lördag 29 november 2008

VÄNTRUM

Det är förståss få platser som får en att känna sig så sjuk som sjukhus. Väntrum höljda i den skrovliga luft som unison hosta ger. Bleka svettiga ansikten, likt porösa svampar som smälter ut över furubänkarna i den matta skenet genom de fördragna tygpersiennerna. Ett gråtande barn som vrider sig likt en kluven daggmask i sin luvklädda moders trötta famn. Och en man som darrande trycker en näsduk mot läpparna, så försiktigt att han tycks förvänta sig att något mycket dyrbart ska passera mellan de blågrå tänderna, något han måste fånga upp och bädda in i den fuktiga tygbiten, innan det går förlorat. Trots det tjugotal församlade är rummet lägrat i en sprängande tystnad. Endast luftkonditioneringen rasslar mot väggen. När jag kommer in och knackar J på axeln, lets get out of here, och han drar ut hörlurarna ur öronen med ett slappt knyck med handleden, och sätter på sig sin blå öronlappsmössa, följer det tigande rummet oss med blicken. Jag antar att det är en av dessa oskrivna regler kring rätten att studera andra. De som stannar får stirra, de som reser sig och går sänker blicken.

fredag 28 november 2008

AMEN.

Jag drömmer att vi samlas på jobbet och går ut på bakgården, en av dessa små igenvuxna stadsparker, och gravsätter de kostymer som hängt osålda allt för länge i butiken. De oförklarliga bröst, midje och benlängdsmått som tycks passa endast klädernas forna ägare, och som aldrig kommer att kunna fyllas ut av en identisk kropp igen. Och så gräver vi upp ännu ett hål och slätar ut de kritstrecksrandiga byxorna och den breda, nästan fyrkantiga kavajen, i den frostiga grå jorden, och står där ett ögonblick och betraktar den bizarra utplattade kroppen innan Jane, vår manager, gnisslande skär skovelbladet genom det smutsiga gruset, utblandat med gråblekta uppsvullna cigarettfilter, fnösketorra blad och solblekta läskburkar och försiktigt börjar bädda igen graven.

(Fotografi f ö från Square Americas fantastiska samlingar vernacular photography, i detta fall ur en samling av tre album som snappats upp på en loppis. Med fotot följer en otrolig historia om dess forna ägare Frank och Anne som våldsamt valt att skära sitt förflutna ur sina respektive ungdomsfotoalbum innan de gifter sig och förmodligen lever lyckliga ever after. Varje ansikte tillhörande förflutna kärlekar, vackra män/kvinnor, eller forna bekantskaper har brutalt karvats till oigenkännlighet. Ibland önskar jag att vi hade samma makt över vår egen historia, att vi kunde kastrera minnena lika kliniskt som dessa två fotografiska föregångare. Det historielösa sinnets eviga solsken.)

tisdag 25 november 2008

STEVENSON WAS HERE

Ett stående skämt mellan mig och J är det sirliga påpekandet: Stevenson was here. De litterära skottska storhjältarna tycks i själva verket drypt sin kreativitet över hela den lokala kartan så till den grad att om inte Stevenson fått en minnesplack, kan du ge dig fan på att Burns skaldat om byggnaden eller att Scott inspirerats till en av sina historiska romanser på platsen.
På fredagen finner vi oss alltså helt ofrivilligt röra oss i de Stevensonska fotspåren när vi tar tåget ut till den lilla kustbyn North Berwick och promenerar utmed den snåriga och branta stränderna för att tillslut nå Tantallon's vindpinade borg, knappt tre brittiska mil från startpunkten. Stevenson, vars far byggde fyrar, spenderade stora delar av sin barndom här och Fidra, en av öarna någon halvtimmes båtavstånd från Berwickshires kust, lär vara den geografiska inspirationen till Skattkammarön. Och trots associationerna till tropiska öar, svett och papegojor är det ändå inte svårt att föreställa sig när man lämnar den lilla Berwickska bukten med dess smattrande tvättlinor och pittoreska villor med modellbåtar i fönstren och plötsligt finner sig kämpande utmed det ruffa klipplandsskapet med dess små skyddade sandstränder skuggade av branta stenformationer och svedda av de toppiga vågorna. Kusten, visar det sig ganska snart, saknar en utstakad promenad, och när vi klättrar över det sista rostiga staketet till golfbanans slutpunkt, breder den totala och plötsliga vildmarken ut sig. De fnösketorra snåren vrider sig i vinden som fortsätter bort över de branta kullarna likt en gast som drar sin osynliga lie över gräset. Och högvattnet kryper långsamt upp över de redan så smala halvmånarna till stränder, som ändå erbjuder ett ögonblicks lättnad innan nästa berg eller klipphäll ska bestigas. Och på varje utpost, stirrande ut över den öde obefolkade kuststräckan, med foten mot en stupande brant och den gråmelerande taggiga kuststräckan, så förefaller det onekligen vara inte annat än laglösa piratsträckor. Som om masterna på Hispaniola ska resa sig bakom nästa krök. Det mäktiga skeppets trä kvidande och knakande i stormen. Och de enorma seglen smattrande likt trummor i buktens vindöga. Long John Silver i fören med träbenet stampande i durken. Steady now boys! Med Flint gapande över axeln, pieces of eight, pieces of eight. Det öronbedövande sorlet av hurrande män som de välvda bergens aukustik låter eka över slätten. Dammoln från de utslängda linorna som piskande slår upp den torra sanden. Godafton Herr Stevenson.
Men runt nästa klipphäll väntar inte annat än dessa spöklika illavarslande vindar, som piskar landskapet, och trycker sig likt en väldig hand mot kroppen och motar oss tillbaka. För Berwickshire kusten har väl knappast en historia av vänliga naturförhållanden. 14 oktober 1881 avled 189 fiskare i en av skottlands värsta stormolyckor utanför den lilla byn Eyemouth. Familjerna kunde hjälplöst höra skriken av de förlista medan de förtvivlat försökte ta sina båtar tillbaka till hamnen innan de små fartygen slogs i spillror mot the Hurkar Rocks, klipporna som vred sig runt den lilla bukten. Fiskarorten Eyemouth förlorade nästan samtliga män, kvar efter olyckan lämnades 93 änkor och 267 barn. Endast ett skepp överlevde katastrofen, The Ariel Gazelle, som hela två dygn senare lade ankar i hamnen, efter att ha ridit ut stormen till havs och undvikit den klippiga kusten. Högre upp norrut, hade något liknande dokumenterats i Moray Firth där en plötslig storm 1848 dränkte 100 fiskare. Samt lilla Stotfield som såg hela sin manliga befolkning och samtliga av byns skepp utplånade i en fiskeolycka som lämnade endast de sörjande änkorna, småbarnen och de gamla kvar år 1806.
Så det var väl att vänta av det lynniga skottska klimatet att det skulle slå om från morgonens milda briser till kvällens hårda rapp och det iskalla regn som hänger som en slipade kristaller över den mörka himlen. När vi tillslut tar oss upp för branten och ut över fälten knastrar gräset som torrt papper under sulorna. Runt om oss börjar det blylika kvällsmörkret lägga sig. En halvtimme fågelvägen tar över två timmar utmed kuststräckans väglösa bergochdalbana. När vi utmattade når Tantallons uppfart vid en öde motorväg möts vi av den bizarra skylten, quite simply, CLOSED, som efter en så anarkisk promenad känns nästan löjligt malplacé. Som att ta sig genom en öken och törstande mötas av en skylt som säger: var vänlig spotta inte på marken. TANTALLON CASTLE OPEN TO THE PUBLIC MON-THURS 10-15.30. Framför oss breder en kolsvart sargad leråker ut sig, den sönderfallna borgen det enda landmärket, och exakt vad som är stängt och öppen förefaller ett mysterium. Vi klättrar över staketet och fortsätter upp för den asfalterade vägen. Inte ett hus eller en människa inom synhåll. Några hundskall ekar över de blottlagda fälten. Tantallons ruin reser sig i ödelandskapet med dess porthus i grön porös sten, dess fallbrygga och rauklika eroderade röda torn. Fästningen byggdes runt 1350 och intogs aldrig trots otaliga försök. "Temptallon is of such strength as I nede not feare the malice of myne enymeys..." som en engelsk ambassadör stationerad på platsen skrev till Henry VIII 1543. Och eftersom den väldiga porten med dess återskapade portcullis uppenbarligen är ointaglig än idag, tvingar vädret oss att söka skydd i det närliggande lilla fågelhuset som lyckligtvis inte låsts för natten.
Do you think Stevenson was ever here? frågar J medan vi packar upp vår matsäck på det snart sju hundra år gamla trappsteget. Probably. Tantallon var en ruin redan då. Märkligt nog, hur nära historien än känns när vi stirrar ut över det tidlösa landskapet, över år av fiskeolycker, litterära bedrifter och skottska krig, så förblir det förflutna ändå en sorts fiktion. Och där vi sitter ihopkurade och väntar på att den sydkustliga stormen som briserar över leråkern och klipporna och de tomma fälten ska dra över slår det mig att det kanske är första gången på flera hundra år som någon faktiskt gör bruk av det historiska stenhuset, som en byggnad snarare än ett monument.

lördag 22 november 2008

THE ILL AND THE WELL

BBC har ett program om mentala sjukdomar. En av dessa kvasi-reality såpor i vilken tre distingerade äldre psykologer sitter och studerar deltagarna på teveskärmar medan de förstnämnda genomgår en serie tester och spel. Syftet är att, så att säga, spot the loonie. Att skilja de sjuka från de friska och diagnosticera fem av de tolv deltagarna med ett urval av de vanligaste mentala problemen: ätstörningar, depression, bi-polar, tvångsbeteende, social fobi och schizofreni. Två saker blir genast ganska uppenbara. För det första hur svårt det är att ställa en diagnos. För det andra, absurt nog, hur matematiskt mätbara mentala problem ändå förefaller. Snarare än att diagnosticera beteenden inom gruppen baserar läkar-juryn sina beslut nästan uteslutande på de procentuella avvikelser i tankemönster som testerna påvisar hos somliga av deltagarna. Flickan som lidigt av ätstörningar ritar sin egen kropp 30% plumpar än hennes egentliga mått i ett av programlekarna, vilket skiljer sig enormt från den normala 8% de flesta av oss, trots svåra kroppsfrågor, ändå tenderar att sälla oss till. På samma sätt dianognoticeras den schizofrena patienten i programmet utifrån ett logiskt kulspelstest i vilket kulor plockas från en av två burkar, den ena med åttio procent röda kulor och tjugo procent blå kulor och den andra med den omvända procenthalten. Där 11 av patienterna varsamt räknar ut sannolikheten medan kulorna radas upp på fatet framför dem väljer en av deltagarna att fatta sitt beslut baserat på en enda kula. Är den första kulan röd måste hennes kulor komma från den röda burken. Hon rycker på axlarna inför den förbryllade läkaren.
Annars får det bizarra programmet mig mest att associera till Poe's komiska The System of Doctor Tarr and Professor Fether i vilken de vansinniga spelar ett sorts spegelspel, med läkarna inlåsta i sjukhusets celler och de vansinniga rebellerna i läkarrockar. För när en av de tre läkarna i ett till synes inövat samtal börjar tala om sin egen depression under sin skiljsmässa, som vore detta bevis på känsla samma knapp i skjortbröstet som psykologexamen, börjar jag undra var gränserna verkligen går för sjukdom och friskhet. Och när läkarna tillslut kallar in den äldre skottska damen för att fråga om hon möjligtvis får medicinsk hjälp mot sin schizofreni, skakar J skrattande på huvudet. "There's nothing wrong with 'er! She's just scottish. That's what they're like." Och kvinnan som onekligen förefallar smått tokig, med sin viskande hesa röst och sina spirituella utläggningar och undandragna person, stirrar också hon på de tre männen i deras nypressade teve-kostymer. Nae, säger hon, never. There's nothing wrong with me. Och psykologerna ser nästan generade ut. "Told you so" suckar J. "She's a classic scottish character, doesn't mean she's mad, unless the hole country's mad that is."
Genom programmets gång får vi sjukdomarna förklarade i den där idiotsäkra vita texten på svart, ackompanjerad med pompös musik. Var gång något av de vita feta orden passerar skärmen tittar J på mig. "You can tick them all, can't you?" Distorted body-image, troubled relationship to food, bock, manic phases, bock, withdrawl and isolation, bock, selfhatred, bock, paranoia, bock, anxiety, bock, fear of judgement, bock. Han viker sig nästan dubbel av skratt. "Those guy's wouldn't know where to start with you." Jag skakar på huvudet. Ironiskt nog, säger jag, så är det nog själva definitionen av sund mental hälsa.

Målning: Gautier d'Agoty (min anatomiske favoritkonstär)

onsdag 19 november 2008

MILLENNIUMKLOCKAN


Somliga dagar lägrar sig det förflutna likt en hök över timmarna. Med stockiga ben rör jag mig hem från jobbet. Förbi det naturhistoriska museet på chamber street, där fiskarnas ögon i dammen i entren spruckigt upp och runnit ut likt löskokta ägg, irisarna släpande utmed de röda fjälliga kropparna i strängiga koppel, där de rör sig runt runt i det grunda vattnet, något som å andra sidan aldrig hindrar varken barnen eller föräldrarna som kommer hit från att kasta sina lyckopenniesar i den murkiga bassängen. Här finns för övrigt också tamkattens långa tunna tarm utsträckt bredvid vildkattens kraftiga inälvor, som för att påvisa hemtamhetens aber, samt ändlösa rum av slumpmässigt utplacerad antik taxidermi, dammiga trälika krokodilkroppar inträngda mellan smilande hyenor och auteniska avloppscenerier med simmande råttkräk och förståss millenniumklockan. När mina arbetstider tillät en mer anarkistisk livsstil brukade jag ofta komma hit och vänta in ett av dess utvalda slag, vanligtvis vid ett, två och fyra. Klockverket byggdes för det nya tvåtusentalet och i dess väldiga träskepnad skildras det passerade millenniumets lidande av den serie burleska karaktärer som för evigt fångats i maskineriet. Den typ av folkliga dekadenta karaktärer som oftast ses i helvetesskildringar från medeltiden, grovt karvade sexuella undertoner, snidade kvinnobröst och djävlar. Likt helvetets ringar sätts maskineriet igång uppifrån och skjuter liv i figurerna ring efter ring tills tillslut den enorma pendeln sätts i gungning med dess konvexa spegel som vaggar salongen och åskådarna, som vore klockan en stor moder som lugnande tog oss till sitt bröst. Trapped in time. Well aren't we all? Där våra förvridna figurer vaggar på helslaget, oändligt små i maskineriets silvertallrik.
På väg därifrån, när jag svänger runt hörnet, springer jag in i en gammal gasts bekanta person, och på något förvridet vis tycks klockan skakat fram detta oönskade kort ur skjortärmen, vanligtvis, tänker jag, vanligvis skulle jag aldrig gå här, skulle jag aldrig befinna mig på den här gatan vid den här tidpunkten. Min bekante tycks först knappast se mig, och sedan som vore ögonen spunna vid varandra, stannar vi båda upp, nästan generat, som hade vi önskat fortsätta gå. Månader har gått sedan vi sågs sist och på hans travande frågor, awkwardly inkastade i det styltiga samtalet vi försöker inleda och upprätthålla, inser jag att oräkneliga skiften kastat om våra relationer sen sist. Han skrattar på sitt nervöst abrupta sätt. Jag har i min sociala svacka undvikit att svara i telefonen i snart två månader, något som skopat ur vår märkliga relation totalt, och han, har av någon anledning likt ett urverk försökt ringa mig varje dag klockan sju, trots att vi knappast någonsin känt varandra annat än helt ytligt. Jag finner mig ofrivilligt stirra tillbaka på personen han ansåg mig vara. Jag antar att vi båda är besvikna. Efter ett ögonblick ursäktar han sig, på sin lata irländska, I've got to go, och det är med en slags tacksamhet vi båda tar avsked efter artighetsfraserna.
Jag fortsätter över Nicholsons streets sociala minfält, över broarnas obarmhärtiga stormar. Månen har rullat ut och skuggar de förbipasserandes ansikten likt trädockor. Munnarnas gängor likt svarta snitt från hakan till mungiporna. Ögonen likt målade hålor i skallarna. För ett ögonblick påminner de mig om Millennieklockans groteska spelare, dess snidade folkliga trollfigurer som dekadent håller i tyglarna till tidens framfart. Deras hackigt dirigerande rörelser. Och grovt karvade ansikten. Nevermind, tänker jag, och med en slags vördnadsfull avundsamhet: se så de lever!

Foto: Rodney Smith

onsdag 12 november 2008

SVÄRTA

Fullmånen spiller ut över den uppspruckna himmeln. Ljuset skuggar molnen likt bristningar i den svarta nattbuken. Eller också likt dammiga fjäderboor över ett sammetstäcke, för att välja sartorialistens metaforik. Mörkret tycks tränga in överallt, denna vinterkonspiration, som regnade svärtan likt bläck ur himlen snarare än det pissiga kristallregn som smattrar mot baskern och trenchcoatens uppfällda bräm. Om kvällarna växer djungeln upp över vardagsrummets haphazardiska möblering och jag somnar på soffan före tolvslaget. I butiken sipprar det in genom taket. Väggen bakom läderjackorna färgas långsamt svart av mögel allt medan tapetens vårtor spricker upp och rinner ner över trägolvet. Idag infinner sig två män med en stege som de lutar mot de tömda hyllplanen medan de knäcker hål på byggnadens kärna med en slägga. Putsen smattrar över trappan medan de arbetar. Ljudet påminner om en utslagen hand tärningar. Och verkligen, är inte grottbyggandet i läderväggens svarta ruttnande skivor så aleatoriskt att knackandet mot det fuktiga mörkret av mögel nästan ögonblickligen ger gensvar. Tickande och knastrande likt upprörda insekter i glaskupor slås ljusrör efter ljusrör ut genom lokalen och sänker raderna av kostymer, boor och orientaliska rober i en harmonisk clair obscure. Mörkret har tillslut släppts in. Och med mörkret den plötsliga tystnaden, som om det ena sinnets slocknande väcker också de andra sinnenas dämpande. Skivan surrar medan den långsamt stannar upp i skivspelaren. Kunderna viskar. Byggarbetarna i deras självlysande neonjackor hasar ned från stegen och bär den suckande med sig ut ur lokalen. Någon ringer en elektriker. Kvällsljuset strilar in genom takfönstren, ger skyltdockorna nya ansiktsuttryck, silar dammet i sina eggar av ljus, och gräver fram skuggorna i golvbrädorna, kostymvecken och 60-tals brokadklänningarna. Vi skickas hem innan arbetsdagen nått sitt slut. Jag antar att det är vintern som har kommit.

måndag 10 november 2008

KAPPSÄCKS-DOTTERSKAP

kära ni, ni saknas mig...

Den distans som först lamslår mig vid möten med människor jag inte sett på mycket länge, ger efter ett ögonblick efter för en nästan fientlig oro som främst bottnar i en rädsla för förändringarna som skett hos oss båda och som blir så påträngande som de blinda tidsgapen med obarmhärtig klarhet ställer våra förflutna personligheter mot våra nuvarande. Ju närmare dessa människor står mig, desto resligare muren, och desto mer vansinnigt dess kollaps när dessa två tider och identiteter tillslut på en gång raseras och sammanslås. Och sedan de förenats finns knappast något kvar av varken karaktär eller person annat än den klamrande flickhanden och en mjuk fuktig sentimentalitet som ur ett dimmigt grodperspektiv karvar ned sinnesintrycken till de livmoderskt basala, till doften av nivea och kall våt hud, till det oceanblå vågiga chiffontyget över axeln och det välvda plasthandtaget till en Samsonite resväska som gräver sig in i handens svettiga grotta.
Vid dessa möten blir varje påminnelse om tidskasten i fysisk kontakt skavande eksem, från pålagda kilon till avlagda, nya skor eller lakan, blondfärgat hår och nyss inflyttade hem, nya relationer, jobb och vänner som dyker upp ur abyssen, liksom anekdoter om avlägsen släkt och gamla vänner, spädbarn som börjat skolan och knappt puberala kusiner som plötsligt blivit trettio och fått barn, som gift sig med tegelläggare och saxofonister. Och vid sidan av nyhetshungern ruvar en gapande skräck och en girig saknad, likt två oönskade gäster som stiger på och med självklarhet slår sig ner och lägger för sig. Bufféen av barndomsminnen och förvriden dotterskärlek plöstligt en långbordsdiné med den lönnfeta Ilskan i högsätet, straxt intill hans mjölkvita hustru, Sorgen, vars spröda russinhud drar ihop sig när hon oupphörligen stryker fingertopparna mot ögonen och bryter familjebrödet, åh, älskade du, jag är så ensam! lämna mig aldrig varpå hennes make, tuggandes avbryter, så fan heller, fan ta världen! Och bortom skuggansikten av en serie högst onämnbara karaktärer, oinbjudna besökare ur Id'et som med fingrarna i maten halvnakna kalasar på känslokalopsen, sitter Skräcken, blekblå över sin spegelblanka tallrik och trummar Ågren på axeln, Har jag förändrats? Är jag annorlunda, jag vill inte att de ska se mig förräns jag är mig själv igen? Säg mig, har jag förändrats? Nej, säg inget, jag vill inte veta?, alltmedan han speglar sitt nästan genomskinliga ansikte i fatet. Det finns inget annat att göra än att vänta ut sällskapet, som en efter en troppar av frammot natten och om morgonen.
Och ändå den atlantiska avgrunden som följer på var avresa. Som breder ut sig också i den egna lägenheten där madrasser åter ska rullas ihop och stoppas undan och lakan ska vikas ihop och in i annars tomma skåp. Denna plötsliga historielöshet, diffus, som om något slagits löst men ändå likt en nästan tappad tand hänger kvar i de sega trådarna i munnen, som om något saknas och denna saknad växt och blivit så dimmig och allmän att den, med en obeskrivlig sorg, har kommit att innefatta nästan allt.
Jag finner mig dessa dagar nästan avundsjukt hungrande efter alla spår av ett förflutet, också andras. När jag ringer J och han ibland överröstas av ljuden av hans systrar och deras barn, hans pappa eller hans mammas rosslande puffanden ringer det genom huvudet. När någon fingrar upp gamla barndomsfotografier i 70-talsgult ur plånboken spänner ögonen i ögonhålorna. Till och med små barn framkallar ny förvånande sentimentalitet. Liksom det två väninnor som med sådan kroppslös intimitet betalar i kassan med armarna om varandras axlar. Och jag finner mig studera min kollega K, när hon nästan ömt, likt en punkig urmoder i limegult hår plockar hårstråna som fastnat i tyget på skuldran till L's tröja och försiktigt släpper dem till golvet. Och senare i kön på Tesco, sedan en alkoholiserad man, med grov skottsk brytning ramlat in i man och hans lilla fru i röd swing kappa, och mannen utan att blinka biter av som bullterrier, If you touch my wife I'll kill you, vrider sig något sentimentalt trygghetsbegär i magen, trycker mot tårkanalerna, trots att mannens obevekliga respons varit helt ur proportion till situationen. Det är som om alla bevis på ett förflutet, alla bevis på mänsklig närhet tycks intensifierade, som om färgskalan vridits upp tillsammans med hormonerna.
Och sedan jag kommit in på jobbet och K's fråga Are you allright doll? besvaras med ett plötsligt, ack så okaraktäristiskt sammanbrott, blir jag medan jag lutar huvudet mot hennes mjuka cashmere axel, hennes söta perfymerade skuldra och draperiet av färgat gult hår, osäker på om jag gråter över en faktisk sorg eller om jag kanske bara gråter för att någon för ett ögonblick ska hålla om mig och få mig att känna mig som en människa.

fredag 7 november 2008

5th OF NOVEMBER, FEVERS AND FRETS

Efter timmar i regnet och leråkern på Père Lachaise, nätter av försvagande dryckesskap och emotionella möten med litteraturens gastar, så omvälvande för min känsliga artistiska fysik, återvänder jag med en av dessa bohemiska Parisfebrar och finner mig utslagen på soffan hela torsdagen, medan köksfönstrets svärta, likt en vildvuxen stjärnhimmel, exploderar i Guy Fawkes pyroteknik. Dimlika ljusskepnader som rasar likt glittrande snöfall över fasaden eller likt enorma gröngula träd slår ut och dör över Fife. Som briserar likt bomber i kvarteren och triggar hundarna på våningen över som gläfsande klöser mot ytterdörren och låter skallen eka genom trapphuset likt canidaeiska avgrundsvrål. Mitt eget huvud som en spegling av detta festiva ljusspel, de ömmande nervtrådarna likt elektiska sladdar genom membranet, gnistrande vita, sprängande upp över ögonhinnan, och rasslande genom den sega främre loben likt piskande kedjor. Gnyende vrider jag mig i soffan, med kroppen skakande under det stickade lapptäcket vars kanter redan börjat fransa upp det arbete J's farmor femtio år tillbaka lade ner på filten. Huden brinner! Och samtidigt likt nylagd frost krakelerar den när jag vrider mig, likt ett iskallt glas i vilket nyss upphettat vatten stjälps. Det mjuka pyrexiska slemmet likt varmt flott mot läppar och tunga. Jag lider! Och runt om stan sätter de eld på simulacrum av den gamle förrädaren, hans rudimentära halmkropp i lågor i parker och på kullar. Remember, remember, must never be forgot... I feberhettan den historiska likheten, plötsligt överväldigande. Vi brinner!
Förmodligen, näst efter konsten och litteraturen, finns inget så bohemiskt som febern. Denna så estetiska sjukdom, som oftast förenas med vansinnet och de stora passionerna, alltid snarare knutet till intellektet och känslan, än kroppen. Och i vår mänskliga högst komplicerade dualism är detta givetvis en sjukdom att föredra framför, säg den flegmatiska och fluidiska förkylningen, eller de förställande kroppsliga sjukdomarna som påssjuka eller vattkoppor. Febern historiskt är sjukdomen för romantikerna, likt idén om den utompersonliga inspirationen, ett slags gudomligt straff, som vore vi utvalda och försvarslösa inför våra egna demoner och våra egna passioner. Konstnären likt ett slagfält, skyddslös mot sina egna stormar, med pyrexian som den sista utposten när livet blir för övermäktigt för hans känsliga person.
Annars tycks sjukdomar mest vara ett av litteraturens sidospår (med undantag av Proust och Dostojevski som skrivit meterlängder av medicinska skildringar, Dostojevski förståss för febern vad Shakespeare var för den olyckliga kärleken) ett medel allt som oftast för att framhäva en persons karaktär och sinne snarare än ett värdigt tema i egen rätt. Virginia Woolf argumenterade förståss i sin essä On Being Ill i T. S. Eliot's New Criterion 1926 att sjukdomen var ett av litteraturens seriösare men bortglömda ämnen, på samma nivå som den omvälvande kärleken, svartsjukan och döden: "Considering how common illness is, how tremendous the spiritual change that it brings, how astonishing, when the lights of health go down, the undiscovered countries that are then disclosed, what wastes and deserts of the soul a slight attack of influenza brings to light...it becomes strange indeed that illness has not taken its place with love, battle, and jealousy among the prime themes of literature. Novels, one would have thought, would have been devoted to influenza; epics poems to typhoid; odes to pneumonia, lyrics to toothache. But no; ... literature does its best to maintain that its concern is with the mind; that the body is a sheet of plain glass through which the soul looks straight and clear."
Men trots dess litterära svepning tycks sjukdomarna, ju äldre vi blir, påminna allt mer om den kroppsliga bristfälligheterna, som om bakom maskerna av tandvärk, feber och klåda, stirrar ett betydligt mycket äldre ögonpar, orubbligt tillbaka. Och genom den dimmiga natten och Fawkes eldskrud tecknas detta obarmhärtiga memento mori i de feberröda fläckarna över bröstet och armarna och den salta svetten nedför pannan. För i bakom detta kokande ansikte av sjuk hud och uppsvällda kärl tycks Flauberts brev till älskarinnan Colet inte helt felaktigt: "As if all the putrescences and infections that preceded out birth and will repossess usat our death were not enough, during our life we are nothing but corruption and putrefaction, successive, alternate, one overrunning the other. Today you loose a tooth, tomorrow a hair, a sore opens, an abcess forms, blisters are raised on youm drains are inserted. Add to this corns on your feet, bad natural smells of every kind and flavour, and you have a most inspiring picture of the human person."

onsdag 5 november 2008

MORBIDA REKREATIONER (en aspekt av en Paris-resa)

à mon père

Det är svårt att resa i nuet. När våra egna städer slagit rötter i vår privata historia tycks främmande resmål gräva sin rötter genom historiböcker, fantasier och drömmar. Paris historia ligger som en skugga över hennes flanörer i turiststråken, från montmartres femtioåriga mediokra konstnärer (inte så sällan axlande en stereotyp de själva knappast har galgen att hänga upp kostymen på, som Tony, eller Toni, med sitt borstiga skägg och svarta basker, som med den typisk franska charmanta komplimangen, elle est très jolie, non?, slår sig ned bredvid mig och min fader för att mycket snart visa sig vara en glaswegiansk invandrare som upptäck att kan kan leva på att måla sina skissade karikatyrer på la butte och ha råd med både hyra, gitanes och otaliga glas espresso och rödvin, på de svindyra haken runt Place de Tertre) till de oftast utländska unga lit
terati som gassar sig i historiens hetta i lilla Shakespeare and Company - sover i Joyce's säng och lämnar de sega upphettade ostarna på utsidan av fönsterbläcket - un frigo bohèm, non?, eller de lättklädda damer som någon slags grimasch till områdets kabaréförflutna håglöst väntar i de namnlösa barerna med fördragna sammetsgardiner vid Pigalle - de vaggande korslagda benen likt polerat lack i det dunkla ljuset och skuggorna och den tjocka svarta ögonsminket omöjliga att skilja isär, fingrarna vevande drömskt i ljusblå, grällrosa, och persikogula drinkar, medan leopardmönstren, spetsarna, och det blanka rynkiga PVCet likt utomjordiska skinn gnager i de fasta sega kvinnokropparna. Den fina linjen mellan uppspelade fantasier, mellan historiska vingslag och modern äkthet omöjlig att staka ut. Och så blir Paris, mer än någon annan stad, en plats där man finner sig jaga det förflutna, bocka av platser och personer, hedra förlutna storheter och hungrande söka efter den historiska essensen i reliker och monument.
Jag och min käre Papan ska det visa sig sedan jag sammanställt mina privata troféer vid hemkomst, har två huvudsakliga strategier i våra kulturhistoriska studier under allhelgona-eskapaden: jag promt, med min faibl
esse för gotisk estetik och tja, död, uppmanande till ett slags hyllningståg över stadens kyrkogårdar, och min far, denne storslagne connaisseur, till en historisk dryckesrunda främst på anrika boulevard Saint-Germain.

Således tillbringas kvällarna i en behaglig dimma från en Pernod på Brasserie Lipp i den mjuka äggvita ljuset under de kaklade deco-väggarna med deras sprött växande bambumotiv, i säten nötta av celebriteter som Camus, Balthus och Genet; till en Armagnac under de asiatiska handelsmännen på ståtliga Les deux Magot där den hårt proffessionelle kyparen utan ett leende häller upp de dyra dropparna vid bordet och där den kvinnliga servitösen gracilt tar sina varv genom den överfyllda lokalen med ett dignande fat avancerade bakverk, tålmodigt låtande sina gäster välja bland delikatesserna, Sartre's stol lägrad av en kvinna päls som nästan uttråkat låter sin lilla dessertgaffel smälta genom en choklad tartelette, liksom vore hon allt för van vid de litterära gastar som andas genom lokalen - Gide, Apollinaire, Oscar Wilde, oh, om det inte var här Elouard en gång introducerade Picasso till den fantatiska Dora Maar; och vidare, en Calvados i ett av de röda sätena i Café de Flore's spegelsal - givetvis Sartre och de Beauvoir's lokus - där den betydligt livligare personalen ler var gång de passerar bordet och rummet tycks puttra av liv; och sedan, för natten är ännu ung, La Cloiserie de Lilas, en gin och tonic över disken i den dunkla baren, där en av barstolarna bär en liten metallbricka med namnet på dess mest famösa stamgäst, Ernest Hemingway; för att avsluta över en enorm tallrik fruit de mar och crepes - madame, regard! c'est votre crêpes flambées! poff! - på enorma La Cupole i Montparnasse.

Allt medan dagarna breder ut sig i regnet på Père Lachaise och Cimetière de Montparnasse sökande kartlösa bland de tusentals gravmonumenten med de dyngsura jackorna slickande skuldror och överarmar oc
h skorna tjoffande ackompanjerande vätan. Här har döden slagit läger i ändlösa små kyrkmonument, byggnader med målade glasfönster och sirade metallgrindar och små hyllor med tavlor, skålar och blommor som sedan länge övervuxits damm och grus. De fina spindelnäten vaggar som grå silkesgardiner i vinden i fönster som inte sällan krossats med metalltrådarna i glaskonsten slingrande likt förvridna fingrar genom öppningarna. Korparna jagar runt bland de röda löven. Och kopparstatyernas gröna färg rinner långsamt nedför de vita stenarna. På stenstoderna saknas ibland en näsa, ibland ett öga eller en hakspets, ibland en hand, ibland ett ben, inte sällan själva skallen. Förfallet är i alla fall jämnlikt, här rasar löven av träden och ruttnar illröda i leran, alltmedan dessa bizarra dödsmonument själva tillåts förfalla över de kroppar som sedan länge upplösts. Och likt gamla bekanta ramlar vi över världslitteraturens storheter, stannar upp liksom ställda inför dessa ingraverade namn som vore de en gammal barndomsvän vars namn vi upptäcker på en dörr i ett främmande hus vi besökt, nästan av en slump, och finner oss tveksamt stå och stirra på som om det där tryckta namnet på något vis betyder mer än själva personen, och sedan vi väntat in tystnaden i trapphuset böjer vi oss på knä och öppnar försiktigt brevinkastet och kikar in över denna på en gång välbekanta och främmande väns lägenhet. Det är lätt att låta sig luras av det fysiska, det materiella. Och ju fler storheter vi passerar, ju fler stenar vi böjer oss ner och klappar, desto märkligare tycks denna företeelse. Ändå fortsätter vi outtröttliga genom ovädret likt så många andra. Och vi sluter oss samman vid monumenten vi alla kommit för att se, en ros hos Baudelaire, en kyss på Wilde, en liten sten på Cortazar, ett fotografi av Proust. Paraplyerna vippande i sina fördjupade regnpaletter, färglada kupoler i detta desaturerade landskap. Men exakt hur den makabra nostalgin får sin tillfredställelse och vad det egenligen är vi söker bland denna stenvärld blir allt mer diffust och så tillslut finner jag mig lyssna till följande dialog mellan två medelålders franska turistande damer:
- Vem's grav är det här?

- Jag vet inte.
- Inte?
De stirrar på stenen.

- G E R I C A U L T, läser den ena kvinnan.
- Vem?
- Det står det på graven.
- Vem var han.
- Vet inte. Men han finns med på listan.
Varpå de båda höjer sina kompakta små kameror till ögonen och knäpper av en bild.

Paris, det förflutnas stad, vem är jag att göra det annorlunda. Sedan de två kvinnorna avlägsnat sig, går jag fram och ställer mig i deras leriga skoavtryck, höjer kameran och trycker av.