SUCCUMB

Idag klappar mitt hjärta lite fortare efter att ha inhandlat denna lilla raring:


När läkare refererar till strypmärken på en avlidens hals med en målares vokabulär: choclate-coloured, faint rose, swarthy och indigo-blue så tycks £65 inte längre vara en så krävande summa också för min, något, hm, host, ansträngda budget. Det fanns in the days of yore en korspollinering mellan konst och vetenskap jag trots dess många aber inte kan låta bli att uppskatta.

SO LONG SUCKERS (om komplikationer kring att gå)

Det hat jag har börjat uppleva inför S är sprunget ur mitt problem med att ta avsked i sociala sammanhang. Jag kan inte resa mig och gå utan fastnar ständigt i nästa mening, ännu ett glas vin eller en sista cigarett. Den där tystnaden i vilken man naturligt kan vrida på sig och långsamt infoga sitt artiga farväl tycks aldrig infinna sig. Glaset töms aldrig. Och värden insisterar. Med S blir detta plågsamt tydligt då han, likt en igel, suger sig fast i sitt umgänge och likt ett trumpet barn vägrar se dig gå. En omständighet som numer fått mig att kalkylera mitt avsked redan innan mötets början, jag formulerar ett skäl, ett klockslag, och gärna en reservplan utifall tiden överskrids, raffinerade planer som inte sällan involverar J's medverkan, ett kort samtal vid ett givet klockslag, eller denna nådegåva, medicineringen, en sorti pardonné ur alla sammanhang genom sin eminenta kombination av elementen fysisk nödvändighet och privat natur. Men denna besatthet vid avskedet är inte utan problem, den omfattande planeringen leder i sin tur till att den rastlösa förberedelsen inför mitt verkliga adjö påbörjas i samma ögonblick som mötet inleds och att vart samtal distraheras av tankar kring flykt. Mycket ska tas i beräkning, från en strategisk position i lokalen, till takten på konsumtionen av eventuella förfriskningar, och givetvis utplanandet av ett korrekt och emotionellt avtrubbat samtal, i vilket den perfekta avskedsfrasen ska kunna inflikas med lätthet vid givet tillfälle.
Lyckligvis är S av ett liknande sinnelag, om än av något annorlunda mått, större delen av hans monologiska dialoger kretsar nämligen kring drömska teoretiska uppbrott. Den typ av Carpe Cras (fånga morgondagen) -mentalitet som omintetgör nuet. S talar i stort sätt enbart om sina illusiva framtidsplaner: om perfekta avsked, om hur var och varför han ska lämna den här staden, och om utopiska planer där resmål och datum skiftar med humöret. Ena stunden är framtidens refuge en åker i Spanien, nästa en revolution på Island, och knappa dagen senare en Marijuana odling på en öde ö i Canada. Det blir alltså aldrig ett möte oss emellan, snarare en mental exposé över möjliga sortier föreställda över varsin kopp kaffe. Jag mätandes den halvtomma koppen i tid, S bittert jämförandes nämnda java med bättre förelagor i bättre länder med bättre sällskap.

TO LIVE OUTSIDE THE LAW, YOU MUST BE HONEST

Incident number: XXX
Time: 15.00.
Place: xxx place.
Perpetrator: white male, 25, white tracksuit, crewcut chestnut hair, spotty face, heroinstuttering, chav.
Stolen: Creamcoloured Adidas zip up retro top. Value: £35.
Events: Came in, was told to leave, went straight for the sportswear, was told to hand item back, was stopped at the door, ran off.
Direction: across road, towards University, Teviot.
ID: positiv.
CCTV: tick.

Lagen existerar endast i den mån den respekteras. Ställd inför total respektlöshet inför ordning och rätt, blir själva ordningen en fars och din roll som dess upprätthållare smått absurd. Det vill säga, endast tills lagen själv tillslut uppträder i egen hög person, neongul väst och öronsnäcka, och får det tillfälliga tvivlet över regelverket att kännas nära nog blasfemiskt. För att förenkla: Först känner jag mig märkligt löjlig när jag försöker stoppa tjuven klockan tre, och sedan lika löjlig över mina misslyckanden som vittne när polisen infinner sig klockan fem. Jag känner samma skuld inför den laglöse som jag gör inför lagen. Ändå försätter mig dagens parad av tjuverier på en punkt där vardagens balansakt omöjligt kan upprätthållas. För att förenkla: Jag finner det trots allt högst inspirerande att be folk gå och att be dem stoppa tillbaka tröjan de pulat in, likt en gravid mage under tracksuiten, så illa maskerad mot den spinkiga profilen och den seniga urholkade junkiebröstkorgen. Om än fruktlöst. Och lagen än mer ur led, sedan tjuvens kumpan uppvisat den dylanska ärlighet som ensam möjliggör anarkin. För att förenkla: Denne druckne camarade, sedan vår förbannade chav satt av tvärs igenom trafiken, trycker min hand i dörren, med gråa läderlika fingrar, uppspruckna likt rostigt järn, och ber allra ödmjukast om ursäkt. Och han blir stående där, muttrande om och om igen, jag visste inte, jag är full, förlåt mig, förlåt mig, förlåt mig.

VI SKA BADDA VÅRA SORGER MED SYSTERSKAPETS BALSAM

Jag roar mig ofta med att betrakta människor på skärmarna till övervakningskameror. I kassan på jobbet kan man knappa av och åter mellan kanalerna, mellan de labyrintiska rummen i kostymemporiumet. Ibland betraktar jag mina kollegor medan de samtalar. Hur de rör sig, gestikulerar, skrattar, hur de lägger händerna på varandras armar och ibland med någon sorts systerlig ömhet lutar huvudena mot varandras axlar. Det är en typ av kvinnlig kommunikation som blivit mig alltmer främmande och som jag långsamt övar upp igen. Jag har glömt hur man tröstande omfamnar varandra, hur man samtalar om män och relationsproblem, och hur man skrattar sig tårögd och väljer ut plagg till varandra med en nästan generad ömhet, I'm not sure, I thought this might suit you, I don't know, it's your colour, doll. Min egen kvinnlighet i förhållande till andra kvinnor förblir ett styltigt avapande. Jag härmar beteenden och lånar ett träaktigt vokabulär av ömhetsfraser, treacle, darling, pumpkin, sugar, baby, doll, dearest.
Och jag betraktar avundsamt dem när de samtalar med varandra genom övervakningskamerans lins. Och sedan följer jag dem, kanal för kanal genom lokalen, tills de förkroppsligas i den välvda portalen in i rummet där kassan är belägen, mellan kilträckena till höger och de djurlika astrakhankapporna till vänster, och plötsligt återföljs av det klapprande ekot av klackar och den svaga doften av sockersött läppbalsam och den nästan kväljande intensiteten av den plötsliga färgskalan som ersätter teveskärmens flimrande monokroma skuggor.

Titeln för övrigt ett av dessa citat som spökar från min barndom, Jane Austen, pour into the wounded bosoms of each other, the balm of sisterly consolation, som yttrats med en plötslig sentimental värme vid ett middagsbord en sommar på Öland av min närmsta väninnas far, en kraftigt byggd karriärsman, som i både uttryck och uppseende brutalt kontrasterade mot den så naivt flickaktiga meningen men som just därför för evigt inpräglat i mitt minne både detta bräckliga behov och denna sockersöta rad.
Addendum: Ett citat som för övrigt slagit rötter med hänsynslös grokraft också hos enastående A.

DANS

Vad blev av ungdomen? Vad blev av gårdagens vänner? Ett ubi sunt för dansgolvet om fredagsnatten, de svartvita schackrutorna klistrade mot fotsulorna och det tjocka myllret av dansande pjäser hackande genom de epileptiska strålljuset.
Om nätterna är det här de spelas ut, repriser av gamla dramer, gamla stjärnors entreer, uppbrott, utbrott och sammanbrott. Och det är här de dansar, gårdagens vänner.

Se där, R, hans uppsvullna ovoida ansikte och mjuka gråtonade läppar om den rynkiga cigaretten som fiskats upp ur jeansjacksfickan, R som M tre år tillbaka slog i armbrytning på ett hopfällbart bord i en sjaskig kvart vid dagbrottet, sex på morgonen. Och vid herrtoaletten, Big A, i full kilt med den skägga hästhårssporran elektriskt klistrad mot det mörka militäriska Blackwatchtyget och en mistel i silver fastnålad vid balmoral-hatten, det brinnande skägget och den tvinnade tashen inramande hans dämpade ansikte när han böjer sig ner och kysser mig på kinden, han väntar barn annonserar han. Och vidare, i baren, i den chiaro scuro som svettiga kroppar sänker den lilla spanjorskan i, S, vars blanka ansikte har flutit ut likt de sötsliskiga drinkar hon spiller omkring sig, och vars hesa saccharina stämma ömsom viskar i dont like you nomore och i love you medan hon nästan desperat klänger sig fast i mina kläder och plötsligt återfinner takten till någon pumpande punklåt och ryckigt grimarsherande tickar igång och likt de andra börjar dansa. S som jag brukade betrakta från soffan på Burlington Berties medan hon fyllde jukeboxen med pund och dansade tillbaka till ölen vid fönsterbordet i den annars tomma lokalen, stundvis, med sin kraxande skottskspanska accent sjungande med i refrängen, på den tiden då hon fortfarande kunde dricka med någon slags måtta, och långt innan jag fick veta att hon var J's ex. Och vänta, därborta, G, den oxymoroniskt föråldrade Peter Pan, som med ett barns otåliga rastlöshet springer av och an mellan dansgolvet, rökrutan och baren, med en spratteldockas rytmik, uppspärrade ögon och numer en munks kala hjässa och klättrande vita tinningar. G som numer kilar stadigt med min namne, en svensk flicka han inte sällan refererar till som den bättre Johanna, ändlöst kompetitativ, en liten bräcklig docka med morotsrött hår och reumatism som virar sina tunna handleder med bandage, och som brukade fylla mig med den typ av skräckfylld besatthet som endast en fullvärdig doppelganger kan sporra.
Vidare, vidare, dansa. In genom dörrarna till dansgolvet, där den gemensamma pulsen dunkar genom folksamlingen, genom organsimen av kroppar. Förbi B, vars ansikte trots hans aneamiska blekhet ständigts tycks skuggat av förlorade förhoppningar, nu dansande med mjuka återhållna rörelser och ett sarkastiskt leende, förbi E vars trädlika reslighet får honom att verka evigt nykter, quite like a god, och så stilla i sin långa rock i havet av kött, och där A's trötta gryniga ansikte som dränks i S's oklippta hår när de omfamnas, en gång barndomsvänner, nu förälskade. Där! Där dansar med knutna nävar framför mixerbordet, A, den ryska amazonen, som J slöt upp med under vårt uppbrott, med sin knivskarpa svarta lugg och voluminösa kropp i svart spets, de plumpa kinderna likt två U'n på vardera sida om den platta näsan och de plirande ögonen, likt två russin intryckta i det mjuka deglika ansiktet. Och trots att vi aldrig bytt ett ord, detta evinnerliga kindkyssande. Jag noterar att maskan i hennes slingrande blomsterstumpbyxor har gått och pilar upp längst hennes ben när hon gungande omfamnas av resten av systerskapet. Gungande bröst och oklanderligt lockade hår, knappar och spets, som förenas i ett, som fladdrar förbi likt sentimentala fotografier i det smattrande ljusspelet. Och ur stormen, C, den självlärde dockspelaren, som räcker över en hopvikt lapp med en födelsedagsfestinvitation när jag passerar, inte dansande, endast rytmiskt bockande med det rakade huvudet. 40, redan. Trots hans ursäktande ansiktsuttryck, teatraliskt upprätthållet för åskådare snarare än mig, fortsätter han med den fras som nötts till leda av gårdagars män, you are looking good. C, den gamle epikuriske vykortsbohemen som äger mark i Kent i all hemlighet, och som reser runt Europa med dockteatern inlastad tillsammans med en madrass bak i den lilla vanen och parkerar sitt mobila hotell à gratuit i de kulturella högkvarteren på kontinentens metropoler och lever rikt på vart lands delikatesser, sprit och kvinnor. De två stjärnorna han tatuerat på vardera arm har bleknat och förvridits allt mer på det år som gått sedan vi sist sågs. 40, really? I should go. A beer. Och uppslukas så. Golvet gungar. J, uppflugen på scenen med händerna i luften och kroppen ryckande i takt med musiken ropar: Dance. Motvilligt sätter jag mig själv i rörelse. Vi dansar.
Vid tre slås belysningen på. Vi kan plötsligt se oss själva och varandra med en klarhet vi inte förväntat oss. Natten tycks ha åldrat oss urskiljningslöst. Mors Ultima Linea Rerum Est.

gravyr: Sebald Beham.

PSYCHOSOMATOSIS REVISITED

When I lay down at night I wonder how can a poor man sleep
With one hole in your head while the other one in your feet

(ur Furry Lewis version av Mean Old Bedbug Blues)

Dagarna skaver. Samma lakoniska stillhet. Samma strumpor som rullats av om natten som rullas på om morgonen, samma kopp som odiskad fylls upp med samma te, samma hårnålar som kilas in i samma hår, ad nauseam. Den tomma lägenheten påtvingar en solipsism som växer alltmedan dagsljuset försvinner från köksfönstret, denna monokroma vägg som rör sig från askvitt till asfalt under timmarna mellan tolv och tre och som framemot halv sex övergått i det (så välbekanta) pleonastiska kolsvarta mörkret. Det är inte så mycket som känns verkligt längre. Allt mer tycks äga rum på andra sidan kikarsiktet. Världen, betraktad genom glasrutan, påminner alltmer om ett akvarium, ett objekt i en musee-monter, eller en köttbit i charkuteri-disken hos den lokala slaktarn. Perspektivförskjutningen får jagets relation till rummet att förhålla sig på samma sätt som pilarna i Müller-Lyer illusionen: en skenbar förlängning i det begynnande mörkret. Man börjar inbilla sig saker.Historier har nått mig, på skilda vägar, om det rum jag bodde i under sommaren under mitt havrerade uppbrottsförsök. En exilsökande saudisk flicka har flyttat in. I är hennes namn. Hon är en rundlätt tomboy med ett uppviglande leende. I trivs enligt utsago utmärkt i rummet över biografen. Av de bedbugs som än idag ger sviter av entomofobisk insomnia finns, förklarar man för mig, inte ett spår. Och har inte funnits sen den dag jag lämnade lägenheten. När S, som dyker upp i butiken ,rekapitulerar höstens utveckling finns det något förebrående i hennes röst. I har inga problem alls, säger hon. Det finns inga insekter där längre. Vilket givetvis får mig att undra hur långt man kan lura sig själv? En psykosomatisk epedemi? När jag och J besöker hans gamla väninna P, en muslik snart fyrtioårig konstnärinna som främst jobbar med metalltråd och papper och har lägenheten fylld med dessa minimalistiska linjeskulpturer, tjuter hon hysteriskt med sin pipiga röst och slår ihop händerna. They were lovebugs, nimmy (detta pojksmeknamn hon använder runt J, nimlor, nimmy, nim) och hennes runda ögon spänner förtjust ut i det lilla ansiktet. They wanted you to be together. Och av alla saker som helt förändrar riktningen i ens liv, kanske är de ibland så slumpmässiga. Eller, kanske är det som S insinuerar, helt andra processer i verkning. Man börjar inbilla sig saker.
När jag var knappt mer än tio år fick jag ganska ofta migränanfall, högst fysiska sådana med flimrande auror och kalsvett som kulminerade i illamående och sedan långsamt upplöstes. Till märkligheterna hör att vad varken sömn eller alvedon kunde bota, ögonblickligen upphörde i och med ett besök hos en neurolog på huddinge sjukhus tillsammans med mina föräldrar. Som om allt åkomman behövde för att skingras var ett uppmärksammande. (O membran, o hjärnbark... vilket påminner mig om en barnramsa jag läst någonstans: I have a brain inside my head/ It tells me when to go to bed./ It tells me when it's time to eat/ It tells my heart how fast to beat./(...) Even when it sleeps, it dreams./ I owe my brain a lot, it seems!/ "So thank you, thank you, brain," I said./ "I hope you're happy in my head./ Together, we will always be. We're quite a twosome, you and me.)
Någonstans antar jag att jag fortfarande litar till den där enorma viljekraften. Så övertygad om dessa mental spratt att jag nästan förväntar mig att också vinterns sjukdom ska passera likt ännu en vanföreställning. Att jag själv genom outgrundlig psykosomatisk inspiration skapat detta verk, att det ytterst är ett symptom på något helt annat. Och det är med en blandning av skepsis och förvåning jag gör återbesök på kliniken och finner samtalen spinna kring en realitet snarare än ett hjärnspöke. För sjukdomen infann sig aldrig som en sjukdom, snarare som en följeslagare, eller vad psykologen Eric Berne skulle ha kallat a pegleg. För vem kan klandra en man med ett träben när vi andra kan gå?
Vilket får mig att undra en sak: vad är det egentligen jag vill?

FÖTTER

När så kallade dodgies gör entre i butiken brukar J, föreståndarinnan, stänga av musiken, något som haft som följd att jag börjat förknippa dessa skaror av utslagna, vansinniga och tjuvaktiga med den plötsliga och högst märkliga tystnad som följer på de hastiga avstängande av hög musik. Det ihåliga ringandet och den glaskupollika tyngden i luften.
Men mannen som kommer in idag kan knappast räknas till de senare. Han faller inom den högst odefinierbara grupp människor med oklanderliga alkoholvanor, fläckfria brottsregister och icke-befintliga medecinska problem som ändå brottas med sig samma diffusa skugga av utanförskap som får andra att obönhörligen notera hans entre. Trots att där inte finns där mycket att se. Mannen är kortare än genomsnittet, bär svarta jeans och en väst under bomberjackan, små fötter och kort cederfärgat hår. Och ändå står det nästan omedelbart klart att det är något märkligt med honom. (Det är för övrigt intressant hur subtilt det onormala är, hur liten avvikelsen behöver vara för att den omedelbart ska stå ut, hur sättet någon slår upp dörren på, eller hastigheten med vilken de rör sig in genom butiken, eller röstläget, eller huvudbonaden, eller minen som munnen stelnat i kan verka avgörande för hela personens identitet). Den typ av märklighet, märk väl, som vi skakar av oss, och när jag ser hans ryggtavla stelt försvinna in i butiken, förebrår jag mig själv över denna typ av lättsinta fördomsfullhet.
Det är först när J kommer och slår av musiken kanske tio minuter senare som jag påminns om honom. Är allt ok? säger jag och J pekar på sina stövlar. Foot fetischist, säger hon. Vår käre vän har enrollerat ett mindre sällskap damer vid provrummen och är ihärdigt i färd med att prova olika stövlar på dem. När J upptäcker honom har han lyckats få en av de kvinnliga kunderna att kliva i ett par lårhöga hookerboots i svart patentlack och försöker till hennes förskräckelse dra upp dragkedjan hela vägen upp insidan av låret. Exakt hur detta podoistiska kaos har urartat är svårt att avgöra men när vår nya bekantskap tillslut lämnar butiken har han inte bara lyckats ikläda ett mindre antal kunder olika stövlar utan också vår kollega K, som av någon anledning funnit sig i strumplästen på golvet medan mannen stuckit ned sin egen fot i hennes cowboystövel, storlek 8, och förtjust förklarat: they're still warm inside...

bild: van maele.

KÄRA GLAS...

...tack för ditt stöd. Tack för att du är där för mig. Och tack för födelsedagskortet.

BAKELSE HOS P

P sipprar ut över den nednötta fåtöljen med dess sedan länge upplösta blomstermotiv. Hon muttrar happy new year när jag sätter mig i soffan. Och ber sedan någon ge mig en miniatyr-eclair, en liten gräddfylld friterad boll med spritsad choklad över. Och sedan tänder hon en cigarett och hostar mellan blossen mot armbågen.
Hennes utsmälta kropp påminner om en molusks, som om skelettet upplösts i den mjuka deglika huden och kroppen formlös antar det omgivande objektets form. I detta fall fåtöljens. Främst är det hennes fylliga läppar som tycks ha sugits ut ur det slappa ansiktet och nu hänger likt draperier av kött över den grå tandraden. Ibland suger hon ihop munnen med ett smackande ljud innan hon puttrande andas ut. Andra gånger suger hon på handflatan. Annars röker hon oavbrutet. Trägolvet bär svarta koppor från askan, svarta cirklar som spinner runt benen på bordet, runt soffans fötter och upp över möblernas armstöd i svedda hål genom vilka stoppningen glipar. Hon toppar upp whiskeyglaset, ett generöst mått, och fyller på upp till kanten med tomatjuice. Flaskan och den blå tetran med plastlock förvarar hon vid stolens fot, intill zimmerstålställningen som ska hålla henne på fötter om hon annars behöver något från köket eller badrummet. Ett generöst mått idag P, säger J. Jag har skurit ner, svarar hon. J grinar. Hur många? Två, tre. Och innan? Fyra, fem. Hon huffar.
När hon talar gör hon det hummande som om det vore högst ofrivilligt. Korta, rappa fraser: Du borde gå till en barberare. Varför har du så kort hår? Ni behöver en rejäl drink, det behöver ni. Vad gav han dig i julklapp? Och när hon biter av bokstäverna spärrar hon upp de dimmigt blå ögonen som om hon himlade med dem och lutar huvudet framåt. Det ser ut som om försöker spänna ögonen ur hålorna för ett par sekunder innan hon drar kroppen tillbaka och tittar bort igen. Med jämna mellanrum brukar hon avsäga sig föräldraskapet över J, i samma korta sakliga replikering, knappast någonsin mer än en mening, följt av den sega inrökta tystnaden som tycks ha slagit rötter i de nikotingula tapeterna och P's expressiva collagekonst från 70-talet. Men idag är det annorlunda, när vi ska gå är allt hon säger: Jag vill inte vara ensam.

KÄKE ÖVER THE ROYAL MILE, SÖNDAG KVÄLL

Vinden ylar som en skadad hund genom gatorna. På broarna kryper avfallet omkring likt råttor. Endast de utslagna förblir orörliga i de plastsäckar de omslutit sig mot regnet och som smattrande reser sig likt uppblåsbara byggnader i stormvindarna. Fullmånen ligger inpackad mellan de tjocka grå molnen vars upplysta linjer påminner om två blottade tandrader. Och när vinden för ett ögonblick sliter isär gaddarna sväljer de det upplysta klotet och natten spricker igenom likt en fet utsträckt tunga. Lömska djävel, tänker jag för mig själv på väg hem, skratta du.

Tavla: Constable.

PAPPA NYMÅNE

J´s pappa, Neu som vi kallar honom, gör entre med skymningen. Hans ansikte påminner om en antropomorfisk illustration av en ny måne. Den krokiga hakan pekande upp mot den vinklade bleka nästippen och ögonen, om än brinnande av liv, insugna i sina djupa hålor. Hans kritvita page spretar under en upphittad luva och den tunna skelettlika kroppen är inpackad i en serie koftor, skjortor och tröjor under en enorm jägarrock som förmodligen kostat knappa pundet i någon av Stockbridge många välgörenhetsbutiker. Han har en slags djurisk rastlöshet i kroppen och besöken är sällan mer än korta avbrott i en tillsynes ständigt pågående och ständigt oavslutad längre mission, en oavbruten vandring (vilket knappast i Neu's fall är någon utnött livsmetaforisk, utan ett faktiskt tillstånd, hans dagar spenderade promenerande från hemmet till gamla stan, från korta utbyten med de gotiska tonåringarna som hänger vid den gamla kyrktrappan vid the Tron och röker rulltobak och käkar mars bars och skaver Dr Martenskängorna mot stenen med ursinnig otålighet, till lika abrupta besök hos konstnärsvänner som huserar i rustika vindsvåningar utmed the Royal Mile, via de homeopatiska hälsokostbutikerna på Clerk Street och bokhandlarna i the West Port, konverserandes musikerna som underhåller amerikanerna på de centrala turiststråken, och matandes Stockbridges växande rävpopulation med ruttnade ägg och torrt bröd som insamlats ur sopstationerna på baksidan av någon lokal supermarket). Och således sätter han sig aldrig till ro de få gånger han besöker oss,utan rör sig istället fram och åter över trägolvet med de tunga kängorna gnisslande mot brädverket. Inte heller varken studerar han eller rör någon av rummets föremål, av lika delar hundlik respekt för sonens privatliv som ett slags främlingskap inför vår uppenbara domestication. Han har alltid varit något av en vilde. När vi i tider bott nere i J´s barndomsrum brukade han släntra in framåt tolv om nätterna och sova med kläderna på i det rummet med böckerna i bräckliga torn vaggande runt madrassen och om morgnarna lämna små offergåvor på den spruckna diskbänkskanten, russinpaket, eller limpor han funnit ratade hos bageriet. Han samlar sina pensionsbesparingar i ett utskuret hål i madrassens fjädring och skickar kommunistisk propaganda till bbc, allt som oftast utan att någonsin få svar. När jag en gång slagit handen i en olycka promenerade J ned med mig till sitt gamla barndomshem och Neu, den gamla indianen, plockade fram en tub arnica ur sitt antika läkarskåp och smörjde varsamt in min blågrå tumme. I en by på Irland är han inte utan skäl känd som profet och framtidsskådare.
Men i vår trånga etta förblir han rastlös. Han vaggar fram och åter över golvet, från fönstret till skrivbordet och tillbaka igen. Oh ay, inte sällan som om han bar på något mycket viktigt att säga, stora nyheter som inte riktigt vill ta form utan gäckande undflyr honom. Oh ay. Tills han hummande meddelar sin avgång. Och med vad som liknar en stammning men i själva fallet är ett slags upprepat jakande som följer på beskedet om sortin rör han sig ut i hallen. Ibland förstår jag det som en slags lättnad. Jag föreställer mig att han ser i oss en slags konservatism vi själva aldrig kunna föreställa oss att vi besitter. Vi ser honom försvinna från köksfönstret, likt ett vilddjur som uppskrämt krossar gatan, stannar upp ett ögonblick och lystrar till något vi är oanades om, och sedan pilar runt hörnet till en av stenbyggnaderna.

Jag önskar ibland att jag kunde spara på människor. Jag har alltid haft drömmar om att uppföra ett arkiv över samtliga människor som passerar genom mitt liv. Varje gång jag promenerar ned till auktionerna i de gamla fabrikskvarteren i Leith fastnar jag vid arkivskåpen, med de slamrande metallådorna försedda med små slattar för etiketter. Eller, fastän sällan i min prisklass, de äldre träskåpen med kamfogade lådor och rulljalusi. Jag skulle kunna införskaffa mappar och katalogisera mina bekantskaper alfabetiskt, stjäla hårtestar och fotografier och företa mig bedriften att författa dem så som jag vill minnas dem. I själva verket föreställer jag mig en förlust med varje möte. Märkligt nog, efter fyra år, upplever jag mig fortfarande vara en resenär. Edinburgh, om än lika bekant som min egen handflata bär fortfarande främlingskapets charm och vart ögonblick och möte samlar jag på mig som om jag skulle resa imorgon, med en slags nostalgisk saknad som infinner sig redan innan presens har skingrats för minnets horder av imperfekter. De människor jag känner förblir flyktiga, redo att upplösas i förflutenhet på givet kommando. Och inget reser sig ur den där askan sedan den fallit.
Neu, hur mycket form han än tar i denna första haltande arkivering, kommer jag alltid att känna bäst genom hans frånvaro, genom det djupt nednötta märket i den stol i lägenheten vid Saxe Coburgs cul-de-sac, den stol som jag föreställde mig som hans tron, en gammal korgfåtölj med vävda kuddar med hieroglyfiska mönster, med den lilla bärbara radion till höger och travarna av kopierade ark propaganda collage. Ingen annan satt någonsin i Neus stol. Den stol jag var morgon tveksamt smög ut i köket för att finna tom.

VEM SAMLAR OSS?

Sjukhusmiljöerna har lämnat sina kulisser i det undermedvetna, vita rum och sängar på hjul som ledigt rullas fram om nätterna. Jag drömmer plötsligt om en mycket liten man, knappt midjelång, som dyker upp i de bekanta korridorerna från the Western General, i en slags simpel hantverkaruniform, flannellskjorta och väst och fint vattenkammat hår. En Lynchisk småväxt med en läkares uppseende, denna auktoritära överlägsenhet och obestridliga rätt, som systrarna på avdelningen behandlar som ett nödvändigt ont. Han kommer om kvällarna och hämtar under tystnad upp dagens mänskliga lämningar. Likt en samlare av kroppslig memorabilia går han mellan sängarna på avdelningen och plockar på sig de avklippta nagelhalvmånarna från sängborden, drar de svettiga hårstråna från kuddarna och sopar de skrynklade lakanen rena från hudflagor. Han når knappt upp till kanten av de höga metallsängarna och vi betraktar hans små mjuka händer medan de klamrande gräver bland sängkläderna och det svarta blanka håret som gungar av och åter i spänd koncentration.

DET FÖRFLUTNA

Den första person jag återser från bokhandeln, nästan exakt sex månader efter att jag under de mest diffusa former sa upp mig, är D, min forna chef's hustru C, den enda av alla mina gamla kollegor och vänner som jag vet att jag kan träffa oförbehållslöst, likt en gammal släkting, utan förebråelser och med en nästan förälderlig ovillkorlig värme. Och trots den kärlek jag känner för den lilla rotunda spanska kvinnan som vaggande tar form ur det tunga svarta regnet i the Grassmarket på måndagkvällen känner jag för ett ögonblick samma historielöshet som jag kände de sista veckorna i bokhandeln. Det är som att bära fjolårets kläder. Det är som att ro iland efter år till sjöss och med mjuka sjöben känna det absoluta stillaståndet i strandleran. Den där tunga orörligheten hos något som inte rubbats. Samma mark, samma backe upp mot the West Port, samma grönmålade fasad mot de gallrade bokhandelsfönstren, och samma uppblötta kartonglådor av skräplitteratur för ett pund slingrande upp längst stenväggen när vi hukande passerar. Och inte minst samma runda mjuka ansikte under paraplyet, samma borgliga fasad som nästan omedelbart spricker upp i samma spanska rebelliska skälmskhet, det barnsliga hemlighetsmakeriet som får det medelålders ansiktet att rynkas samman likt en sorks med de framträdande framtänderna likt två sockerbitar mellan läpparna, I have not told anyone that we are meeting up. Medan jag väntar i hennes röda volvo hämtar hon hunden från bokhandeln, samma border collie som jag ett par år tillbaka betraktade nästan som min egen, men som nu sedan hon motat in honom i baksätet lutar sig med nosen mot bakrutan som om jag vore en främling. Kanske luktar jag inte längre som mig själv.
Vi kör ut till det nya rum hon hyrt av skolan där hon arbetar sedan hon, efter ett över trettio år långt äktenskap, beslutat sig för att vara deltidsskiljd som hon beskriver det. Ett slags liberalt förhållande där kärnfamiljen kan bibehållas på helgerna och hennes makes kriser kan i hennes fall hanteras med en kort bilresa och en egen säng på annan ort. Hennes nya lägenhet är en skokartongsstor tvårummare i ett ganska klaustrofobiskt nybyggt skolkomplex med akvarieliknande helväggsfönster ut mot en parkeringsplats. Det är som att besöka en tonåring i en av dessa tillfälliga studentlägenheter med endast två kaffemuggar, två tallrikar, två gafflar, en handduk, och två paket digestivkex i skafferiet. Men det är första gången jag träffar C som hon förefaller helt nöjd. Hon kommer hem, förklarar hon, och behöver inte tänka på något alls. Parkettgolvets elementslingor värmer långsamt upp fotsulorna. De nyss ihopsatta Ikeahyllorna knappt fyllda med ett par filmkassetter, fem böcker och några dekorativa krukor. I even have a flower, säger hon från köket, likt ett barn som plötsligt upplever sig som vuxen och aldrig ägt något liknande tidigare. Vi dricker te ur de enda två kopparna och för ett rofyllt resumerande samtal om månaderna som gått, ett av dessa samtal som D alltid avfärdade som ett kvinnlig komplotterande signifierat av sexualhat, barndyrkan och konservatism och som förmodligen inte skulle ha varit möjligt att föra ens sex månader tillbaka. Hustrun och det andra åtrådda kvinnan, som stulna ur en av dessa skandalösa romaner, tillslut återförenade på den nyss uppmonterade soffan i det knappt sex kvadratmeter stora vardagsrummet, med regnet smattrande mot fiskskålsfönstret. Have you seen my pillows, säger hon och håller upp de två soffkuddarna hon nyss införskaffat. Lovely, svarar jag. Och sedan pratar vi om hennes son och hans studier, om bokhandelspersonalen, om hennes arbete på skolan, min sjukdom, och tillslut, fastän kanske mindre frispråkigt, talar vi om D. Jag har egentligen inte så mycket att säga även om jag genuint undrar hur han mår. Och frågor om hur D egentligen mår kan knappast ställas inom de vanliga artiga ramarna för ett av dessa hjärtliga återföreningssamtal. På något vis är jag medveten om att samtalet vi för oundvikligen inkluderar denna tredje person och att alla frågor och uttryck om hans vara och tillstånd kommer att sippra tillbaka till honom tillslut i en form eller en annan.
C's tunga äppelformade överkropp får soffan att gunga under oss när hon sträcker ut de korta benen och vilar de små tjocka fötterna i hudfärgade strumpor mot soffbordet. Hon bär ett litet pärlhalsband och en brun blus som kilat in sig under de enorma brösten. Och de små ögonen plirar bakom de skarpa glasögonbågarna som om hon någonstans roat kontemplerade situationen för sig själv, snarare än ur den tunga medelålders kroppen, likt en åskådare från en osynlig läktare någonstans straxt bakom våra båda kroppar.
Hon är så mycket lyckligare nu, säger hon, sedan hon flyttade. För första gången på trettio år är det D som får jaga efter henne. Han har börjat ge henne choklad och blommor, förklarar hon. Och plötsligt minns jag en av dessa psykologiska anekdoter D någon gång berättat för mig under de ändlösa timmar vi brukade spendera i hans lägenhet, jag i den rosa fåtöljen, D i soffan med fötterna utsträckta under de tunga soffbordet i ek, med hunden, Struan slickandes hans trälika stortånaglar, medan han pustande och oändligt långsamt rullade sina torra Golden Virginia's. Moralen i historien var knappast entydig. Likt alla D's äktenskapshistorier genomsyrades karaktärerna av hans enorma förakt för det gifta samlivet, monogamin och den fänglsande tvåsamheten som sedan ringarna utbytts omöjliggjorde samtliga andra relationer. Men poängen var ändå en för D ganska insiktsfull analys av (föreställer jag mig) hans egna beroende av vardagsdramatik, kriser och gräl. I historien figurerade en man vars dagar förled under ändlösa bråk med hans hustru och hans moder. Det fanns i stort sett inte något i deras liv som inte eggade dem till timmar av gräl, tårar och våldsamma utbyten: disken, barnen, arbetstiderna, teve-tablån, middagsmaten, heminredningen och fördelningen av det äktenskapliga duntäcket. Och när han inte grälade med sin fru grälade han med sin moder om hur han försummade henne, hur han inte gjorde nog, hur han misslyckats, hur hon led, hur han led, hur fruktansvärda människor de alla var. Eftersom mannens liv knappast tycktes innehålla annat än dessa tradiga maktkamper och eftersom de långsamt tärde på hans person uppsökte han tillslut en psykolog. Allt jag någonsin gör är att gräla med min fru och min hustru, klagade han och psykologen lyssnade tålmodigt. Och efter några månader hade mannen lyckats lära sig att hantera grälen, att undanvärja dem, att gå ut och ta en promenad istället. Jag är så mycket lyckligare nu, förklarade han tacksamt för sin psykolog. Vi grälar inte längre. Några månader senare, och här brukade D le triumfatoriskt, hade mannens hustru begärt skiljsmässa och lämnat honom och hans moder hade tagit livet av sig.
C ger mig en ask praliner i julklapp och ger mig skjuts hem genom natten. Collien ligger fortfarande ointresserad i baksätet. Av all glömska förefaller ett djurs så mycket mer definitiv. Vi skiljs åt på trappsteget till min port.
Om morgonen har D redan hunnit skicka två mejl, båda med de talande titlarna, yeeoow bastard och sex. Det förstnämnda öppnas, smått humoristiskt:

what the hell do you think you are doing with yourself?
dont you realise that you are my private personal property, answerable only to me?

Det känns inte längre som om det förflutna är något jag bär med mig, istället har fyra år har kapats och raderats med en grymhet jag inte trodde jag kunde uppfärda. Och så har ännu ett möte gått från livshistoria till, quite simply, historia.

DISOWNING PAIN

En smärtsam punkt betraktad genom ett förminskande kikarsikte förefaller mindre plågsam, vilket får kroppen att framstå allt mer som en perceptionens lustiga hus. Synintrycken, hur lögnaktiga de än är, tillåts med lätthet överrida samtliga andra sinnen. Och ägandeskapet av den egna kroppen är knappast mer definitivt än morgonkaffets förhållande till koppen. Vilket känns nästan befriande när jag vaknar den första januari och upplever min egen kropp krympa samman i sitt skal och den sprängande huvudvärk som när jag blundar för ett ögonblick får mig att fysiskt missta min egen storlek för en tummes. En tummelisa djupt inbäddad i en filt av kött jag knappt ens själv kan känna. Och mitt miniatyriska huvud vilande någonstans mot J's plötsligt så avgrundslösa navel. En illusion som upplöses så snart jag dragit täcket för ögonen och rummets stilla januarikyla lägger sig som en frusen vante mot pannan. Det är som att svälla upp igen, som att blåsas upp likt en plastpåse och långsamt återkräva äganderätten av den oändligt tunga kroppen, de skavande lakanen och den så slarvigt tecknade gryniga bilden som huvudet långsamt pusslar samman ur rummets fragmentariska bekanthet: tapet, bord, paracetamol, hårnålar, gardin, och dörr.
Att vara sjuk har satt mig av kurs. Det är som att ha berövats något, eller absurt nog ha berikats med något. Denna plötsliga märkliga gemenskap som konstituerats ur intet annat än denna fysiska belägenhet. Foldrarna som överräcks av sjukhuset med de små korten vi kan stoppa i våra plånböcker som förklarar vår medecinering och vårt tillstånd och ansökningshandlingarna till grupper och kontaktnät av sjuka. Den märkliga allmänplats som den egna kroppen plötsligt blivit. För alla att rådslå över. De dagliga samtalen nedbrutna i redogörelser över kroppsliga processer. Tell me about your pains.
Jag klättrar upp genom nyårets stilla museiala rum och bryta den nästan kompakta första januaritystnaden, som annars endast kråkorna på taket intill vågar besudla med sina hesa orationer, genom att slå på elementet i köket och lyssna till vattnet i rören som droppande slår an metallens bordun och får möblerna att smälta och vakna; festkläderna knoppar fortfarande fuktiga och sliskigt söta av nattens utspillda drinkar, de tömda flaskorna slår upp sina immiga andetag mot det gröna glaset, och de uppfläkta staniolförpackningar med sina gafflars fyreggade punkteringar över locken gapar trött. Och kroppen känns genom huvudets sega avlägsenhet som ännu en av dessa långsamt upphettade möbler och kommoditeter. Det roar mig att läsa om kroppsliga upplösningar.
Forskaren Henrick Ehrsson på Karolinska Institutet har genom sensoriska och visuella manipulationer lyckats skapa en både en känsla av kroppsbyte med en plastmannekäng och ett kroppsligt ägandeskap av en livlös plasthand. På motsatt vis upplever patienter med somatoparaphrenia en total känsla av främlingskap inför sina egna kroppsdelar. Oliver Sachs beskriver i The Man who mistook his wife for his hat en patient som förbryllat vaknar med en främmande mans håriga ben i sin säng och förskräckt skjuter kroppsdelen över madrasskanten och oanandes finner sig själv falla till golvet. Förvirrad upprepar han processen gång på gång tills han till sin förvåning inser att benet som någon lämnat i hans säng faktiskt är hans eget. I extrema fall upplever patienten en behov av amputation av den absurt nog friska fullt fungerande kroppsdelen. Känslan av helhet kan endast uppfyllas av förlusten, saknaden är en saknad efter att något ska saknas. Tillfällig tillfredställelse kan sökas i rollspel med proteser och rullstolar. De flesta som lider av Body Integrity Identity Disorder vet precis vilken kroppsdel som borde fattas dem. Vanligast är det vänstra benet, straxt över knät. Märkligare ändå är Hemiagnosia, ett neurologiskt tillstånd som får patienten att bli helt omedveten om sin vänstra kroppshalva och agera, helt enkelt, som om de vore halva. När serverade en tallrik med mat äter de halva måltiden och förblir totalt omedvetna om den andra halva tills tallriken roterats. I somliga fall sträcker sig den kroppsliga halveringen ända in i fantasins värld. Också drömmar, fantasier och minnen uppträder halverade.
Och det nya årets tid förblir förlist. När J väl kommer upp har det redan börjat mörkna och har jag somnat om igen på soffan. Fåglarna har tystnat och elementet har slutat spinna. Men min kropp känns otvivelaktigen som min egen när hans varma kind för ett ögonblick vilar mot min egen och den första januari i all sin rebelliska laglöshet åter tar form.

Konstnär: Bill Durgin.