VARTSOMHELST, VADSOMHELST

Med samma nonchalant pragmatiska attityd som vår stenade unga taxichaufför i Lisabon, som på knackig engelska, uppbruten mellan de långa återhållna inandningarna och sekunden senare de hastiga utandningen av den uttunnade cannabisröken, förklarade att han kunde köra vart som helst, tonight, no charge, upplever jag ofta mitt skrivande. Han bar ett apostoliskt förnamn, jag sedan länge har glömt, men som fortfarande finns klottrat på en lapp med hans nummer jag sparat någonstans, och han likställde vårt behov av en taxi med ett behov av en resa snarare än ett mål. I drive you round, yeah? I show you town, free, free, no?... Skillnaden mellan vår specifika destination och det ideala Vartsomhelst, uppluckrad i den redan gryende morgonsolen och den tunga söta röken i den gula bilen. Och så körde ha runt, vår apostel, medan ena armen lutad ut genom det nedrullade fönstret och den andra antingen med den rullade cigaretten mot läppen eller förstrött utslängd över ratten, medan han beskrev det portugisiska försäkringssystemet och hans vänner, vars taxis upprepade gånger kvaddats, medan hans egen, noterade han endast tre. Och på motorhuven, i den grå smutsen hade någon tecknat med fingret, Clean Me, denna tingets sakliga begäran om upprättelse.

Och lite på samma sätt känns skrivandet idag, smutsigt, som om orden lämnar ett lager svart avgasdamm över fingertopparna. och lika öppet och kontrollöst som Lisabons bakgator och kaklade fasader. Det specifika likställt med det allmänna. Något detsamma som vadsomhelst. Och det uttalade som en begynnande förkylning som skaver i strupen. Tangentbordet grinar illa. Vad är det du har sagt? En oro över det antecknade, som om det innehåller något jag undgått att se, som spänner ut sig över pappret när jag har slutat läsa. (Inte helt olik de sk Golems som figurerar i judisk folklore, dessa ofärdiga tallösa och viljelösa varelse som reser sig ur rabbins besvärjelser, skapade ur lera, sand och grus och som omintetgörs först sedan den första bokstaven i Emet, Guds Sanning, strukits ut från varelsens panna, lämnande bokstäverna Met, död.)
Det är alltid de mest grundläggande mänskliga rörelsemönstren som tycks kompliceras först, förmågan att gå, förmågan att tala, precisionsförmågan, att sitta och stirra in i den vita skärmen och omöjligt kunna förstå hur man ska kunna säga något alls. Hur man fysiskt ska kunna närma sig tangenterna. Jag väntar fortfarande på att J ska vända sig till mig i soffan och nästan förebrående peka på gårdagens inlägg: "lilla pappa, med vit page och toppluva, urgröpta tandlösa kindhålor och ögon som våldsamt for fram och åter över rummet", vem är det du talar om? och med vilken rätt? jag känner igen som passar in på den där beskrivningen! Liksom min mamma, varje gång jag samtalar med henne skrattande utropar "men det ju jag det där", "det är ju mig du skriver om, mina stolar, mitt nylagda golv!" Och den gnagande ångesten över att någon en dag ska promenera in på bokhandeln och så igenkännande skaka hand med D, be honom korka upp den billiga cidern och skandera de grövsta limericks, There once was a bishop from Birmingham, who buggered young boys whilst confirming'em... Tro inte att jag har något annat än fiktioner att komma med. För processen kan liknas vid att mala korv, kon bär få likheter med köttfärsen. Och så sveper tystnaden in som dimman från Leith Docks, kall fuktig och dämpande. Och det enda tangenter som verkligen ger med sig, som skamlöst kan användas, tandlöst flinande, står att hämta i Witold Gombrowicz dagböcker. Det fyra första inläggen av den första dagboken, sida ett:

Måndag

Jag

Tisdag

Jag

Onsdag

Jag

Torsdag

Jag

KULTURELLT VANSINNE

Att lyssna på ett gräl mellan en inbiten skottsk kommunist och en ännu mer inbiten ortodox kristen är som att lyssna på två varuhusförsäljare som försöker sälja varandra sina konkurrerande varor. Det var mitt första möte med J's halvbror och far. Hans lilla pappa, med vit page och toppluva, urgröpta tandlösa kindhålor och ögon som våldsamt for fram och åter över rummet, nästan skakande av rörelse, som om sanningen låg serverad och uppskuren på det lilla soffbordet mellan oss och världen i ett kast skulle kunna bli en bättre plats. Och mitt emot honom, P, vars vinda bruna ögon stundvis sjönk tillbaka i skallen, blind för omgivningen och bokstavligen betraktade den mjuka suddiga punkten vid näsfästet, och vars oavbrutna meningar var upprepningar av ett mycket enkelt budskap i tre ord: Gud, Jesus, Helvetet. Jag minns den överhängande passionen som fick varje felvalt ord att vibrera likt en ostämd sträng, på gränsen till desperationen. Och den fina balansen mellan realism och surrealism som långsamt tippade när P plötsligt började gråta, med huvudet sänkt mot knäskålarna, och modern vaggande började muttra shut up, shut up, shut up. Och den svenska artigheten, som är så fintvättat förnuftig och sund, att den i dessa stunder klättrar upp genom halsen och tränger sig upp genom gommen och rullar ut som en knytnävsstor sten över trasmattan: "Tack så hemskt mycket för teet, men..."

D. brukar kunna beskriva den inombordes dynamiken i alla grupper av tre genom att utpeka vem som är Alice, vem som är the March Hare, och vem som är The Hatter. (Hattmakare som faktiskt blev vansinniga under 17- och 1800 talet av kvicksilverpreparaten i hattmakeriet då metallen, som kunde absorberas genom huden, i de mest extrema fallen ledde till Korsakoff's syndrom, en form av minnesförlust). Alice, den förbryllade åskådaren, är de gånger jag besöker D's hem uteslutande min roll, medan D. av förklarliga skäl alltid är the Hatter, och C, hans fru, den galna side-kicken, haren. De gånger en fjärde person gör entre, ömsom bordern collien, ömsom D's son, reduceras han omeddelbart till the Dormouse, för att upprätthålla den Carollska balansen, tyst foglig och lika lite en del av det vansinniga spelet som han är dess åskådare. Och så snurrar den vansinniga karusellen på, och vi stannar ibland upp, rusar runt den klapprande metallen för att rida nästa figur i Underlandet. Jag lämnar sällan Alice, endast i sammanhang om två kryper jag försiktigt in i harens skinn och transformes än mer sällan, men i mitt rätta element, till the Hatter.

Med det Carollska perspektivet på sociala sammanslutningar är det vansinniga normen, och i allt större utsträckning kan samtalspartnerns mentala instabilitet understrykas. Och ganska snart framstår de flesta i sitt fullblommade vansinne och när jag och J, som man plockar bladen av sommarblommor, försöker peka ut våra stabila vänner kan resultatet räknas på handens ena fingrar. Etiketten är relativ, och ordets ursprungliga betydelse i detta fall utsträckt i den moderna prokrustesbädden, innefattande ordets bredare icke-patologiska betydelse (omfattande nästan allt som inte faller inom det omöjligt smala "normala"). I antikvariatet är det en ganska vedertagen människosyn, något vi anställda inte sticker under stol med utan snarare skämtsamt omfamnat som en slags utanförskapets identitet. D. har till och med periodvis låtit signalera vårt behov av omsorg och särbehandling att sätta upp en inte helt politiskt korrekt skylt på fönstret till ytterdörren med texten: "I RUN A BUSINESS THAT PROVIDES A SHELTERED WORK SITUATION FOR HIGHLY INTELLIGENT; BUT PSYCHOLOGICALLY VUNERABLE PEOPLE." Adresserat till stadskontoret och icke namngivna statliga mobbare. Vi har också intrett ett ljusrum, en kvadratmeters garderob med två stolar, för anställda med seasonal affective depression, komplett med folie-klädda väggar, och ett trettiotal nakna energisparande glödlampor. (Som nästan omedelbart, likt alla ytor i ett för litet antikvariat, har översvämmats av sopsäckar, efter ett misslyckat försök till sopsortering, bokkartonger, och hyllplan av familjebiblar i skinn.)

J's ovan nämnda far, hade i den initiella fasen av vår förhållande, drömmar om Sverige. Med fingrarna kramade i varandra, på detta så expressivt oroliga sätt som bara J's fantastiske far kan, nämnde han detta för sin son. "I've seen it" sa han. "And they're mad, all of them." Han skakade på huvudet och fortsatte med sin glasklara Brighton accent: "You can't tell, but they're crazy, in here." Han knäppte på tinningen. Det är en ömhetsbetygelse mer än något annat. Ett erkännande av den svenska folksjälen, som rycks upp med rötterna före, de sega slingrande envisa grenverket, som grävt sig djupare än lagom-beteendet och Ikea, än smaklös herrgårdsost och hej konsument. (Så snittas det långsamt upp och undersöks. En fintecknat träsnitt från artonhundratalet, senare handkolorerat i brunt, grönt, mjölkvitt och betonggrått. Exampel 1 Figur 1: Det svenska vansinnet. Exempel 1 Figur 2: Tvärsnitt av främre cortexet. Det fina membranets sjuka punkt utpekad i Fig. 3. Notera den flakande blicken när det penetreras, den lätta rodnaden och den artiga nekandet av smärta. Denna så skyddade punkt som fläks ut som en lök under kniven, en liknelse D gärna använder, eftersom löken är en växt vars lager, när de långsamt plockas isär, i slutet öppnar sig till ingenting, utan kärna.)

Det socialt accepterade vansinnet, (jag har alltid haft en förkärlek för den engelska terminologin, som i större utsträckning uttrycker begreppens dubbla mening; mad, insane, crazy; som samtidigt betecknar ett sjukdomstillstånd och ett uttryck för gränslöshet, entusiasm, ohämmad vildhet och brinnande dåraktigt intresse, beteckningar som med måtta uttrycker vår så splittrade ide om vansinnet, den kreativa plågade konstnärsdåren och den potentiellt sjuke psykopaten i en och samma kropp.) ter sig plötsligt lika kulturellt betingat som det faktum att britterna behåller skorna på inomhus medan svenskarna tar av dem. I Sverige gror vi de introverta aspekterna, självtvivlet, självhatet, depressionen, den sociala fobin, ångesten, de överväldigande prestationskraven och mindervärldeskomplexen. Och vi sitter och ruvar i ensamhet på våra gyllene ägg. Medan skottarna basunerar sina problem, stoltserar med eccentriskheten, lider av vanföreställningar, aggressionsproblem, alkoholproblem, och storhetsvansinne, och självhat, depression, ångest och mindervärdeskomplex, som man skriker ut över gatan, slår sönder lägenheten för, dricker sig redlös över, eller orerar om i timmar.

I stunder av självinsikt tycks den så nära och gripbar att den nästan irriterar blickfånget, svenskheten, som stod den skriven i en fauna över Europa. Och det sträcker sig en enorm navelsträng efter exilsvenskarna och vi stannar upp när vi möts och tittar på varandra och nickar och vet precis vilka vi är. Vi kan varandra in på den minsta beståndsdelen, vi kan läsa sömmarna i tyget, dialekten, frisyren och det svarta glasartade djupet i pupillen. Och varje ord är knutet till ändlösa historier, teveprogram, moden, datum, platser och minnen som glasklart radar upp sina punkter mellan vilka ritas upp en oändlig betydelse. För ögonblick framstår ni som mina syskon, tysta, blyga, varsamt kalkulerande situationen; privata, plågade och allvarliga; ironiska, vackra och självmedvetna: mina vänner! Och vi tycks så identiska i vår gemensamma frånvaro att hela min person den där sekunden omintetgörs och den gamla western talesättet, This city isn't big enough for the two of us, plötsligt känns allt för sant. Vi är lika generade över att mötas som om vi stirrat in i vår egen spegelbild. Vi normalt så oförlikligt olika, plötsligt identiska. Och det brittiska, det skottska är ogenomträngligt, detta hav av emu-teve, av marmite på färdigskivad vit Hovis, av nakna fötter mot heltäckningsmattan, tesco value, dundrande tvättmaskiner från 70-talet som läcker ner till grannen, av långsträckta hedar, jakobiter, deepfried marsbars, av Cat Deeley, superdrugs nagellack, Sex Pistols och Scott och Burns, av sopstrejker, tuna melt och Ivor Cutler. Av ragies, loonies, nutters and hatters. Det är som en film som rullar förbi. Tvådimentionella föremål. Och sverige, svenskheten suger tag om fotsulorna som tjock lera. Jag har inte en aning om vad det är. Och lika snabbt som det har passerat, samma ögonblick som min medsvensk fortsatt förbi mig, har klarheten upplösts. Svenskhet; humbug.

Addendum: (Givetvis kan denna klargörande fauna över Sverige liksom andra sanningar hittas online. I Times artikel från juli 1964 kan vi läsa om lunchtimmarna då, "heliotropic beauties stand on every sidewalk with closed eyes and hiked skirts, "mooning at the sun," as the Swedes say." Svensk sommar. "It is the season when northerners finally shuck "winter sickness" and speak soulfully of the Good Life. Above all, the good life of summer is for the young. Graduating high school students, wearing old-fashioned visored caps, swarm through the cities celebrating their freedom. Stockholm's pimply raggare, teenage rowdies who drive battered U.S. cars, roar up the Kungs-gatan, stop to pick up a nymphet, then roar off again." Givetvis är det också vad J minns när jag frågar, ett program från bbc's motsvarighet till utbilningsradion, 1959, och en liten man i svarta solglasögon går genom ett soligt Stockholm och förklarar hur svenskarna om sommaren "moonar" solen, de står där blundande och vilar med ansiktena mot himlen. "After the cold winter months, the swedes welcome..." etc.)

"SLEEP, THOSE LITTLE SLICES OF DEATH; OH HOW I LOATHE THEM"

Jag vaknar ur en dröm om en packning skor och böcker jag bär runt på en båt; en social sammankomst med barndomsvänner där någons aristokratiska föräldrar ber mig ta av mina högklackade stövlar eftersom jag kommer repa det nylagda golvet. De ber mig upprepade gånger som om de varken hör eller ser mig. "Charles, hon kommer att repa golvet, det här går inte för sig." "Elsa, du får be henne ta av de där skorna." "Charles, golvet är nylagt." "Minsann om de där billiga klackarna inte kommer göra skada, någon måste säga till flickan." När jag avlägsnar skorna är de plötsligt fler än jag kan hålla reda på, och de sprids ut bland den främmande familjens ägodelar, i bokhyllor, plastpåsar, vid dörren, bredvid någon annans par skor och jag försöker förtvivlat hålla ordning på dem. Någon har redan börjat tömma mina böcker ur ryggsäcken, trasiga läderband som de lägger ifrån sig på stolar, soffor, hyllor och golv. Jag försöker samla ihop dem, men omedelbart då jag släpper dem ur händerna försvinner de i mångfalden. Och mina händer fastnar i mitt eget midjelånga hår som jag släppt ut och långsamt kammar med fingertopparna.

Uppvaknandet, känslan av att ha klivit över en tröskel, och minnet som långsamt sipprar ut likt spillt vatten över kudden. Den hypnopompiska förvirringen, fingrarna i J's svettiga nackhår, och de första orden redan dränkta i överflödet av intryck, dagen som redan slagit in likt en stormvåg mot fönsterrutan. Ljuden av ett samtal som pågår utanför fönstret, som skvalpar runt i det ebbande vattnet. Morgon. I den grekiska mytologin rann glömskans flod Lethe förbi sömnen, Hynos' grotta, där han sov på en bädd omgiven av vallmo, övervakad av drömmens hantverkare, Morpheus. Hypnos var också tvilling med döden, Thanatos, den drömlösa eviga sömnen. De båda tvillingarna lockar med sin kolsvarta avgrundslösa göl, det kroppslösa, det oförutsägbara och den totala ensamheten. Aldrig är vi väl så privata som då vi sover, vilket kanske är varför uppvaknandet också efter snart fyra års förhållande fortfarande är en smula genant och tanken på att bli studerad i sömnen överväldigande skrämmande. (Jag minns ett filmklipp från en familjevideo i vilken mina föräldrar går genom barndomslägenhetens nedsläckta rum, viskande, och filmar mina bröder medan de sover i sin våningssäng, det märkliga svartgröna nattljuset och deras uttryckslösa slappa ansikten, som får dem påminna om främmande varelser. Vi såg filmen lång senare och som en häftig våg ur det förflutna drog de där sekundkorta bilderna fram en dold värld som aldrig funnits för oss barn, världen som pågick när vi inte deltog, föräldrarnas fnitter och deras utskildhet, deras vakna timmar. Det solipsistiska barndomssinnet som länge fick mig att föreställa mig rummen frysta sedan jag lämnat dem, med karaktärerna avbrutna mitt i rörelse, banala skulpturer ur vardagslivet jag var dömd att aldrig hinna ikapp.)

Tillståndet mellan uppvaknande och sömn eller insomnande och sömn är sammanbundet med märkliga neurologiska element. Jag vaknar med en känsla av att tömmas, som om min kropps inre är på väg att rinna ur mig, likt en ruttnande mussla som skurits loss och sipprar ut mellan glipan i skalet. Det finns människor som upplever en känsla av att huvudet exploderar i sömnen efter ett genomträngande ringande ljud i deras eget huvud. Andra vaknar i ett tillstånd av sömnförlamning, och ligger vanmäktiga utan att kunna vare sig tala eller röra sig, jagande av hallucinationer som hänger kvar från nattens drömmar. Andra erfar en hypnogogisk macrosomatognosia, mer känt som The Alice in Wonderland syndrome, känslan av att delar eller hela kroppen växer till abnorm storlek (bilden intill tagen från the Migraine Art Competition, den åtföljande känslan beskriven av konstnären: "My head seemed very large and situated near the ceiling, looking down on a tiny body on the bed. The head was always connected with the body but somehow remote from it. It felt as if I was looking through a telescope the wrong way round.") Den plötsliga känslan av att tungan sväller upp likt en ballong i munhålan eller att fingrarna sträcker ut sig likt strängarna i ett instrument genom rummet. Våra kroppsliga dimensioner är ett sådant mänskligt postulat att det är som om världen rämnar när de undermineras. The Guardian har en artikel om att leva med Alice i Underlandet syndromet. Författaren beskriver hur det hela började med att hans fot en dag började sjunka genom mattan och hur han sedan långsamt drogs allt djupare in i en värld av golv som kurvade sig, stolar som växte runt honom, känslan av att gå som på tvättsvampar, att se en bil på väg mot honom och omöjligt kunna avgöra dess storlek, avstånd eller hastighet. Som om världen långsamt smälter runt omkring en.

Som barn och tonåring led jag, relativt sällan men återkommande, av migrän. Jag minns känslan av världen som plötsligt förvreds inför ögonen. Som om skvalet av omvärlden plötsligt tryckte sig lite närmare och övermäktigt började susa genom mitt huvud, och omgivningen tycktes krakelera och intrycken likt en kubistisk tavla byta plats, störda av vita brinnande fläckar. Själva huvudvärken var egentligen alltid mindre störande, liksom molande likt ett rivjärn mot pannloben, istället var det det krypande tunnelseendet som skrämde mig. De ansiktslösa kroppar som rörde sig runt mig och texten på pappret, som alltid var mitt testområde, som började röra sig likt myror, den andra bokstaven i ordet alltid utplånad och jakten på den bland de blinkande svartvita krumelurerna. "T..s..e lllttlll s...l...i...c...e... of ...e...e...t...t; oh, h..w l...o...th...em." Varpå händerna och kroppen började skaka och pigmentet sögs tillbaka in i kroppens centrum. Det var som en svulst i huvudet som skulle drivas ut. Tickande, brusande, susande, brinnande, kaleidoskopisk. Som långsamt banade väg genom de iskalla hjärngångarna, och som kläcktes ut över toalettstolen efter en timmes värkar. Inte helt olik min paniska skräck för bränder som sexåring upplöstes sjukdomen nästan omedelbart sedan den erkänts av mina föräldrar och vi besökte huvudläkaren till den neurologiska avdelningen på Huddinge Sjukhus, en vän till mammas pojkvän, och nu reducerad i mitt minne till en arketypisk läkare, femtio år, man, skäggig, med djup röst och en medicinsk syn på människokroppen, som la min fot tillrätta i sin hand, likt en hantverkare en såg eller en skruvmejsel, och som oförsiktigt stack undersidan av bläckpennan han burit i den vita rockfickan mot fotvalvet och drog den upp mot tårna. "Vore du psykopat skulle du sakna den här reflexen." Han var uttråkad. Hans medicinska intresse i mig, kunde liknas vid en glasblåsares intresse för en plastmugg.

Migränkonst är inte helt olik abstrakt konst. Den första kända medicinska migräntavlan från 1845 av Christian Georg Theodor Ruete är ett runt zigzagmönster. Och när Jean Marie Charcot, Neurosens Napoleon, lät rita migränens visuella drag 1888 är tavlan ett modernistiskt furstlingsverk. Charcot's Illustration of Scintillating Scotoma nedan. (Sedan dess har det ju blivit lite av en trend att finna stora konstnärers neurologiska problem, och Van Gogh, Seurat och Dali har alla studerats ur ett migränoid perspektiv. Picassos kubism, trots att konstnären själv deklarerat sitt neurologiska välmående, givetvis urtypen för migränens abstraktioner av verkligheten.) Oliver Sacks har en enastående artikel i The New York Times kring migränaurans olika mönster. Han förklarar sin egen migrän som ett mönster av trädkronor som grenar ut sig inför hans ögon men beskriver också andra återkommande mönster, orientaliska mattor, sataniska mönster av miniatyrdöskallar, geometriska mönster, mosaiker, vars roll i den männskliga bildminnet är nästan arketypisk och universell. "There seems to have been, throughout human history, a need to externalize, to make art from these internal experiences, from the decorative motifs of perhistoric cave paintings to the psychedelic art of the 1960s." Och han ställer frågan: "Do the arabesques in our own minds, built into our own brain organization, provide us with our first intimations of geomentry, of formal beauty?"

Och så har natten redan gjort sitt inträde, efter en dag av oupphörligt skrivande. Kroppen utslängd över den geometriska eldfärgade sofföverkastet, benen tunga under bordet, och skorna uppradade i garderoben. Middagen glömd och morgonens kaffekopp stjälpt på golvet, med sitt motiv av Moses som leder sitt folk genom det delade havet och den humoristiska undertexten: What do you mean its a bit muddy!? Det är som om det bubblar under träplankorna i golvet. Eller är det kranen som står på. Jag är i alla fall tillslut klarvaken.

ANAGRAMMATISKT FÖRFALL

Regnet har tillslut brutit genom. På ett par sekunder har himlen gått från granitblått, till mjukt askgrått och ögonblicket senare bländar det vita förmiddagsljuset genom de uppskurna fönsterglasen. Taket till den övergivna byggnade vägg i vägg med oss bångnar av tyngden. De bleka spegellika pölarna likt bottenlösa hål, låter de sista molnen glida förbi över den krusade ytan. En fiskmås plockar torsdagsnattens våta fish and chips från gatan. De rika kvarterens privilegierade svarta sopsäckar sitter hopsjunkna kring lyktstolparna. Och så har natten redan börjat dra in, som en skugga som lägger sig över det vita ljuset och regnet bryter sig löst och krafsar som torkar ris mot fönsterrutorna. Skottsk väder är lika oberäkneligt som de skottska brevbärarna, som dyker upp allt mellan åtta och två, ringer på dörrklockan eller slänger posten under farstudörren eller likt Mussleburgh skandalen för ett par månader sedan, av leda och fetma, samlar decemberpaketen i tvårummaren, låter traven växa tills den blir övermäktig. Varje natt viskar J att det är en storm på väg in, och varje morgon när dörrklockan ringer griper jag halvsovande tag i hans hand och håller fast honom, man vet aldrig vem det kan vara... En ny paranoia jag odlat sedan flytten, efter en serie besök av olika instutioner. Oftast hyresagenten vars kostymklädda män ordlöst vandrar genom våra rum med block och penna, inte sällan åtföljda av en trettioårig kvinna i snäv pencil-kjol, högklackade skor och slingat hår. De talar sinsemellan och nickar mot oss men inte så mycket som hälsar. Eller brandmännen som kom in och installerade vårt brandlarm och lät oss fylla i en serie papper: do you smoke in bed? do you light candles? do you love eachother? howdoyoudo? grova kraftiga händer och bred leith accent. Eller de män från stadsförvaltningen som satt en halvtimme på vår soffa och stirrade på J's elektronrör som står uppställda likt genomskinliga Tove Jansson figurer på spisenkransen. "What are those things?" Allt för många har fått elektronrörens mjuka ljudkurva förklarad, hur det fulla spektrumet av ljudvågorna kan passera genom de små upplysta rören, till skillnad från dagens transistorer som obarmhärtigt kapar de högsta och lägsta tonerna. Det händer att jag packar samman mina saker inför liknande besök när de byråkratiskt annonseras i förväg, eftersom jag heller förblir en lägenhetens skugga och min namn fattas på hyreskontraktet. Jag tömmer tvättlinan på kvinnliga underkläder, stoppar tandborsten i badrumsskåpet och ställer samtliga par skor i garderoben, rafsar sminket från sminkbordet i dess översta låda. Efter tre och ett halvt år utomlands kan jag fortfarande samla de flesta av min ägodelar i en resväska och flytta med taxi. Detta lilla svenska microkosmos i handväskan, den ransonerade kaviartuben i kylskåpet, den svenska ordboken, och min skivsamling, som min kära mor så ömsint bar över, och som jag letar genom efter allt för många år med en känsla av distans och sentimentalitet; hur ska jag lyssna på det här? Liksom de porslinskoppar jag en gång packat undan och som också flyttats över och rullats ut ur tre år gamla DN, symbolisk krossade efter flygresan, 50-tals serviser, sprött vinglas på grönfot; vad tänkte jag? Det är ju ändå bara glas. De där beståndsdelarna i ens materiella entourage som långsamt förminskas, tills man rör sig, efterföljd av endast en smutsig kaffekopp, en nedbiten tandborste, datorn och den genant ostyriga garderoben. Nickade åt de passerande som bullrande efterföljs av ett ekipage av memorabilia, vindslådor av dammiga minnen, skräniga antika möbler, bilar, pryd modern konst och oupphörligt tjattrande teveapparater. Gatorna förvridna av oväsendet. Ändå verkar det förflutna somliga dagar hänga i klasar om morgonen, färska, söta, med fukten droppande över den rynkiga morgonhuden. Älskade hem. Kära vänner. Någon har skickat ett mail, men så mycket troligare flera mail. Brev som omedelbart måste besvaras innan de många uppmaningarna väller in. Nu har jag inte hört av dig på länge. Den verkliga hypergrafin överhängande, skriver före frukost, före påklädnad, före tandborstning, tills orden rör sig blinda över skärmen. Denna så konkreta kommunikation som just därför är så dömd att misstolkas. Alla dessa brev som måste skickas. Och som glöms och förvrids i minnet. Vad skrev jag? Thank you for being so lovely. Eller var det kanske A Darling. Thank you for being a Darling. Så sentimentalt. Det skulle jag inte skrivit. l-o-v-e-l-y... Be loony, a fleshy vigour knot. Be a young foreskin, holy volt. abeef ghi kll nnooo or stuvyy. Oh, hur kunde jag...

Oh Sverige (grieves) fosterland - forestland - far old nest - laden frost - salter fond - adorn felt - star fondle - art enfolds

...and self rot...

ECHEC!

(En storm är påväg in. Vinden så kraftig att den lägger sig som en hand över läpparna och tvingar de sista flanörerna i mörkret att vända bort ansiktet för att kunna andas. Sopinsamlingarna ligger utstjälpta över gatorna och hyresagenternas träskyltar blåser av fasaderna. Väggarna i lägenheten knakar och knäpper. Och vinden som slår upp från kanalen dundrar mot köksglaset och får rutorna att slå mot fönsterkarmarna. Det låter som dov bordunton eller en svagt rasslande cymbal. Regnet är överhängande. En natt jag kan föreställa mig inte helt olik den regniga juninatt då Mary Godwin, Percy Shelley, Lord Byron och hans läkare utlyste sin litterära tävling i villa Diodati. Tvärs över gatan i det sällan nedsläckta fönstret på tredje våningen, en kvinnans profil, som orörlig i timtal, plötsligt framstår som en docka. Och därför, inatt, Turken och den gotisk-romantiska iden om det mekaniska livet:)

"Among all these prodigies of mechanism, there are, undoubtedly, some which excite admiration by the skilfullness of the deception only. We will mention one of them: The famous chess-player which made so much noise in 1783."

The Book of Illustrus Mechanics of Europe and America, Edouard Foucaud, p 88.

Man kallade honom Turken, Wolfgang von Kempelens schackspelande maskin som 1770 avtäcktes i det österrikiska slottet Shönbrunn. Klädd i turban ("query: Why are all automatons dressed in turbans?" som New Mirrors korrespondent skulle utropa 1843) och turkisk dräkt, svart skägg och grå ögon, traditionellt påminnande om en orientalisk magiker, mötte han sina motspelare över det mystiska schackkabinett mot vilket han satt lutad. Han var en stum uttryckslös motspelare som ibland skakade på huvudet med träögon som rullade i ögonhålorna. Men han lär ändå ha vunnit majoriteten av matcherna till publikens fascination och förvåning. Den schackspelande turken.

Edgar Allen Poe skulle komma att skriva den mest kända skildringen av maskinen, från en av dess uppvisningar i staterna under den affärsmässige ägaren Mälzel 1836. Efter en lång utläggning om den "rena maskinens" underverk och schackspelets oberäknelighet beskriver han träfiguren: "A figure seen habited as a Turk, and seated, with its legs crossed, at a large box apperently of maple wood, which serves it as a table. (...) The right arm of the Chess-player is extended at full length before him, at right angles with his body, and lying in an apparent care-less position, by the side of the board. The back of the hand is upwards. (...) The left arm is bent at the elbow and in the left hand is a pipe." Vetenskapligt registrerar han lådans storlek och form, dess rörlighet och position i rummet och fortsätter med att beskriva Mälzels uppvisning av det inre maskineriet: "Mälzel now informs the company that he will disclose to their view the mechanism of the machine. Taking from his pocket a bunch of keys he unlocks with one of them the door marked 1 and throws the cupboard fully open to the inspection of all present. Its whole interior is filled with wheels, pinions, levels and other machinery, crowded very closely together so that the eye can penetrate but little distance into the mass." På samma rituella vis fortsätter Mälzel uppvisningen av låda två och tre och låter ett stearinljus genomlysa maskineriet för att påvisa dess brist på hemligheter. När maskinen så börjar spela gör han det enlig Poe med vänster hand i en rät vinkel, armen höjd över brädet och sedan sänkt, och fingrarna greppande om pjäsen. Maskineriets kuggar kan höras knäppande genom trät i lådan. Träansiktet är uttrycksfullare än förväntat: "During the progress of the game, the figure now and then rolls its eyes, as if surveying the board, moves its head, and pronounces the words Echec when necessary. If a false move should be made, he raps briskly on the box with the fingers of his right hand, shakes his head roughly, and replacing the pieces falsely moved, in its former situation, assumes the next move himself. Upon beating the game, he waves his head with an air of triumph, looks around complacently upon the spectators..."

Turkens skapare, Kempelen själv, skulle komma att känna allt större motvilja för maskin efter dess första triumferande uppvisning, refererande till den som en bagatell, en simpel maskin. När partier efterfrågades på hoven och bland aristokratin, hävdade han ofta att automatan var under reparation. Under dess första decennie uppträdde Turken inte mer än två gånger och vid tillfälle lät Kempelen helt nedmontera maskineriet, för att sedan åter bygga upp den och motvilligt låta den turnera Europas hov, från Paris, till London, till Leipzig, och Potsdam. Efter sin skapares död övertogs Turken av Mälzel, en tysk musiker med en mindre samling mekaniska dockor, som förfinade mekanismen och installerade en ljudlåda med vilken turken istället för att nicka kunde deklarera sin triumf med det slående Echec! Mälzel och hans nya docka fortsatte turnera hoven, spelande partier med det tidiga artonhundra talets historiska storheter. 1809 slog Turken Napoleon Bonaparte. Partiet spelades på två separata bord, med Mälzel springande av och åter, representerande motspelarens schackdrag på de två brädena. Napoleon lär ha inlett med ett felaktigt drag, varpå turken skakande huvudet flyttat den felaktiga pjäsen till dess rätta plats. När Bonaparte sedan upprepat draget, svarade träfiguren med att ta pjäsen av brädet. Den tredje gången Bonaparte försökte fuska, lät automatan träarmen svepa våldsamt över brädet, och slog ut pjäserna över bordet. Kejsare var road.

Turkens historia kom att få ett abrupt slut efter en sista triumferande tour runt America och Kuba då Mälzel avled på fartyget från Havanna. Dömd att överleva sin ägare, men utan ägare värdelös, kom han att hamna i ett dammigt hörn av det kinesiska museumet i Philadelphia där han uttryckslöst passerade sina sista dagar och tillslut 1854 förtärades i branden som förstörde byggnaden. Hans lär ha viskat sina första och sista ord genom lågorna medan det torra trät sprack upp i elden, Echec, Echec. Och med hans bortgång blev också den hemlighet han burit uppenbarad. Till skillnad från Vaucanson's ätande och skitande anka, som 1739 var hovens mest uppmärksammade automata, var Turkens mysterium inte den rena mekanikens och Kempelen var aldrig den moderna Prometeus han önskat. Den artikel som så tidigt som 1785 i Paris hävdade att i turkens center satt en liten dvärg och styrde hans rörelser hade inte helt misstagit sig. Inte heller den herr Freyere, som 1789 hävdade att en mycket smal och kort pojke kunde ligga utsträckt i lådan under bordsytan var helt på villovägar. I Turkens kabinett satt mycket riktigt en köttslig spelare; i människans kärna, alltid människan. På ett rörligt säte i de bakre delarna av kabinettet kunde spelaren glida fram och åter medan dörrarna till skåpet öppnades för åskådarna. Ett magnetisk bräde speglade dragen uppepå kabinettet och en hålskiva med spelpjäser var kopplad till Turkens arm. Den dolde spelaren kunde också spela upp de klockverksljud som cementerade illusionen samt kontrollera dockans ögon och huvud.

Det är märkligt hur fascinationen för det artificiella livet, lika utbredd på 1800-talet, industrialismen och maskinens era, som idag, ofta bygger på idén att den mänskliga maskinen kan påvisa bättre vad detta att vara människa innebär, än en människa själv. Som om vi kan fånga vår egen kärna endast i antiteser. Genom att skapa vår exakta kopia och nåla fast vad som fattas den kan vi hitta vårt eget innersta element. Lustigt nog är den avslöjande skillnaden mellan människa och docka ofta den mänskliga felbarheten. När Poe tvivlar över Turkens rena mekanik är det automatans slumpmässighet som förbryllar honom. Och när WB Yeats låter dockorna i dockmakarnas hus tala i sin dikt The Dolls beklagar det retligt vaggan och det skrikande barnet i den: "The man and the woman bring, hither, to our disgrace, a filthy and noisy thing." Hur kan ett skrikande, skitande, rödmosigt barn överträffa porslinsdockans matta hud, blanka klara ögon, och följsamma ro? Och dockmakarens hustru lutar sig mot sin makes stol och böjer sig fram och viskar i hans öra: "My dear, my dear, o dear, it was an accident."
ETA Hoffmans Olimpia, litteraturens kanske främsta automata, ur Sandmannen från 1816, följer samma tema. Olimpias hemlighet, i motsats till Turkens, är inte en docka med en mänsklig kärna utan istället en docka förklädd till människa. En tyst liten fröken, enastående pianist, blankögd och getingsmal, kommunicerade med världen och sin passionerade älskare uteslutande med orden Ach Ach och Goodnight Dear och med ovanan att nysa för att dölja ljudet av sitt mekaniska hjärta. Avslöjandet av hennes identitet i novellens slut kastar mörka skuggor i stadens salonger, likt sur fukt över de tapetserade väggarna, det plötsliga tvivlet av personen mitt emot dig vid bordet:

"The history of this automaton had sunk deeply into their souls, and an absurd mistrust of human figures began to prevail. Several lovers, in order to be fully convinced that they were not paying court to a wooden puppet, required that their mistress should sing and dance a little out of time, should embroider or knit or play with her little pug when being read to, but above all things else that she should do something more than merely listen - that she should frequently speak in such a way as to really show that her words presupposed as a condition some thinking and feeling. (...) At the tea-gatherings everybody, in order to ward off suspicion, yawned to an incredible extent and never sneezed."

(Helt visst också ett uns samhällskritik. I grund och botten är vi ju alla automatoner.)

DEN LOKALE FRÄLSAREN OCH SEDEMERA TVIVLAREN

En vän till mig, F, hade en fas för länge sedan då han föreställde sig själv som Jesus. Han hade fridens gåva. Lite som en cykelreparatör förklarar han. Någon gång passerade han ett grälande par i en korridor och promenerade försynt upp till dem, extatisk av sin förmåga att hela, lutade sig mot väggen ett par meter därifrån, och med cykelreparatören i åminne, så pragmatiskt, spred han ro. Av en eller en annan anledning slutade paret skrika åt varandra, och fortsatte vidare. Post hoc ergo procto hoc. Efter detta, alltså på grund av detta, logikens sköna misstolkningar. (Hur poetiskt har inte felaktiga syllogismer alltid klingat, detta logiska sammanbindande av två oförenliga punkter. Stenar kan inte flyga. Människan kan inte flyga. Människan är en sten.)
F har annars med åren avlagt Jesus och höjt Bibelns tvivlare till sina favoriter. Tomas, mannen som ogenerat sticker handen i Jesus öppna sår, empirisk sökande sanningen. Denna så fysiskt köttsliga aspekt av frälsaren. Inte helt olik F själv, som på begäran gärna drar upp skjortan och visar upp sitt sneda blindtarmsärr, refererande till dess bakgrund som Operationen, och som, om du frågar, låter dig sträcka ut fingrarna och stryka över den vaxartade maskan i huden. "Unless I see the nail marks in his hands and put my finger where the nails were, and put my hand into his side, I will not believe it." (John 20:24-25 NIV) En vecka senare, trots den låsta dörren, kommer Jesus till apostlarna och säger till Thomas: "Put your finger here; see my hands. Reach out your hand and put it into my side. Stop doubting and believe." Och Thomas svarar: "My Lord and my God!" (John 20:26-28) Huruvida Thomas rörde Jesus lämnas i dunkel. (Matteus fattar sig kortare: "When they saw him, they worshipped him; but some doubted." Matt 28:17. Medan Lukas håller sig till en mer allmän skildring: "They were startled and frightened thinking they saw a ghost. He said to them. 'Why are you troubled, and why do doubts rise in your minds? Look at my hands and feet. It is I myself! Touch me and see; a ghost does not have flesh and bones, as you see I have.' When he said this, he showed them his hands and feet. And while they still did not believe it because of joy and amazement, he asked them, 'Do you have anything here to eat?' They gave him a piece of broiled fish and he took it and ate it in their presence." Lukas 24:37-43.)
Likt många andra religiösa är hans moraliska karta inte lika förlåtande och liberal som det Nya Testamentet. Istället kan hans sociala utbyten och deras förväntade respons mätas nästan matematiskt efter Eric Berne's The Games People Play, en av dessa pragmatiska 60-tals psykologer. Enkel kommunikation och vardagliga ritualer kan ses som en serie "strokes" (smekningar) som utdelas i enheter beroende på initmiteten mellan de två deltagande spelarna. När Herr F säger Hej (en enhet) bör Herr A svara likbördigt. Detta mest basala två-enhets utbyte. Om inte kommer, som Berne så metaforisk beskriver det, hans navelsträng, detta sociala band, att torka samman, och han kommer känna sig förbisedd. Likvördigt kan för många strokes i fel sammanhang göra den andre spelare misstänksam. Varför frågar Herr F hur jag mår (fyra enheters utbyte) när vår vardagliga kommunikation endast är två? På samma sätt förväntar sig F, när hans gjort vissa medgivanden att hans gäst bör reflektera hans hållning. I detta gungbrädespel kan även de mest banala social faux pas få enorma konsekvenser. (Vi har däremot sedan länge lämnat de grunda vatten som Berne's ritualer innebär, och vadat ut mot avgrunden, de riktiga livsspelen. Jag kan inte finna Berne's titel på min egen situation. Han kunde däremot ha kallat det PHMYLM, Prove how much you like me.)
Så kommer det sig när jag tillslut meddelar min resignation för kvällen, att han förebrått, likt ett barn, vänder sig till mig och på fullaste allvar frågar "Varför?" En fråga vars svar i de flesta fall ligger outtalat i påståendet "Det är nog dags för mig att börja röra på mig." Och vars egentliga bakgrund vi helst lämnar outsagd, om så leda, rastlöshet, oro, trötthet eller hunger. Likt en serie andra fundamentala men okorrekta frågor är dess bredd enorm; varför vill du lämna mig?; varför överger du mig?; älskar du mig inte? Och där andra skulle lämna svaret okommenterat, säger F ilsket: "Är det verkligen viktigare än mig?" Här reser han sig och strycker skägget, rör sig över golvet framför fåtöljen. "Förstår du hur förskjuten jag känner mig?" Men istället för att uttrycka någon sorts besvikelse brusar han upp. Han muttrar. "I så fall kan du gå nu." Likt alla vansinniga nålar han fast en slags skuld på deltagaren. En nål som mycket långsamt gnager sig in i skinnet och mycket snart får dig att inte längre ifrågasätta hans ilska utan istället undra över dina egna prioriteringar. Varpå jag finner mig tryckt i ett av rummets hörn med bössan riktad mot pannan. Damned if you do, damned if you don't. Likt alla sociala hörnor har medspelaren svagheter och F's är hans oändliga respekt för den tredje osynliga pjäsen på brädet. För att blidka F behövs därför inledningsvis A. en Bernsk smekning av enorm storlek, ett erkännande, ett ömhetsbevis, eller ett sammanbrott. Och B. det kravfulla yttre förhållandet, en deus ex machina i form av en opålitlig lynnig partner. Därtill C. eftergivandet. "I'll give you fifteen more minutes, than i have to go; J's going to kill me." Och för att riktigt slå spiken i kistan. "Ok, an hour, but that is all." Och lika hastigt som Guds vrede blåst över, lägger sig en film av sällhet över hans ögon.
På vägen hem genom the meadows, är luften tjock av frusen dimma. Ett vitt tält står uppslaget vid Middle Meadow walk och genom plastfönstren sitter en församling runt ett bord och äter, billiga kandelabrar över vita pappersdukar. I entren sitter två uttråkade unga män i neonfärgade rockar tyst och väntar. Och över regnskyddsfasaden hänger plakat i röd färg. "If you could ask God one question, what would you ask him?

KÄNSLANS ANATOMI: SORG, GLÄDJE, ILSKA, RÄDSLA, ÄCKEL, FÖRVÅNING

"During the 1960s, I think, people forgot what emotions were supposed to be. And I don't think they've ever remembered."

Andy Warhol, unsourced

"Härmning är det som gör oss till människor. Det är spegelneuronerna i premotoriska cortex som activeras. De aktiveras vare sig det är vi själva som sträcker oss efter en kaka, eller personen mitt emot. Spegelneuronerna gör ingen skillnad och detta är grunden till empati. Vi tänker aj när någon slår sig på tummen, eftersom vår hjärna i grunden tolkar det som att olyckan händer oss själva. Att älska någon annan är alltså att älska sig själv men tro att man är den andre. (...) All kärlek är egenkärlek, särskilt uppenbart är detta när det kommer till kärleken till ett barn. Det är föräldern som transformerar sig genom härmning (konceptionsakten) till att hitta nya spegelobjekt. (...) Det är en fiktion. Ett rum fullt av speglar. Att ligga på sidan i sängen och titta på ett sovande ansikte så att man gråter av lycka är förvisso en skön scen, men beteendet är inlärt från film och teve. De enda vi någonsin ser är oss själva - i den andre, som den andre, och alltid som oss själva."

Daniel Sjölin, Världens sista roman, p104-105

Det mänskliga känsloregistret kartlades av Robert Plutchik 1980, med en psyko-evolutionär passare, till ilska, rädsla, sorg, äckel, förvåning, nyfikenhet, acceptans och glädje. Det mänskliga känslospektrumet kan förenklas till formulan stimuli-insikt-känsla-handling-effekt. Beteendet framstår i klar belysning på lördagkvällar i skenet av en darrande gatulykta: hinder-fiende-ilska-attack-förintande. Eller för all del på internationell politisk nivå. Paul Ekman å andra sidan byggde det (förmodligen mest vedertagna) mänskliga universella känsoregistret på den ansiktsuttryck som kunde förstås av en isolerad folkgrupp på Papua Nya Guinea: sorg, glädje, ilska, rädsla, äckel och förvåning. Känslan av kärlek, förälskelse, lust, begär, och dess like uteblir. Skam, genans, bitterhet, uttråkan och förakt är förklarligt mer avancerade sociala konstruktioner. Paul Ekman skulle senare tillsammans med Wallace Friesen kartlägga ett system över alla tänkbara mänskliga känslouttryck, FACS, en socialt handikappad och smått obcessive-compulsive's dröm. I en artikel i the New Yorker, beskriver han sin inspiration, professor Silvan Tomkins (vars känslopalett baserad på neurlogisk aktivitet kan summeras: ilska, intresse, förakt, äckel, obehag, rädsla, glädje, skam, förvåning), förmodligen den främste ansiktsläsaren som levt. Rufsigt vitt hår, korpulent, med glasögon i plast. Tomkins såg känslorna som livets kod och att sann förståelse av livet kunde nås genom studiet av våra emotionella processer. Enligt historierna om honom kunde han spatsera in på postkontoret och studera affisherna över eftersökta kriminella, och enbart genom att studera deras ansikten peka ut deras olika brott. På samma sätt följde han program som "To Tell the Truth" i Amerikansk teve, där en lögnare maskerats bland deltagarna, och kunde med ljudet avstängt omedelbart punktera osanningar utan att ens behöva lyssna till dem.
Vår lediga bevandring i den ansiktets känslomuskulatur är däremot inget bevis för den sanna känslan och inte heller för sann förståelse av den andre, även om, kan tyckas, den samtida känslourlakningen är en konstruktion av vårt samhälle, i lika stor uttsträckning som den moderna rädslan för andras dom uttryckt i känslor av skam, ångest, osäkerhet och blyghet. Den förvirrande soppa av dubbelsignaler, ironi och sarkasm som i grunden urarmat sjuttalsforskarnas svart-vita register. Så klär vi oss i skeva riddarrustningar av känslokyla och drar till kamp mot intet, i soffan framför teven. (Som tonårig läste jag Sartre's Existentialismen är en Humanism, och stapplade skrattande ut i mammas kök och frågade: Så är det här vad jag har valt? Men ju äldre jag blir desto mer värjer jag mig inför idén att identitet uteslutande är en valmöjlighet. Läran är inte universell utan snarare ett modert problem i en tid där ledan, spleen, skuggar lägenheten om nättern och identiteten är något att odla, framför för potatis eller morötter. Det framstår som lite förmätet.)
Och samtidigt, är givetvis den total emotionella nihilismen, en paradox inte helt olik den lilla hopvikta blyertslapp min matematiklärare sköt över min bänk i gymnasiet: Det här påståendet är falskt. Eller, för all del, Den enda sanningen är att det inte finns någon sanning. Känslan av apati, om så inte universell, och det blanka, sjunkna ansiktet med dess glasartade ögon som skulle kunna förvirra en hel stam i Papua (is he dead?), är ändå en känsla. Språklig ekvilibrism jo visst, men, de fakto, härmningens konst (så elegant formulerat av Sjölin) och de filmiska motiv som insupits i verkligheten, är inte på något vis ett uttryck för avsaknad av känslor.
I slutet av sommaren 2007, hände det, liksom på given signal, att flera av mina skottska vänners förhållanden, liksom mitt eget, krakelerade. Det genomgående temat, hur märkligt det en kan tyckas, var otrohet. De ikoniska paret H och B, började långsamt glida isär och klimaxet, en torsdagsnatt, tog form i ett våldsamt gräl, på en gata i Broughton där en tredje parts vara och icke-vara skreks ut över den tomma kullerstenen, och B slet i H's hår och grep hennes hals i händerna och skakade hennes lockiga huvud av och åter. Är det sant? Eh. Är det sant? Och sedan han släppt henne och hon tappat sin ena klacksko någonstans på vägen, slog han knytnäven blodig mot en lyktstolpe.
Inte mindre än en månad senare besökte jag och J en fest på Easter Road, hippievåning med röda tapeter, whiskey halsad ur flaskan, och spanska resenärer. En norsk tjugoårig flicka i kort mörk page, om vilken sas, att hon påminde någon jag hade varit, och att vi skulle kunna bli vänner. Och som en homerisk dikt i poetiska block återupprepade historien sina egna motiv: affär, nattgata, hår, hals, skrik, sant? och kulmination: lyktstolpen. Det var först senare som den till synes slumpmässiga upprepningen skavde i mitt minne. Men utan att underminera händelseförloppet. Den grundläggande känslan är fortfarande så kväljande vedervärdig att hjärnbalken motvilligt drar sig samman när jag tänker tillbaka. Som en klåda i blodet.

CARITAS ROMANA - EN BARMHÄRTIGHETSAKT SOM PERVERTERATS

"Infinite is the number of examples of affection which have been known in all parts of the world; but one in particular occurred at Rome, to which no other can possibly be compared. A woman of quite the lower class and whose name has consequently not come down to us, having lately given birth to a child, obtained permission to visit her mother, who was confined in prison; but was always carefully searched by the gaoler before being admitted, to prevent her from introducing any food. At last however she was detected nourishing her mother with the milk of her breast; upon which, in concideration of the marvellous affection of the daughter, the mother was pardoned, and they were both maintained for the rest of their days at the public charge; the spot, too, was consecrated to Piety, a temple to that goddess being built on the site of the prison, in the consulship of C. Quintius and M. Acilius, where the theatre of Marcellus now stands."

Plinius den äldre, The Natural History, bok 7, kapitel 36: Instances of the highest degree of affection (ca 77 e Kr)

"A Praetor had handed over a woman of free birth found guilty at his tribunal of a capitol crime to the Triumvir to be executed in prison. Received there, the head Warder had pity on her and did not strangle her immediately. He even allowed her daughter to visit her, but only after she had been thoroughly searched to make sure she was not bringing in any food, in the expectation that the prisoner would die of starvation. But after a number of days had passed, he asked himself what could be sustaining her so long. Observing the daughter more closely, he noticed her putting out her breast and relieving her mother's hunger with the succour of her own milk. This novel and remarkable spectacle was reported by him to the Triumvir, by the Triumvir to the Praetor, by the Praetor to the board of judges; as a result the woman's sentence was remitted."

Valerius Maximus(20 f. Kr - 50 e Kr), Memorable doings and sayings of Ancient Romans, bok 5, kapitel 4: Of Piety towards parents and brothers and country

Efter att ha upptäckt Plinius igår natt hade jag tänkte börja det här inlägget som en slags hyllning till min mamma, men ju mer jag studerat och korrumperas desto mer har det gått upp för mig att detta med stor sannolikhet kommer att kvalificera som mitt osmakligaste inlägg hittills. Brasklapp. (Alas, kära mamma, uteblir min uppvaktning idag...)
Caritas Romana (Romersk välgörenhet) har blivit eufemismen för bilden av kvinnan som bröstföder sina föräldrar, ett motiv som faktiskt är förvånansvärt populärt i den klassiska konsten, odödliggjort av bland andra Caravaggio och Rubens (ovan) och till en början, (notera tonen i Plinius's text) betraktat som en dotterlig from välgörenhetshandling. Konflikten i motivet är otvivelaktigt laddad. Den tabubelagda avmaskuliniseringen och det incestuösa i relationen kontra räddandet av ett liv, välgörenhetsakten. Kanske är det därför litteraturen föredragit motivet av den åldrande modern i fängelset och hennes godhjärtade dotter. Värt att notera är att till och med Maximus (till skillnad från Plinius) avslutar historien med en liten brasklapp kring det moraliskt tvivelaktiga i handlingen:

"This might be thought to be against nature, if to love parents were not Nature's first law."

Texter i ämnet är givetvis få och förutom de romerska exemplen och en återgivning av samma scen av Boccaccio på trettonhundratalet är det enda exemplet jag lyckas ramla över en postumt publicerad text, Health's Improvement, av läkaren Thomas Moffat som så sent som 1655 beskriver hur så kallade "wet-nurses" stundtals anställs för att föda sjuka åldringar, hans exempel taget från den framstående läkaren Cajus sjukbädd:

"What made Dr Cajus in his last sickness so peevish and so full of frets at Cambridge, when he suckt one woman (whom I spare to name) froward of conditions and of bad diet; and contrariwise so quiet and well, when he suckt another of contrary disposition; verily the diversity of their milks and condition, which being contrary one to the other, wrought also in him that sucked them contrary effects."

Vid slutet av femtonhundratalet, ännu inte enbart en erotiskt laddad symbol, ansågs bröstmjölken fortfarande som en viktig bot, med lindrande effekter för bland annat infekterade ögon och tuberkulos. Med Neoklassicismen kom motivet att tonas ned allt mer för att tillslut försvinna helt som pietetsmotiv i den moderna konsten och litteraturen, med undantag givetvis för Steinbecks slagkraftiga scen i Vredens druvors sista kapitel (once read, never forgotten), som faktiskt är ett av de få moderna exempel där akten beskrivs med en slags förvriden hoppfullhet och där motivet är uteslutande averotiserat.
Numer är Caritas Romana förklarligt tabuladdat och motivet är nästan uteslutande pornografiskt. Vi talar om Erotic Lactation snarare än romersk välgörenhet. Av en slump upptäcker jag motivet i amerikansk Tarantino-inspererad skräpfilm, Shoot them up, från 2007 med Monica Bellucci som plump prostituerad i en kammare inredd med nappflaskor och män som drömmer om den ultimata regressionen, det totala avläggandet av maskuliniteten. Och japanska Visitor Q, filmhistoriens mest smaklösa tabufest, kan givetvis inte undvika ämnet.
Detta sagt ska romarna och klassicisterna å andra sidan inte helt oskyldiggöras. (The romerska naiviteten och naturligheten som kom att bli den viktorianska ålderns största ursäkt för den mängd fallossymboler och pornografi som Pompeijii utgrävningarna uppenbarade. Vi skyller givetvis på våra moderna korrumperade sinnen, inte kunde romarna ha...?) En mycket intressant aspekt av ämnet är nämligen det faktum att fastän Valerius Maximus anekdot huvudsakligen fokuserar sig på den anonyma romerska kvinnan och endast i en par korta rader återberättar historien om Pero som födde sin fader med mjölk från sitt bröst:

"Let the same be predicated concerning the piety of Pero, whose father Myco was in a like sorry plight and equally under prison guard. A man in extreme old age, she put him like a child to her breast and fed him."

och Boccaccio i sin De Mulieribus Claris (Famous Women) endast återger historien om kvinnan och modern är konstens representation av myten uteslutande den av fader-dotter relationen. Rubens voluptuösa unga kvinna i rött (med en ganska accentuerad bröstvårta) med en vek och grånad, men fortfarande muskulös och kraftig fader är inte fullständigt oskyldig. Inte heller Murillos (andra tavlan uppifrån) bleka och yppiga decolletage. Annars tycks de flesta konstnärer undvika att uppröra genom att förstärka kvinnans fromma uttryck, faderns sjuklighet eller helt enkelt skapa en viss distans mellan de två figurerna och fokusera på det mindre intima ögonblicket innan bröst och läppar möts.

Efter att ha avslutat Walter Kendricks, The Secret Museum, kan den litterära pornografins historia kortfattat beskrivas som en demokratisk kamp. Den stora genomgående frågan är den om människan behöver en total transparens och odiskriminerande upplysning eller om vissa ämnen bör lämnas åt den krypande skuggan av censur för att skydda oss från oss själva. Den moderna kulturen har valt det förra. Jag kan faktiskt inte fullständigt ta ställning än. Däremot har jag mot allt bättre vetande valt att upplysa ett av historiens källarhål. Och när väl lampan är tänd, är jag rädd, kan den inte släckas igen.

My sincerest apologies...
Johanna

NOSTALGI I TRE DELAR

Mina Stockholmsbesök får alltid apokalyptiska dimensioner. Som om tiden upplöses och mötet mellan det förflutna, nutiden och den stundande framtiden oundvikligen kommer att få marken att skaka och väggarna att rämna i det lilla sovrummet i mitt barndomshem, som studerat från madrassen på golvet understryker min regression, barnets grodperspektiv, resväskorna som tornar upp sig över möblerna och den märkliga språklösheten i morgontimmarna innan språken åter flutit isär och återkonstruerats i tvekande modala verb. Skrivtorkan, ännu ett förlorat medium, och den varma torra luften i svenska dubbelglasade sovrum. Ljudet av en borr sex våningar upp, som öronbedövande gnager sig genom halvdvalan. Grannen som tycks ha borrat oavbrutet genom hela min barndom, och som borrar även nu.

Det är som om världen vaskats fram och plötsligt framträder i sitt koncentrerade tillstånd, mjuk, böjlig och våt och som om dess fasta ide ligger precis inom räckhåll, men likt en ål våldsamt vrider sig ur händerna. Jag blir sentimental och vek. Uttycker mig enbart i superlativer. Det handlar om åldrande och nostalgi. Att ha blivit skrämmande lik sina föräldrar. Och samtidigt upptäcka att vi alla har vuxit upp till främmande människor. Vi är mer än någonsin individer, felbara, komplicerade och helt omöjliga att formulera för varandra. Och ålen vrider sig våldsamt mellan fingrarna, musklerna arbetande under fjället och de vattninga ögonen oupphörligt uttryckslösa. Så spänner det förflutna ut sig i en serie till synes oanseliga möten.

ETT
På väg hem genom Gamla Stan i det nästan förödande Stockholmsmörkret, det iskalla regnet så fint att det inte verkar falla utan hänga stilla i luften, och turistfällornas skyltfönsters ljus över kullerstenen. Västerlånggatan, Tyska Brinken och ner på den bredare, lugnare Stora Nygatan. Det klapprande ljudet av klackar mot kullersten ersatt av bilarna som passerar över asfalten, det plötsliga kalla ljuset som slår upp över trottoaren. Vid slutet av Nygatan står en man utanför en resturang och röker. Han bär en vit skjorta och ett svart förkläde och står i halvprofil med ryggen mot mig. Fastän endast hans kontur är tecknad i ljuset från de röda resturanglamporna, och glöden från cigaretten rör sig upp och ner likt en eldfluga i mörkret råder det inte ett ögonblicks tvivel: Jag har inte sett honom på snart åtta år. Och fastän vi egentligen aldrig talats vid, annat än de spridda utbyten som lektionstiden erbjöd, kan jag hans konstnärligt ryckiga rörelsemönster, hans sneda flin, smala ögon och totalt ogenerade elitism och arrogans, utantill. Nästan intimt känner jag hans nacke, hans nonchalanta pose, och rödlätta hy. Jag känner igen honom på flera meters håll och trots att jag inte skänkt honom en tanke på flera år, trots att jag passerar honom utan ett ord eller en blick, är vetskapen och igenkännandet omedelbart, som om jag redan innan jag sett honom, likt en brännstämpel mot skinnet, gjorts medveten om hans namn, Viktor.

TVÅ

På mammas femtioårs fest återförenas femtio års historia, likt en parad ur det undermedvetna, dessa bortglömda och plötsligt så självklara ansikten. Och det är märkligt att möta dessa människor som känt en som barn och stå inför dem som vuxen. Att titta dem i ögonen och i en svallvåg åter minns alla samtal du lyssnat till så aningslöst som sjuåring och plötsligt på allvar förstå det tjocka register av liv som pulserar i rummet. Tvärs över bordet vinkar en äldre kvinna på min uppmärksamhet och ögonblicket senare banar hon bestämt väg åt mitt håll. Hon presenterar sig inte, men när hon börjar tala går det omedelbart upp för mig vem hon är. Hennes djupa hesa röst, distinkt, klagande. Och hennes korta frisyr som jag av någon anledning väljer att minnas som oxblodsröd, kanske för att hon varit den typ av kvinna som passat i rött, i Gudrun Sjöden kläder och långa halsband med träpärlor. Men det är rösten tränger sig fram genom historien, genom glömska lika tjock som marmorblock och lika polerad, och som genast drunknar i en serie andra ljud ur det förflutna, naglar mot svarta tavlan, tjugo stolar som gemensamt dras ut, rastklockan och korridorssorlet: Min lågstadielärare. Hon har mytologiska proportioner. Likt en gud, eller en jätte. En hel sommar skrev jag brev till henne, brev hon nu ledigt citerar. "Jag skriver och skriver och nu undrar de alla vad jag gör och mamma kommer och tittar över min axel och undrar vad jag skriver och jag måste lägga handen över texten så jag får sluta ett tag och fortsätta det här brevet senare." Hon är ett av de få undantag på festen som inte ställer en fråga om mina nuvarande förhållanden utan frågar genast vilka jag fortfarande har kontakt med från vår gamla klass. Hennes leende är outgrundligt. "R" säger hon "minns du honom, han var något speciellt han, i en helt annan liga än ni andra." Jag nickar. "Jag tror aldrig att ni förstod det, ni var för små." fortsätter hon. "Men han var speciell, han. Något extra." Och sedan har hon upplöst i vimlet. Det är med viss besvikelse jag inte längre kan minnas R.

TRE
Mitt tredje möte sker med självaste ålen, slipprande på däcket till en av charterbåtarna vid Södermälarstrand. Röken från dansgolvet under oss sipprar upp genom en ventil, basgången vibrerar i metallskråvet, runt bogen guppar fimpar i det svarta vattnet. På andra sidan kanalen, Stadshusets upplysta krona. Jag kramar ålkroppen mot bröstet och viker knäna, ålstjärten smackar mot låren och käken vrider sig mot min hals, den tunga andedräkten av bottenlöst hav, av sur tång som stiger upp mellan de fina gröna tandraderna. Jag är förtvivlat arg. Och samtidigt, sekunderna innan han glider ur mitt grepp, och våldsamt kastar sig över relingen, framstår Stockholm i all sin gränslöshet, som drömmarnas stad, staden där elementen flyter samman, där jag kan ploga vattnet och så i luft, där elden går att koncentrera och dricka i mitt barndomskök och sanden sipprar in genom ventilen ovanför sängen. Och sekunden senare har ringarna brett ut sig över Mälaren och vattnet kluckar mot kajen. Jag torkar av det finna våta silverfjället över byxbenen.

Den lögnaktiga fiskrackaren!

REQUIESCAT IN PACE - ETT MAKABERT SIDOSPÅR I BOKBINDNINGENS HISTORIA

"Think when you are terrified by humans. . . . of your own human skin."

(Stämpel på tyska från utsidan av kartongen till en inbunden samling pamfletter av den holländske anatomisten Bernhard Siegfried Albinus, bunden i mänskligt skinn)

Helt apropå Burke's lilla skinnbok i det Surgeon's Hall har jag plötsligt funnit mig indragen i den obskyra värld som antropodermisk bokbindning innebär. Traditionen är mer vanlig än man kan förvänta sig och anrika bibliotek sitter på fler än ett verk i människohud.

Den dokumenterade processen sträcker sig tillbaka till 1700-talet (även om den relativt odokumenterade antropodermiska marknaden förmodligen är betydligt äldre). Tidiga exempel bands ofta för sin symbolisk eller som propaganda. Den Franska Revolutionen såg banbrytande verk som The Rights of Man och flera utgåvor av den franska konstitutionen 1793 bundna i revolutionens offers skinn, att kraftfullt symboliskt verktyg. (Användandet av mänskligt skinn som en slags krigstrofe likställer offret vid ett djur, och givetvis inte helt oväntat, hade flera av nazister i koncentrationslägren för vana att samla på sig delar av offrens skinn, gärna med färgglada eller obscena tatueringar, som det yttersta beviset på total förakt, ett flertal arkiverade i Washington DC efter att ha legat som bevisföring i en serie krigsbrottsrättegångar.)

1800-talet och dess vetenskapliga nyintresse och överklassromantik såg en nyutveckling i det mänskliga boklädret i en serie medicinska skrifter bundna i de medicinska exemplen från obduktionsbordet, många förmodligen fattiga eller utan släktingar, och de inbundna verken i viss mån en slags hyllning till de offer som hjälpte forskningen framåt. Lagböcker fick en liknande behandling. The Harvard Law School's bibliotek lär ha plockat upp en 1605 manual för Spanska advokater, Practicarum quaestionum circa leges regias Hispaniae, för 42.5 dollar i ett litet antikvariat i New Orleans för att först decennier senare upptäcka den lilla lapp som satt fästad vid insidan av pärmen:

"The bynding of this booke is all that remains of my deare friende Jonas Wright, who was flayed alive by the Wavuma on the fourth day of August, 1632. King btesa did give me the book, it being on of poore Jonas chiefe possessions, together with ample of his skin to bynd it. Requiescat in pace."

En annan ökänd praxis var att binda böcker i avrättade kriminellas skinn. Fader Henry Garnet, avrättad för sin involvering i Guy Fawkes högföräderi, lär för evigt stirra ut ur pärmarna på boken som enligt myten bands i hans skinn, A True and Perfect Relation of the Whole Proceedings Against the Late Most Barbarous Traitors, Garnet, a Jesuit and his Confederates, 1606. En annan legendarisk titel är The Highwayman: Narrative of the Life of James Allen alias George Walton som bands i författarens skinn med inskriptionen Hic Liber Waltonis Cute Compactus Est (Den här boken av Walton, bunden i hans eget skinn) på författarens egen begäran för att sedan överlämnas till en John A Fenno, ett av Walton's rånoffer som imponerat honom genom sitt motstånd. (bild ovan). Antoine Le Blanc, fransk emmigrant till New York, lär å sin sida finnas utspridd både till höger och vänster bland den amerikanska småstaden Morristowns överklass sedan han klubbade ihjäl familjen Sayre på vars farm han fått arbete 1833. Den hängning som följde blev ett mindre publikattraktion som samlade mer en fyra gånger den lilla staden befolkning, dit man vallfärdade med picknick och filt för att vänta in spektaklet. Efter avrättningen lät man skinna Le Blanc och skicka hans hud till the Atno Tannery, där man tillverkade en serie små minnesartifakter till stadsborna; plånböcker, lampskärmar, och bookpärmar. De resterande skinnlämningarna såldes gatan, signerade av självaste sheriffen.

Lawrence S. Thompson's kapitel om anthropodermic bibliopegy, The Tanned Skin, 1946, är en ingående dokumentation av ämnet (och en ändlös källa till historikt tvivelaktiga men underhållande anekdoter) och beskriver ingående de olika verkens utseende. Råttfångare Cudmore, som mördade sin fru, har en bok bunden i sitt skinn om vilken Thompson noterat: "The skin is dressed white and looks something like pigskin in grain and texture." Medan mördarens Horwoods bok "resembles light russia, has tooled borderlines in gold with a skull and crossbone stamped in each corner." Vi kan också lära oss att ryggskinn oftast är grovporiga medan skinnet från en kvinnas lår är nästan omöjligt att skilja från grishud. Samt att mänskligt skinn under färgning och preservationsprocessen krymper tre storlekar men istället blir fyra gånger så tjockt.

Inte helt oväntat är ämnet alltid så politiskt korrekt utan höljer ändlösa smaklösheter som gömts undan i dammiga museumsarkiv med åren. Till de mer groteska samlingsobjekten i människoskinn hörde Hermann Boerhaave's (1668-1738) samling medicinsk curiosa med bland annat ett par högklackade kvinnoskor i läder från en avrättad man, bröstvårtan likt ett ornament vid tån. Givetvis, enligt den småpornografiske förläggaren Isidore Liseux lär det finnas en volym av de Sades Justine and Juliette bunden i ett par kvinnobröst. Och en viss oidentifierad Dr V. i 1800-talets Frankrike lär ha haft en faibless för tatueringar och lär ha begärt en privat utgåva av De tre Musketörerna, bundet i hud med en tatuering av två duellerande riddare. Avslutningsvis, för att riktigt infamna smaklösheten i ämnet bar en viss amerikansk kvinnlig burlesk artist enligt historien sina mynt i ett påse av ett manligt skrotum.

För vidare bryderier: Tanned Human Skin av Lawrence S Thompson, 1946 , The Fine Books Blog , Books bound in human skin, Lampshade myth? av Dan Alban , The Wallet Man

JAKTEN PÅ DET AUTENTISKA, DEL 2

Almost anybody can learn to think or believe or know, but not a single human being can be taught to feel
the moment you feel, you're nobody-but-yourself.
(EE Cummings, A Poet's Advice)

I Klas Östergren's nyligen utkomna framtidsskildring Orkanpartyt beskriver han iden om att uppföra ett systematiskt register över människans känslor, från kärlek och eufori, via längtan, till förtvivlan, ilska, och total desperation. Ett känslornas periodiska system. I hans utopiska samhälle har känsla efter känsla utarmats och förlorat mening, litteraturens många dramor, lockar inte längre utan har börjat betraktas som sentimentala. Människan har slutat att känna.

I en intevjuv med Jonas Hassen Khemiri in DN den 28e januari 2006 uttrycker han sin upplevelse av skrivandet och, om än inte uttalat, en slags jakt efter den sanna känslan: "För första gången fick mitt liv ett värde. Alla upplevelser, händelser och känslor fick en mytologisk valör." Och han fortsätter: "Ibland gör jag saker för att kunna använda mig av erfarenheten när jag skriver."
Jakten på den verkliga känslan påminner om guldet vid regnbågens slut. Går det verkligen att söka en känsla? Att begära en upplevelse? Ändå måste jag erkänna att jag vet vad han menar, eller, eftersom jag inte alls vill yttra mig om Khemiris tankar kring yttrandet, att den där meningen drar upp en massa minnen ur mitt förflutna. Med författarens sadomasochistiska bläckfläckar över fingertopparna. Det finns saker i mitt förflutna jag har gjort mot allt bättre vetande, för att veta hur det känns. Det är en slags känslomässig prostitution med en efterhängande känsla av äckel och smuts som korrumperar vilken känsla eller erfarenhet jag än kan tänkas ha begärt. Det är lätt att inbilla sig att man gör det för konsten, men på det yttersta planet handlar den om en utbredd tristess, och en enorm torftighet. Av ett överflöd av fiktiv dramatik, dagdrömmar och en ännu oupptäckta konsekvenser. Eller, när jag förlåter mig själv, om ungdom, om naivitet. Om en ålder, då känslopaletten fortfarande var lika ny som de första orden. Och en ålder då världen fortfarande var enbart en lekplats. Med åren lär man sig ånger, vilket är den sanna känslan som reser sig ur de sökta, och som stundtals är överväldigande och kvävande. Passiviserande och paranoid. (Hemligheter vädras aldrig ut i bokhandeln utan lägger sig snarare som ett tjockt damm över bokhyllorna, så lätt upprivet av minsta rörelse.) Jag vet inte längre om jag tror tillräckligt på konsten för att den ska vara värd att offra människorna runt omkring mig för. Det finns en anledning till att Gud förbjöd användandet av hans namn. För makten att dikta om andra och sig själv är skrämmande. Jag skäms, inför Herr R, inför D och C och J och V och A's golv. Givetvis är sanningen språklös:

"_____________________________________________________"

KIRURGERNAS HALL

En av mina absoluta favoritplatser i Edinburgh är det gamla kirurgimuseumet, The Surgeon's Hall, väl undangömt bakom en serie dörrar och en mycket oansenlig, nästan privat trappuppgång. Biljetterna i kassan (som viskande delas ut av en satt och fryntlig man, som inte sällan påträffas slumrande när han senare vaktar museets anatomiska avdelning, det tunga huvudet nickande fram och åter) har ett bifogat varningsmeddelande Note: The museum displays human remains which some people may find unsettling.

Det är egentligen inte själv artifakterna jag finner så fascinerande utan snarare historierna från en passerade era av kaos och vetenskaplig kreativitet. För de små glasmontrarna brinner av tidigare kirurgers energi. Av stolta kirurger som dokumenterat sina framgångar, som hyrt in konstnärer att måla av patienter med cancersvulster före och efter behandling. Av tidiga kirurger som samlades och provade ut olika sorters bedövningsmedel och av en slump andades in kloroform och förlorade medvetandet, hopsjunkna mot ett tjockt ekbord på universitetet, medan ett av tjänstefolket förskräckt bankar på dörren. Och den ökände Doktor Robert Knox (karikatyr ovan), en av de mest framstående anatomisterna i Edinburgh vars hunger efter kroppar att dissikera fick ganska brutala konsekvenser. 1800-talets Edinburgh etablerade vakttorn vid kyrkogårdarna eftersom seden att gräva upp och stjäla de fattigas kroppar för att sälja dem till universiteten blivit ett bra sätt att tjäna ett par extra slantar. Och de legendariska bufflarna Burke och Hare ramlade slumpvis över sin nya proffession när Hare's inneboende dog, en gammal pensionerad soldat med en obetald hyra, och Dr Robert Knox pungade ut £7 för liket. En olyckllig slump som ganska snart eskalerade i vad som skulle bli känt som The West Port Murders, en elva månaders vetenskaplig slakt av en serie prostituerade, fattiga, tiggare och bekanta till de båda männen, samtliga lik endast timmar efter morden, redan upplagda för disektion i Knox studiesalar, och inte helt sällan igenkända av eleverna. Hare spenderade ett år i fängelse sedan brotten uppenbarats. Burke hängdes. I The Surgeons Hall finns hans dödsmask, ansiktet förvridet av snaran, samt en liten bok bunden i hans skinn.

I Museets innersta rum, finns den anatomiska avdelningen och den medicinska historiens våldsamma utveckling under det första världskriget. Historien har tagit en vändning. Från vetenskaplig kreativitet, till vetenskaplig realism. Från teori till praktik. Jag blir lätt igenkänd här eftersom jag upprepade gånger slår huvudet i glasmontrarna medan jag försöker böja mig närmre och se bättre, fler detaljer. Det är väldigt sällan man har möjlighet att studera en annan mänsklig kropp. Och avklippt tycks en fot, ett ben, en arm, så bräcklig, att det framstår som ett under att vi faktiskt fungerar. Det finns också en förvånande slumpmässighet, på gränsen till slarvighet, i konservationsprocessen, som jag kan stirra mig blind på. I en av montrarna finns en serie glas med exempel på soldaters tatueringar, ett enormt skepp som måste spunnit över ryggen på en seglare, en suddig kvinnogestalt, någons privata målning som sparats för generationer. Men läkaren som av någon anledning fått kroppen lämnad och anonym på obduktionsbordet har som i brådska klippt skinnet snett och vint och kapat topparna på den mäktiga fullriggarens master. Som om bevarandet varit ett oplanerat infall och snittet gjorts på ren impuls. Skinnbiten är tjock och gulnad och bläcket utflutet. Bredvid fyrmastaren finns den övre delen av en annan soldats ansikte (museets enda riktigt stötande utställningsobjekt), en rödbrun mustasch över överläppen, underläppen förlorad, pannan veckad och ögonen slutna med de fina ögonfransarna bleknade i formaldehyde. Han är uttryckslös, och skinnet har fått en vaxliknande grovporig hinna med åren, men hans tunna vita ögonfransar ger honom en air av feminin bräcklighet, som om han generat blundar.