Halvvägs genom middagen tilltalar J's brorson mig med J's sex år gamla ex-flickväns namn (sylvia, vilket hon på släpig spansk dialekt brukade viska till mig på festerna när vi var yngre, met nomn er Sylvia som dråtnig, medan hon viftade sin slocknade och spruckna Mary Jane mot min bröstkorg, hennes hud genomskinlig och utspänd som om själva ansiktet bestod endast av vatten, gungande under ytspänningen, och som om hennes tunga våta huvud likt ett vattenfall avgav en frän och dimlik ånga vätte hon min kind när lutade sig mot min axel). Eftersom så många år har passerat upprörde det felaktiga tilltalet mig knappast, istället uppdagade det med pinsam klarhet mina associala drag för bordsgästerna, min uppenbara brist av etablerad identitet, och som om för att undvika vidare genans väljer jag att istället för att korrigera misstaget helt enkelt negligera det och fortsätta samtalet. Jag lyckades så till den grad parera den lilla fadäsen att jag redan efter några minuter lyckades inbilla mig att det var min bristfälliga hörsel som var i spel, för varför i all världen skulle pojken ta miste om mitt namn, vi har ju samtalats vid upprepade tillfällen under snart över fem år.
Det är först när efterrätten serveras, brorsonen nu halvvägs genom den flaska glenmorangie han korkat upp vid kvällens början, som misstaget upprepas och nu står det utom allt tvivel att han faktiskt misstar mig för någon helt annan vilket jag givetvis artigt accepterar på det mest undergivna sätt, återigen passivt undvikande konfrontationen. Böjd över det rosa porslinet studerar jag mina grannar för att utröna huruvida de upptäckt och finner till min lättnad att man knappast lagt närmare vikt vid utbytet.
När han för tredje gången kallar mig Sylvia är jag alltså så pass förberedd att jag knappast ens blinkar, vilket är ett misstag. Kvinnan intill mig, den ryska amazonen (som också kurtiserat J under vårat uppehåll ett år tillbaka, och vars namn, för övrigt, det inte råder något tvivel, A-, på en gång kungligt och oförglömligt) stirrar maladroit på oss båda innan hon upprört ropar åt honom, Did you just call her Sylvia? Han nickar. It's Johanna. Jag nickar också. Yes, sorry, it's Johanna. Hans kopparfärgade ansikte, med dess lunära ärrade hud, ser för ett ögonblick generat ut och sedan plötsligt, med drucken nyckfullhet, slår det över i en sorts konfrontationslystnad. So why did you answer when I called you Sylvia? En fråga jag knappast kan besvara utan att uppdaga den mest patetiska brist på självbevarelsedrift. I didn't really think much of it, säger jag. But its not your name? Han ser nästan elak ut. Ryskan med sin hårda garconne page lyssnar utan att blinka, utan att bryta den masklika cosmetican med vilken hon touchat sitt ansikte. I don't really care what you call me, most people call me by other names. Jag rycker på axlarna. Han vickar på spritglaset. I doesn't matter, säger jag och lägger handen över hans arm, en sorts moderlig ömhetsgest. I really don't mind. Jag styker det papperslika skjorttyget. Det finns inte ett ögonblicks förebrålse i min röst, istället den desperata skam som får min röst att slå över i en hysterisk falsett.
