ARBETARSTATENS ACKORD

A, J's pappa, har köpt en elgitarr, en svart träskiva med fyra strängar, som J har cyklat ned och stämt upp åt honom, trots att det rudimentära instrumentet efter endast ett par ackord redan slår över i sin gamla dissonans.
Kommunikationen som följer veckorna efter är en serie efterfrågningar i olika instruments kvalitet och priser, noggrannt formulerade i rund skrivstil på tjugo år gamla vykort med så disparata motiv som den svenska kungafamiljen, det skottska höglandet, och gulnade tulpanfält i Holland, stundtals palimpsestiskt författade över tidigare semesterönskningar i främlingars mjuka utsuddade blyerts. Frimärkena är lika uråldriga (A har med stor sannolikhet frankerat 1900talets mitts samtliga storheter, hatade som hyllade) och frågeställningarna författade med formell maniskhet rör trumset, förstärkare, eventuella resor till ÖstEuropa och övervägande utläggingar kring A's musikaliska raison d'etre (som är olikt andra nybörjarkompositörers). A med sin fyrsträngade elgitarr har inlett en jakt efter arbetarstatens ackord, ackorden som frammanar kolgruvorna, de ryska stålverken, fabriksmonotoni och knarrande kugghjul. Den musikaliska motsvarigheten till oljespill, sot, och rökpelare. Ackorden som språklös ska tala för Europas arbetare, som ska resa den gamla gasten som allt mer mållöst strövar runt kontinenten.
Idag anländer således den senaste kommunikationen i jakten efter dessa ackord. A har konsulterat vad han kallar "en professionel musiker" som efter viss tveksamhet (och en faiblesse för Lennon snarare än Diktonius) har skrivit ned följande serie på en bit papper:

G, D, Em, B, B#m, G, D

SLUTET

Dagar som denna hukar man i soffan med en känsla av att slutet är nigh. Skyarna ligger likt ett sänkt ögonbryn över horisonten, molnen rynkade över Fife. Och regnet över den kolsvarta asfalten likt en repor i en vinylskiva, som smattrande hakat upp sig, dropp-dropp-dropp, innan hon knastrande slår över i ett nytt spår, spott-spott-spott-tvi. Kylskåpet gapar tomt och plånboken skramlar av kopparmynt. Det blir ingen frukost idag. Kaffet är ransonerat, en vattnig grå soppa att skölja ned den sista skiva bröd med, sedan möglet karvats av kanterna. J gapskrattar framför datorn och spelar nyheterna på repeat, loopar av missnöje och förtvivlade börsmän. I'm buying the newspaper tomorrow, säger han, fastän han redan kan Dow Jones's, FTSE's och Nasdaq's fall i procent och punkter och korrigerar de ekonomiska professorerna som vältrar sig i depressionen på BBC. För snarare än att läsa om eländet kan han inte låta bli att hungra efter domedagsretoriken. Meltdown, Chock Fall, SELL SELL SELL, Doom... It is now Joes, the end is now. Och likt en pojke med fingrarna i kakburken flinar han lyckligt. Nåväl, det här är mannen som, som pojke, i det då fortfarande ruffiga arbetarkvarteren i Stockbridge brukade väcka grannskapet genom att spela BBC's skivor med ljud exempel från världskrigen på högsta volym över kvarteret, med högtalarna baxade mot fönsterbrädet och skivspelarnålen gnagnade sig genom bombmattor, surrande Heinkel HE 111's, varningssirener och springande fötter över Londongator.
I själva verket har varken min eller J's idé om undergången åldrats. Uppvuxna i naiv okunnighet om verklig destruktion lånar idéerna om världens stundande fall sin estetik från främst från världskrigen, och sedan 9/11 och Hollywood. För trots att vi sett alla typer av samhällsliga kollapser uppspelade med grotesk detaljrikedom på vita duken, och om och om igen stirrat på NY's två tvillingar som borrar sig ner genom dammet och gatan, så förblir klippen höljda i en ganska skrämmande grad av fiktion. På samma vis som när jag i de begynnande tonåren gick till simhuset kort efter att min mormor omkommit i Estonia-katastrofen och med en slags lustfylld förskräckelse så sexåringarna klamra på de flytande plastmadrasserna och skrikande vältra dem på ända - det är bogvisiret! Vi sjunker, hjälp? - alltmedan de gurglande imiterade å ena sidan drunknande, å andra sidan räddningspersonal. Estonia, uppspelat i minityr, på Dalen's badhus. Jag fann dramat på en gång förlösande som förvirrande, med vilken rätt?, och samtidigt, med alla obarmhärtigt tunga bördor, måste vi också omfamna den där humorn.
Så med marknadens kollaps, infinner sig en känsla av trettiotals-depression, för kollapsen måste onekligen vara en tillbakagång, en anakronism. Jag roar mig med att hamstra burksoppa, en av mina mer obskyra passioner, och annan behändig mat för den stundande laglösheten. Säckar med ris, och staplar av silverburkar, havregryn och torkade bönor. När kaos knackar på dörren, kan vi slå sönder vardagsrumsmöblerna och spika igen ytterdörrar och fönster, klyva upp de nylagda golvbrädorna i hallen och elda dem på öppna spisen, till skydd mot kylan. Och vi kurar ihop oss framför J's gamla radio och lyssnar på rapporterna på nyheterna, med en känsla av att det är det inledande kollaget i en undergångsfilm, orkanerna som drar in över världen, knaster, marknadernas kollaps, knaster, ur vilket sakta urskiljs rapporterna från något av de ändlösa krigen mot Terrorismen, knaster, ledarskapskris, knaster, och som om det vore nittionhundrafyrtio rycker vi till och stirrar oroat upp mot den våg av mörker som väller in över de skottska skyarna när ljudet av ett lågflygande plan överröstar nyhetssändningen. Och till middag kokar vi linser och potatis som vi äter i fönstergaveln, med världen bakom glas, som om verkligheten pågick mellan våra väggar och resten av världen låg bekvämt nedsänkt i en enorm monter och vi likt trötta studenter i det lilla museum som är vår lägenhet slog oss till ro för att betrakta den.
This is the witching hour... 23.30 och dags att slå av ljusen och bada osedda i det blåa mörkret. Genom lägenheten som tycks nästan självlysande i svärtan, som om möblerna tänts upp inifrån och glimmar stilla spelar vi amerikanska krigmantran från 1930- och 40-talet. Och somnar till den absurt muntra jargong som endast totalt mörker kan tvinga fram.

Johnny Bond, Der Fürer's Face.

Luis Oliveira & His Orchestra tillsammans med Walt Disney, Yankee Doodle.

The Southern Sons Quartett, Praise the Lord and pass the ammunition.

THE END.... (I wish)

MISSA PRO DEFUNCTIS, TORSDAGMORGON I ETT LITET SKABBIGT RUM I TOLL CROSS

Min skräck för myndigheter är så djupt rotad att jag, på väg upp till en viss instititution för en informell intervjuv, (i huvudsak i syfte att klaragöra att jag är jag) ögnar de passerande bilarna, kalkylerande potentiella olyckor att skjuta upp mitt möte med. Döden, om än komplicerad, slår upp sina nödutgångar längst gatan: broräcken, rep och krossat glas med den gröna skylten hägrande blinkande över. Morgonen spenderas över en kopp kaffe som får nerverna att puttra och rasslar igång kroppen likt olja över en rostig plåtuniform. Jag spelar min repertoar av klassiska requiems på högsta volym, fastän requies, vila, knappast står på agendan, snarare den långa stigen upp till galgen, där sanden trampas upp av de ändlösa skarorna, och lägger sig torr och kvävande likt sandpapper mot läpparna. Kyrie eleison. Från Mozarts mytomspunna dynamiska dödskomposition med dess kraftfulla körer, confutatis confutatis, via Verdi's sublima Manzoni Requiem till Berlioz grava kyrie, vars skalor sorgset skrapar naglarna mot desperationen. Likt en musikalisk palett över människans sista böner om förlåtelse, spinnande mellan smärta, sorg, skräck och evig ro. Absolve, Domine. Och så diskar jag koppen. Mozarts dundrande körer dränkande ljudet av vattnet. Dränkande rummet i sakral betydelse. Requiem æternam dona eis, Domine, et lux perpetua luceat eis. Jag har samlat mina papper, mitt testamente till datum över J's nya skinnsoffa i köket. Detta magra arv. Denna märkliga lott att finna sig dragen till en intervjuv för att bevisa sin person, för att svära över sin identitet och tragglande söka igenom sina "handlingar" på jakt efter faktiska bevis över att man verkligen existerat, att man verkligen levt det liv man levt. Kanske är det dess förbannade dödsmässor, men jag finner mig dragen till den yttersta porten, och jag står där och bankar tomhänt. Här är jag, angus dei, ta emot mig. Dörren slår gnisslande upp och jag stiger in i det lilla metallschaktet till hiss och trycker desorienterad på en av pilarna, upp eller ner?, spegelbilden spöklikt stirrande tillbaka ur den deformerade plåten. Och på andra sidan slår Gud upp dörren, skjuter ut den ergonomiska stolen på andra sidan bordet och räcker fram sin enorma translucenta handflata, papper? Papper? Papper. Pass, arbetsintyg, bostadsbevis. Inte det? Han rynkar pannan. Vem kommer tomhänt till himlen? Domine, Rex Gloriae, viskar jag. Han skakar på huvudet, pillar på den lilla silverknappen han har fästad vid den spymönstrade blusen, kalla mig Rex. Den dundrande orkestern kaskaderar likt en öronbedövande tsunami av körer över det torra kontorslandskapet. Den sandbruna mattan, det tunga stämplade pappersarbetet, över Gud och Djävulen i svart vid bordet intill och över Kerberos som obarmhärtigt skäller nere från gatan. Satans byracka. Kyrie eleison, kyrie eleison. Namn, frågar Gud. Johanna, viskar jag. J-O-H-A-N-N-A. Födelsedatum? Och med de upplysta fingertopparna likt brinnande skuggor bakom papprena stämplar Gud de tre ark jag tagit med mig och skjuter dem över bordsskivan, sign here please. Hans händer likt smält guld. Domine, salva me! Och krafsar dit mitt namn. Det här är jag. Och Gud nickar och höjer sitt pekande finger vars proportioner förvrids av ljuset, den smältande huden tycks droppa ner över mig, lämnar flottiga märken över den finklippta mattan, och svämmar ut över kontorslandskapet. Hissen ner rasslar. Entrens matta är grön. Och utanför har Kerberos, en terrier, somnat på trottoaren.

OTROHET

Sedan jag träffade JM, har jag liksom han, börjat ta för vana att slå på Malcolm Laycock's Swing timme på BBC2 varje söndag klockan tio. Likt alla ur den äldre skolan brittiska radiopresentatörer har han den mildaste av röster och en knivskarp välartikulerad engelska. Därtill en sann entusiasts ödmjukt pretentiösa specialist kunskaper i big band jazz och obskyra swing hits från tjugotalet. Endast Laycock kan i förbifarten lista katalognumren till varje spelat spår och med självklarhet förklarat att han givetvis spelar den ursprungliga mono-tappningen som om han talade om ett årgångsvin. Förra veckan rasslade JM fram Gene Krupas Drumboogie (katalognummer AVC 943) och Tommy Dorset Orchestra's Watcha Know Jo (katalog nummer PD 89810) på sin lilla träradio. Jag ledde pardansen och rökte medan jag skruvade honom över golvet och JM knäppte spasmodisk likt en spratteldocka var gång jag släppte taget om hans händer. Så det är väl med en viss känsla av otrohet jag repriserar söndagstimmen i ensamhet i soffan i mitt rum, sedan jag missat JM's tvåradig meddelande igår: Sunday night is SWING NIGHT! Got your dancing shoes on? mottaget 20:46.
Och när Laycocks smörlena introduktion glider över i öppnande Turkish Towel med Savoy Havana Band, katalognummer (PPCD 78120) och jag vaggar av och an mot skinnsoffan, så får jag en känsla av att dansa på ett berg av sand, varje rörelse omöjlig att skilja från det fina grusets. Är det jag som rör mig uppåt, eller sanden som rasar nedåt? Och samtidigt sitter vi onekligen nedgrävda och rotade med tårna spirande genom den lösa sanden som långa blodfyllda kroppsliga rötter. Det är märkligt hur vi knyts till varandra, till platser och förpliktelser. Och hur vi, om än lojala, finner också de mest naturliga uppbrott genomgås med en krypande känsla av osedlighet, av otrohet. För liksom Laycock's söndagsradio känns som själslig onani i ensamhet, känner jag mig märkligt otrogen varje morgon jag vaknar i en annan säng än min egen och om morgnarna kommer krypande tillbaka till mitt eget rum för morgonkaffet och stöter på antingen V eller S och liksom ursäktande förklarar att jag inte varit hemma. Som om mitt hem vore en väntande make, och madrassen vridit sig sömnlös i min frånvaro, kuddarna kalla och bleka av sömnlöshet och täcket sittande förebrående på sängkanten, skakande på huvudet, and where have you been? Och det är samma känsla av smutsig otrohet jag upplever när jag kvart i åtta rör mig förbi bokhandeln, på väg hem från ett pass på mitt nya extrajobb, som min ekonomiska situation tvingat mig axla, och halvvägs upp the West Port springer in i D som ler ett av sina plågsamt artiga leenden och påpekar att jag ser ut som en gast i regnet, med mitt bleka ansikte och halsduken virad likt en turban runt huvudet.
Och nu sitter jag här med alla beslut i händerna och en barnslig önskan att få spilla ut dem över golvet. En önskan att stanna här i sängen och betrakta världen rasa samman. Sitta bredvid J madrasskanten och se den dekandenta nihilismen på vita duken över vardagsrumsväggen: Där slog klockan och dörrarna till butiken slås upp, och där, där inser de att jag inte kommer, att jag aldrig mer kommer, där ringer upp mig och där får de inget svar, J pekar och skrattar, och vänta, vänta, där avskedas jag. Och sedan vidare, nästa tablå, hyresvärden som anländer till det uttömda rummet på jakt efter nästa månads hyra, som förvånat gläntar på dörren, hallå, och som knakande kliver in över trägolvet, Johanna? och som slår igen dörren efter sig och går och sätter i en annons i den lokal tidningen, Rum £270/månad, Rökare tillåten, Centralt läge, J applåderar, vidare, vidare. Nästa scen, läkarmottagningen genom vars väntrum speakerrösten om och om repeterar mitt namn och sedan utan att vänta, utan att sakna mig, övergår i någon annans namn, någon annan ung kvinnans kropp som rycker till vid tilltalet, kramar handväskan i knät och oroligt reser sig. Och sedan vännerna som långsamt tappar intresse, JM som väntar på the Argyle, vars stamgäster efter några dagar frågar Whatever happen to that bird of yours? och JM som tillslut tvingas resignera, the bitch just disappeared.
Trots alla dessa trådar som håller livet på plats, som styr oss likt en marionettkonstnär, går det inte att förneka att dockan just nu saknar ryggrad och stomme. Det är ett slappt skinn att klä på sig varje morgon, att försiktigt hänga upp i alla krokar och förpliktelser. Jag väntar på att livet ska lägga sig till ro igen. Jag väntar på tristess och ennui. Och givetvis, till Laycock's nästa timme, på söndag, denna hägrande dag av mening och förutsägbarhet.

KATTKLAVER OCH PIANOCKTAIL ET AL.

När jag läste Boris Vians Dagarnas Skum som sjuttonåring blev pianocktailen min idé om den ultimata patafysiska möbeln med dess korspollinering av matematisk ordning och total slumpmässighet och dess fantastiska förenande och harmoniserade av ljud, doft, smak och syn:

-Would you like a drink, asked Colin. My pianocktail is finished, you could try it out.
-It works? asked Chick.
-Perfectly. I had trouble getting the bugs out but the results go beyond my expectation. I got a truely astounding mix out of Black and Tan fantasy.
-How did you make it work? asked Chick.
-With every note, said Colin, I've matched a spirit, liqueur, or flavouring. The loud pedal corresponds to whipped egg and the soft pedal to ice. For seltzer water you need to do a trill in the upper register. The quantities are in direct proporion with the duration: the 64th note equals a 16th part, a quarter note one part and a whole note four parts. When playing a slow tune, a leveling system is put to work so that the quantity is not increased - that would make for an abundant cocktail - only the alcohol content. And depending on the length of the tune, the parts valence can be changed, reducing it for example to one one-hundreth to get a drink that takes into account all of the harmonies by means of a lateral regualtor. (...) And besides, what's more, the piano really works!
-That's marvellous! said Chick.
-There's only one problem, said Colin. The loud pedal for the whipped egg. I had to put in a special system of interlocking parts because when you play a tune that is too "hot" pieces of omelet fall into the cocktail and it's hard to swallow. I'll modify that. For the time being you just need to be careful. For the sour cream, it's a low G.

Boris Vian, Mood Indigo - Foam of the Daze, Brian Harpers engelska översättning, p12.

I vår lägenhet har vi ett stadigt bordunt C, rödvin, an oackompanjerad monoton dricka. I köket radar de upp sig, påminnelserna om förflutna nöjen, en sisyfosisk lott att dra till glasinsamlingen på andra sidan the Meadows. Uttrycket, I can't be arsed, denna oöversättliga colloquialism, springs to mind, straxt följt av en begynnande törst. Istället sätter jag mig i min säng och kontemplerar drömmen att skapa musik ur det omusikaliska. Musiken liksom estetiken generellt, ett matematiska mysterium, för skalat ner inpå bara skelettet är musik trots allt inte annat än ljudvågor.
Det kan vara att detta är min något rastlösa första egentliga dag av ledighet och total ensamhet, men jag påbörjar riktningslöst en serie efterstudier i pianots historia som mycket snart uppenbarar detta eleganta instrument som en veritabel cornucopia av planer om surrealistiska modifieringar.

Inte långt från Vian's drink-jazzorama, är till exemple Piesse's doftorgel. Septimus Piesse (a name made for legends!) var kemist och parfymerare och övertygade om att musik kunde översättas till dofter, tunga dofter korresponderade med dova toner, medan skarpare, mer stickande aromer kunde illustreras med gällare toner. I Piesse's version av det klassiska pianot figurerade en serie parfymspray som kunde triggas av piano tangenterna. 1922 publiceras en artikel i ämnet i sedan länge utdöda tidningen Science and Invention:

"The suggestions comes from Dr. Septimus Piesse, a French chemist, who claims that every perfume produces its own particular effect on the end organs of smell terminating in the mucosa, mucous membranes lining of the nose. The organs are called the olfactory cells, and just as every note has its effect upon the ear and as the colors have their effect upon the retina of the eye, so this transposed music, the music of smells, will have its effect upon the olfactory organs. (...)
Of course, the combination of odors will creates a smell entirely different from any individual qualities of the various perfumes and it is necessary that, in the soft, dreamy compositions, the odors blend harmoniously. Discords will have a decidedly unpleasant effect but inasmuch as the composers did not dwell upon discords to any great extent, the audience will be saved the rather unusual embarrassment of smelling disagreeable combinations. Some music would perhaps have to be changed and the odors carefully graduated so that no particular perfume will predominate, except when the loud pedal, or rather in the smell organs, the *strong* odor pedal is trod upon.
It is, therefore, up to the perfumer to combine the mixtures in much that same way that an artist blends colors, or as a good florist makes a bouquet. If it is desirable to insert a little contrast into the bouquet, the appropriate blossoms or grasses are used, and so the perfumer likewise would have to employ the proper aromas."

Artikeln avslutar med ett exempel på Doftorgelns skala (BASS CLEF: C patchouli, D vanilla, E clove bark, F benzoin, G frangipane, A storax, B clove, C sandalwood, D clematis, E rattan, F castorium, G pergulaire, A balsam of Peru, B carnations and pinks, C geranium, D heliotrope, E iris, F musk, G Pois de senteur, A balsam of tolu, B cinnamon, C rose etc...)
En mer bizarr (och mindre djurrättskorrekt) variant annars, Kattpianot, die Klatzenklavier, där en serie katter spänns fast i pianot, tangenterna hamrande mot deras utsträckta svansar, vilket straxt utlöser en kakofoni av smärta när katterna, ordnade efter tonläge, jamande klagar. Tysken Johann Christian Reil (1759-1813)lär ha ansett att instrumentet kunde fungera som ett slags bot mot vansinne för patienter som förlorat förmågan att fokusera och knyta an till verkligheten. Katterna skulle, enligt Reils Rhapsodieen über die Anwendung der psychishen Curmethode auf Geisteszerrüttungen 1803 (citerad i Robert J. Richards, "Rhapsodies on a Cat-Piano, or Johann Christian Reil and the Foundations of Romantic Psychiatry", 1998) "be arranged in a row with their tails stretched behind them. And a keyboard fitted out with sharpened nails would be set over them. The struck cats would provide the sound. A fugue played on this instrument--when the ill person is so placed that he cannot miss the expression on their faces and the play of these animals--must bring Lot's wife herself from her fixed state into conscious awareness."
En tidig LOL-cat alltså om inte annat. Detta så ofrivilligt komiska djur. Reil var knappast först med den sjuka zoomusikologiska idén däremot. Redan 1650 hade den eccentriske allvetaren och siste ordentlige renässansmannen värd namnet, herr Kircher formulerat visionen i sin Musurgia Universalis:

"In order to raise the spirits of an Italian prince burdened by the cares of his position, a musician created for him a cat piano. The musician selected cats whose natural voices were at different pitches and arranged them in cages side by side, so that when a key on the piano was depressed, a mechanism drove a sharp spike into the appropriate cat’s tail. The result was a melody of meows that became more vigorous as the cats became more desperate. Who could not help but laugh at such music? Thus was the prince raised from his melancholy."

Det ryktas också i etern om ett grispiano för Louis XI, ett kattpiano spelat av en gigantisk björn (It held a bear that played the organ; instead of pipes, there were sixteen cat heads each with its body confined) och en åsnekör. Men här börjar min energi tryta alltmedan fjädrarna i min säng börjar gnaga sig in i höftbenet och skärmenavspeglingen kastar besynnerliga skuggor över rummet när blicken för ett ögonblick åter stjäls av verkligheten. Fredag kväll, ett stadigt C, howling through the hallway, godnatt.

Bilden överst förresten Geraldine och Nicolas Schenkels realisering av Vians Piano.

YOU THRILL ME WHEN YOU DRILL ME

Jag hade glömt Stockholmsregnen. Hur stan över natten helt tycks vattnas ur och bli diffus likt en amatörakvarell. Ett regn som knappast ens hamrar mot rutan, utan som snarare ljudlöst hänger över gatan, likt en tung grå skugga. Hela stan tycks slå in genom fönstret i uppblötta dofter. Asfalt, avgas, och sten. Det translucenta morgonljus som slår in genom de gröna persiennerna får rummet att verka försjunket i vatten, vilket för övrigt påminner mig om mina återkommande barndomsfantasier om gator dränkta i vatten, mot vilket jag kunde slå upp mitt fönster med min yngre bror och baxa ut köksbortet och ro runt bland möglande trätoppar och cyklopiska gatlyktor och de kringflytande samhällslämningarna. Genom det glasklara vatten kunde vi urskilja gatan under, gråtonad och konturlös under den krusade ytan.
I natt har jag drömt att vi försökt sälja något, jag och J, och att mannen som svarar på annonsen dyker upp med sin mamma i dörren och att de båda pressar upp den vita gallergrinden och med våldsam självklarhet börjar rumstera i vårt hem. Kvinnans ansikte påminner om en lärarinnas från en föreläsning härom kvällen, vars blanka mjölkhinnade ögon och hårda kantiga ansiktsdrag skrämde mig. Hon åt girigt lutad över en papperskorg med oljan och såsen rinnande ut över händerna och drack maniskt ur en lokaflaska med ögonen fulla av riktningslös aggressivitet. Hennes kropp föreföll enorm, kanske mer på grund av dess ryckigt klumpiga styrka, än dess egentliga storlek. Hon passar givetvis utmärkt in i mina drömmar, som de senaste nätterna har blivit ytliga collage av mina sista dåsiga intryck framot soluppgången, igår natt en dystopisk familjetragedi, en våldtäktshistoria och internets märkliga annonsforum (Baby Reebok trainers blue size 2.5 as new; Blood pressure monitor-Must Sell By 15TH May-Bargain; Recently separated, looking to rebuild life; Sub male seeking mon to fri accomodation with strict landlady; Attractive City Lawyer, Offering Free Accommodation For 'Intimacy'; Power Devil Petrol Lawnmower).
Den riktningslösa urspårningen som vädret satt igång är en behaglig ursäkt för en dag av sporadisk letargi, rökande på den kyliga balkongen, en serie måttlösa påtårar, och bortglömd pubertal ensamhet. Jag spelar "dirty blues" och funderar över decorums fortsatta närvaro inom semi-pornografin. För det är den enda anledning jag kan föreställa mig till att skivbolagen inte censurerat de här ganska öppet obscena och humoristiskt metaforiska gamla bluestracksen. Då möjligtvis en ganska naiv oskuld jag av princip vägrar tillrättalägga vårt förflutna med. Steget från direkt anstötande nätannonser av ensamma människor som önskar eufemistiska "casual romances" på Gumtree till 40-talets "Let me bang your box" och "Keep on Churning" är relativt kort. Plus ca change, plus c'est la meme chose, som D sardoniskt summerar sin livsfilosofi.

Metaforerna är ändlösa och klockrent genomskinliga. Legenden Dinah Washingtons 1947 hit Long John Blues andvänder ett vulgärhumoristiskt transparent tandläkarmotiv.

"I've got a dentist who's over seven feet tall /Yes I've got a dentist who's over seven feet tall / Long John they call him, and he answers every call

Well I went to Long Johns office and told him the pain was killin' / Yes I went to Long Johns office and told him the pain was killin' / He told me not to worry, that my cavity just needed fillin'

He took out his trusted drill / And he told me to open wide / He said he wouldn't hurt me / But he'd fill my hole inside / Long John, Long John, you've got that golden touch / You thrill me when you drill me, and I need you very much"

Och senare i Big Long Sliding Thing en potent trombonist, med en double-entendre som är svår att missa.

"Send me a daddy / with a big long sliding thing
Well the first time he played / I asked him how it was done / He said I blow through here / Then I work my fingers and my thumb / I slide it right off / Then I slide it back again / And I get a lot of wind / And the I slide it back again."

Eller för all del Bullmoose Jackson risqué klassiker Ten Inch Record från slutet av fyrtiotalet vars innuendo för de riktigt blinda understrukits av en perfekt lagd paus:

"got me the strangest woman / believe me this trick's no cinch / but I really get her going / when I whip out my big 10 inch... record of a band that plays the blues / well a band that plays its blues / she just love my big 10 inch... / record of her favorite blues"

Sen har vi ju förståss onekligen de totalt omaskerade sexuella högersvingarna som måste gjort femtiotalets konservativa medelklassfamiljer livrädda. Soulstjärnan Jackie Wilson har till exempel en obskyr x-rated duett variant på hitlåten Think Twice med Lavern Baker, en stenhård bluesfight och gränslös musikalisk glädje, what else?:

"Lavern: "I said you better think twice, Jackie / Before you call me a dirty wh*re / I've got news for you little boy / Don't f**k with me no more

Jackie: Now wait a minute Vern, b*tch / I've had just about enough of your sh*t / I wanna take it easy, yeah / You dirty son-of-a-b*tch
Jackie: You always pullin' up your dress, "Look, Jackie!"
Lavern: That's alright, just lick it. You know how to do that, doncha?
Jackie: I don't want no more of your reefer. Or your pu**y.
Lavern: You know how to eat ice cream?"

Och Fred Wolff Combo's Somebody else has been sucking my cock last night, vars råa lyrik bokstavligen kan summeras till titelraden med den underbara modifikation "ol' long dong". Eller för all del den skönsjungna parafrasen på Woodchopper's Ball, Rotten Cocksucker Ball av The Clovers. Och den oemotståndligt naiva Dave Bartholomew's Ding-a-Ling ("My ding-a-ling is the cutest thing, when you are young and you're on the go, your ding-a-ling won't ever get sore.") Eller riktigt heta tonårsförledaren Work with me Annie från 1954 av Hank Ballard med den fantastiska raden: "Annie please don't cheat / Give me all my meat, oooo".

Sex kommer givetvis alltid att vara mer underhållande i konservativ motvind. När allt kan sägas blir allt tillslut urladdat och tomt. Det moderna samhället har tillslut gått varvet runt och tömt det sexuella på sexualitet. Anakronistiskt idkar jag ännu musikaliska romanser. Och jag är såld på det här. Totalt. Head over heals.

För vidare indulgence, mes cheres... Eat to the beat.
Foto av WeeGee, Couple in Voodoo Trance.

LYRISKA TABLOIDER FRÅN GÅRDAGEN - PÅ TEMAT SENSATIONALISM

Det märkligt attraktiva i olyckor är ett ganska erkänt och väl dokumenterat fenomen. Media lyckas väl för det mesta maskera denna hunger för lidande bakom ordet "nyheter". Den skärrat agiterade stämning som infaller under köer efter trafikolyckor är väl något liknande. Och vårt absurda behov av att sätta oss i äcklande och skrämmande maskiner på nöjesparker kanske ännu en sida av myntet. En grotesk fascination, om inte annat. Ordet sensationalism pekar på rötterna i detta begär, behovet av att känna. Att känna något annat. Och att kunna förhålla sig till dessa känslor, när de överväldigar en, med kontroll och distans. För hela premissen i företaget är att vi slipper komma allt för nära.

Ballard har ett flertal romaner på det här temat, och fastän hans stil ibland blir lite väl förutsägbart mekanisk, lyckas han oftast bättre än någon annan att kondensera de här ganska skrämmande mänskliga sidorna. Det finns i hans romaner något basalt Freudianskt i det hela. Det samhällsliga detet, det fungerande samhällets behov av brottsligheter, perversioner, mord, droger och sex. I Ballard's romaner får mörkret sippra fram och mjölkas. Super Cannes och Cocaine Nights, förlagda i turistorternas små koncentrerade samhällen, platser där rika människor kan idka ledan och dricka spleen i höga paraplydrinkar, där mening reducerats till solstolar, till barbecue med grannen i deras uniforma villa, till tennis och siesta har båda detta motiv i botten. Vad som tillslut väcker både livslusten och meningen i de döende orterna i Ballards böcker är brottsligheten, idkad av samtliga medborgare, likt en hobby eller en sport. De medelålders pensionärerna tänder eld på ett grannhus, spelar in pornografi, våldtar, och provar droger. I Ballards Estrella del Mar finns ingen brottslighet eftersom vardagen har omfamnat den. Och det finns därför heller ingen vardag, ingen leda, utan ett utdraget tillstånd av känsloförhöjning, upphetsning, lust och skräck. Men snarare än ett upprop till samhällsreformation är det däremot en slags satir över samtiden. Ledan måste ju ändå ses som ett relativt modernt problem.

Min senast upptäckt på temat sensationalism är en trippel-cd-box, med murder ballads och disaster songs, ursprungligen utgivna på 78or mellan 1913 och 1938, som trots sitt ganska haltande låtbygge och ojämna ljudkvalité på många vis känns lika moderna som youtube och skvallerpressen. För dessa raka beskrivningar av legendariska olyckor som Titanic och mindre och mer lokala katastrofer Clevelands skolbrand, Cyclonen i Ryecove, och explosionen i Fairmount Mine, är egentligen ett första spadtag mot internets ändlösa sidor filmer av flygkraschar och the Sun's gräddiga bildreportage kring the Suffolk Ripper och hans unga kvinnliga offer. Och sångtexterna är, om man naivt förväntat sig någon sorts heder och takt av äldre generationer, förvånansvärt morbida och obscent detaljrika. De flesta är hastigt hopsnickrade, ofta över äldre melodier, och likt en morbid trubadur avslutar sångaren inte sällan med en slags kommentar till nyheten: ett tröstande ord, en bön om bättre tider, en sedelärande varning eller ett ganska provocerande moraliskt pekfinger, likt Elder Curry's Memphis Flu från 1930 som skamlöst predikar Guds vrede:

"Yes, you see! Yes!
He killed the rich and poor
And He's going to kill more
If you don't turn away from your shame"

Magstarkast otvivelaktigt Bob Millers The Ohio Prison Fire, släppt exakt tre dagar efter att de 322 fångarna omkommit. Miller beskriver ogenerat den rasande elden med ordval som agony, cremated, raging och charred. Hantverksmässigt är det ganska taffligt, snarare än att uppmåla scenen erbjuder de fyra första stroferna klockren sensationalistism, och upprepar med enkla omskrivningar motivet av fångarna som förtärs i lågorna:

"Clouds of fire filled the air
Mountain men ran everywhere
In that big Ohio prison tragedy

Ways to safety where all blocked
Many cells where barred and locked
And the raging flames brought death and agony

Frantic convicts begged for air
Many were cremated there
Oh the horror of that scene, the moans and pleads

While the red inferno raged
Human beings trapped and caged
How they prayed and prayed to God on bended knees"

Och som han fortfarande kan ta smaklösheten till nya höjder, presenterar Bob här sin fru Charlotte, i rollen som en sörjande moder, sökande efter sin arme sons kropp. (...All a tremble, she looks on his charred remains...) Med den mest styltiga amatörinlevelse börja hon snyftande missbruka poesins mest basala och heliga komponent, Oh:

"Woman: oh oh oh
Man: Is this your sons body Lady?
Woman: Oh this might be him, he is little and frail like that. Oh, its mother, honey, ohh, oh, mother knows you were good, you were always good to mother, weren't you dear?
Man: Can you identify this body?
Woman: Oh sure, sure, I'll take him. I'll take my boy back now. The state's finished with him. The state's finished with all these bodies, these poor charred bodys. Oh, who's to blame for this awful, awful, awful thing. Who's to blame? Oh bodies, bodies, bodies, I can't stand it, I can't stand it, I can't stand it..."

Miller knappast kan ses som representativ för de närmare 70 riktigt välskrivna sångerna, med sina enkla rim och sin hunger för lätt anslagna känslosträngar, och han var inte heller ensam om att besjunga olyckan i Ohio. Inom en månad efter olyckan hade ytterligare tre skalder gestaltat infernot i folkvisor. Vad som däremot fascinerar mig mest och som har fått mig att spela hans lilla fiolstycke om och om igen, är hans så ogenerade ärlighet. Smaklöst kanske, exploaterande ja, men inte på något vis maskerat som något annat. Bob Millers Ohio Prison Fire, är just vad den utger sig för att vara, en katastrofballad, och gestaltar i glasklara detaljer utan att rodna vad vi alla förväntar oss att höra från densamme: fångarnas skrik genom lågorna och deras mödrars klagorop. Det finns ingen bekväm känsla av journalistik att hölja det hela i. Inga brasklappar eller ursäkter. Och trots den illa passande komiken som åren förvridit Charlotte och Bobs melodram i, så kan jag ibland sakna detta direkta tilltal dagens media. För även om katastrofballader som konstform sedan länge har dött ut (ungefär på samma vis som det porträttlika måleriet fick en törn med kamerans ankomst) är dessa fiktionaliseringar av katastrofer och detta behov av bearbetning djupt rotade i vårt samhälle. Plus ça change, plus c'est la même chose. Och givetvis finns det en slags uråldrig varning i de makabra melodierna, och, fastän det känns hemskt att erkänna det, en påminnelse om att vi alla faktiskt är överlevare.