måndag 30 augusti 2010

Totenkindergeschichte

Edinburgh's befolkning åldras inte. Den förgås. Eller förtärs. Men den förblir ung också medan den dör. Ibland undrar jag om vi är generationen av förtappade. Jag föreställer mig den här staden som en stad fylld av barn. Små plumpa kroppar som krälar runt över dansgolven och sitter utmed trottoarerna och äter sina chips med fingertopparna. Smutsiga osnutna barn som som kramar om varandra med stumpiga armar och våta kyssar söta av intorkat socker och fruktjos. De klumpiga stegen hos de spädbarnslika packen, med deras sköra gräddvita hud, packad i segment av fett pudrade med kalk, som skavande ger dem dess framåtlutade ostadiga hållning, som vore lemmarna gjorda för något annat än rörelse. De färgade babyhåren som glesnar över skalpen och den mjölk-fläckigt vita hudens rundhet tecknad med klumpigt rouge och kladdig ögonpenna över de tunna genomskinliga ögonfransarna. De magkorta topparna som glipar över de uppsvällda barnbukarna. Och den perspektivlöshet med vilken denna generation sträcker sina krympta ovuxna kroppar, på tå, för att nå kassadisken med de plumpa fingrarna knappt slutna kring de enorma mynten. Och deras barnsliga excess, deras ändlösa nätter, avgrundslösa lotofagi, och akataleptiska affektioner. Och ibland om nätterna, under de vita lakanen, detta lilla kvävda utrop: Mamma!

lördag 28 augusti 2010

SELFE AGAINST SELFE


Färsk skörd ur bokhyllan: John Sym, Lifes Preservative against Self-Killing, 1637.

"Mans life is loseable by two sorts of means. First, internall, arising from, and within a mans selfe that kills him, as the worm that breeds of, and in the treem and destroys it: so in mans bodie doe distempers and diseases breed ofm and from itselfe; whereby hee is in deaths hands, and by degrees dies daily: also in the soule of man sinne doth breed, that kills his spirituall life: and so, he hath in himselfe the principles and means of the destruction, both his soule and body; his life, both naturall and spirituall."

"Neither are we over-confidently to trust our selves with our selves; of whom wee have so little assurance for security and safety from self-mischiefe: and therefore, we are carefully to cleave to God for preservation, praying him not to give us up to ourselves, who are mercilesly cruell to our selves, when wee fall into our owne hands: for the neerer that any are linked and knit together in condition, or affection, the more desperately opposite they are, when they fall into division, because of the want of a fit medium or mediatour of reconciliation, betweene mans selfe and himselfe: what meane is there, either to keepe himselfe from himselfe, or to reconcile himselfe to himselfe, when himselfe is fallen out into murderous resolutions against himselfe?"

"And therefore, seeing wee often prove our owne greatest enemies, and doe as much evill to our selves, as the devill himselfe can desire, and more than he by himselfe, or by any other meanes, is able to effect, or bring to passe upon us; it is requisite and needfull that wee bee afraid of our selves, and that we neither trust our selves , nor trust to our selves; but that we be carefull, and doe watch over our selves, neither giving way to our owne opinions, nor purposes, before wee doe examine them and finde them comfortable to the truth: all things are to be suspected to come from an enemy."

onsdag 25 augusti 2010

KATHARSIS


Redan som barn upplevde jag en märklig fascination inför smärtan. Om vinternätterna, sedan huset tystnat och skuggorna, likt våta fläckar, blödde ut över tapeten, brukade jag lägga täcket vid fotändan av sängen och ligga blottlagd på madrassen och frysa. Ibland kröp jag ihop i fosterställning och inbillade mig att jag lämnats i en skog. Att kylan omfamnade mig genom jordgolvet. Och vargarna rörde sig runt omkring mig.

torsdag 19 augusti 2010

ENARMAD BANDIT


Sprayburken gas han alltid bär uppstoppad i armen på den vadderade röda motorcykel jackan påminner om en antik protes. Som om han saknade en hand och istället bar denna klumpiga metallcylinder. Kanske är det för att han annars förefaller så intakt, så oskadad, med ett ansikte likt en 80-tals filmstjärna från Hollywood med sina sneda ögon och ljusa vindsvepta hår. Kanske är det därför denna oansenliga detalj sticker ut med sådan oundviklighet, likt ett fysiskt ärr, en billig reparation, snarare än ett missbruk. Var gång han för den handlösa armen till ansiktet och gömmer sin späda näsa och fylliga läppar i öppningen i tyget påminner han om en rodnande tonåring som generat skyler sitt ansikte. Endast ljudet av packad gas och doften av butan förvånar oss. Han kropp tycks mjukna och vika sig över benen som om hans skelett vore stöpt i gelatin.

söndag 15 augusti 2010

EN FORM AV SANGVINIKER


"Ioana Constantinescu passed away in the autumn of 1909. Cause of death: Suicide by ‘purposeful ingesting large quanities of her own blood.’ - Stated by and concluded the official autopsy and coroners reports. Timișoara, Romania."

Ska dödsorsaken summeras som exsangvination, hypovolemia, eller helt enkelt indigestion? Projektet fascinerar mig i dess absoluta autonomi. Autokannibalism måste vara den yttersta formen av solipsism.

lördag 14 augusti 2010

DREAM INCUBATION


Det är med en obeskrivlig tacksamhet jag det senaste dagarna har kunnat sova i timmar, genom dagarna och nätterna och vaknat endast för korta interluder av hygien och föda. Det kalla duschvattnet och de sista skivorna torrt bröd i köket. Ibland vattnar jag blommorna och beskär liljorna i vasen på kaminen. Och sedan omfamnas jag åter av denna temporära koma. Det känns som om huvudet sakta upplöses. Jag somnar i min sommarklänning utsträckt över överkastet. Det känns som om blommorna i tyget börjar gro. Som om hela kroppen tickar likt en klocka. Som om jag planterats likt ett frö i sängen och långsamt börjar blomma. De gula rosorna spricker upp ur mina lår.
Jag vet inte varför jag drömmer om dig men jag är så tacksam över att du tar emot mig, att du kommer i drömmen och besöker mig, med din resväska i nött läder och din trave böcker likt en offergåva. Jag tror att jag önskar att du ska rädda mig. Att du är det enda främmande elementet, det enda som inte smittats av vardag och realitet, och som således ännu kan fylla upp mig och bära mig genom sömnen. Du är vackrare än jag hade trott.
Vid tretiden vaknar jag och klär av mig. I mörkret och det röda ljuset från gatan tycks min klänning redan vissnat, likt en rostfärgad höstträdgård. Tyget känns tunt som fjärilsvingar.
Jag är ivrig att åter somna men du är inte längre där. Istället plockar jag tänder ur min mun. De känns som att suga på pärlor. När jag plockar ut dem mellan läpparna upptäcker jag att de är ihåliga och stoppade med vad som påminner om halm eller väv.

fredag 13 augusti 2010

TRANSCENDENTALT KÖTT


Feta flugor har bosatt sig i köket. J säger att något måste ha dött under golvplankorna. De loja insekterna tycks falla, snarare än flyga genom rummet, och landar likt tungt damm över mina skuldror och kan borstas bort med fingertopparna men blir likväl hängande i det röda kjolstyget över knät och surrar likt miniatyriska automata var urverk sakta vevar ner och stannar upp. Deras kroppar påminner om kåda, blanka och sega, som om de flutit ut ur trät i väggarna, och tagit form ur intet, likt trancendentala skepnader, gastar. Jag antar att det är sensommaren. Detta nästan orgiastiska delirium som smittar den döende världen. De framtidslösa insekterna hamrar ursinnigt mot lampans glaskupa över oss. Vi öppnar fönstren och vädrar ut rummen, släpper in det tunga vemod som redan släpar sig fram över gatorna, det grå molnverk som vevas upp över himlen och den fuktiga luft av falla löv, av förruttnelse och gröda, med vilken gatorna aromatiserats.
J berättar att han varit ute i Preswick och träffat H's farfar var ruttnande sår behandats med en form av maskar som ätit den döda vävnaden men lämnat det friska köttet orört och således helat honom. Jag antar att det är denna naturens dubbla karaktär som berör mig. Den fysiska skillnaden som de två tillstånden utgör. Våren. Hösten.
I nyheterna läser jag om en man vars tå börjat ruttna. En natt kommer han hem berusad och slocknar barfota i köksoffan. När han vaknar har hans jack russell gnagt av hans redan halvt upplösta hallux. Den tunna madrassen badar i blod. Terrierns aptit har räddat hans liv visar det sig på sjukhuset där man amputerar den efterlämnade stumpen, eftersom det döda köttet snart skulle lett till blodförgiftning. Djuret har omeddelbart känt igen den del av sin ägares kropp som slutat vara just kropp och blivit enbart kött.
Och så tycks tillstånden nu så otvivelaktigt utpräglade och samtidigt så instinktivt outtalade. Hösten ligger som en hand mot axeln när vi slår upp dörren. Och ensamheten likt en spark i magen när vi vaknar om morgnarna, så konturlösa i frånvaron av en annan kropp att våra mjuka skinn tycks flyta ut över täcket och dunsta från lakanen.

måndag 2 augusti 2010

BÖRJAN PÅ NÅGOT SOM ALDRIG BLEV


När jag går igenom papperssamlingarna på mitt skrivbord upptäcker jag följande rader notationer på de gulnade anteckningsblocket jag brukade bära med mig till lektionerna i klinisk psykologi:

regnbågsfärgat pennskrin
röd ask saliverings tabletter
rosacea hud
tagellik page
ribbstickad ylletröja
guld-brämade glasögon i ett tvinnat rep om halsen
köper kaffe varje rast för 40 pence i fika rummet
förtär girigt en skinksmörgås skuren i trianglar
uppvisar fascinerande stolthet över den egna depressionen
kritiserar upprepade gånger Dr X för hans emotionella oerfarenhet

Jag antar att jag hade tänkt att använda mig av denna karaktär, att jag försökt spara bilden av hans säcklika kropp mot furubordet. Jag sörjer att jag lät honom försvinna.