fucked.  

SEXUALISERING

Hon har på sin vänstra hand ett litet sår som hon generat under vårat samtal försöker dölja med de målade röda naglarna på hennes högra hand. När jag liksom i förbigående påtalar skadan, blinkar hon skyldigt, nästan lustfyllt, och böjer sig fram och viskar:
-"Ja du ser, det är så skamligt, jag råkade skära mig och när det började läka, så började det allt mer påminna om ett kön."
Försiktigt låter hon fingrarna glida över det röda märket och tittar bort samtidigt som hon räcker mig sin hand.
"Ser du" säger hon. "Ser du hur det påminner om ett kvinnligt organ." 
Hon drar åt sig handen och skyler den med ärmuppslaget. 
"Jag tycker ständigt folk tittar på det, såret, jag tycker de tittar på det som om jag var naken."
"Jag känner mig..."
Hon suckade.
"...obscen."

IMPOTENS

Drömmar om att tappa håret. Om att dra ut testar som aldrig tycks vilja ta slut, som om jag vore gjord av en enda lång strand av hår som jag långsamt drar ur mig, de svarta lockarna bildande en hög över lakanen. 

Drömmar om att förlora naglarna. Att riva bort för mycket av skinnet. Jag river och river, tills hela naglarna lossnar med samma lätthet som en lös knapp faller av en kappa. 

Drömmar om att tänderna brister. Att käken är porös som spunnet socker och långsamt ger vika över mina läppar, smälter mot min tunga. Det mjuka krasandet som tycks resa sig liksom inifrån min kropp och brisera genom mitt bakhuvud.

Nowhere in Particular

Jag är övertygad om att väggarna i badrummet är mer levande än jag. Den alltmer kulörta mykotoxiska tapeten tycks häva sig i takt med mina andetag, som om byggnaden itself, synkroniserade sin andning med min egen. Där jag ligger och stirrar upp i den svarta väven av gnistrande mycel kommer jag att tänka på en dokumentär jag sett om physarum polycephalum, och hur denna typ av slime mould kan röra sig likt en organism med en sorts kollektivt singulär intelligens inte olik en encellig organism eller vissa typer av insekter. Genom en lätt puls, fullkomligt observerbar, likt en tunn våg genom den gula protoplasman, skickar den ut information till den gemensamma kroppen. I en studie i Tokyo placerade man ut veteflingor i ett mönster representerande staden och dess förorter och betraktade hur möglet, med bizarr effektivitet förgrenade sig ut ur sitt centrum i tunna spröda trådar och ett mönster nästa identiskt Tokyo's tågsystem. Ett nätverk så korrekt i kombinatoriska optimering att det påminde om ett Steiner träd. Det finns något befriande i denna så primitiva intelligens som utan tvivel om och om igen leder rakt genom labyrinten den kortaste möjliga vägen. Kanske än mer så, när all hunger i världen inte kan få mig att resa mig ur det ljumma badvattnet.

GULDFISK

Han berättar en historia om en vän han hade som ung. Han kom över till deras hem en gång och blev stående vid guldfiskskålen. Sedan stack han armen i vattnet och en efter en, kramade han sönder fiskarna. Jag frågar om han vet vad som blev av honom, eftersom handlingen med vis sannolikhet annonserade en framtida psykopati. Det visar sig snart att han är en gemensam bekant. Jag hade sprungit in i honom knappa veckan tidigare nere i Stockie, där han tilltalat mig genom det svarta visiret på en motorcykelhjälm, de smala ögonen ourskiljbara i solskenet. Han var pizzabud för någon känd snabbmatskedja. Om jag inte minns fel hade han upprepade gånger arresterats för ofredande.

BATTLE SCARS

Om nätterna sluter sig ärren samman, likt blomknoppar när solen går ner, viker de sig stilla mot mina armar i väntan på att en ny dag ska väcka dem. Det finns inget helare på min kropp än dessa röda blomster som huden långsamt omfamnar. Det är det oöppnade såren verkligen blöder.