GULDFISK

Han berättar en historia om en vän han hade som ung. Han kom över till deras hem en gång och blev stående vid guldfiskskålen. Sedan stack han armen i vattnet och en efter en, kramade han sönder fiskarna. Jag frågar om han vet vad som blev av honom, eftersom handlingen med vis sannolikhet annonserade en framtida psykopati. Det visar sig snart att han är en gemensam bekant. Jag hade sprungit in i honom knappa veckan tidigare nere i Stockie, där han tilltalat mig genom det svarta visiret på en motorcykelhjälm, de smala ögonen ourskiljbara i solskenet. Han var pizzabud för någon känd snabbmatskedja. Om jag inte minns fel hade han upprepade gånger arresterats för ofredande.

KADAVER

Jag minns att min lärare i kriminalpsykologi brukade säga att det var det absurda över allt annat som folk mindes. Att vapen och hattar eller masker, snarare än att skydda berövarens identitet, agerar en sorts återvändsgränd för åskådarnas minnen, det groteska, det oväntade och det anormala ersätter den samlade informationen av färglösa detaljer och medelmåttigheter. Vi minns plastmasken, fedoran, geväret, eller skägget, inte för att det skrämmer oss utanför att det förvånar oss. 

      Min lärare, för övrigt en avid bärare av en serie trilby's in olika nyanser av asfaltsgrått, brukade ta njuta av att konstatera att det förmodligen inte fanns varken en bättre förklädnad eller ett säkrare vapen än att råna en bank med en rå hel kyckling från frysdisken trädd över handen. 

      Tanken slår mig alltid numer, som en varningssignal, när okända människor hälsar på mig på gatan. Det bisarra erfarandet att jag hyser något abnormalt. Att jag i denna främlings ögon måste bära en anstötlig mask eller slaktkroppen av en fjäderlös fågel i mina armar. Påminnelsen om att de minns mig, inte för vem jag är, utan för denna osynliga grotesk.

FLUKTUATIONER

I Stockbridge springer jag in i M. M är mentalarbetare, men själv tillräckligt mentalt sjuk för att ha blivit nedskuren till knappa åtta timmars arbete i veckan.  Han bär ständigt en röd scarf slängd över axeln och jag har sett hans hals och kinder svälla och krypa bakom den där ständigt nyparfymerade yllehalsduken genom åren. Fastän att han har en naturlig fallenhet för en sorts fysisk uppblåsthet, en sorts nedärvd korpulens, har han likt alla deprimerade en fallenhet för att fluktuera hastigt i vikt. Något som gör att hans byxor inte sällan hänger löst och veckar sig runt det hårt snörda bältet, likt en två tygpåsar. Jag antar att han av samma anledning varken orkar eller vill investera i en ny garderob som han lika hastigt kommer att växa ur. Det hela ger honom en slags tillfällig karaktär, en sort dysmorfisk otillförlitlighet, som om hans hand i det ögonblick jag griper den, ska växa okontrollerbart, eller alldeles försvinna mellan mina fingrar. Hans kropp känns på en gång benig och mjuk, tung av lös hud. Och när han böjer sig ner och kramar om mig vrider jag instinktivt undan huvudet. Jag minns att han kysste mig, en natt efter konstskolans avslutningsfest, på den upptramade lersluttningen utanför universitetsportarna. Till min förskräckelse fann jag att han med tungan mellan mina läppar ömsom suckade och gnydde av oåterhållen förnöjsamhet, likt ett djur eller ett barn, eller en fet man under en tillfredställande måltid. Det fanns en alltför uttalad hunger i hans stönande som störde mig. Eller möjligtvis en tacksamhet. Men det var under hans välgödda månader, när han brukade bära skjortorna oknäppta över t-shirten och jeans utan bältespänne. Numer är han nästan stilig. Jag antar att han alltid har tyckt om mig. Och jag antar att jag av samma anledning ser i honom en fallenhet för dåliga beslut, för undermåliga karaktärsbedömningar. Vi dricker en kopp kaffe och tittar ut genom fönstret på cafét. Himlen är så mörk att det nästan tycks vara natt, trots att klockan knappast är mer än fyra. Regnet har fått The Dean att stiga och svämma över och ljudet av floden brusar genom vårat avmätta samtal och den ihåliga akustiken i den trånga bakrummet. I skuggorna tycks han ömsom växa och krypa. Spegeln i fönstersprånget sträcker hans kropp ut genom de parallella rymderna, den klättrande hårlinjen och hans veckande nacke, upprepad in absurdum bakom honom. Och för ett ögonblick har jag aldrig sett honom i klarare ljus, de svepande oändliga kopiorna minutiöst ekande hans gester. Livets ofrånkomliga föregångare och efterföljare.

GATUPSYKIATRI

De refererar till hononom som Crazy Martin. Hans epitet tycks ha ytterst lite att göra med hans karaktär, istället förefaller han mig en aning neurotisk om än möjligen på gränsen till det hypomaniska. Han har en sprucken tand i överkäken och den typ av blanka skalp som vittnar om en komplett hårlöshet, jämn i färgen och nästan glaserad i ljuset från baren. Han ler ymnigt med en grotesk excessivitet, som om han oupphörligen, likt ett litet barn speglar sig i de andras mottagande. Ur samtalet jag följer från bordet intill anar jag att mötet antagit en transaktionell karaktär. M har köpt honom en pint. M's flickvän, med ett ansikte påminnande om en dödsmask, lutar sig mot hans bröst. Hennes fingertoppar är blånade i kylan; en förebådande livor mortis, som om blodet graviterat genom hennes kropp och samlats i pölar, i mörka utsprängda fläckar över hennes slappa händer. Men ännu leker de över M's knappar. Upp och ned över hans bröst medan han lutar sig tillbaka i sätet på the Jolly Judge och alltmer oskarpt, tummande på plånboken, förhör sig om Martin's bestånd av psilocybin.

Han sällar sig till den ytterst tveksamma skara av mer eller mindre välanpassade medelklassmän som var höst och vår kryper runt över golfbanorna ute vid Seton Sands eller de våta fälten i Dalkeith innan vintern slår in, och plockar de små knapplika svamphuvudena med en samlares, snarare än en missbrukares passion. Lockelsen är en annan och dess ivrare en brokig skara, inte sällan med en fäbless för kvasibotanism, eller en arkaiskt romanticerad syn på naturen. Kanske är det därför Crazy Martin, med en begynnande oro böjer sig över bordet så snart M avlägsnat sig och försiktigt addresserar flickvännen: Has he got any mental health issues? En sorts absurd missbrukets psykiatri, den fina punkten där vanskötsel och välfärd möts, där omsorg och fördärv för ett ögonblick är likvärdiga. Martin rynkar pannan, slickar tungan över den ensamma tanden: I cannae sell him anything if he's got issues. No depression or stuff? No psychological problems? Hon rycker på axlarna, ironiskt: he's obviously entirely sane. Martin tömmer pinten, avvaktande, leendet gäckande, och den nu uppvridna LED-rörsbelysningen speglad likt pilar av ljus i hans skalp, sågande av och åter över hans strama hud medan han bockar och vrider sig. Last orders. Klockan i baren hamrar genom hans ännu odefinierade beslut: That's why I'm asking you. Hon lutar sig fram på sina tunga blodfyllda händer, kliar sig över sitt hårt skulpterade färglösa ansikte. I can't decide what he does. Martin vaggar fingret över bordet. Well as long as he's no mad. As long as he's not a nutjob. 

Jag fångar inte samtalets avslut. Vi spiller ut över gatan, den våta kalla luften, över the Royal Mile, tung av maltdofter från bryggerierna och den salta havssmak som rullat in med dimman. Följet delar sig i två läger, de som jagar excesserna, och de som söker medelmåttigheten. Jag sällar mig till den senare.

TRANS VESTITUS

Han var en gammal misogyn mod. Den typ av man som vuxit upp med sin subkultur och långsamt transformerats med den, den hårt koifferade Weller frisyren och de angulära kostymerna som med åldern gått från att vara emblem för hans utanförskap och passion, istället blivit fanor för hans allt mer förlegade konservatism. Han hatade kvinnor med en barnslig energi och svartsjuka, som om han ansåg att de borde ge honom mer, som om de lämnat honom trots att de aldrig tillhört honom. Samtliga kvinnor ikoniserade modern, och de var skyldiga honom samma självuppoffrande omsorg.
Det måste ha gått ett par år sedan jag senast såg honom, men när jag möter honom i the Grassmarket bär han en skir klänning och tunna strumpbyxor i en blek beige färg som hosiery avdelningarna brukar referera till som "barely there" eller "nude". Hans läppar har ett tunt lager vaxigt rosa läppstift. Märkligt nog förefaller han nästan oförändrad. Kostymeringen känns sekundär, oviktig. Hans läppar är fortfarande krökta i ett sorts sarkastiskt förakt. Som om hans kvinnliga alterego är ett fullkomligande av hans person, en sorts förening och upplösning av hans förlust och saknad, hans ensamhet. Som om hans kropp vore stöpt i detta rigida hat, och hans hårda ansiktsdrag markerade av en konstant rigor, ett sorts manligt förakt och avgrundslös sorg som varken spets eller kayal kan försona.

GUL

Jag är orolig och har svårt att fokusera blicken, men det hjälper inte heller att hon inte sminkat sig. Jag finner oförmågan att fästa blicken vid hennes ansikte allt mer påtaglig. Hon är blek, men knappast blek på ett anemiskt eller melaninfattigt vis, utan snarare gul, likt en tapet i en rökig lokal, en jämn nikotinfärgad jaundice. Eftersom hennes hår har samma ton av mjölkig écru, och nackes kutning får det att långsamt skölja över hennes ansikte i vinden, tycks hennes anletsdrag vara satta i upplösning, likt ett vaxljus som tänts och brinner allt för hastigt. Hennes läppar och hårda nästipp är konturlösa och saknar pigment. Också i hennes röst växer denna gulnad: seg, släpig och monoton; flegmatiskt gulblekt, spiller den ut ur hennes mun. En färg som inte brinner utan istället långsamt slocknar. Det har alltid funnits något uppseendeväckande över färgen, något provocerande i dess avmätta tonskalan, något nästan sjukligt, likt det gula pigmentet i åldrat papper eller gamla lakan.
Där jag står och stirrar in i hennes tunga draperi av blekt hår och hennes slappa halvöppna läppar kommer jag plötsligt att tänka på Judas gula mantel i Giottos målning. Med skuggan av en mager djävul mot hans skuldra, konturerna av dess klolika fingertoppar inbäddade i det tunga blanka tyget som svallar ned över hans fötter, Judas-gul, den lögnaktiges färg, den avundsjukes och den feges palett. Från det depraverade till det sjukliga, är den det infektuösas färgskala: var, galla, spott och moralisk korruption. Venus saffranfärgade kvinnlighet och de gula armbindlarna som hennes döttrar, medeltidens prostituerade bar; de gula flaggorna som piskade i vinden över de pestsmittades kolonier; nazisternas gula stjärnor, de förskjutna och förbrukades färg. Hennes läppar tycks brista, hennes slöa tunga rinna ut, likt en okokt äggula, fullkomligt motbjudande. Löskokta ägg, vidare omslagen till fransk sekelskiftes pornografi, À rebours i gula pärmar buren av Wilde vid hans arrest, Beardsleys handskar, Kupka's självporträtt, Piss Christ, Van Gogh, fastän jag läste i någon konsttidning att hans gula solrosor långsamt slår över i brunt, dömda till att förtäras av det sulfit-vita pigment med vilken han velat lätta upp färgen. Hennes ögon granskande, avläsande, nyansen av hårt slagen grädde, mjölkig, oren. Hon fortsätter tala, grällt, avmätt. Hon ska gå ut, säger hon nästan förebrående, eller kanske lockande. Förfrågan uteblir. Butiken är full av påskliljor. Jag antar att gult likaledes är avvaktandets färg, tillståndet mellan stanna och gå. Only scantly and selectly, färgen naturen sparat till soluppgången, varken dagen eller natten, endast det flyktiga transitionella tillstånd av rörelse. Vi tar avsked som hastigast, hennes hårda hand omsluter min, och sedan hon gått finner jag mig stirra på mina egna fingrar som om jag förväntade mig att hon skulle ha lämnat ett avtryck. Att i min handflata, brinnande likt en solfläck som etsats mot hornhinnan, skulle det gula hänga kvar, klänga sig fast.

VITHÅRIG MAN MED GLASÖGON

På planet kommer en man fram till mig och lägger sin hand på min arm. Han heter Ejvind, eller Ajvar eller något liknande, jag glömmer hans namn i min akuta ovilja att bli tilltalad, men jag ler ändå. Han säger att han ville prata med mig eftersom jag såg så vilsen ut och eftersom jag inte borde det. Du måste vara starkare, säger han, eftersom du ser stark ut. Han pekar på mina kläder. Han har druckit lite för mycket, rom, en pikant rund doft, en stickande sötma, ett intressant dryckesval på Ryanairs flyg mellan Skavsta och Edinburgh, inte ortodoxt, nästan vulgärt, men samtidigt befriande osökt. Glasen i hans Lennon-bågar skakar över hans små inbäddade ögon, de tunna guldramarna vibrarande likt anslagna strängar från hans maniska minspel. Jag känner igen den där känslan av att komma hem, av att återvända till sin stad, trots att staden knappast tillhör någon, trots att vi alltid är främlingar. Ett nästan puberalt begär att bevisa sin tillhörighet, att skilja ut sig från mängden, från turisterna och golfarna, att visa att man erövrat något från den här sidan av kanalen. En kvinna givetvis. Han är först ut genom passkontrollen, han springer ned genom bagagehallen, och när jag kommer ikapp honom vid tulldörrarna, kan jag se hans nästan lila ansikte upplösas i förväntan. På andra sidan flyter den brungula tandraden hos en blond kvinna isär och hans silvergrå hår omsluter hennes stumplika huvud när de omfamnas.

KÖTTÖGA

Hennes blick kan endast med rätta beskrivas som kannibalisk. Köttig eller kroppslig, men samtidigt blind, som vore hennes ögon små ofärdiga frukter, som växer under pannloben. Vi har inte setts på upp mot åtta år och hennes blick söker sig ohämmat ner över min bröstkorg och midja, med den typ av skräddarlika exakthet men ofta möter hos äldre kvinnor som önskar söka fröna till det snara åldrandet redan planterade i ungdomskroppen. Det är en blick som är omedelbart sexualiserad och samtidigt nästan pryd. Som på en gång önskar finna bröstvårtornas konturer under blustyget, om så enbart för att fördömma dem. I tystnad kan hon sedan viska, men vad är det flickan har på sig? Som vore det en allmän angelägenhet, och ett löfte om ett framtida förfall. Hennes ansikte arbetar med formationen av ett rudimentärt leende, och framkallar en lustlös grimasch. Det är som att slå upp en dörr på rostiga gångjärn, som om affektuttrycket skavde i hennes ansikte, som om rynkorna det skar upp över hennes kinder vore sår. Jag minns att hon på min trettonårsdag skickade ett vykort med en lila ros och i ansträngt hård blyerts förklarade menstruationens hemligheter för mig som om jag behövde invigas i mitt kön, men också som om fruktsamheten angick henne, eller hotade henne. Denna märkliga missunnsamhet närd ur den plötsliga insikten att hon numer står inför en annan kvinna, en rival. Att åldern för nya fäder sedan länge är förbi, att män numer inte är mer än andra män.

SIMS

Min gamle chef's fru, C, en mjuk spansk medelålders kvinna, spelade nästan ständigt om kvällarna spel på sin lilla portabla dator. Hon hade en kropp inte olik vad engelsmännen om julen kallar ett toffee apple, en obsolet konfekt, ett sockrat äpple i vilket man stuckit en pinne; hennes klotrunda runda överkropp bulbuöst, nästan rudimentärt, fästad på hennes tunna stolplika ben. Hennes game of choice var det simpla simulationsspelet The Sims, och en kväll överräckte hon mig sin samling nötta diskar i ett rörande försök att erbjuda mig något sorts avbrott i min repetativt depressiva dagordning.

Projektet fick ett mycket tidigt bakslag. Den leda och tomhet som överkom mig, lika plötsligt som ett knytnävsslag stannade med mig hela kvällen. Jag hade spelat utan uppehåll i upp mot fem timmar, djupt försjunken i de groteskt plebiska figurernas fåfänga levnadsmönster, när deras lilla värld långsamt började falla samman. Jag hade skapat två karaktärer: en manodepressiv kvinna som ömsom skakade av sorg, ömsom hysteriskt dansade, en serie spasmiska konvulsioner; och en hyperaktiv ung man med en odiagnosticerad men knappast reserverad pyromani. När socialen kom och hämtade deras enda barn, som gråtit okontrollerbart i ett dygn, avslutade jag programmet. Min hjärna befann sig i ett märkligt tillstånd av extrem aktivitet och plötslig letargi. Min kropp värkte och tystnaden i lägenheten skavde likt illasittande kläder. Men inom mig tickade fortfarande de inbrända begären i simulationernas liv, deras behovsbaserade dagkalendrar: arbeta, äta, pissa, duscha, sova.
De närmaste timmarna tycktes det mig omöjligt att företa mig något alls. Kvällen föreföll så grovt skuren, så tillyxad och ofärdig, mina vanliga mönster, reducerad från viljeakter till enkla drifter, hela min person summerad i samma graderade mätare som mina spelfigurer. Min ensamhet tickade långsamt uppåt, tills mitt missnöjes kolonn alarmerande slog över i rött. Utanför, snarlikt, slog natten över, gatlycktorna dränkte rummet i sitt vaxbleka ljus, väggarna sjukligt dränkta i denna jolmiga gulsot.
Och mina rörelser: så löjligt överdrivna. Mina handlingar så obehagligt vanemässiga. Jag åt. Den vidriga akten att pressa föda genom den ena öppningen och den lika vidriga akten att göra sig av med samma produkt.
Och samtidigt kände mig för ett ögonblick som en gud, som om min blick kunde röra sig i alla riktningar, som om den reste sig över det kollektivt habituella och såg det ovanifrån: hur de strömmande, ändlösa stigar av människor, likt myror, alla balanserande samma basala livskomponenter, automatiserade mönster, zickzackande i sina uppnötta spår, vestigia terrent!: äta, pissa, duscha, sova. Och så blev det natt och så blev det dag.
Jag satte på datorn igen.
Det var inte så mycket mer än så. Min natt förflöt i relativ mediokritet. Jag införskaffade en teve till mina fiktiva barn, jag uppgraderade deras soffa, jag konverserade med mina grannar. Och på samma sätt som jag härskade över mina spelfoster, saknade jag förmågan att styra mitt eget liv.
Och så blev det natt. Och så blev det dag.

KVALSTER

Dom säger att han var en ned innan han träffade C och blev punkare. Att han växte upp på ett council estate ute i Niddry. Att han har en dotter han sällan träffar. Att han är ett as. I många år antog jag att han avskydde mig eftersom han aldrig mindes mitt namn, och än mer sällan tittade på mig när vi möttes. Jag hade bett honom undvika plattityder men han sa ändå att han brukade titta bort eftersom han inte kunde titta för länge på mig. I detalj bekrev han sedan strumpbyxorna jag brukade bära. Jag känner den typ av besvikelse man känner när man ser ett vilddjur på zoo illusionslöst skrapa upp det billiga snask som åskådarna tappat i den dyngbruna vallgraven. Eller en av dessa tarantulas som avgiftats och placeras i händerna på besökarna i akvariet medan pojkvänner, mödrar och väninnor, kacklande av kokett fasa, fotograferar.
Likt en tämjd best, har hans kropp har något förbrukat över sig. Den strama huden, pigmenterad i fläckigt lever-rött, hårt spänd över hans ben likt en återanvänd målarduk. Över hans buk en oläslig tattuering, ett namn eller ett band i feta kapilärer i ett ny-gotiskt typsnitt. Bokstäverna växer och kryper i takt med hans andetag där han ligger utstjälpt på sängen. Hans växel utspilld över golvet straxt intill hans kritvita anklar och de uppknäppta jeansen, med bältesspännet ännu rasslande mot golvplankorna. Också när han sover förefaller hans ansikte arrogant. Hans tunna läppar förvridna i en sorts hånleende. Han påminner om en insekt som slagits över, en senig arachnid, vars tunna stekellika ben sträcker sig över lakanen, groteskt utdragna.
Jag bäddar om honom och klär i mig mitt nattlinne och kryper ned i gästrumssängen i rummet intill. Fönsterluckorna skäller om natten, och genom väggen kan jag höra det mjuka ljudet av de åtta benen som skrapar över tapeten.

CHAUFFÖRER

Uppe vid broarna står taxibilarna uppradade likt en serie svarta skalbaggar. Lampljuset likt skeva guldslattar över plåten. Som om maskinernas vingfäste för ett ögonblick blottlagts och den feta gyllene insektskroppen gapade mot natthimlen. Om nätterna kommer chaufförerna ut och konverserar, sliter loss sina mjuka packade överkroppar från sätena och sträcker ut sig, hänger mot varandras nedvevade glasrutor och röker. Deras överkroppar liknar allt mer de säten de förenats med, själva köttet har en insutten, bearbetad karaktär, likt överjäst bröd. De är en märklig liten församling som möter upp här, en gemenskap med en noggrant utstakad etikett och en avmätt yrkesmässig jargong. De samtalar om bilar, fotboll och snooker. Om Labours fördärv, och den där saten Clegg.
Utifrån är han försvinnande lik en av förarna. Han bär en marinblå blazer av löst snitt och svarta slacks. Och han rör sig av och åter ut med raden av bilar. Men det är först när hans ansikte vänder sig mot gatan och billyktorna slår emot hans drag, som jag inser omöjligheten i situationen. You see, säger J som tagit mig hit för att visa denna omärkliga charad, he is a taxi driver without a taxi. Mannen har ett mjukt globulärt, nästan upplöst ansikte som draperar sig över två våta barnläppar och djupt inbäddade glittrande ögon. Hans tunga leker i den halvöppna munnen medan han pratar och vaggande imiterar de andra männens rörelse mönster. Han bär en flatcap i corduroy under armen, som om han tagit av sig den i andakt eller utav respekt, och hans öron brinner likt två röda halvmånar genom det tunna håret. He stays there all day, säger J. Just talking to the taxi drivers and looking at the cars. Och trots att ha saknar fundamentet för den simpla gemenskapen på gathörnet, bidrar han till förtätandet av deras identitet. De låter honom hållas. För utan honom vore de inget annat än taxiförare.

Hjältar och monster på himlavalvet

V brukade alltid säga att eftersom inget hade någon mening var vi tvungna att skapa våra egna mytologier. Våra egna gudar. På samma sätt som vi kan kanalisera all skräck i en fobi, en sorts fasans struktur som möjliggör ett funktionellt liv, kan vi kanalisera all sorg och all kärlek genom ett objekt, en sorts privat gudom och chimera. I hennes fall var det många år en skottsk b-skådespelare med ett avdankat rockband och en roll i Sagan om Ringen. Han var oansenlig och hon var medveten om det och hyste samtidigt en önskan om hans tillit och beundran. Jag minns att vi träffade honom på det gamla kasinot någon gång. Han var kort och blek, med ett råttlikt asmatiskt ansikte, och ett obotligt slött leende över läpparna, en ofrivillig frivolitet han tycks obekväm med och konstant försökte motarbeta likt en klassisk weegie med skarpa koncisa förolämpningar.
V skrämde honom antar jag. Han kom över och hälsade, skakade hand, konverserade, men större delen av natten satt V med mjukt svullna porslinsögon och benen brett isär och drack sig långsamt fullare, ensam i ett av den enorma lokalens hörn.
Det groteska kristallnätverket av kronor rasslande över folkmassan. Och de enorma valven i det gudslösa kapellet reste rygg mot natthimlen, likt en skrämd kattkrake vars tunga röda sammetstunga rullats ut över trottoaren. Vi gick hem i mörkret, och fastän V visste att hon jagade något hon inte begärde, och begärde något hon inte ville jaga, så gick hon hem tomhänt, byteslös, som någon som skjutit blanka skott, eller jagat med ett luftgevär.

FÖRUTFATTADE MENINGAR

Han hade Monet's näckrosor i vardagsrummet, något som fyllde mig med en gnagande misstro. Konstvalet fick mig att stirra in i de gråvita woodchip tapeterna snarare än att blunda när han kysste mig och med en fåfängt spelad passion om och om igen viskade att han älskade mig. Möblerna i lägenheten var tillverkade i glossig orange furu. Men det var den svarta övervuxna gölen i Givernys blomsterträdgård som sipprade in mellan mina halvslutna läppar. De tunga kladdiga penseldragen upplösta över tungan.
Han var tråkig. Eller vad engelsmännen skulle kalla common, vanlig, traditionell. Inte särskilt klok men tillräckligt välutbildad för att inte vara medveten om det. Hans anletsdrag var höljda i en sorts oantastlig blankhet som genomsyrade allt han rörde vid, från hans enkla monokroma garderob till hans tomma rum med dess glesa bokhyllor och billiga varuhus-reproduktioner av annan oprovocerande klassisk konst i guldmålade gipsramar. Min allt mer dräpande oro speglad i små Dali-miniatyrer och till min förfäran, det mest utsökta exempel av intellektuella pretentioner; Klimt's Kyssen. Den urblekta kopian, med dess matt senapsfärgade mosaik, lika välpolerad som hans vokabulär, mättat med amorösa smeknamn som han använde lika generöst som urskiljningslöst och trodde representerade en genuin själslighet.
Istället spred sig den värmelösa intigheten som genom kroppen, likt en kyla. En sorts frånvaro som om han aldrig varit där, som om han aldrig rört dig. En passion som var välgödd och groteskt uppsvälld men ytterst blind, onyanserad och ytlig. En flyktig kärlek som växte under hans förgyllda mantel och fyrkantiga grå kropp: ett gnistrande mönster av kakelplattor i svart, vitt och guld som exploderade likt krossat glas mot ögonhinnan. Hans pompösa fascination vid den egna kroppen och dess lilla svullna kön, omslutet av Klimts cirkelformade blomster, de abstrakta rosor i rött och och blått som slog upp över mina lår.
Jag kunde alltid se de svarta källorna fylla upp hans ögon, hans mörka tomma irisar som spände mot sina glasade hinnor och tillslut brast över lakanen, och dränkte min kropp i en mjuk filt av svart vatten, av svamplika näckrosblad och deras sjuka vitblå blomster.

BIJOU WILLIE

Jag minns en natt för många år sedan när min chef, D, visade mig vad han refererade till som sin bijou willie, någonstans mellan hyllplanen i den gamla bokhandeln, efter midnatt och otaliga petflaskor med frosty jacks, lokalbutikens billigaste cider. Titeln hade han uppfunnit eftersom organet var så litet och oanvändbart att det ytterst påminde om en av dessa oansenliga trinkets som gamla damer förvarar på porslinfat vid deras sminkbord, från det bretonska bijou. Han hade inte legat med en annan kvinna än sin hustru på säkert tjugo år och brukade skämtsamt skriva till mig om nätterna sedan han druckit att han en dag skulle föreviga lemmen i en mycket liten testtub med formalin som ett memento över hans liv och överlämna den till mig som en gåva. Han sa att jag kunde lyfta fram den som en konversationspjäs, om tystnaden blev för plågsam under mina framtida middagsbjudningar. Nåväl, någon höst fick han en vårta på den och beklagade sig ofta för mig om utväxten och följdaktligen, den där natten, sa han att han tänkte visa mig den. Jag satt och rökte och pillade på askan på bordet och han reste sig och knäppte upp de khaki-färgade militär byxorna, fickorna tunga av mynt, korkar, telefoner och små anteckningsböcker och drog fram könsorganet. There, sa han, you see. Han hade rätt, han var verkligen bijou, knappt fem centimeter och veckad i segment av trött hud, blekt grå till färgen, likt de hudfärgade damstrumpor som äldre kvinnor har. Och straxt ovanför roten satt en leverfärgad fläck. Jag antar att hans genans föddes ur min egen medecinska brist på densamma, min kliniskt intresserade orördhet. Jag fortsatte röka. Han knäppte hastigt upp byxorna. Han avskydde den desexualisering som infann sig med ålderdomen men hans egen sexualitet saknade finess, den var grovt tillyxad och ofärdig, och tog sig ofta uttryck genom direkta, nästan transaktionslika prositioneranden. All you need to do is lay back and think of England, som han gärna uttryckte det.

När jag träffar C frågar jag alltid hur D mår. C säger att han går och väntar på att få dö.

M's ARM

När vi kommer för att hämta mina sista väskor kan jag se M's arm genom den halvöppna dörren, hans knutna näve utsträckt orörlig över golvet. Jag undrar om han lever. Han har burit ut min fåtölj och placerat den mitt i den trånga hallen. I övrigt är lägenheten orörd. När vi kommer tillbaka en halvtimme ligger armen i samma position över den blåa mattan.
Jag finner honom ofta i liknande ställningar. Ibland sittandes stirrande i soffan, halvvägs genom en rörelse som inte avslutats och först när han hör mina steg fullbordas. Som om hans liv endast tog vid när de betraktades och resten passerades inanimate likt en mannekäng.
En kväll efter att jag meddelat att jag ska flytta kommer han och knackar på min dörr. Han har sin stora bilderbok om björnar under armen och är på väg till bibliotektet. Hans byxor är för korta och hans gymnastikskor är knutna med perfekta barnsliga rosetter. Han kliar fotknölarna med sulorna, ovant och nervöst och sedan skrattar han. You know, it's funny, you are the only person I talk to. Efter ett ögonblick säger han: I'm really going to miss you. Sedan pratar vi om björnar.
Sedan jag flyttat ut möblerar han om mitt rum och dammtorkar var yta. Sedan möblerar han om sitt eget rum. Han skickar ett meddelande och säger att han köpt svensk cider åt mig. Jag kommer över och sitter på hans säng och han frågar om han får öva lite reflexologi på mig. Jag sträcker ut mig på hans hårda madrass och stirrar ut på vinden som spelar i träden, det mjuka lövverket likt tjocka kjolar som sveper mot rutan. Mina ben är kritvita. M breder ut sin vita handduk över fotändan och leker med mina fötter som om han spelade på ett instrument. Ibland tar det flera timmar. Han har lånat en ny bilderbok om hajar. Och hans fingrar är mjuka och slippriga av hudkrämen. Cidern smakar päronsaft och piggelin.
Hans arm förblir orörlig tills P går bort och väcker honom. Då skakar handenlångsamt till liv, vrider sig under tyngden av dess ägares kropp. Det är försommarens varmaste dag. Hettan är tung och klibbig. Hans nyvakna ansikte är förvridet likt ett spädbarns, mjukt och köttigt efter sömnen. Det är som att för ett ögonblick ha stirrat in i en annan värld. Den döda osedda värld som vidtar i vår frånvaro. Där allting väntar på att få beröras och att få beröra.

KUMPANER

The Barony, tvärs över gatan från no 22, där jag bor, är ett tillhåll för A och S.
A är grovhuggen, strax över de fyrtio, med en enorm kroppshydda och ett hårt skulpterat ansikte som vilar över en käke som påminner om två hopfogade yxblad. Hans tunga man reser sig in en vigorös våg över pannan, full av tagellika strån i silver. Han bär en guldkedja med en oval amulett runt halsen, och hans högra lår gungar rastlöst upp och ned medan hans små ögon naglar fast det temporära objektet för hans intresse. Hans skakande fötter sitter inkilade i ett par nötta gymnastik skor, storlek 14, enorma som båtar, tillräckligt stora för att flickan i baren kunnat stoppa i såväl sina fötter som de sandaler i guld hon burit när han erbjudit henne dem då hon frusit under sin cigarettrast runt tolvslaget. Den nätta blonda kvinnan sopar golvet i det halvöppna köket. "I took care of her" säger han.
Intill A sitter S, böjd med sin begynnande puckelrygg över ett glas orange läsk, och senare en pink panther, en illrosa bryggd på cider och svartvinbärs cordial. De tuftiga håret tvinnat i toviga svansar och ögonen små och stirriga, gadden krönt med två guldtänder i varsin ände av den främre raden, ett okynnigt leende ständigt spelande över hans tunna läppar. Han bär två band t-shirts ovanpå varandra och böjer sin korta kropp över bordet när A irriterat försöker avbryta en av hans allt mer vindlande mytomaniska anekdoter. "You're lucky she didn't take your feet, man, you hear me, you know what, I once met the princess of Portugal, man. Eva. Eva, that was her name. She asked me if I wanted to swap shoes with her. So I asked her what size she was. She said she was 6. I'm an 8, man. I'm an 8. So we swapped shoes and you know what, we swapped sizes too. For 24 hours I was a size 6 man, I was a size 6."
Han talar oavbrutet. om hans relation med Eva Braun eller hur han träffat Evita i Liverpool. Hur Elvis lever och bor i hans lägenhet och hur Priscilla varje jul skickar honom vouchers till HMV, skivbutiken på Princess Street. Eller hur Kennedy sjöng karaoke på lördagkvällen i The Elm Bar, det snuskigaste sunkhaket i övre Leith. Och historien om hur han och Ziggy Stardust ätit grillad kyckling i en bur i the Cowgate. S hjärna är som en popkulturell ruin, en värld av historier och referenser som fallit samman, som imploderat och omdistribuerats, där William Burrough's citat delar rum med datorspelsfigurer från 80-talet, där ett klipp med Sex Pistols och Siouxie Sioux från ett teve-program på åttiotalet med Bill Grundy, you dirty fucker, smälter ihop med bilden av en gammal flickvän, med en artikel ur gårdagens nyhetsblaska, och rocklåtar från 70-talet, en värld han rör sig genom med den sorts nostalgisk vana och komisk självklarhet. "Do you time travel, man?" säger han utan att blinka till A och när A irriterat tömmer ölen och slår handen i bordet och svarar Oh it's a shame, S, you know what, I do not timetravel, så fnittrar han likt en liten flicka. "Well man, there is this show I want you to see back in 1999." Den tunga guldpoletten hamrar mot A's enorma bröstkorg och benet arbetar agiterat upp och ned under bordskivan, medan gymnastiskskon rasslar mot golvbrädorna.
"How did you two meet?" frågar jag och han rycker på axlarna: "In the hospital."

RENHET

I köket står M och polerar besticken. Det visar sig att G har flyttat ut och när jag försynt frågar om M kan tänkas behöva någon hjälp skakar han på huvudet och viskar lakoniskt "don't worry, I'm just disinfecting anything he had his mucky hands on". Han har två flaskor rengöringsmedel och en trasan med vilken han gnuggar skaftet på kökssaxen. Ett ögonblick senare kan jag höra ljudet av sprayhylsan och det vaga klirrandet av låset i ytterdörren när han metikulöst polerar dörrhandtagen.
Natten innan bjuder han in mig på en guinness på hans rum eftersom han hört mig gråta genom väggarna. Han gungar av och åter i skrivbordsstolen och han dricker långsamt och spelar Led Zeppelin. Ölen är avslagen, och rödbrun i det matta ljuset från hans skrivbordslampa. Vi pratar om barn och äktenskap, om hans ungdom och våra misslyckanden. Rummet är nästan renklätt, tomt så när som på en säng, två doftljus och en mänsklig skalle i plast.
När jag lämnar honom runt ett tiden på natten reser han sig oroligt, som för att skaka min hand. Hans ensamhet sitter i hans kläder, sitter i hans hår, sitter i hans hud, och i hans möbler likt en kvarhängande stank eller en sjukdom.

KRISTEVA

Ryskan pratar om sitt ex, G:
You know when you get to the stage were your ex is starting to repulse you. It's like Kristeva's abjection theory. The foreigness of anything cast off. Hon suger på cigaretten. Och hennes oljiga svarta hår runt hennes omålade ansikte, blågrått i den skiftande natten, klänger sig fast mot hennes kinder. I mean he was literally inside me, you know. His cock. That's abjection theory. You know Kristeva? Jag nickar. Hon stryker undan hårtestarna och i ljuset från gatlyktorna framträder de tunna sömlika ärren över hennes kinder med plötsligt tydlighet. I Ryssland brukar de fråga om det, eller förutsätta att det är någon form av märkning, och om somrarna på de kaukasiska stränderna brukar de stirra på de röda linjerna över hennes lår, och hon brukar förklara att det var en bilolycka, det finns inget svar som föder färre frågor. Shit, säger hon. Well literally, excrement, the way we look at it. It's a form of abjection. The object is no longer a part of us, it serves no purpose, it is hardly even an object. Hon andas. Shit and piss. And blood. I don't mind blood, förklarar jag. I kind of like it. While it is still hot, tillägger jag, but I guess, when it pours out of you, it is still "living". And then as it dries on the sheets, then it disgusts me. Ryskan nickar. Hennes enorma bröstkorg vaggar under henne. Hennes vallika kropp sjunker tillbaka och hennes tunna vader knakar när hon sträcker ut sig. Some people can't stand fingernails, säger hon. Nail clippings. Teeth, fortsätter hon. It's all abjection theory. Spunk I guess. Jag skakar på huvudet. Spunk still part of the symbolic order. Men are pretty precious about it. Hell, we are pretty precious about it. Even though it is expelled it is still an "object" in it's own right. Jag flinar. While it's warm, säger ryskan. Hon suger in luften mellan läpparna. Warm spunk. Hennes mjuka glåmiga hud är tung och fläckig och hennes läppar torra och blekvita. Sick, fortsätter hon. Spit. Shit. You aready said shit. Hon nickar. Dead bodies. Corpses are the perfect example. Neither subject nor object. Hon rullar en tredje cigarett, eller också en fjärde. Hon förefaller mig alltid nästan sakral, Ryskan, också sedan hennes läppar ärrats av rödvinet. Roxy Music's re-make re-model rullar på skivspelaren och hon reser sig yvigt dansande med ett sorts clownlikt leende spelande över det allt mer skugghöljda ansiktet. Babies, fortsätter hon från köksdisken. Hon suckar. Placenta. Och medan hon korkar upp den andra flaskan vin: And fucking G! When I kiss him, Jo, his mouth is inanimate, it's the abject. Not like a kiss, it is just material. I just feel it, almost medically, his flesh, the inside of mouth, the fucking saliva, and fillings in his teeth. Hon spiller vinet över bordet och slickar av fingertopparna. He was a part of me, for fuck sake. Hon tystnar. Och sedan böjer hon sig ned och slickar av bordsskivan

LEITH WALK'S ODÖDA

Om fredagsnätterna vaknar de keltiska syndarna till liv, och i det tunga regn som faller över Leith jagar de likt drunknade genom gatorna. Utanför the Elm Bar flockar sig dessa sluagh's, de odöda som hemsöker utskänkningslokalerna; de ylar när jag passerar, dränkta hundkräk, breda i skrevet, med små ögon i de glåmigt röda ansiktena, och de ärrade flaskhalsarna höjda mot natten. Mjuka svamplikna käkar över groteska mukösa håligheter. Tungorna insinuant krälande upp över deras glansiga kinder. Och deras urårldriga röster omöjliga att skilja från det öronbedövande smattret av regnet mot markisen.
Kvidande mot dörrglaset till en igenbommade butik intill, den mjuka svarta skepnaden av en ung kvinna, en sorts vildvuxen caoineag, vars illavarlsande sorg, och hårda gutturala jämmer spiller ut över gatan, och när hon vänder sig om: saliven bubblande mot hennes lilamålade läppar, och snoret droppande ned i urringningen och över det genomskinliga svarta nätet som klättrar upp över hennes hårda klotformade bröst. Hennes ben skallrar mot dörrträt i de styltlika stiletterna och de kobenta knäna är groteskt bakvända likt en grodas, som om de vilket ögonblick som helst ska ge efter under henne och böja hennes våta amfibiska flickkropp mot asfalten, kväkande. Hennes gula reptilögon klippande genom mörkret, brinnande genom de tunna mönster av kajal som rinner ner för hennes kinder och krälar likt regnvåta maskar från hennes hakspets.
Längre ner för Elm Row, där dimman från the shore hängt sig likt ett nät över fasaderna, passerar jag en äldre kvinna som drar en säck våta kläder i en kundvagn efter sig. Hjulen rasslar likt kättingar mot asfalten. Regnet har gjort hennes hår strävt och tovat, likt sjögräs, och hennes tunga kappa hänger löst över de slappa hängbrösten som avtecknar sig under hennes vita t-shirt. Hennes köttiga näsa är förvriden, påminnande om ett barns knytnäve med en enda skev näsborre darrande under hennes tunga andetag, och den sega tjocka röken som reser sig mellan hennes läppar bolmar runt hennes enda framtand. På gaeliska kallas hon bean nighe, en uråldrig tvätterska som enligt legenden vaskar blodet ur de döendes gravkläder vid de övergivna dikesrenarna i staden. Hennes glipande tygskor suger om leran när hon utan att blinka vadar genom strömmen av vatten som letar sig nedför rännstenen. Ett ögonblick blir jag stående vid hennes sida, regnet fräsande mot hennes heta kropp, som om det slagits över en bränd panna, och jag kan känna den, den lätta febriga energi hon avger, likt en mänsklig exhaust. Jag minns så väl den gamla skottska legenden, hur vi dödliga enligt myten kunde krypa upp till henne, bean nighe, och dia från hennes avlånga bröst, hennes uppsvällda fuktiga bröstvårtor, salta av regnet, likt ett barn, och hur den som lyckats suga från hennes speniga teat kunde få sin högst önskan infriad. Hennes tunga ögon glipar genom lagren av hud. Hårda crustaceans klättrar upp över de reumatiska händer som stryker undan testarna. Hennes blick tycks falla igenom min kropp, som vore jag upplöst i dimman, och när hjulen skrapande skjuts förbi min kropp minns jag ännu en sägen:
Den odöda tvätterskan kan förtälja namnen på de utvalda, de som ska dö.

G's INTERJEKTIONER

Var gång jag samtalar med G fylls jag av en akut känsla av obekvämhet. Mycket länge kunde jag inte avgöra vad i hans sätt att konversera som oroade mig, tills jag en dag fann att han aldrig använde sig av någon form interjektioner. Där ett normalt samtal skulle fyllts ut med ett aha, mhm, eller o, förblev G plågsamt tyst. Det kyligt robotiska i denna kommunikationsteknik, så utan patos och mänskligt error, passar väl hans person. Hans ansikte är aplikt, och hans ögon uppsvullna och gloende, ett intrycks som förstärks av hans påträngande kroppsspråk. Han tycks inte heller blinka, vilket gör hans enorma vitor torra och ägglika, och till synes helt själslösa. Han har en form av infantil bakvändhet över sitt kroppsspråk, en oklädsam idioti, som endast passar de priviligerade, den typ av nedärvda butiksägare-bourgeoisie ur vilken han stammar. Nepotismen är grundvalen för hans framgång. Han tog över sin fars handväske-affär på Victoria Street på 80-talet, något som lägrat honom med en sorts ofrivillig femininitet, från den lätta citrus after shaven, till hans faiblesse för couture-märkenas billigare low-end linjer, Versace Versus och Armani Jeans. Tio år senare, efter ett utbyte på väg till postkontoret, gifte han in sig in i sin frus industri och ett äktenskap som liksom allt annat i hans passionslösa liv präglas av en sorts yrkesmässighet, ett affärskontrakt.