HERR R.

R, vill gärna tro att han är en av dessa kunder vi inte kan leva utan, och eftersom folk utanför bokhandelsyrket lätt förväntar sig att bokhandlaren, likt vilken annan liten trög business som helst, behöver, ja rent av önskar inkomst över allt annat, visar han gärna upp de hopvikta £50 sedlar han har i en sedelklämma i fickan, alternativt använder den mycket nötta gesten att gnugga högra tummen demonstrativt mot pek- och lång-finger, när han inte är okänslig nog att rent ut sagt förklara att han har £4000 att spendera "hos oss" och att han förväntar sig service därefter.
R är en dinosaurie från yuppie-eran, 35-år gammal, med fina vita händer och manikyrerade naglar, nyklippt bakåtslickat hår, och kostym men aldrig slips, avslappnad, humoristisk, och charmant med damerna utan att diskrimenera. Han blinkar åt farmor och småpratar med dekolletaget i baren på Lothian road, och flickorna på kontoret fnittrar blygt när han passerar i korridoren. Vad han gör svävar vi alla i okunskap om, men han har pengar. När han kommer in i, rör han sig inte obestämt fram och åter mellan bokhyllorna, utan anmäler sin entre vid skrivbordet, pekar på läderbanden ovanför, liksom menande, "thats what i like, something like that" och tillägger han "a lot of it". I bokhandeln brukade vi under hans första besök referera till honom som sextiometer-mannen (ett namn vars potens och sexuella innuendo roade honom så till den grad att när han dök upp igen för ett par veckor sedan annonserade han sig som "he who used to be called the sixty meter man but who now rightly should be called the hundred and twenty meter-man" efter vilket han tillade, "I'm coming for 120 meters this time. Tell D. about it.") Namnet har sin ganska logiska förklaring i det faktum att han, till skillnad från andra boksamlare, handlar i meter snarare än innehåll. Han anställs av stora företag som vill inreda sina kontor, sina semesterställen, och möteslokaler med lite intellektuell tyngd och skottsk historia. Och så kommer han till oss begär meterpriser på Sir Walter Scott, Stevenson, och skottska historieböcker från 1800-talet.
Det fundamentala misstaget R gör är att förutsätta att en bokhandlare önskar sälja sina böcker. Det är med ganska stor sannolikhet fel. Med största sannoliket är bokhandlaren A. en medelklass rebell som i snart tio år drivit butiken eftersom det är hans enda möjlighet att diktera sina egna villkor, B. starkt bunden till de böcker han suttit på i snart tio år (med priset på första sidan, som med åren, och inte inflationen, försiktigt raderats ut och ökats med ett par pund om året, pappret nött och mjukt med små skåror där tidigare års blyerts lämnat sina spår), och mycket sannolikt, om det är en riktigt djävlig dag: C. full eller på god väg att bli.
Försäljningen blir en snårig process. Efter någon månad har vi skrapat ihop tio meter, som D gör allt han kan för att undvika att prissätta och reducera. Efter två månader, har vi rader av kartonger över bokhandelsgolvet med mer eller mindre acceptabla verk, ungefär hälften sedan länge förkastade av R. Efter tre månader har processen stannat av helt. Och efter fyra månader lyckas vi sälja ungefär 8.42 meter som in i det sista omdebatteras och revideras. Ytterligare en vecka senare har R postat en check och kommit med två unga lastbilsförare och hämtat sina lådor.
Den avslutade affären har gjort honom pratsam och intim. Han har lagt av den nedlåtande tonen och han betraktar inte längre vår inkompetens med förakt och irritation. Han gillar sitt alterego och han klappar sig över bröstet. En god affär, en god gärning. Han tar avsked som av gamla vänner och han upprepar våra namn som för att övertyga oss om att han kan dem. Han säger Asta Luego till spanjorskorna, och Au revoir till fransyskan, denne världsman, och Hälsa D. i dörren.
Det är med ett visst mått sentimentalitet vi tar avsked. Sympati med litteraturen snarare än mannen. Denna syfteslösa framtid romanerna går till mötes, avdammade av den polska städerskan en gång i veckan, med all sannolikhet kyskt orörda. Litteraturen har en märklig roll som hyllmeter, inte helt olik en lyxhustru, eller ett inhyrt smycke i en djup urringning, den komplementerar sin ägare utan att ägaren behöver låtsas om det. Det är en kuliss. Eller en utnött standardiserad fras: "Åh, det regnar idag igen." "Ja, så fruktansvärt."

SCHRÖDINGERS KATT

En av de många identiter min chef tillskrivit mig under mina år i bokhandeln, är den som Schrödingers katt. Kattstackaren vars gåtlika status enklast kan beskrivas som lika delar död och levande, och givetvis mer än något annat är en bild av omöjligheten i tveklösa sanningar. Givetvis är det alltid betraktarens perspektiv vi intar, att ens föreställa sig kattens transcendenta tillstånd av samtida liv och död är omöjligt. Först när betraktaren öppnar lådan är katten antingen död eller levande. Givetvis är vi alla hellre Schrödinger, betraktaren och den vars medvetande är en verksam del av experimentet. Och katten?

Katten passerade omärkt genom kvantumfysikens historia från 1930-talet till det sena nittio-talet då katten plötsligt upplyftes till observatör. Givetvis hade han vid det här laget lärt sig att resa sig på bakbenen och klätt sig efter förväntan, i vit rock, med notblocket och pennan i bakfickan, glasögonen nedskjuta över den fjuniga pannan och de gråa stipiga håret strucket tillbaka mot skalpen. Lådan, en alltför klaustrofobisk metod, hade raffinerats och ersatts med det ett på en gång symboliskt samt skarpladdat tvåpipigt gevär som arrangerats mitt emot en relativt bekväm sjukhusstol (tygklädd sits och ergonomisk plastrygg) uppställd i det lilla fönsterlösa experiments rummet. Katten bar på en dåligt diskad kopp svart kaffe som han ställde bredvid stolen på golvet, hasade på birkenstock tofflorna över linoleummattan medan han kontrollerade instrumenten och satte sig till rätta i sätet med den smala gula ögonen riktade mot mynningen på geväret. Han väntade, gäspade, skrapade bort en fläck från byxbenet, slickade på tummen och gnuggade den mot tyget. Revolvern klickade.

Iden om kvantum självmordet på nittiotalet, ett instabilt gevär med en 50-50 chans att avlossas riktad mot huvudet på forskaren själv, ledde till iden om kvantum-odödligheten. När geväret avlossas klyvs tidsfåran, i en värld blommar forskarens hjärna ut över den vita sjukhusväggen, i den andra reser han sig upp och borstar av byxbenen för att sätta sig ner för att återuppta experimentet. Och eftersom endast den levande forskaren kan betrakta experimentet, kommer han alltid att uppleva en triumferande känsla av odödlighet, om så endast i ett fåtal av alla de parallella universumen. Det är kattans revansch. En inte så oanselig teoretisk odödlighet.

"That scientist cat" säger D. "Shroding, Schönfelt, S something." Han knäpper med fingrarna. "Schrödingers cat. Yes, you remind me of her." Han klottrar ned namnet på ett uppsprättat vykort, som han alltid gör när en tanke eller ett uttryck roar honom. Han suckar ljudligt. Liksom med de flesta av D's teorier om min person lämnar jag påståendet obesvarat. Både kattan och jag är obeslutsamma, obestämbara. Jag sitter mentalt till havs, likt en av dessa automatiska väder stationer som guppar fram över atlanten: Hypergraphia Automatic, "southwest veering northwest 5 to 7. Rough or very rough. Rain then showers. Fear at midnight. Moderate to good."


PS. Den rumänske författaren Mircea Cartarescu har på temat odödlighet en underbar liten historia (ur boken Nostalgi) kallad Roulette Spelaren, om en rysk roulette spelare som laddar sin revolver med sex kulor och undervåda avlossar skott på skott. På engelska går den att läsas online här.

NOSTALGISK DEKLARATION

I egenskap av bokhandelns självutnämnda revisor innebär januari varje år en hektisk tid av ändlösa tummade gamla räkningar och en frenetisk genomgång av antikvariatets smått kaotiska dagböcker (där enligt EC Councils regler tid, pris, kod, titel och författare måste skrivas ned för varje såld vara, en lag som ursprungligen, före käre D's quiotiska kamp mot regelverket, innebar att vi också skulle anteckna detaljer kring böckernas tillstånd (vilket i en värld med brutna pocketryggar, nötta fransiga läderband, pärmlösa kopior, och brunfärgade flottiga sidor är en övermäktig uppgift) samt köparens namn, address, och kontaktnummer (som förutom det faktum att vi enligt lag var förbjudna att sälja antik litteratur till minderåriga (under 16) med all sannolikhet skulle innebär att vår redan ganska ringa skara kunder skulle halveras. Givetvis lyckades D ett par år tillbaka upphäva de flesta av dessa absurda krav efter ett brev till herr Blair, men likt en sista symbolisk lämning av denna kamp är bokhandelns dagböcker fortfarande butikens kärna och hjärta, liksom de upproriska skyltar som D, när depressionen lättar, klottrar ner på gamla kuvert med räkningar och lämnar över till en av oss anställda för att transkribera på gult papper i markeringspenna.)
Bokföringstiden är en mycket nostalgisk tid, så mycket intensivare som mängden alkohol för att underlätta bördan, gör en revisor så mycket mottagligare för de känslomässiga undertonerna som sipprar genom dagböckernas kortfattade rader; böcker sålda, böcker inköpta, förlorade arbetare, och nya trainees, blekta kvitton från den lokala hörnbutiken där femton paket kakor inköpts en fredagskväll, cider på förmiddagen och därefter allt snedare anteckningar, och de korta deklarationerna "stängt mellan kl då och då" när någon beslutat sig för att slänga igen i en kvart och röka en cigg gömd bakom någon av bokhyllorna (oftast under kalla regniga dagar då bristen på kunder får timmarna att dra fötterna efter sig), och varje dag de kladdiga blyertsanteckningarna där de som stängt för kvällen cashat upp, inte sällan följt av D's stora kapitäler "A MESS! WHO?" Kafferingar över sidorna, klotter i marginalen, frågor, kommentarer, telefonnummer som förlorat kontexten, "nice customer", "student" "pretty irish girl", och de nostalgiska försäljningarna av böcker vi alla avundsjukt gått och tummat på, (de ganska ovanliga poesiböckerna av Bukowski, en tidig Penguin utgåva av Borges, Dorés illustrerade Don Quixote (0.5x0.5m) i guldpräglat tyg, och första utgåvan av East of Eden med orginalomslaget och det talande stavfelet av "bite" istället för bight på sidan 281 rad 38). Och på omslaget till dagboken vår fransyskas underbara tävling med titlen "Government bullies kicked out by staff" där hon till skillnad från oss andra kan stoltsera med ett streck efter sitt namn.
Deklarerandet är en ensam uppgift och inte sällan plågsam. I kartongerna hemma hos D, där solblekta och nedklottrade gamla räkningar ska sorteras från skräp, gamla utskrivna mail, och anteckningar, kommer mycket gamla minnen tillbaka. Kriser vi gått igenom dras upp i plötsliga fullklottrade mejl som borde slängts för länge sedan, notiser från statsrådens trakasserier, gamla skyltar som plockats ner, fotografier. Ett efter ett sorteras de undan, medan mapparna sväller i arkivskåpet, och den dammiga botten på kartongen blottas. Vad som en gång arkiverats är förlorat för alltid. Det är det definitiva förflutna. Dömt att göra sin enda återkomst under den korta period då papprena rör sig från den aktuella foldern till den daterade foldern och möjligtvis tio år senare när den daterade foldern töms i pappersinsamlingen. Och vad som kvarstår när ett år har arkiverats är inte annat en en serie nummer på ett papper, som jag och D grunnar över medan vi utmattade röker en sista cigarett för kvällen och inväntar tolvslaget då det är dags för oss att promenera ned till Skatteverket.

PÅ JAKT EFTER DET AUTENTISKA, DEL 1

Märkligt nog har båda de romaner jag senast läst haft antikviteter som ett tema och som en symbol för fiktionaliseringen av verkligheten. I Philip K Dick's mästerverk The Man in the High Castle från 1962 är spänningen mellan det verkliga och fiktionen en genomgående ide, tydligast gestaltad i Dick's lek med romanens alternativa fiktiva historiska slut på andra världskriget (romanen är förlagd i ett japaniserat Amerika efter de allierades fall) ställt mot romanen i romanen: The Grasshopper lies heavy, i sig ytterligare en fiktiv skildring av en verklighet som kunde ha varit (de allierades framgång men i en tappning mycket annorlunda från vår egen historia). Problematiken återkommer också i de olika alteregon och falska namn som huvudpersonernas karaktärer antar och givetvis storslaget i det metalitterära slutet.
Men det är detaljerna kring efterkrigstidens antikvitetsbranch som fascinerar mig mest, återigen med äkthetstemat som förtecken. En av huvudpersonerna, Robert Childan är antikvitetshandlare, eftersom amerikanska historiska artifakter har blivit samlarobjekt i den japanska kulturen, ett slags symboler för en tid som passerat och som aldrig kommer att återvända, är föremålen en slags märklig nostalgi trots att dess samlare mycket sällan ens kan föreställa sig deras användningsområde. Frank Frink, romanens andra huvudperson, visar den andra sidan av myntet som en av smedarna i en utsträckt förfalskningsmaskin som framställer vapen från det amerikanska inbördeskriget och som gör det så väl att själva iden med "verkliga" historiska objekt helt undermineras. Vad är egentligen skillnaden med ett vapen som avfyrats under kriget och ett som framställt som en exakt kopia? Var finns historien? I en underbar scen i boken försöker Frank Frink's chef förklara för sin älskarinna skillnaden mellan en autentisk vara och en förfalskning:

"'Well I 'll tell you' he said. 'This whole damm historicity business is nonsense. Those Japs are bats. I'll prove it.' Getting up he hurried into his study, returned at once with two cigarette lighters which he set down on the coffee table. 'Look at these. Look the same, don't they? Well listen. One has historicity in it.' He grinned at her. 'Pick them up. Go ahead. One's worth, oh, maybe forty or fifty thousand dollars on the collectors market.' The girl gingerly picked up the two lighters and examined them. 'Don't you feel it?' He kidded her. 'The historicity?' She said 'What is historicity?' 'When a thing has history in it. Listen. One of those two Zippo lighters was in Franklin D. Roosevelt's pocket when he was assassinated. And one wasn't. One has historicity, a hell of a lot of it. As much as any object ever had. And one has nothing. Can you feel it?' He nudged her. 'You can't. You can't tell which is which. There is no mystical plasmic presence, no aura around it. (...) It's in here.' He tapped his head. 'In the mind...' (...) 'I don't believe either of those two lighters belonged to Franklin Roosevelt' the girl said. Wyndham-Mason giggled. 'That's my point I'd have to prove it to you with some sort of document. A paper of authenticity. And so it is all a fake, a mass delusion. The paper proves its worth, not the object itself!' 'Show me the paper.'" (p65-66)

Iden om historia som något vi skapar snarare än en faktiskt mätbar verklighet är omvälvande. Historien bär alltid drag av uppfinnande trots att vi ständigt är på jakt efter bevisen på det som varit. Vi skalar oss närmare och närmare kärnan. Men är det verkligen en sanning vi finner vid roten, eller är det till viss del en uppfinning, en fantasi, ett hjärnspöke? Historiens konkretion undergrävs ytterligare av Dick's tvåfaldiga fiktiva historieperspektiv ställt mot den enorma, allomfattande tredje fiktionen: den historiska värld vi lever i. Och inte helt förvånande är det endast Frank Frinks orginella smycken, hans egen historielösa skapelse, antikhandelns enda autentiska vara, som erbjuder faktisk tillfredställelse, en slags känsla av zen, av stillastående och "här".

Den andra romanen är Klas Östergren's Orkanpartyt, en dystopisk framtidsskildring med Hanck Orn, reparatör av "obsoleta" antikviteter till yrke, som huvudperson. Han ramlar över en serie skrivmaskiner som han reparerar och säljer till sin vän Handlaren, nere i nöjeskvarteren. I Östergren's Orkanpartyt är antikviteterna kvarlevor från en förfluten tid, en tid av lyx och slöseri, av skölpaddsslevar, av is i glasen, av rött hår och de många känslornas litteratur. Nöden har utarmat folket. Känslorna har förlorat sin mening, ett uppslagsverk över dess mening försöker upprättas utan nytta, och antikviteterna har till viss del blivit obrukbara. Till och med prickarna över å,ä och ö har förlorats och huvudpersonens stolta adelsnamn, Örn, har liksom fågeln sedan länge försvunnit, skalats ned till det stumma, Orn. Skrivmaskiner är en lyx när papper inte finns att tillhandahålla, varorna vittnar om metaller, djur, och träslag som sedan länge utrotas. Det kulturella arvet beskriver ett förflutet som inte bär många likheter med samtiden. Vad betyder ordet skog, för dem som aldrig sett en? Handlare kallar förtroligt sig själv och Hanck för "obsoleta", ett uttryck för dem som förstår det förflutnas värde, de som uppskattar de här föremålen, de som lever efter föråldrade traditioner, men Hanck fjärmar sig från beskrivningen.

"...det irriterade honom. Han hade hamnat i det där gebitet av en slump, en ren tillfällighet. Han var inte alls så uppfylld och vördnadsfull inför allt som råkade ha 'proveniens'. Det var en hållning som bottnade i föreställningen att allt var bättre förr." "Hanck kunde visa respekt för många skilda företeelser, både levande och döda. Men han kunde inte känna någon uppriktig respekt för föremål som rätt och slätt var gamla och som hade överlevt tidens tand..."

Antikviteterna är ett sidospår i Östergrens roman (myten är huvudtema) men Östergren liksom jag fascineras av idén om att stirra ut över sitt skrivbord och plötsligt se det och alla de små vardagsföremålen utspridda i lägenheten åldras, idén om att se vår egen samtid reducerad till historia (vilket är en delvis skrämmande ide, med tanke på det överflöd av banal information vi lämnar efter oss, och hur medvetna vi är om vår samtids historiska värde). Det mytologiska temat speglas väl i antikviteterna, eftersom dessa kvarlämnade föremål mytologiserar det förflutna de är sprugna ur. Det är inte historien de bär med sig utan det förflutnas myter, svåra att förstå i en annan tid och laddade med förlorade kulturella referenser. Tingen är inte desamma, trots att de bär sin historia, dess identitet ligger helt hos betraktaren.
Förfalskningar är således ett ganska dubbelt fenomen. Ordet förutsätter ett orginal och en osanning. Men också detta är skenbart. 1896 köpte Louvre museet i Paris in en guldtiara som skulle ha tillhört kung Saitaferne på 200-talet före Kristus. Kronans autencitet ifrågasattes snart och stämplades som en försfalskning tills det uppbarades att två konsthandlare hade kommissionerat den kände judiske guldsmeden, Israel Rouchomovsky, för uppdraget. Ungefär hundra år senare kom den att visas upp i the Israel Museum of Jerusalem under en enmansutställning av nämnde guldsmedsverk. Kronans absurda historia hade gått från konst till förfalskning för att sluta upp som konst igen. (På samma sätt refererar den kände förfalskaren av columbianska antikviteter Brigido Lara, som ironiskt nog nu är licencerad tillverkare av replikat av de varor han tidigare förfalskat, till sina sina förfalskningar som "his originals".) Så frågan är om det egentligen finns något som är "autentiskt"? Och spelar det egentligen någon roll?

UTFLYKTER TILL FÖRORTEN OCH INDEED, UNDERGÅNGEN

Ungefär en halvtimmes bussresa utanför Edinburgh, ligger förorten Niddrie, vars område till stora delar består av uniforma 60-tals bostadsprojekt (inte helt olika miljonprojektet) som med åren blivit ett av Edinburgh city councils axelryckningsprojekt, långt bortom turistzonen och samtidigt en ständig nagel i ögat, the eyesore. Niddrie, för den apokalyptiske expeditionären, är likt en sista utpost, en laglös zon: den sönderfallande kyrkan från vilkens vita skylt över fasaden någon stulit ett U och ett N, (Iddrie Community Chrch), de krakelerade rostfärgerna, och de återkommande tecknen på pyromani, och fågelsången ackompanierade av det konstanta ljudet av demoleringsmaskiner och springande gymnastikskor mot krakelerad asfalt som kontrasterar stark mot det skenbart öde bostadsområdet.

Bakgårdarna har alla vuxit igen med grönska, muskiga röda stjälkar, och gräs till knäskålarna som viker sig i vinden. Husen har utan undantag fått alla fönster och dörrar igenhammrade med rödmålade trä- och plåt-skivor som flagnat i det skottska regnet och tidigare invånares skräp ligger utkastat över gräsmattorna, klädesplagg, badkar, ett barns brutna kritor. Över en av murarna, en sorgligt lokalpatriotisk banderoll, av gulfärgade arbetarklassmän från förr som i gemensam kraft reser namnet, Niddrie Mill, mot himlen. Och längre in, dolt från gatan, de nedbrända resterna av ett dagis, barnens målningar fortfarande intakta på några av väggarna, från de förkolnade väggarna tre pojkars fnittrande röster.
Att möta andra besökare i detta gränsland är en mycket dubbel erfarenhet, en slags ömsesidig skepsis medan man ögnar varandra upp och ned, som om den vildvuxna kringliggande mänskligheten och frånvaron av auktoritet och ordning sått ett frö av otämjdhet i dess besökare, likt två flockar vilddjur, avvaktande och misstänksamt vädrande i luften och samtidigt onekligen en gemensam känsla av bekantskap. Det är tre små pojkar som flinande springer över det svartnade golvet och som stannar lika hastigt som om de ertappats mitt i brottsakten när de ser oss. Vi stirrar på varandra likt vilda hundar, den där passerande förvåningen över att vi tycks vara vuxna, som ganska snart ersätts med ett upproriskt nästan hotfullt flin, whateva? Det är som om våra gensamma kulturella och social etiketter på ett ögonblick har skalats av oss, jag är inte vuxen, jag är inte svensk, jag är varken kvinna eller bokhandlare. Jag skulle ha kunnat stått där naken. "Wha ya doin ere?" säger en av pojkarna, kanske åtta, svarta gymnastikskor och lika mörka handflator. Samtidigt rycker han på axlarna som om det är oviktigt. "Nothin, just havin a wee look round." "Yea?" Han tittar på sina vänner. Deras fötter rör sig otåligt. "Wha fa?" J skakar på huvudet. "Nothin, its nice, ey?" Pojken skakar på huvudet som om det inte slagit honom. Denna anarkistiska lekplats är deras revir, precis som samhällets också barndomens sista utpost. Det är långt bortom medelklassens estetiska termer. "Yea" säger han. J nickar. "Have you been in to the houses?" "Yea." "Whats it like?" "Theres nothin there." "No? Just junk?" "Wha?" "There's just junk inside?" "Yea." Han stirrar på oss. Och tveksamt fortsätter han. "But noh on the top flor..." Han styker handflatan mot jeansen. "Theres stoff there, clothes and stoff. Ba its fockin dark, you cannie see nothin, cans an stoff on the flor an that." Hans vänner har backat tillbaka mot den övergivna tomten. Den yngsta av den har satt sig på staketet. Den andra pojken har plockat fram ett kramat tuggummipaket ur fickan. "Cool" säger jag. "Yea."
De följer oss en bit på vägen, några meter efter innan de alla tre på given signal springer tvärs över fältet och försvinner genom hålet i ett staket. Vi fortsätter bort fyra fem kvarteret till den lokala launderetten, kring vilken en rivmaskin roterar. En man i en blank svart saab står parkerad vid trottoaren, och betraktar den otåligt medan han röker en cigg genom det nedvevade fönstret. Mannens kollega i en liknande röd maskin skrapar trägolvet och bråten ur ett halvdemolerat hus, de kulörta tapeterna likt ett rutmönster över den enda resterande väggen och dammet tjock i luften och torrt i munnen.
Ännu längre bort mitt i detta ödeland, i ett av de sista sönderfallande husen med dess igenspikade fönster, och upproriska rabatter, en våning med fönstren envist uppslagna i vinden, vita spetsgardiner och rosa porslinsfigurer prydligt uppradade på fönsterkarmen. Looks like they probably refused to move. J flinar. Nedanför, mellan det vilda havet av gräs och klättrande snår, brer deras fint klippta och fuktade gräsmatta ut sig, rosenbuskarna och rabatten prydligt planterade mot fasaden. Den sista utposten som sagt. That's humanity for you...

NONSENSIKALA NYCKLAR OCH ANDRA PRETENTIONER

Vår hus är märkligt oförenligt med mina återkomst. Av någon märklig anledning har min nyckel slutat fungera, och jag kan bli stående i tio minuter untanför portuppgången generat vickande min nyckel av och åter i låset, den växande känslan av desperation likt en insekt krälande över pannloben. För första gången någonsin har jag kontaktat vår grannkvinna, en kvinna jag endast sett en gång, grovt deformerad i vår ytterdörrs fisköga. Däremot brukar jag lyssna till ljudet av hennes klirrade flaskor när hon klättrar upp för trapporna, och dörrknackaren i mässing som ekar i trappuppgången när hon smäller igen den röda ytterdörren, en ytterdörr vars trä spruckit och på skottskt lättjefullt vis lite halvdant återfogats, sedan jag och J en natt ringde brandkåren och en mycket kraftig brandman kallat in THE PERSUADER, ett verktyg jag inte kom att skåda, men jag föreställer mig likt en enorm stock som ögonblickligen splittrade träet när den brutalt rämdes in i Miss H's dörr.
Nyckelns symbolik är överhängande. Och känslan när det så välbekanta klicket i låset inte infaller är sammanbundet en slags vidskepelse, likt ett järtecken, som borde kunna bemästras med enkla tankeövningar eller absurda ritualer. (Vidskepelse och omen är psykologiskt sett en slags felaktig syllogism, ett beteende betingas med frånvaron av en förväntad respons, och ger således upphov till den felaktiga slutsatsen att handlingen på något vis hindrat det ödesdigra utfallet. I form av salt över axel och trefaldiga loskor får en skenbar kontroll över en kaotisk och vild omvärld.)
Min relation med mitt hus och dess upproriska lås påminner mig lite om en storm som blåser upp i en kastrull. Som en malström som hotar att dra allting med sig. Vind som dånande hamrar mot fönsterrutorna. De kolsvarta molnen som rullar in över horisonten, blixtarna som krakelerar himlen över Fife, på andra sidan kanalen. Ändå är du ensam om den där stormen, en kvinna som paralyserad av skräck står och stirrar på det upprörda vattnet som kokar på spisen medan de andra i rummet lättsinningt rycker på axlarna och undrar varför hon helt enkelt inte lägger locket på eller slår av plattan. Alla irrationella rädslor verkar på ytan så kontrollerbara, som om du, vilket ögonblick som helst skulle kunna resa dig och säga: "Nu räcker det. Enough with this nonsense."
Jag har, i morgontimmarna, givit in åt ljudhallucinationer av människor som försöker ta sig in i vår trappuppgång, som våldsamt skrapar sina nycklar fram och åter i låset och slår sina kroppar mot trät i ett försök att bryta upp dörren. "J" viskar jag lättad. "Det är någon som försöker komma in. Det är någon annans nyckel som har slutat fungera." Men ljudens källor visar sig i själva verket vara så disparata som en stege som fälls upp på andra sidan gatan, de gnisslande fjädrarna i grannens säng, eller brevbäraren som visslar nere på gatan.

MELLAN RADERNA

I antikvariatsbranchen vill samlarna ha böckerna rena. Det har hänt att jag suttit och suddat ut snirkliga anteckningar från 1800-talets mitt från marginalerna i femhundra-punds verk, vikit ut tidigare läsares hundöron och tömt sidorna på slumpmässiga lämningar som kommit att ligga orörda i århundraden; torkade blommor, artiklar på gulnat tidningspapper (som är ökänt för att för att få boksidorna att missfärgas), fotografier och hårlockar.
Men ibland är det just anteckningarna i marginalerna som gör en i övrigt ganska intetsägande titel intressant. Just genom en tidigare läsares understyckningar får en ganska torr text en brinnande undertext och textens för länge sedan utdaterade information ges nya andetag när den ursprunglige läsarens ögon finns markerade mellan raderna.
Så ramlade jag över ett ex av Heinemann's Our Sex Life - A Guide and Counsellor for Everyone, i vinröda tummade tygband med titeln präglad i billigt bruntonat guld på ryggen. Det är ett standardverk från 1939, med all sannolikhet återpublicerat och uppdaterat årligen, med ett genomgående androcentriskt perspektiv och de standardmässiga kapitlen om pervesioner och äktenskap. Givetvis är vad som utelämnats så mycket mer intressant än vad som inkluderats. Men medan jag bläddrade igenom de bruntonade arken på jakt efter underhållande missuppfattningar och chauvinistiska antaganden var det de mycket spridda och ömt perfekta understrykningarna i blek blyerts som fångade mitt intresse. De började på halvvägs in i boken, efter de sedvanliga kapitlen kring kroppen och könsorganens konstruktion och de trevande kapitlen kring uppväxt och ungdom, under kapitlet The Sexual Intercourse, en mycket ingående mekanisk stegvis guide till kärlekskonsten: the love-play, courtship, excitation, the caress, the kiss, the female breast and nipple...etc. Här hade vår blygsamme läsare mycket noggrannt och sparsamt strukit under vissa förvånansväckande nyckelelement ("The kiss will in the woman excite...", "to stimulate the breast and nipples, start by carressing..."
Det finns inget namn på försättsbladet och ingen indikation om vår tidigare läsares ålder och (om väljer att inte vara förmätna) egentligen inte heller dess kön och de följande två hundra sidorna är blanka och i viss mån osprättade. Däremot finns en helt underbar polarisering i den enda rad som lika minutiöst strukits under framemot slutet av boken, i kapitlet så ödmjukt betitlat The Solution to the Love Problem: Female Frigidity. "Sexual dysfunction in women may involve a reduction in sex drive and a difficulty becoming aroused..."
Så kan tre mycket blygsamma understryckningar summera ett liv och för evigt förändra innebörden i trehundra sidor daterad sexualundervisning.

HE WHO DELIGHTS IN SOLITUDE IS EITHER A BEAST OR A GOD - Sir Francis Bacon

Jag är varken gud eller best. Däremot är jag ensam. På vis jag inte anat förrän nu. Tillbaka i Skottland (likt en blind trevande över väggar som på nytt måste göras bekanta, den tomma droppande kylen, och doften av oanvända otvättade lakan, av ovädrade kalla rum, och oönskad post) är det en tillfällig isolation jag omfamnar, i glidningspunkten innan de som sett mig åka börjar söka mig, och de som inväntar min återkomst görs medvetna om min närvaro. Känslan av tomhet är påtaglig, som om väggarna är platta kulisser som måste ta form, och timmar kan spenderas på sängen i det halvvakna tillstånd som sätter igång inre parallella liv. Det är en ganska obeveklig existentiell ensamhet som slagit rot i den basala insikten att ingen annan kan leva mitt liv åt mig. Alas, allena.

Det har alltid fascinerat mig att engelskan har två ord för ensamhet, solitude och loneliness. Att ordet loneliness inte på något vis förutsätter faktiskt ensamhet eller isolering. Medan ordet solitude semantiskt pekar på en fysisk ensamhet men inte nödvändigtvis den medföljande känslan av plågsam isolation. Solitude är den självvalda och i många fall njutbara ensamheten, Loneliness den oönskade isolationen, i värsta fall en känsla av utanförskap så ohjälplig att inte ens mänsklig kontakt upplevs som tillräcklig. Du kan vara ensam mitt i en grupp, och du kan uppleva en känsla av samhörighet i faktisk ensamhet.

Jag har en vän, en otrolig anakronistisk drucken australiensisk jacobit, som undertog tre dygn, som i slutändan inte blev mer än 36 timmar, av sensorisk deprivation, i ett badrumsskjul på bakgården till hans antikvariat i Melbourne. Han täckte fönstrena med svart plast, slog av ljuset och satte sig i badkaret med en filt och en påse kokta ägg och bad en kollega låsa dörren med den stränga instruktionen att inte öppna på några villkor. Det tog inte mer än en timme innan han började vanka upp och ned ("You pace, up and down, there is nothing else, just pacing.") och knappt 24 sömnlösa aptitslösa timmar innan han trodde han hade blivit vansinnig. Ytterligare tolv timmar senare slog han ut ett fönster och gav upp.
The Pit of Despair eller The Well of Loneliness var forskaren Harry Harlows namn på tillståndet. Eller mer specifik på den lilla stålkammare i vilka han utförde experiment i ensamhet och isolering på infantila rhesus apor på 70-talet. Inte helt förvånande lämnade varenda apa buren i ett orörligt psykotiskt tillstånd och majoriteten återställdes aldrig till ett normalt tillstånd. Ursprungligen påbörjat som en studie i depression, visade dessa test istället på det grymt allmängiltiga behovet av kontakt och kärlek, och Harlow's apor växte upp till monster oförmögna till kontakt med andra varelser. De förblev apatiska och orörliga, svälte ihjäl sig och antingen ignorerade eller gnagde ihäl sin egen avkomma.
Om solitude har en självvald aspekt är kanske skammen i ensamheten (loneliness) det faktum att det gärna sammanknippas med ett uteslutande från omvärldens sida. Att vi inte passar in har också implikationen att omvärlden förskjutit oss. I Japan har fenomenent Hikikomori (översatt withdrawal, och applicerabart på både handlingen och aktören) på senare år uppmärksammats. En okänd siffra främst unga män väljer självvald isolering över det sociala trycket utanför hemmet. Det är en märklig paradox i att ersätta ensamheten i samhället med en självvald roll som enstöring, men det är samtidigt väldigt logiskt. Utanförskapet stärks av det egna valet, att förskjuta snarare än förskjutas. Således kommer de hem en dag, låser dörren på sitt rum för att inte komma ut igen, och kan så spendera år och årtionden mellan samma fyra väggar. De skapar sitt eget mikrokosmos, sin egen klocka och nattliga schema, snattar mat i köket när familjen sover, spelar tv-spel och surfar på nätet. Rummen igenkännliga genom bråten, rester av matförpackningar, travar av tv-spel och böcker och de återkommande knytnävsstora hålen i väggarna. En värld som begränsats till en armlängds avstånd från madrassen de sover på om dagarna. Tillsammans har de blivit Japans förlorade generation, unga seniga män, vars hår långsamt växer allt längre, vars hud sedan länge bleknat och blivit nästan transparent.
Givetvis handlar det i grund och botten om att hänga kvar vid en barndom som långsamt glider en ur händerna. En värld runt omkring en som just genom sin otroliga öppenhet så lätt förefaller stängd. Att sova i sin ungdoms sängkammare, i den smala enkelsängen från Ikea, under den grälla tapeten man valt som tonårig, och inse att den platsen varken känns tryggare eller bättre än någon annan säng utan snarare föder en känsla av rastlöshet och tillfällighet. Du har valet att klänga dig fast likt på ett sjunkande skepp och försvara den där sista utposten med ditt liv eller att resa dig och gå.
"Remember that you are a Goddess" sa min chef till mig innan jag åkte. "You sit on your pedistal and look down upon us mere mortals. Go. You can do anything you like." Och likt en best kommer jag krypande tillbaka.

PÅ TEMAT PERFEKTION

En vän till mig i Stockholm har en stol i sin lägenhet på vilken man inte bör sitta, på vilken man inte bör hänga av sig, eller lägga ifrån sig ens morgontidningen. En annan vän har ett månadsgammalt golv som knappt kan beträdas, en vackert matt sienna parkett i vardagsrummet, som vi klättrande undviker medan vi dricker kaffet över det stenlagda köksgolvet, innan vi i strumplästen slår oss ned i de utvalda möbler vars skyddade stolsben har placerats på det nya golvet. En tredje vän har haft en målare över till lägenheten för att med en fin liten pensel mycket långsamt fylla igen de små sprickorna i det svartmålade teglet på balkongen.

Det för mig ett ideal jag återvänder till, Sverige, ett perfekt land där även den billigaste och lägsta kulturen, sedan mitt senast besök har uppgraderats. MacDonalds på Södermalm har ersatt sina plaststolar och grälla estetik med softad belysning, blank metall och träpaneler. Till och med hyllorna på den lokal ICA butiken har fyllts upp med estetiskt korrekta förpackningar. Och Dagens Nyheters nätsida rankar varje vecka Stockholms bäst klädd efter läsarnas röster. Det är Hej Konsument för hela slanten. Det finns inte en identitet du inte kan återskapa med rätt attrialjer, inte en person på gatan du inte kan läsa i klädkoder. Varat är en konsumtionsvara. Vi kan räkna våra vänner på facebook, där vi kan namedroppa litterära referenser genom att lägga till den senaste filosofiapplicationen, det senaste frågeformuläret eller gruppen, och vi har vår musik prydligt ordnad i vår iPod vars singulära knapp är det moderna idealet. Var enda kvalité är mätbar och offentlig. Individualiteten är den nya grupptillhörigheten. Vi är alla outsiders. Vi är alla unika. Men bara i den mån det är acceptabelt och politiskt korrekt.
I mina ögon kommer Sverige för alltid att bli min personliga symbol för perfektionen, strängt, tillrättalagt och skrämmande vackert. Hårt knutet till ett gnagande behov av självförbättring och ett konsumistiskt erbjudande om möjligheten att uppnå perfektion. Jag upplever samma känslor som jag brukade inför min ungdoms skoltids mobbare, flickorna i min klass jag på en gång beundrade och skydde. Den där enastående yttre skönheten, de sociala grupperingarna där de mest banala uttryck fick mytologisk tyngd, och de ofelbara yttre attributen. Givetvis är jag medveten om att jag är ensam om att läsa in min egen felbarhet numer, och att lockelsen i att komma hem, är en lockelse om en annan möjlig identitet, en identitet med rötter i det materiella. Jag drömmer om mina bokhyllor och att fylla upp dem med de böcker jag sedan länge packat ner och spritt på vindar runt om stan, om att återuppta min skivsamling och en eklektisk samling små skira kaffekoppar, ett antikt skrivbord, kanske ett spritskåp och små erotiska viktorianska figuriner. Jag föreställer mig samlingar, en klädkammare, peruker, men inte någonsin föreställer jag mig vad jag gör medan jag rör mig genom dessa drömska korridorer.
Det pefekta saknar, till skillnad från sina språkliga jämlikar, (excellent, brillant...) superlativer. Det perfekta är alltid slutfört och färdigt, oföränderligt, och ojämförbart. Och dess uppnående är en stagnation. Däri den underliggande paradoxen: The greatest perfection is imperfection, som ursprungligt formulerad av Lucilio Vanini (c1585-c1619) ur iden om sann perfektion som något givande och aktivt, något vars perfektion föds i samverkan med omgivningen. Det perfekta liv jag föreställer mig är förutsägbart och tråkigt, mättat likt den tunga krämiga smaken av den sista chockladpralinen i asken, vars smak kväljande hänger kvar i gomslutet.
Iden om det perfekta följer en ganska slingrig väg genom historien, konsten, religionen och politiken: via den medeltida gudomliga perfektionen, och upplysningens tro på människan, samhället och naturens självständiga möjligheter till en modern misstro mot perfektionen där de estetiska ledorden blivit expressionism och orginalitet och den perfekta moraliska goda människan och samhället har blivit så komplex att hon tillslut blivit en omöjlighet. Frågan är inte längre om vi kan nå perfektion utan om perfektionen är något att sträva efter.

Det är med en viss lättnad jag ser kylan pina ansiktena under mellandagarna. Den okontrollerbara vinden som drar upp över Hornsgatan och spricker upp de röda ansiktena, som vanställer en kammad lugg, och lägger ett vått täcke av kondenserad andedräkt mot halsduken och de fjuniga överläpparna, de hårt sammanpressade ögonen och de fina penslade linjerna av våt mascara mot ögonlocken. Det är som att betrakta människor på stranden om sommaren i det ögonblick vågorna slår upp mot deras bleka sökande kroppar och den där barnsliga förvåningen och lättnaden spelar över deras ansikten då de för ett ögonblick glömmer att de är huvudakten på sin egen scen, åskådarnas sorl, hueeeeeeeeeee, och tystnaden som lägger sig över församlingen. Titta där! En människa! Och just då: Så ofelbar!

Helt apropå, kan man se Jurgen Leths Den Perfekte Menneske (The Perfect Human) från 1967, en ganska underbar kommentar på temat, på YouTube:Del 1 och Del 2