tisdag 30 juni 2009

LE VIDE DANS LE VIDE

Dimman håller i sig så efter jobbet klättrar jag upp Calton Hill och promenerar runt i det tidlösa vacuum som kullen tillfälligt erbjuder. Stundvis är vitheten så total att det känns som att ha blivit blind, blinkande mot den tjocka mjölkiga luften. Var steg ointetgör ett förlutet steg. Det är den ultimata historilösheten. De andra flanörerna förblir gastlika siluetter som försvinner spårlöst för att åter ta form ur intet. Över de branta kanterna breder tomheten ut sig. Vi sätter kamerasiktet mot relingen och lyssnar till automatzoomen som brottas med icke-vyn. Som knarrande dras ut, låser sig, rullar in, låser sig, av och åter. Det är en nihilistisk fars, det kollektiva dokumenterandet av tomheten, de ändlösa kamerorna och turisterna som poserar mot den vita väggen och dess osynliga avgrund. Som om intet blivit så exotiskt i våra överlastade vardag, att den tillslut blivit en sevärdighet. BEYOND THIS POINT, NOTHINGNESS, FLASH PHOTOGRAPHY PROHIBITED, PLEASE DO NOT FEED THE VOID.

söndag 28 juni 2009

HORROR VACUI

Dimman är här igen och äter sig bitvis in i vyn likt med tröttlös letheisk hunger. Först dränks Fife i denna mjuka vithet. Sedan hustaken i Canonmills, tegelsten för tegelsten, och därefter slutet av vår gata. Den absoluta vitheten kryper upp över kullerstenen, slukar decimeter efter decimeter, tills hon slickar tungan mot fönstret i sovrummet och själva glaset smälter mot kyssen och upphetsat rinner ned över fönsterbläcket.
I madrassen avtecknar sig det som rest sig och lämnat rummet. Den mjuka konturen av den inverterade gästen i det vita lakanet. Också den egna kroppen tycks tillfälligt definieras av detta dräpande icke-vara. Magen kvidande i av rädsla för tomheten.
Vid middagstid slås hungerns eklektiska meny upp inför det blinda vita kvällsbesöket. Den giriga gästen pressande sitt ändlösa gap mot rutan, salivet drypande mot glaset. Vitt bröd, vit ost och vitt te. Vita väggar, vit vy, vitt porslin mot vit panna i badrummet. Blanka sidor. Fler blanka sidor.
Och när så mörkret långsamt spär ut den feta vita gourmanden, i en serie platta toner, från askgrått, till asfalt, lägger jag mig trotsigt på sängen och målar upp de mest överlastade scener i färg jag kan föreställa mig. Ändlösa massor av miniatyriska figurer i kulörta kostymer, plåttriga blomstermönster, organiskt slingrande lövverk och kaleidoskopiska ornament i övermättade färger.

fredag 26 juni 2009

One who wants to keep their yard tidy does not reserve a plot for the weeds

B är en av dessa människor som tvångsmässigt finner sig studera soporna hos andra, oftast släkningar, sedan hon öppnat locket till sopkorgen för att slänga vad än hon önskar slänga. En obscen fascination för det privata avfallet, en fascination inför, antar jag, den sanningssägande negativa produkten av våra liv. Inte vilka vi anser oss vara, eller vilka andra anser oss vara, eller vilka vi önskar vara utan essensen av vad vi varit och vad vi inte vill vara. Hennes ögonblicksstudie är på en gång ett arkeologiskt grävande i vänners vardagssediment och en mytologisk rekonstruktion av den värld som fortsätter sedan hon lämnat lägenheten. Den akuta mänsklighet hon tror sig finna, som om hon upptäckt en sematiskt konspiration i detta ord, mänsklig. Ett ord hon slipat till civiliserad förfining endast för att åter kunna skrapa i det perfekta lacket och blottlägga den verkliga identiteten, den djuriska, den konsumerande, vilda, kaotiska best som hon tror sig finna i avfallet.
Ibland markerar hon sina upptäckter med korta apropå kommentarer. "Så ni åt .... igår?", "Ska ni verkligen slänga det här?", "that's quite a collection of bottles..." Och ibland rör hon resterna med en slags girig äganderätt som får hennes ögon att spänna ut likt ägglika glober och tränga upp den tunga huden likt en persienn över pannan. Hon fingrar med pekfinger och tumme, målade naglar, lyfter en handduk, ett kuvert, en enmiddagsförpackning, processen är över på ett par sekunder, tittar du bort har du missat det. Hon ler, vi återgår till kaffet. Hennes naglar, likt en analogi över hennes jakt efter mänskliga imperfektioner, upptäcker jag är lackerade i rött nagellack som hon nervöst börjar riva upp medan vi talar. Hon klöser flagor i blankrött som hon borstar av kjolen.
När vi tillsammans lämnar lägenheten slås jag av den bizarra fråga som avfallets äganderätt utgör. I Broughton har fiskmåsarna slitit upp de svarta sopsäckarna som ställts ut för insamling och
blottlagt överklassens hemligheter. F-street ligger sargat likt en banalitetens krigszon. Ruttna grönsaker, konservburkar, toalettpapper, blodiga handdukar och chokladförpackningar. På torsdagen finner jag ett graviditetstest på trottoaren, den blå linjen kyligt summerande B's argument.

Bild: Amy Stein ur hennes serie Domesticated.

söndag 21 juni 2009

SKYL ANSIKTET OCH DRA UPP KJOLARNA

Jag minns att någon vid åsynen av en helfigursbild av mig fällde kommentaren ..."a body off baywatch, a face off crimewatch". J bad mig inte läsa vidare. Nåväl, karln konstaterade, "I'd do her anyway, just put a pillow o'er her face". Annars brukar män komplimentera mina ögon. Och sedan av någon anledning brukar de fråga mig om andra män komplimenterar mina ögon, som för att säkerställa faktum. Å andra sidan är det inte omöjligt för en mycket ful kvinna att förefalla vacker.
Med tacksamhet fann jag följande lilla text kring framtidens (2011's) kvinna av en viss herr J. C. Bristow-Nobel sir ur the Penny Illustrated Paper, London, 1911 (somliga partier är adresserade till Bernard Shaw i kritik mot dennes kvinnosyn):

"The Charm of the Petticoat
The fact that mister Shaw (Bernard) believes that women will sooner or later abandon the skirt and the petticoat for the tight, shows in the man, apart from a disbelief in women's undoubted modesty, an astounding lack of knowledge of female nature. Personally I do not entertain the least doubt whatever that woman will cling with a grim earnestness to her skirts as long as we and the world lasts. She, obviously unlike the frivolous dramatist, knows their true worth.
The little ugly chorus girl hurrying in the darkness of the night from the stage door could explain, though you couldn't, why the foolish young Earl caught her by the arm and took her to the Carlton and dined her on champagne and kidneys, sitting six tables away from her, and sent her home singing on the floor of the cab. He couldn't see her face as she left the theatre, and, what is more, she had no desire for its ugliness to catch his inquisitive eye, but she took good care that his inquisitive eye caught more than a glimpse of the rich pink lingerie fluttering below her shabby dress. True, she only swished her skirt once, but that was sufficient. "Jove" said the Earl. "Pretty petticoat; she must be a pretty girl" and she was ugly as sin. There you are. The Earl leaped before he looked.
The plain woman in the drawing room can tell you why the men buzz around her in preference to the pretty woman. It's the way she manipulates her skirts that attracts them. "Hot lot, that woman" they say. "Lets talk to her."
The pretty woman, you are beginning to see, is apt to put to much reliance on her beauty, and it cannot support the strain. I tell you in confidence that many husbands have been snared by a lace frill as by a pretty face."

Via Paleo-Future.
1911 March 18 Woman of the Future-1

fredag 19 juni 2009

HEALTH AND SAFETY

Jag ser på en film om olycksförebyggande upptäcker att den procentuellt mest dödliga olyckan är att falla. En man fastspänd i en maskin mäter ut olika ytors riskfaktor. Han hänger uppspänd i linor och går med olika hastighet upp ett par meters vinklad yta täckt med olika mattor, plast, sten, marmor. Ibland halkar han och linorna balanserar rasslande upp honom halvvägs genom fallet, smattrande mot metallställningen gungar han över sina mattor. Det liknar en sorts modern fabel, med någon predikande stans att avsluta, din rädsla är din enda kätting. Eller också en typ av studentikost moraliskt conundrum, behöver vi skyddas från oss själva? Skyddar kedjorna oss från världen, eller världen från oss? Men mannen bara skrattar. Get me down from here Tom! Och Tom hyskar löst hans gungande kött. Vart vore världen utan Tom?
I själva verket, iolyckskalkylen måste räknas in det faktum att vi behandlar katastrofer med en nästan fåfäng skepsis. Vi vill inte verka löjliga. Senare i programmet balanserar man i en serie testsituationer eventuell/faktisk fara mot gruppsituationernas sociala trycke. Den möjliga sociala katastrofen visar sig vara långt mer skrämmande än den faktiska katastrofen:

Test 1 placerar testperson A ensam i ett rum. Hon instrueras att fylla i en serie papper. Halvvägs genom uppgiften pumpar man in brandrök genom en ventil. A skruvar på sig. Lägger ned pappren och stirrar sig om. Efter någon minut reser hon sig och går ut och meddelar personalen att det verkar brinna i rummet.

Test 2 placerar testperson B i ett rum med sex andra. De instrueras att fylla i en serie papper under tystnad. B är den enda verkliga testpersonen, övriga sex medverkande är skådespelare. Halvvägs genom uppgiften pumpar man in brandrök genom en ventil. B skruvar på sig. Lutar papprena mot bordet och studerar de andra närvarande som ignorerar röken, böjda över sina papper. B skruvar på sig. Rummet fylls långsamt med rök. Efter ett ögonblick blir det allt svårare att se. B skruvar på sig. Testet avbryts av de överseende. På frågan varför B inte rörde sig trots den möjliga brandfaran, skakar hon skrattande på huvudet, Dunno.

I själva verket är katastrofen så omöjlig att förutse att också när den sker förefaller den overklig. Men vi försöker. Jag minns när de brukade komma in i bokhandeln, statens säkerhetsinspektörer med sina plastpass runt halsen, en fet medelklasskvinna med manlig röst som petade på mattkanterna med tåspetsen av skon och raspande med pennan mot blocket utan ett ord mätte upp riskerna vi presenterade. Hon hade en tanig ung man med finnigt ansikte i släptåg, pojken lyfte upp brandsläckarna åt henne, hjälpte henne känna på hyllplanen och öppnade dörrarna. Hade vi någon bok där vi skrev ned alla olyckor? Vi har inte haft några olyckor. Men hade vi en bok där vi skrev ned dem? Vi skakade på huvudet. Det fanns inga olyckor att skriva ned. Hon förklarade artigt att vi aldrig skulle kunna få godkänt utan en bok att anteckna olyckor i.
D skrev ett protestbrev till staten i vilket han tackade dem för deras erbjudande om ett evigt liv, men
artigt påpekade att han inte tillfrågats om sin inställning i frågan, livet var redan på tok för långt, han skulle tacksamt ta emot ytterligare tio år, men därefter, därefter var det nog dags att dö. Tids nog alltså, fallet. Jag antar att vi alla hänger där, uppspända i luften, tills gamle Tom kommer och klipper ned oss.

onsdag 17 juni 2009

I'LL BE YOUR MIRROR, REFLECT WHAT YOU ARE, IN CASE YOU DON'T KNOW...

R har u-formade ögon som hon sminkar till parenteslika bågar med fet eyeliner. Hennes hästlika ansikte uttrycker skräck. Eller också är det make-upen. Huvudet förblir utdraget, uppspärrat och spänt, tecknat i karikatyrlika drag med matematisk nogrannhet. Kajalens grafer förblir orörliga, svarta valv mot vilka hon tvingar de hårt uppspärrade ögonlocken. Blinkar hon aldrig?
Jag ska lära henne allt jag kan, förklarar man. Och den lilla bellmerska poupéen slår upp blocket intill mig på de uppslagna metallstolarna i kontoret. Det finns inte en mjuk kurva i hennes kropp, allt är geometriskt, vinklat, förskräckt. Hon lyssnar artigt, med sina uppslagna ögon, och antecknar bokstavligen allt jag säger.
Jag vet att de andra på jobbet finner henne otillgänglig, hård och tråkig. Någon har en gång fält skämtet att man skulle kunna skita på golvet och be henne plocka upp det och hon skulle gladeligen göra det, inte av egentlig elakhet, utan mer som ett obscent uttryck för hennes desperation att tillfredställa oss. En annan gång finner vi henne städandes herravdelningen, där hon med bizarr nogrannhet har färgkodat både jeansräcket, från åttiotalets acid wash till de arbetargrå tonerna i Levi's engineered range, samt de svällande raderna tweed, från skogsgrön herringbone Harris tweed, till havrebeiga Norfolk jackor och billiga rostfärgade 70tals jackorna.
När vi är klara har hon fyllt sitt block med sin miniatyriska flicklikt runda skrivstil. Datorskärmen speglas i de klotrunda pupillerna. Och sedan mitt eget ansikte, när hon tacksamt stirrar tillbaka på mig och skjuter ut stolen. Så det är så här jag ser ut? tänker jag.

tisdag 16 juni 2009

GRINDLEY STREET'S OÄNDLIGA SAMTAL

Någon har med förvånansvärd precision slagit ut myntlådan ur telefonautomaten i hörnet av Grindley Street och Lothian. Var gång jag passerar står en liten kö och avvaktar utanför det inglasade båset medan ytterligare någon försäkrat sin plats vid telefonautomaten som erbjuder oändliga samtal. De plockar upp sina cigarettpaket när de installerar sig. Radar upp sina ägodelar som om detta lilla offentliga rum genom sin plötsliga kostnadsfrihet blivit en förlängning av deras egna hem. En äldre kvinna bär på en hopfällbar plaststol, ytterligare någon har med sig en kopp kaffe. Och sedan de tilldelats platsen står de där med sitt enda mynt som de om och om igen stoppar i myntluckan och rasslande följer genom maskineriet för att sedan fånga upp när den faller ut på andra sidan.
Och de märkligast är kanske hur dessa samtal tar form, de samtal som föds ur kostnadslösheten, snarare än ur en önskan om kommunikation. Hur de betar av sina telefonböcker och samtliga triumferande inleder: "Ja du ser telefonautomaten här utanför..." Gratisskapet är kvävande i sin gränslöshet. Grindley Streets olagliga frikostighet måste utnyttjas, inte för att vi egentligen har något att säga till varandra, utan snarare, quite simply, för att vi kan.

fredag 12 juni 2009

RUNA

O my Luve's like a red, red rose,
That's newly sprung in June:
O my Luve's like the melodie,
That's sweetly play'd in tune.

As fair art thou, my bonie lass,
So deep in luve am I;
And I will luve thee still, my dear,
Till a' the seas gang dry.

Det är först påväg ned från Carlton Hill som vi upptäcker stenen efter att ha legat likt två utslagna hundar i det torra gräset på en av klipphällarna med solen pryglande ryggarna i timmar, utbytandes sega våta kyssar och drickandes de uppvärmda flaskor root beer som J släpat upp. På väg ner tycks solen ha fått hela kullen att stanna upp, som om tiden slutat röra sig, och gräset orubbligt sträcker sig lik en spikmatta över den torra grå sanden. Vi stannar av en slump vid det enorma runda stenblock från vilket stadens södra miniatyrer och de gapande gaddarna i the Crags vulkaniska klippor blir synliga. J stirrar ut över hustaken. Och jag blir ståendes stirrande på stenhjulet mot vilket han lutar sig. Jag mår illa. Det känns som om någon kärnar njurarna mot varandra, tvinnar tarmarna.
-Are you kidding me? säger jag.
-What?
Någon har ristat hans namn i stenen. Inte i penna, utan i ett par centimenter djupa runor. Någon har karvat hans namn in i granitblocket och sedan fyllt i de styltiga bokstäverna med orange krita. De jävla runorna brinner likt eld i solen.
-You didn't know about this?
-What?
-For fucksake Jim, it's your name. It's your name.
Han flinar. Hukar sig ner.
-Yeah, your right.
-I don't get it.
Han kramar om min hand.
-Thats so bizarre.
-Who would go up Carlton Hill and carve your name into a stone.
-How would I know. Its not my name they've carved in though, is it?
-Its your name.
-It's a common name. I don't even spell it like that.
Vi stirrar på stenen. Det måste ha tagit dem timmar. Inget mer, bara namnet och det bizarra men träffande epitetet Slim. J skrattar.
-It'll be some girl.
-I don't like it.
Skinnjackan bränner likt ett upphettat järn mot halsen.
-It'll be that other woman.
-Stop it.
-It's not my name, silly.
-Who's name is it then, who's called that?
-It must have taken them hours.
Han böjer sig ner och fingrar över stenen. JIM.
-How did they do that?
-It's your name, surname and everything.
-Lets go.
-No.
-No, lets go. Its just someones name. Its not my name ok? It's just similar.
-It's just a coincidence.
-Off course it is just a coincidence.
Jag stirrar på namnet. Det är som en påminnelse. Som ett tecken.
Vandringen nedåt är dämpad. J småpratar oroligt. Våra fötter slår upp den torra sanden. Den reser som demonisk röd rök med våra steg. Vi tar avsked vid Waterloo place.
-It's just odd, säger J. There is no girl. You know that don't you. No one would carve my name in a stone. Not that name. Not my mother's name.
-Off course not.
-Don't think about it, dear.
-It's just a stupid stone.
Han kysser mig på pannan.
-That's my doll.

(Dikt av den enda skottska barden, gamle Burns.)

söndag 7 juni 2009

PSYKOLOGISKT STILLEBEN

Scenen påminner om en av illustrationerna ur Rosenzweigs Picture Frustration Study. Den typ av suggestiva och obekväma tvåpersons scenarion som åskådaren ska förhålla sig till...
...hur frustrerad känner sig person A?
...om person A kunde säga något till person B, vad skulle hon säga?
Rummet överexponerat, de skisslika skuggorna i snabba diagonaler från möblerna, mellan kindben och näsa på de stela ansiktena, medan ljuset från ljusrören över baren hänger likt ett vitt passpartout över bakgrunden. I soffan de två gestalterna dräpta i skuggor. J i en av sina gamla militärsjukhus-uniformsjackor i grå ull med korslika knappar över bröstkorgen och hård axelvaddering som spänner ut ur hans pojklika smala axlar. Det lockiga håret okammat under dearstalkern i blå polyester. Framför honom en halfpint Guiness som nyss fyllts och börjat sätta sig, de i ljuset asfaltsgrå bubblorna frusna i ögonblicket de skummar till ytan ur den kolsvarta glaset. Kroppen stelt upphyskad mot skinnsoffan, munnen halvöppen och pannan rynkad. Den ena handen vilar om min handled. Ego alltså i tweedkavaj och sömmade strumpbyxor under den oxblodsfärgade kjolen och hastigt uppnålat hår. Hakan mot bröstkorgen och nävarna knutna, den krumma ryggen vikt likt ett valv ur ryggstödet och ansiktet dolt i lösa testar. En redan tömd GT på bordet, limeskivan krossad i botten av glaset och träbordet mönstrat i de kladdigt fuktiga märken som det våta glaset lämnat sedan det otåligt måste ha flyttas runt. Den gripna armen halvrest, utspänd, hängande i de sega trådarna av ljus. Och den Rosenzweigska frågan alltså:
Vad ska A säga till B?

Bilderna, eftersom det knappast går att leta upp Rosenzweigs orginal, är hämtade från den helt fantastiska sidan Accidental Mysteries, vars författares väninna snubblade över den suggestiva och smått homoerotiska serien gömda längst bak i en bok på Rosenzweigs estate sale. Huruvida de var en del av tidiga varianter av Rosenzweig bildtester i aggression förtäljer inte historien.

torsdag 4 juni 2009

DÖDEN, DÖDEN

Gravarna i Greyfriars kyrkogård, knappt fem minuter från mitt jobb, har, liksom de flesta gravar på skottska kyrkogårdar från 16- och 1700 tal dödskallen som huvudmotiv, från betyngande memento mori skallar till stiliserade frimurarsymboler och runda keruber som balanserar förgänglighetens urglas (upprätade för de som levt ett fult liv, och stjälpta för de som gått bort i allt för ung ålder). Förfallet är dubblet, kyrkogårdens illustrationer av förgängligheten har själva sedan länge ätits till oigenkännlighet av densamma. Stympade figuriner, huvudlösa skelett, och vinglösa änglar. Tempus fugit, vulnerant omnes ultima necat, tick tock, tick tock.

onsdag 3 juni 2009

MARE NOSTRUM

Den blottlagda havsbädden ute vid Aberlady sträcker ut sig ända till horisonten. Vi har åkt till havet utan att finna det. Istället denna milsvidd av porös lerlik brun sand. Krossade snäckskal och likvita krabbor som torkar ut i solen. De slingrande snörlika pelare av sand som lämnats där maskarna förtvivlat grävt sig ned i vätan. Objekt som fastnat och övervuxit och förvandlats till fossiliserade byggen av gapande snäckor och håriga gröna växter. Fåglarna pickar genom det nakna landskapet. Fingerlika skogar av spirande vattenväxter sträcker sig över sanddynorna. Våra steg sjunker allt djupare ju längre ut i ebblandskapet vi rör oss. När vi vänder om har vi ännu inte nått havet, istället har vi kämpat en halvtimme genom den sugande sanden. Den blåa horisontlinjen vidgas långsamt, spänner ut sig mot himlen, den tycks aldrig mer än ett par hundra steg bort, med drar sig gäckande undan var gång vi närmar oss. Ödsligheten är total. Det är som om hela världen torkat upp och stannat av. Kanske är det därför jag plötsligt känner sådan kvävande kärlek för J att jag skulle kunna krossa den vita beniga hand han lagt i min.


måndag 1 juni 2009

MINA TABLOIDA RELATIONER

Z är en av dessa drunknande som räddar sig själv genom att stjälpa båten i vilken resten av sällskapet sitter. De egna lidandet uthärdas lättast genom andras lidande. Min översvämmade inbox, jag räknar fem sankskottsmeddelanden, ett urskuldanden och en treraders ursäkt, får sin förklaring i ett glappkäftigt dryckeslag den 27e maj. Skandalen ex nihilo har redan ett namn (the L Affair) i stil med de stora skandalerna eftersom patetiskt små skandaler i brist på innehåll måste rubriceras. Min egen korrespondens i frågan är diplomatisk, om än med inslag av masochistens underlägsna martyrskap, vi ursäktar oss för andras fel.

Nåväl, den plötsliga tabloida moralen vaskar fram intressanta företeelser ur det grumliga vatten som det förflutna utgör. Likt alla skandaler är det de periferas plötsliga centrumposition som dominerar dialogen. För våra verkliga vänner har sällan någotnförenkling att erbjuda oss? I själva verket, ju bättre vi känner någon, desto svårare är det att faktiskt summera dem. Jag har alltid följt fenomenet i media med fascination. De periferas intåg. Feta grannar med cigaretten i mungipan och barnen klamrande vid låren som blivit kriminologiska experter, strålkastargiriga caféägare som upptäcker sig ha serverat en mördare en ostfralla klockan åtta var morgon och chockerat utbrister but he seemed so nice, tonåringar som övervakat händelseförlopp genom vardagsrumsfönstret och frenetiskt tuggummignisslande i munnen på varandra förklarar skeendet med minituös detaljskärpa, och hundägaren som sniffat upp bortslängt bevismaterial och repetativt skanderar sin delaktighet i lösningen på gåtan. Alla dessa gamla klasskamrater, gamla grannar, vänners vänner och butiksägare som finner att sina vägar krossas med detta oförståligt monströsa och som förvirrat försöker att pussla ihop en människas brottslighet ur de banala vardagligheter de delade med honom, de kläder han bar, hur många sockerbitar han hade i sitt kaffe, och vilka tevepogram som ekade genom golvet i lägenhetskomplexet. När skandaler dras upp är det hela livet som ställs inför rätta. För allt hänger samman och ytterst är dessa syndfulla två rågade teskedar strösocker i kaffet sammanbundet med våra största felsteg.