A ROOM OF ONES OWN

Eftersom det råkar vara en av dessa nätter som klättrar upp ur vansinnet och kikar över dess krön, förväntansfullt och opålitligt, innan den lägrar himlen över Toll Cross i ett translucent silverljus, måste detta bli ett personligt, på gränsen till privat banalt inlägg. Fastän jag inte tänker utbreda mig kring min nyss intagna måltid, ej heller märket på min upprullade skogshuggar-flannelskjorta eller mitt inälvsarbete, måste jag erkänna att det ikväll inte finns annat än jag och att den paradoxalt efterlängtade/fruktade ensamheten har lägrat sig med lättnad, knappt märkbarare än det lätta regn som fallit under dagen, och som varit så lätt att det förefallit totalt oskiljbart från sommarsvetten över pannan. Mellan det här rummets väggar finns onekligen inte annat än min avskalade person, osedd, ensam och oinfluenserat.
Det är så konkret banalt att jag glider över i scenbeskrivningar. Hatade av kreativa skribenter då de saknar innehåll, miljön endast ett medel att beskriva personen. Men ikväll som sagt är detta endast ett rum. Gatljuset ligger som en gul skugga över soffan och lägrar den så välbekanta gatan i en air av främlingskap, av dickensisk melodramatik. Bilarna susar förbi liksom den sena söndagsnattens drucket dekadenta sorl. Vinden sätter krukväxterna i rörelse, får rummet att organiskt vrida sig likt en varelse i sin egen rätt. Förföriskt vaggande börjar knopparna härma männskosorlet, andandes, knaprandes, viskandes. Metallen i lamporna tickar när de släcks ner och hettan vrids ur dem likt våta trasor. Det låter för ett ögonblick som fingertoppar otåligt mot en skrivbordskant. Ratatatataata.
Jag prövar ut min person som jag smakar på en ny tobak. Långsamt, skeptiskt, och ytligt. I rejoice in the banal. Varenda pinal känns lägrad med min person som om min hud smält ut över det totala stillaståndet i rummet och täckt det med sin fina päls. Om en fjäder skulle falla över golvet skulle jag rysa till. Skulle någon sätta sig i soffan skulle jag rodna.

TORSDAG: KAFKA

I flyttider kommer den oundvikliga hemlösheten krypande. Därtill har alla mina temporära rotsystem blivit märkligt publika och öppna för allmän insläntran. Hos V, genom de grådaskigt avgasmarmorerade fönstren når omvärlden ända fram till fönsterlisten och kryper över den rostfläckiga rosa heltäckningsmattan ända fram till plastlisten vid mitt röda flagiga golv.
Och idag kommer vår hyresförenings billigt men skenbart välekiperade muppar och väcker mig i det hem som i ärlighetens namn borde tituleras ex, och på vars 60 kvadrat jag knappast kan hävda några territorier mer. Dessa kvinnor med perfekt porslinsslät concealerhy, manikyrerade naglar och spikrakt glänsande hår, gymkroppar maskerade i snäva pencilkjolar och orörda silkesstrumpor, en liten snäv blus noggrannt urringad över bysten. Ålderlösa, könlösa, karaktärslösa, sätter de fingret mot dörrklockan och låter det nonchalant hänga där, drrrrrrrrringandes genom den imperfektionistiska randomness som innefattar oss andra. Genom kroppsodörer, hårstrån klistrade i mönster över badkarskanter, troyanska damminfesteringar och kantstötta kaffekoppar, drrrrrrrring. Unknow territory för denna syndfria arbetsivrare och hennes ogenerade strävan att klättra i agency's framgångsstege, att slicka uppåt och sparka nedåt, allt med oklanderlig proffessionalism.
Hon är åtföljd av en kostym vars ansikte undflyr mig i dunklet och sömntöcknet, hans ansikte däremot trots dess konturslöshet krönt på kavajtorson likt en accessoar till uniformen, snarare än den en sådan till honom. Huvudet löst nedtryckt och dubbelhakorna åtklämda mot den vita kragen, den smaklöst kolorerade slipsen. Den fyrkantiga kostymramen som skrider in över tröskeln, ögonen redan övervakande men handen automatiskt utsträckt. Så han har händer, minsann? Och bakom honom, att döma av hans mänskliga utseende, hans ärliga ointresse av artighetfraser och hans generade nick, hantverkaren, som på grov polska följer paret likt en skugga. Nickande, antecknande, med fingertoppar likt fotsulor, nästan tre gånger så tjocka som blyertspennan, hårt knutna om skrivdonen.
"We are from the FlatCompany" säger kvinnan. Hennes grälla röst tycks penetrera huden och projektilera sig genom hjärnbarken och ut på andra sidan. "May we?" Luften är tjock av deras kvävda skrattsalvor, deras ohöljda förbryllan inför denna yttring av slumpmässighet, av omaskerat liv och dess implikationer. Has she slept here? Did J bring a girl home last night? We woke her up. She got dressed while we waited behind the door. She's barelegged and braless. She looks tired. Did they drink? Did they smoke? Did she...? Och ögonblicket senare rör de sig genom vår vardag, pekande, skrutiniserande och revolutionerande. This will have to go... This doesn't do.... at all... the floors will have to be fixed... and we will have to do some redecorating. Redecorating. Refurbish. Redo. Kostymen ljudlös efter henne, endast prasslandet av nystruket tyg, crisp and bright. Och polacken, med en arbetares intresse, med sina kraftiga tummar smekande ytorna, träskivorna, listerna, de fuktskadade tapeterna och hans släpande godkännande yeeeeeeeeesssssssss.
När de ögonblicket senare avlägsnar sig bräker de redan innan dörren slagit igen, som vill de göra mig uppmärksam på komiken i min figur och närvaro. Det rullande grälla kvinnoskrattet som ekar i trapphuset och sedan ersätts av högljött tjatter som fortsätter mer dämpat på gatan innan de lämnar polacken på trottoaren och sätter sig i sin slicka grå mercedes, så blank att himlen tycks resa sig ur lacken. Gasande försvinner de. Rummen är lämnade avskalade och offentliga. Om väggar kan skämmas gör de uppenbarligen det nu, uthängda in delicto flagrante. Jag kokar kaffe i köket innan jag återvänder till sängen, plötsligt totalt orörd inför den lilla storm som dragit genom rummen. Utanför regnar det. Jag sympatiserar med förfallet.

THE GLASS WOMAN

Bläddrandes genom Burtons Anatomy of Melancholy, (What it is: With all the Kinds, Causes, Symptomes, Prognostickes, and Several Cures of it. In Three Maine Partitions with their several Sections, Members, and Subsections. Philosophically, Historically, Opened and Cut up), en sui generis psykologisk studie över vemodet, finer jag mig likt ett barn i en godisbutik sökande bland sorgens alla manifestationer och villföreställningar efter min personliga avsaknad.

Från det romantiska kärleksvemodet, ytterst Shakespeariskt: "Symptoms are either of body or Mind; of body, Paleness, Leaness, Dryness &c. Avicenna makes hollow eyes, dryness, symptoms of the disease, to go smiling to themselves, or acting as if they saw or heard some delectable object... They pine away, and look ill, with waking, cares, sighs, with groans, griefs, sadness, dulness, want of appetite &c. A reason for this, Jason Parentsis gives, because of the distraction of the spirits, the Liver doth not preform his part, nor turns the ailment into blood as it ought; and for that cause the members are weak for want of sustenance, they are lean and pine, as the herbs of my garden do this month of may, for want of rain." (Skyarna har för övrigt öppnat sig över Edinburgh, denna sorgsna kväll, och tömt sin blåsa över oss vilsna satar, på väg hem från arbetet. Vår skottska trädgård saknar knappast regn.)

Den ensammes melankoli: "Voluntary solitariness is that which is familiar with melancholy, and gently brings on like a siren, a shoeing-horn, or some sphinx to this irrevocable gulf, a primary cause, Piso calls it ; most pleasant it is at first, to such as are melancholy given, to lie in bed whole days, and keep their chambers, to walk alone in some solitary grove, betwixt wood and water, by a brook side, to meditate upon some delightsome and pleasant subject, which shall affect them most; amabilis insania, et mentis gratissimus error; a most incomparable delight it is so to melancholize, and build castles in the air, to go smiling to themselves, acting an infinite variety of parts, which they suppose and strongly imagine they represent (...) So delightsome these toys are at first, they could spend whole days and nights without sleep, even whole years alone in such contemplations, and fantastical meditations, which are like unto dreams, and they will hardly be drawn from them, or willingly interrupt, so pleasant their vain conceits are, that they hinder their ordinary tasks and necessary business, they cannot address themselves to them, or almost to any study or employment, these fantastical and bewitching thoughts so covertly, so feelingly, so urgently, so continually set upon, creep in, insinuate, possess, overcome, distract, and detain them, they cannot, I say, go about their more necessary business, (...) In this labyrinth of anxious and solicitous melancholy meditations, and cannot well or willingly refrain, or easily leave off, winding and unwinding themselves, as so many clocks, and still pleasing their humours, until at last the scene is turned upon a sudden, by some bad object, and they being now habituated to such vain meditations and solitary places, can endure no company, can ruminate of nothing but harsh and distasteful subjects. Fear, sorrow, suspicion, subrusticus pudor, discontent, cares, and weariness of life surprise them in a moment, and they can think of nothing else, continually suspecting, no sooner are their eyes open, but this infernal plague of melancholy seizeth on them, and terrifies their souls, representing some dismal object to their minds, which now by no means, no labour, no persuasions they can avoid, hceret lateri lethalis arundo (the arrow of death still remains in the side), they may not be rid of it, they cannot resist." (En kväll som denna, hur passande, rummet tecknat in a kind of blue, och tystnaden avbrytande min monolog med sin egen, the arrow of death still remains in the side, så poetiskt, så delikat, och hur det skaver i sidan när jag vrider mig i soffan, nåväl, nåväl, ännu en kopp kaffe kära vän, ska vi, åh, visst ska vi.)

Och avslutningsvis villfarelserna, de fantastiska symboliska vanföreställningarna: "An 1550 an advocate of Paris fell into such a melancholy fit, that he believed verily he was dead; he could not be persuaded otherwise, or eat or drink, till a kinsman of his, a Scholar of Bourges, did eat before him, dressed like a corpse... One thinks himself a giant, another a dwarf; one is heavy as lead, another as light as a feather... Another thinks he is a nightingale and therefore sings all night long; another he is all glass, a pitcher, and will therefore let nobody come near him... A baker in Ferrara thought he was composed of butter & durst not sit in the sun, or come near fire, for fear of being melted..." (Iden om en kropp av glas slår givetvis an en sträng hos mig. Av mina många favorit-vanföreställningar, är detta en av de mer poetiska. Kroppen för övrigt nästan genomskinlig vid handleden där benen avtecknas som vita skuggor under skinnet. The Glass Delusion var medeltidens vanföreställning a la mode. För Miserabilis Homuncio, skör, bräcklig och orkeslös, finns väl knappast en bättre symbolik än glasets, det transparenta bräckliga och innehållslösa. Franske Charles den sjätte sydde in järnrevben i sina dräkter. Och en medeltida diagnostiserade uträttade samtliga ärenden, inslagen i en låda fylld med halm. Andra vägrade sitta av rädsla för att bakdelen skulle bräckas under deras tyngd. Cervantes utnyttjade motivet i en novella. Kuriöst nog ramlar jag över ett botemedel mot glasillusionen, i den nu nästan överväldigande skränande tystnaden triggad av kaffets hyperboliska energier, i en av min Faber antologier, citerande Benjamin Rush, Medical Inquiries and Observations upon the Diseases of the Mind 1812: "Cures of patients who suppose themselves to be glass may easily be preformed by pulling a chair upon which they are about to sit from under them, and afterwards showing them a large collection of pieces of glass as the fragments of theur bodies." Vad nytta det nu ska göra att få sina vanföreställningar medicinskt bekräftade. Nåväl, nåväl, mörkret har lagt sig, regnet lättat och glaskvinnan är stilla.)

Glasklänning av Karen Lamonte.

EFTERMIDDAG, GATA

Världen är vildvuxen. Brougton street har antagit tropiska dimentioner. Ansiktena utmed trottoaren, speglande sig i Baroques fint mönstrade silverbord, hökögt studerande flanörerna, nu mer otämjda. Blanksvarta hundar gläfsande efter de nakna benen, som drar tillbaka den mjuka pälsen över nosen och blottar den skelettlika käken, den fint tecknade skinklikt rosa tungan. Måsarna koketterar utanför snabbmatsresturangerna. Räkstjärtarna puttrar i fönstret hos the fishmonger, dessa obscena nakna varelser som tycks vakna till liv medan den krossade isen långsamt smälter under dem. Och asfalten tycks kräla upp över stentrottoaren likt en spirande storstadsorganism, svettandes i värmen.
Ur Artisan rullar doften av brända kaffebönor ut över trottoaren, maskinens bordunton surrande genom dörröppningen. Och i fönstret på The Phoenix har dagens fylla redan börjat ges kontur i den dimmiga blicken genom glasrutan, och det nyss avbitna huvudet på en pissgul lager. Dylan på jukeboxen, straxt ersatt av Aretha Franklin. En kvinna sätter tänderna i en halvsmält bit choklad som spinner ut strängar mellan hennes målade läppar och den sönderrivna förpackningen när hon flinande för den från munnen. Hennes väninna vinkar åt den motsatta trottoaren, ur hennes limpformade silverväska reser sig en flaska inslagen i brunt papper. När hon sträcker armarna i luften klättrar hennes skjorta upp över de plumpa höftknölarna som tränger fram över det hårt åtspända bältet i hennes hotpants.
För första gången på mycket länge känner jag mig som en nyfödd som referenslöst följer gatuprocessionen. Att krafsa sig ut genom ytterdörren är som att kräla ut ur livmodern. Våt, klibbig och bländad på trappavsatsen. Innan någon smäller till en i ryggen för att sätta igång det där första förvånade andetaget och man långsamt reser sig, borstar av knäna och möter blickarna från de uttråkade real estate agents som tar sina rökpauser i nypressade kostymbyxor utmed Forth Street och lite längre bort de hjälmförsedda byggarbetare, i neonuniformer och putsvita ansikten, som mer ohöjt saluterar ens uppenbarelse med gillande ljud och gester.
Så mycket ord för så lite: eftermiddag, gata.

SCOTTISH LIFE AND CHARACTER

By the gaily-circling glass
We can see how minutes pass
By the hollow cask are told
How the waning night grows old.

Skottsk humor spelar oftast på de etablerade fördomarna och idealiserar nästan alltid den skottske druckne lunsen, den bortkomne whiskey-stinne rebellen. Härom kvällen slog vi på Whiskey Galore från 1949, förmodligen den ultimata hyllningen till the liquid smoke, vars drama utspelar sig på, det under kriget, whiskey-torrlagda Hebriderna, där av en lycklig slump ett skepp med 250 000 liter single malt en stormig natt lider skeppsbrott. Kämpande mot de engelska auktorieterna inleds efter en förtjusande skeppsplundring och en än mer förtjusande orgie i alkohol, en briljant farsartad katt och råtta jakt mellan de törstiga ölänningarna och den analt korrekta engelska militären. Här finns också min absoluta favoritscen, med en döende äldre man som på doktorns fråga om hans sista önskan, kvidande ber "i'd like one last wee dram before I go, doctor". Och som senare, efter beslaget, med ny vigör klappar på sin hot water bottle när den engelska staben anländer, och som ogenerat sviggar den med nyvunnen livslust sedan de gått. Whiskey som i filmens slut flyter genom vattenledningarna, i stuprännorna och bilmotorerna. Livets vatten, onekligen.
Inget ord är så rikt beskrivet i skottsk slang som uttrycken för fylla. Bawsed, blootered, steamin, pished, rubber... Och på vår lokala lokus, Källaren i direkt översättning, med inredning från åttiotalet och en enorm muralmålning över stamgästerna, ritad i groteska färger med ansiktena brutalt och detaljlöst linjerade i svart, går det alltid, vilken tid på dygnet det än råkar vara, att springa in i en bekant som muttrande räknar sina dagar på fyllan, 34 days on the drink, ay och som vid stängningsdags lyckas övertala personalen att få köpa med sig ett par flaskor hem. Och som med relativ klarhet pekar på den satans väggmålningen och frågar om man känner igen honom. Ah look like the de'il himself. Rödögd, rödhårig, med hårt förvridna ansiktsdrag och kroppen dold i ångan från en spytonade paletten i en tallrik impressionistiska tortillachips. But ahm still the handsomest bastard in that painting... Det finns inte en sate i källaren som inte hatar den där tavlan, och dess påminnelse om år som knappast tycks ha passerat. Källarens lokaler tecknade i samma aprikosgula spakel-mönster, samma personal i hawaii-skjortor, samma gäster, endast den förlåtande cigarettröken har skingrats.
I bokhandeln är en av de vanligare äldre skottsk-relaterade titlarna Ramsay's Reminisces of Scottish Life and Character, från 1861. Trots den ambitiösa titeln är Ramsay's avhandling egentligen en samling grundlösa anekdoter och humoristisk slapstick, med skottsk dialog. Givetvis, för hur kan den skottska karaktären annars summeras, finns ett kapitel kring Old Scottish Conviviality. Ramsay, trots inledande moraliska brasklappar, finner onekligen en viss befriande komik i gamla myter om dryckesslag där glasens bottnar slagits ur så att de endast skulle kunna slås i bordet tömda, botten upp! Och trots att dessa återblickar ställs mot den mindre konviviala samtiden, finns ändå en kvarhängande éclat till förgångna excesser, till vansinnet, kaos och bacchialisk njutning. För liknande komik finns knappast att hämta i renlevnaden:

"The scenes of excess which occurred in the houses where deep drinking was practised must have been most revolting to sober persons who were unaccustomed to such conviviality; as in the case of a drinking Angus laird, entertaining as his guest a London merchant of formal manners and temperate habits. The poor man was driven from the table when the drinking set in hard, and stole away to take refuge in his bed-room. The company, however, were determined not to let the worthy citizen off so easily, but proceeded in a body, with the laird at their head, and invaded his privacy by exhibiting bottles and glasses at his bed-side. Losing all patience, the wretched victim gasped out his indignation,— 'Sir, your hospitality borders upon brutality'" (Ramsay, p44)

"The system of pressing, both in eating and drinking, seemed more inveterate. Nothing can more powerfully illustrate the deep-rooted character of intemperate habits in families than an anecdote which was related to me, as coming from the late Mr. Mackenzie, author of the " Man of Feeling." He had been involved in a regular drinking party. He was keeping as free from the usual excesses as he was able, and as he marked companions around him fall-ing victims to the power of drink, he himself dropped off under the table among the slain, as a measure of precaution, and lying there, his attention was called to a small pair of hands working at his throat; on asking what it was, a voice replied, " Sir, I'm the lad that's to lowse the neckcloths." Here, then, was a family, where, on drinking occasions, it was the appointed duty of one of the household to attend, and, when the guests were becoming helpless, to untie their cravats in fear of apoplexy or suffocation." (p55)

Midsommar alltså, och vinden får löven i träden utanför att påminna om ett krälande myller av insekter, himlen rör sig bryskt förbi, centimeter efter centimeter av molnfäll uppmät mot fönsterkarmarna, och torsdagskvällens rumlande stöps på Leith walk och kryper in i köket som en matta av skränanden, kväkanden och skrålade. Torkan i huset får mattfransarna att krulla sig, och golvet att kvidande dra sig samman. Endast malarna, redan i sin fysik torra och färglösa som aska, festar orgiastiskt på de kringslängda kläderna och den obäddade sängen.

Jag väntar. Slainte!

EPISOD UTANFÖR TESCO

Himlen hänger som en handmålad kuliss över Broughton, denna tjocka klumpiga stillhet, romantiskt marmorerat gråblått och linjerat i guld snarare än silver, så överdrivet dynamiskt att färgarna tycks utskurna med skalpell och återmonterade på himlen. Den intensiva klarheten efter en dag av regn. Det är kanske inte en slump att skottarna när listan gjordes över deras tio underverk, på fjärde plats korade just himlen. Straxt följt av kilten, whiskeyn, och säckpipan och smoked sausage supper, den förmodligen bästa boten efter en sen natt on the whiskers, tung, het och sövande.
Vilket kanske är varför en blankögd äldre herre på Tesco's, när vi sakta travar hemåt, raglar ut genom entrén med en äppelpaj och fem cd-skivor under armen. Larmbågarna lyser upp när han passerar, ansiktet flottigt och waxartat slappt likt obakad smördeg, ögonen irrande över de komiskt dansande fötterna, de något för stora skosulorna och den kubistiskt deformerade torson. Och knappa sekunderna senare går larmet av, en hund börjar skälla oroligt, och den utråkade unge vakten tittar för en sekund upp, innan han förvånat springer efter vår nyupptäckte frände, den druckne picaron. Hans ögonhalvor vattnas upp när han utan motstånd räcker över varorna han hållit under armen. Språken, den universala guttural, vi inte kan tala nyktra, Ey, ah'mnae nickin eit', I dinnae... Och han fortsätter vagga från ben till ben, på håll ser det nästan ut som sulorna står nålade i asfalten och den tunga slappa kroppen vilar mot kängornas anklar. Säkerhetsvakten pekar på tröjan, dess märkliga hårda kantiga former. Wot huv yo got underdere? med välutbildad mjuk utländsk accent. Sir, can yo will huv to give me wot is underdere. Han pekar igen på den urtvättade t-shirten. Please... Mannen gör ansatsen till en gest som i nyktert tillstånd skulle kunna vara en axelryckning. I dinnae... Och liksom reser armarna över huvudet. Paketet rör sig mycket långsamt ner under t-shirten, som satt det klistrat mot den svettiga huden, innan det faller ut och slår i asfalten med ett patetiskt thump, och sådan ofrivillig komik att till och med vakten måste anstränga sig för att inte dra på munnen. Oy. Det är tre inplastade förpackningar långsmala gråvita grillkorvar, runt sexton i varje paket, med den smått humoristiska etiketten: wee willie winkies, som den unge inspektören samlar upp nästan generat. Den druckna hungerns impulsiva val: korv, äppelpaj och Robbie Williams greatest hits.
Vi lämnar vakten med ett utryck av professionell förvirring där han handfallet försöker legitimera vår anonyme upprorsmakare, alltmedan det lätta regnet åter bryter upp över parkeringsplatsen och långsamt fördunklar t-shirttyget över mannens sjunkna axlar och hunden slår sig till ro under vindskyddet och tanterna som stannat upp drar sina genomskinliga showercaps över permanenterna och lättar vaggande ankar över de alltmer upprörda vattenpölarna.

Water, is taught by thirst...

Att försöka hitta ett rum i Skottland är en märklig social invigningsrit, en ogenerad karaktärsutvärdering. Granskande sömmarna i jackan, den bortfallna knappen i cardiganen och den trött bokhandelsdammiga make-upen vid entre. Bockande frågor kring förhållande, arbete, intressen och dryckesvanor, rökare? - ja just det - nejheh - vegan, vegetarian, miljöbov, politik? - insert default Bushism - skratta, nicka, ta i hand, var personlig men inte privat, berätta anekdoter, ställ frågor - fantastic, lovely, oh, it's a gorgeous room, and the location, perfect, perfect! Har du tur blir du bjuden på vin. Har du tur erbjuds du rummet, men backar ur med den gnagande känslan av lögnaktighet, av lättsam yta du knappast kommer att kunna leva upp till igen. Märkligt att ses också dina vänner förändras inför dig när du blir deras potentiella inneboende. V korkar artigt upp en flaska vin och pekar ut fläckarna på golvet, talar ekonomi och fördelar - location, location - medan vi inspekterar hans australiensiske kamrats svarta sidenlakan över ett metallskelett till säng, den utfläkta kvinnan bakom morgonrocken på dörren, och tre-liters-colan immig av kondens i eftermiddagssolen - this will all go, you see, it can be bettered - den lilla svarta kistsoffan och glasbordet med dess vävda korgstolsben. Heminredning en främmande tanke för den hemlösa. Kappsäcken som ska flyttas om nio dagar kan baxas ombord på bussen - nr 10, 11 eller 16. V, den sista bohemen, säljer in allt från vår kommande kyrkråttsliv, toast med tomatpurée, till vinbutiken på hörnan och de poetiska storverk vi ska skapa. Vår hyresvärds enda och diffusa önskan, enligt V, är att vi lever som människor. Men så har min dickensiska kollega uthärdat lägenhetens sex månader långa gasläcka, den fadda doften ständigt påtaglig, tills morgnarna förvreds i hjärtkrampens dimma och de tre australiensarna tillslut ringde gasbolaget som chockerat på frågan How many days has this been going on fick svaret i månader.
Hem, ljuva, hem. Natten spenderas drömmande om en lägenhet, om total tystnad och en orörlig stillhet endast jag kan rubba.

ANTIKVARISKT DETEKTIVARBETE

Skiljelinjen mellan kvalité och medelmåttighet är inte alltid helt skarpt tecknad. Junimånadens nästan ekvatoriala hetta som kramar om den här annars så balanserat ljumma staden tycks ha väckt de döda och skakat om de levande. Stadens befolkning har fördubblats och den tillfälliga turistboomen kan liksom varje sommar mätas i den plötsliga uppsvinget i försäljningen av Stevenson, Scott, Welsh och Rankin (vars kolsvarta paperback utgåvor nu lyser med sin frånvaro på hyllan och D efter mitt utpekande suckande Bah, Rankin, nonsense) samt krypande förlängda arbetstimmar där klockan, släpande fötterna efter sig, motvilligt slår över till nio. Ordet scottish blir vanligare i det grovt släpande amerikanska uttalet Scåååtish snarare än Leith-huliganernas nästan totalt svalda Sco'esh. Liksom det släpande darling ersätter "ey, hen?" "oy, you!" på den nattliga promenaden hem när fredag skiftar till lördag.
I en Ikea-plast box med gamla recept, anglo-saxiska ordlistor i snirklat fyrtio-talsbläck, och readers digests smaklösa skinnimitationer, redo att tas till tippen, gör således en första utgåva i nött brunt tyg ett märkligt uppdykande ur sin historiska dvala, helt i ton med sommarens symbiotiska förening mellan högt och lågt. Antikvariatsarbetet, då du rest dig ur lärlingens monotona hyllstädande och dammsugande av de malätna turkiska mattorna, är när det är som bäst ett sorts detektivarbete, en jakt genom gultonade sidor efter datum, publikationsdetaljer eller stundvis mer raffinerande ovanliga feltryck, obskyra detaljer och eleganta signaturer. Den här titel ser till en början knappast mycket ut för världen, bruna, odekorerade pärmar, en nött titel i guld över ryggen, fransade hörn, och trött nikotintonat papper. Å andra finns knappt en bok som inte efter lite efterstudier framstår som den viktigaste publikationen någonsin. Men det här måste jag säga visar sig vid uppslagning vara ett av mina mer storslagna fynd, det främsta verket av en brittisk filosof och ekonom, komplett med ett osignerat brev limmat till försättsbladet, daterat 1864, en botanisk angelägenhet antecknad av författaren i tredje person, riktad mot en framstående phytolog, uppmanande denne att kontakta honom med åsikter kring publikationen av en viss botanisk titel och avslutningsvis en adress. Google mot förmodan är som alltid det moderna förlängda medvetandet, datorn en utväxt av den egna hjärnan, det kollektiva medvetandet aldrig mer än en knapptryckning bort. Adressen öppnar dörrar till oanade sidospår, till otaliga små notiser nämnde man skickat och som sent omsider nedtecknats och listats i skuggiga hörn av Nätet. Från att ha varit en abstrakt historisk pappfigur, eller en tvådimentionell gravyr intill titelbladet, blir nämnde ansedde britt plötsligt konkret, han har en adress!
"I'd like to see Wittgensteins notes to his flatmates" säger V när vi utmattat tar en rökpaus på bakgården. "Please wash your dishes, Ludwig." Humor å sin sida, så finns det ändå något märkligt omöjligt i att föreställa sig de här människorna levande i den mest fundamentalt organiska definitionen av ordet. Wittgenstein ätandes? Eller nämnde anonyme filosof lutande huvudet mot sin hustrus bröst? Och hur absurda är inte de märkliga spåren ett liv lämnar efter sig? Snarare än de storslagna verken och orginal manuskripten, grävs de mest obskyra detaljer fram, fotografier, brev, dagböcker. Och än mer skrämmande slår det mig, att forna tiders mystiska dunkel knappast kommer att kunna bibehållas när samtiden blir ett arkeologiskt fynd. Alla dessa så världsliga privata lämningar som kan belysas och offentliggöras, från druckna osammanhängande mail, till facebook-applicationer, självutlämnande bloggar, och ändlösa fotoalbum.
Är myternas tid förbi? Är vi numer besatta inte av att ikonisera, att upphöja varje geni, utan istället girigt jaga den privata människan, det ätande, sovande, urinerande djuret.

BARNDOMSMÖNSTER

Bokhandeln påminner ibland mer om min barndom mer än jag önskar. D och hans fru spelar upp scener i vilka vi alla onekligen blir deras barn och de onekligen våra grälande föräldrar. Jag sitter som en barometer i rummet och väntar ut spänningen. Efter att ha känt varandra i snart fyra år finns inga överslätande pretentioner kvar. När kaos bryter ut är det knappast maskerat. Och som en opartiskt tredje part, en slags terapeutisk åhörare som nickar och reflekterar en liten del av det känslospektrum som paraderar genom rummet, tycks de föredra min närvaro. Vilket förvrider de redan förvridna familjrollerna i det här dramat, jag är barnet och jag är förälderna som agerar åskådare till syskonens gräl, som utan att inse de blåser liv i elden, och som ställningslös ändå blir vågmätare. How would you feel if...? What do you think? Och sedan, i alla situationer av absoluthet, lägrar sig ögonblicket då allt stannar upp, och D flinande tittar på mig och skämtar och C plötsligt koncentrerat tar upp en bok och kommenterar prissättningen, och jag lurar mig att det är över. Den lilla allvarliga elvaåringen som såg mina föräldrar skilja sig gör entré. Innan jag åter jagar efter den flyende hustrun i regnet och står och håller i henne i en portuppgång, med regnet spottande i nacken, och lyssnar på hennes frågor utan att kunna svara. Am I evil, Johanna? Am I mad? How can I put up with this? Och efteråt sitter jag med D tills ilskan dragit undan den mörka skuggan över hans panna och vi skrattar igen och dricker cider ur flaskan och han pillar ut sina använda filter ur fimparna och återanvänder dem, askar över de turkiska mattorna som förmodligen är äldre än jag och förklarar att jag har en lugnande effekt, att jag är den enda som inte flyr och att det inte finns någon affär de inte kan agera ut inför mig. Men på samma sätt som mina föräldrars gräl lägrade en med en neutral personlighetsklyvning, en oförenlig sorg och ilska över båda sidors handlande, som knappast kunde få utlopp eftersom den egna åsikten när yppad inte kunde göra annat än skada, är jag som bokhandelns dotter förädlad med en krämpande och tvångsmässig stumhet. För om än en organism som lånat sin form ur familjens mönster, kan jag knappast lita till familjens villkorslösa kärlek.

Istället för ett liv lever jag andras. Medan jag balanserar mitt eget på gränsen till det odefinierbara, till det icke-existerande, har jag ändlösa fingrar i andras affärer. Mitt eget liv är inneslutet mellan den här lägenhetens fyra väggar och höljt i stumhet. För till skillnad från min substitutföräldrar i bokhandeln skrämmer mig världens plötsliga tudelning i det privata och det publika. Jag är rädd för att släppa taget och rädd för att frigöra stormen. Ändå väller de privata affärerna in över omvärlden och omvärlden tar nästan girigt emot dem. Beslut fattas kring din person du knappast själv kan dirigera. Och i din frånvaro agerar du i spel du inte ens kan föreställa dig. Plötsligt rättlös, inskränks världen, och nätterna väntande på J, som stannar ute och på vilken jag inte längre har någon rätt att vänta, blir oändliga. I bodelningen återerövrar han staden och jag mäter ut min plats i soffan. För den här småstaden till storstad kan kartläggas i handflatan och det incestuösa släktträdet kan ritas allt för lätt. Och staden är J's. Folket är hans. För det finns ingen möjlighet till ben and jerry kvällar framför sekelskiftesdraman, inga väninnor att samlas hos, eller barndomsvänner att ramla förbi mitt i natten, det finns bara den här förbannade lägenheten i vilken jag ömsom kokar kaffe, ömsom badar, ömsom lägrar mig framför datorn, och ömsom städar. Som resenär förblir man alltid på något plan ensam. Man saknar bakgrund och i viss mån framtid och möjligheten att lämna och fly är gäckande möjlig. Jag minns en kubansk bekantskap jag gjorde när jag först kom hit. Hon hade då stannat i Auld Reekie i snart sex år och var vår grupps sociala mittpunkt, festfixaren, the it-girl, kvinnan med kontakterna. Hennes lägenhet var aldrig tom, folk kom och gick och middagarna lagades alltid för tio eventuella gäster. Black-bean sauce och ris och kassar av bröd hon bar hem från kaféet där hon arbetade. Knappt ett år senare, lägrade sig livet i all sin tyngd över henne, och hon reste. Jag tror inte att någon vinkade av henne och knappt en månad senare fanns ingen längre som mindes henne. Det sociala spelet är inte mycket annat än ett spel. Och den här stan hungrar efter färskt blod. Efter nya ansikten.

Foto: Loretta Lux

MECHANOPHOBIA

Av alla fantastiska paranoida uppenbarelser har jag läst få så detaljrika som John Haslams beskrivningar av patienten James Tilly Matthews "Airloom machine" i Illustrations of Madness 1810, den första full-längdsstudien av en paranoid schizofren. Matthews var övetygad om att en grupp kriminella spioner hade satt upp en station i närheten av Bedlamklinikens lokaler. Genom pneumatisk kemiska strålar kunde tortyren påbörjas med ett register inkluderande Lobster-cracking, Stomach-Skinning och Apoplexy-working with the nutmeg grater (införandet av vätska i hjärnan). Maskinerna och deras pneumatiska huliganer fanns utspridda över hela London och användes främst som ett medel av hjärnkontroll mot politiker och högt uppsatta. Strålarna kunde läsa tankar och därtill förändra dem. Matthews beskriver sin Airloom och dess arbetare i punkter från A till Y med sådan exakthet att den kunnat återskapas efter ritningar om än utan det teoretiska orginalets finesser:

"a a The top of the apparatus, called by the assassins air-loom machine, pneumatic machine, & c. being as a large table.

b b The metals which the workers grasp to deaden the sympathy."

"d Something like piano-keys, which open the tube valves within the air-loom, to spread or feed the warp of magnetic fluid.

e e Levers, by the management of which the assailed is wrenched, stagnated, and the sudden-death efforts made upon him, &c. The levers are placed at those points of elevation, viz. the one nearly down, at which I begin to let go my breath, taking care to make it regular, not in any way hurried breathing. The other, the highest, is where it begins to strain the warp, and by which time it becomes necessary to have taken full breath, to hold til the lever was so far down again. This invariably is the vital-straining. But in that dreadful operation by them termed lobster-cracking, I always found it necessary to open my mouth somewhat sooner than I began to take in breath (...)"

"h The cluster of upright open tubes or cylinders, and by the assassins termed their musical glasses, which I have so often mentioned, and percieved when they where endeavouring to burst my person, by exploding the interior of the cavity of the trunk. I now find an exact likeness in the Cyclopedia, which, being in electricity, is termed battery."

"n The windmill kind of sails I have so often mentioned, only seen by glimpse of sympathy; and to prevent my judging of which, the assassins would dash with full strong sympathy or brain-saying, "a whirligig" used by children for amusement."

"s The warp of magnetic fluid, searching between the person impregnated with such fluid, and the air-loom magnets to which it is prepared; which being a multiplicity of fine wires of fluid, forms the sympathy, streams of attraction, repulsion & c. as putting the different poles of the common magnet to objects operates; and by which sympathetic warp the assailed object is affected at pleasure: as by opening a vitriolic gaz valve he becomes tortured by the fluid within him; becoming agitated with the corrosion through all his frame, and so on in all their various modes of attacking the human body and mind, whether to actuate or render inactive; to make ideas or steal others; to bewilder or to deceive; thence to the driving with rage to acts of desperation, or to the dropping dead with stagnation &c."

Det slår mig ibland hur begränsad fantasin är av vår mänsklighet. Och hur det mest oföreställbara ändå är tecknat inom det mänskliga bekantas ramverk. Trots att jag fascinerar över det tomt materialistisk konkreta i beskrivningarna av Air Loom maskinen är det ändå Matthews beskrivningar av dess pneumatiker som griper mig mest. Likt ett band ur en Disney-film stiger samlingen upp på scenen:

"u One of the assissins called by the rest Jack the Schoolmaster, who calls his exertions to prevent my writing or speaking correctly, dicatating, he ever intruding his own style and endeavouring to force it upon me. He pretends to be the short-hand-writer, to register or record everything which passes. (...)

v The female of the gang called by the others Charlotte: she has always spoken French, even by her brain-sayings; but I yet doubt whether she be a french woman (...)

w The one I call the common liar of the gang, by them termed Sir Archy, who often speaks in obscene language.

y (...) The assassins say they are not five hundred feet from me; but from the uncommon force of all their operations, I think they are much nearer."

Matthews talar ibland med ett barns naturliga klarhet vilket ger texten en märkligt abstrakt känsla som om vi borde kunna nicka igenkännande liksom inför något universalt och fullkomligt vardagligt. Vi har för övrigt en liknande kunde med vilda vanföreställningar som dyker upp i butiken med jämna mellanrum. V, min kollega, beskriver när han talar om honom främst hans hud vilket mot förmodan är den mest träffsäkra detalj att summera honom i. Han har överklasses oljiga blanka skinn, glänsande och Solkusts-brunt. Den artificiella plastiskt detaljlösa huden som kvarstår efter för många ansiktsbehandlingar, och den tunna hinna som morgonens krämer lämnat över bröstet, halsen och kinderna. De gammalmodiga doften av traditionell herrparfym, och de fint slingrande lockiga mörka håret som klättrar upp över pannloberna. Nämnde kund, kan passera osynligt genom otaliga överklass-sammanslutningar, kan orera felfritt kring medecin, brittisk historia och heraldik, för att nästan osynligt och med samma vältaliga övertygelse glida över i ämnet bin och de biodlingar runtom storbritannien som är tränade i spionage och tankekontroll. Och D rycker på axlarna. Det ena tycks knappast mer sant än det andra. I bokhandeln pågår en ständig process av att skilja agnarna från vetet bland vanföreställningarna. En process som ätit sig in i min själ så till den grad att jag numer är oförmögen att formulera något alls inom bokhandelns fyra väggar. Ingen situation är längre så enkel att den kan nålas fast och dissikeras. D, som generellt höjt det opolitiskt korrekta till högsta princip i ett pågående krig mot de krossande konventionerna, the pillocks of society (pun intended), brukar ogenerat reda ut allt från sexuella preferenser till genetiska mentalsjukdomar vid anställningsintervjuver, ju smutsigare bagage, ju varmare mottagande. Det Dylanska citatet enda mottot att lita till; But to live outside the law, you must be honest. Av alla synder är oärlighet den sista D kan acceptera.

(Dagens inlägg, mot förmodan illustrerat inte med de ritningar av Matthew's Airloom (som finns att hitta här) utan istället helt apropå med de smått bisarra fotografier som illustrerar det sena artonhundratalets nya invention, gymet, i detta fall i den svenska läkaren Gustav Zanders tappning. Gymutrustning är oändligt mer komisk när axlad av rustika sekelskiftesmän med intellektuell ansiktsbehåring. Absurdism. Mechanophobia. Punkt.)

REMINISCE NO. 2

Berlin, den sommaren, var sänkt i en tung, obarmhärtig hetta.Träden hängde slokande över promenadvägarna utmed floden, orörliga i den vindlösa morgonen. Det långa staketet mot vad som föreföll vara inte annat än ett skogsområde var täckt med röda Betreten Verboten skyltar. Ändå saknades så väl de givna brittiska CCTV kamerorna som taggtrådsdekorationer och söndagspatruller. Den här ganska oansenliga skillnaden påminner mig om diskussionen om ett samhället mätbart genom dess syn på lås. Ett samhälles syn på dess övergivna byggnader säger givetvis precis lika mycket. I skottland har de i den samtida historien genom sin uttsträckhet och sin tillgänglighet (i Glasgow, idag, står fortfarande Armani's lyxbutik bara ett par dörrar ifrån en tegelbyggnad i sånt förfall att dess väggar bältats åt med stora järnbarer för att hindra dess spontana sönderfall) gått från ett kollektivt barndomsminne till en allt svårare hobby, alltid betraktat med Nannystatens övervakningskameror. Kamror som ytterst inte är mer än symboliska. Inte sällan finner man dem blint irrande över sin egen tegelvägg som försökte de spegla sig i stenen, eller riktade upp mot tacknocklarna snarare än ner mot gatan. Liksom ett störande ljud har folk slutat se dem. De sitter som osynliga flugor på väggarna, men vad de verkligen ser förblir ett mysterium. Likväl finns i Edinburgh inte en dörr som inte för ett par dagar likt förbannat kommer att stå öppen och djungeltrumman sprids bland arkitekturentusiasterna, fotograferna, kidsen och de utslagna och de drar sig dit och rör sig under dessa nedtickande timmar runt i bråten. Portugal å sin sida, när vi reste genom landet förra året var vidöppet, skyltlöst och aldrig orört. Husen hängde tomma ut med motorvägarna, dörrarna på vid gavel och en handmålad Vende-Se skylt på sniskan över balkongen. Gick man in i dessa skal till byggnader fanns alltid en madrass i ett hörn på golvet, ett par burkar, tidningar, toapapper eller åtminstone närmare städerna en infernalisk färgpalett av grafitti. Här var också definitionen "övergiven" allt mer flytande, för igenbommad betydde knappast tom, och i en mjölk-fabrik i Spanien klev vi således rakt in i vad som var en familjs hem. Berlin, i min ringa erfarenhet, har en större kultur av squats, konstnärskollektiv och således, åtminstone ett par år (decennie) tillbaka, en mer konstruktiv syn på övergiven arkitektur, byggnaderna tillhör staden och folket, det som står tomt bör användas. Ett ganska demokratiskt sätt att ta hand om och utnyttja staden (att jämföra med skottland där en serie unga huliganer garanterat kommer att slå ut vart enda fönster inom räckhåll inom loppet av en vecka). Således var the Spreepark snarare än igenmurad och överbevakat, endast täckt av dessa tillitsfulla skyltar som respektfullt förklarade för förbipasserande att området var avstängt. Och under grinden mot parkens asfalterade plan med dess kringslängda skräp och rostiga bilskepnader fanns ett gap stort nog för en mindre person att oproblematiskt hasa under.
Parken hade 2006 stått tom i lite över fyra år. Ett märkligt mått på förfall. Den heta sommaren hade bokstavligen sprängt upp grönskan i parken som förutom naturens erosion var märkligt intakt och orörd. Inte ett spår av grafitti, inga uppbrutna dörrar eller krossade fönster, istället en överhängande människolöshet som världen i ett slag hade utrotats och vi vandrade som arkeologer genom vår samtid. En grupp hägrar hade satt bo vid Vilda Western vattendrag mot ett artificiellt plastberg stod de pampigt uppradade, orörliga på sina tunna ben. Asfalten hade sedan länge sprängts sönder av ogräset. Den utgrävda stillastående meanderloppet som varit scen för nöjesfältets vattenresa, samt hem för dess ståtliga sju meters Vikinga skepp, hade vuxit över med grönagula alger. Spridda glödlampor flöt runt på ytan över vilka sländor och spinnare for fram. Och där bakom, intakt som om tiden stått stilla, det enorma Pariserhjulet med dess regnbågsfärgade vagnar.
Jag vet inte hur många timmar vi promenerade omkring i ett tillstånd av hungerlös euforisk energi. Runt varje hörn en ny absurditet, en ny artificiell avapning av naturen som plastiskt stirrade fram genom det meterhöga gula torra gräset. De gamla dinosaurierna som prytt ängen hade sedan länge lagts på ända, med fåniga trubbiga sabeltandade grinanden och de små kloförsedda benen tamt hängande i luften. Ett par elefanter simmade genom havet av gräs. Och i en skogsdunge stod i en ring en serie enorma svanvagnar bredvid de eleganta Chapeau-Claque herrarna med deras svarta plommonstop och för stora glasögon. Hyper-reella färger exploderade genom den torra grönskan, primär-rött, grönt, blått och gult mot de urvattnade metallverken och rostens intensiva tegeltoner. Genom tystnaden, det stilla knastrande gruset, tycktes de enorma metallskapelserna sjunga. Stålet kved i den lätta vinden tio meter över oss, gnisslande och tjöt likt en dämpad mistlur. Nöjesparker, till att börja med ett så märkligt fenomen, ett slags förstoring, förstärkning och intensifiering av det verkliga, ett slags sensorama för våra avtrubbade sinnen. Lusthus, skräckhus, kärlekstunnlar och vindlande bergochdalbanor. Ett kontrollerat känslospektrum och en förvriden återskapning av världen utanför, från de karikatyriska vagnarna, till veteranbilarnas vuxenlek, och disco-tågets muraler ur high-society med rosa champagne, 90-tals frisyrer på kvinnor och män som i hollywoodska eleganta dräkter slickar varandras körsbärsröda läppar.
Det enda som tillslut överträffar den märkligt apokalyptiska hyper-reella känslan de här miljöerna illustrerar är känslan av att lämna dem. Att krypa ut ur Alice's kaninhål och sekunderna senare promenera genom en folksamling utmed en motorväg. En overklig intensifierad vardag som plötsligt tecknas i sitt eget framtida förfall. En sån kontrasternas förening att världen för ett ögonblick verkligen förefaller vara ens egna mussla, ens lekplats, foglig, fantastisk och gränslös framför en.

REMINISCE NO. 1

En av de mest märkliga platser jag besökt är Berlin's Spreepark, ett apokalyptiskt eden av metallvarelser, intill floden Spree.
Det måste ha varit två år sedan nu, en sommar utstakad i samma mönster som denna sommar påbörjat. Ett slags haltande begär och en riktlös lust efter att lämna allt bakom sig. Den här sommaren bodde vi på en madrass i ett tvättrum i ett föråldrat punkkollektiv i Kreutzberg där en av J's skottska vänner upptagits. Hettan var som en mur mot fönsterglasen och om morgnarna vaknade vi av främlingar som slog ut de ändlösa raderna flaskor som ställts upp i fönstergavlarna, när de stapplade in för att tvätta the Clash-t-shirts, håliga tie-dye's, och fransade armébyxor. Vi hade byggt väggar av tvättlinor och handdukar, men i värmen tycktes tyget inte längre torka, utan fyllde istället rummet med en tjock filtlik fukt som klibbade mot huden och en doft av våt stenvägg och organiska fibrer.
Vår värd, en London-punkare, var enbent och hade en knähög protes som var märkligt ljudlös mot golvet när han rörde sig. Morgnarna spenderade han framför teven med en flaska Lidl-vodka och en tetra lidl-apelsinjuice och en bong. Han skrev underbar grov lyrik som tände hans trötta ögon när han läste dem ("a cold wind came in from behind the tv-set, and her nipples stood out like lumberjack thumbs"). Och om nätterna som vore vi deras två barn lyssnade vi på han och hans flickväns druckna gräl i trapphuset.
Huset var annars satt i ständig rörelse. På bänken utanför satt alltid ett gäng med en nyöppnad back öl. Och i de olåsta dörrarna kunde vem som ville komma och gå som de ville. Högst upp i huset bodde en äldre man, H, med sin koreanska flickvän. Han hade en Harley uppspikad på väggen och vår första natt föreslog han att han skulle visa oss sitt rum, ledde upp oss på loftet och satte sig i skinnsoffan och började med blank blick fingra på sin nyktra flickväns avklädda bröst i vad som i efterhand kvalificerar som ett av de mer absurda ögonblicken i mitt liv. Hon låg utsträckt i en uppknäppt kimono, en liten mörk pryd flickkvinna som spenderade dagarna på badhusen i stan och eftermiddagarna på shoppingstråken med sina flickvänner, och tittade nyktert på oss medan hennes gråhårige pojkvän fumlade över hennes kropp samtidigt som han fortsatte tala om Polen, motorcyklar och frihet och sedan erbjöd oss en sängplats.
Fotbolls-VM var i full gång och teven roterade lägenheterna i huset. Oftast satt vi hos en arbetslös kille på andra våningen eftersom hans enda möbler var en serie fällstolar, en wide-screen och en madrass. Senare skulle staten ge honom ett större bidrag med vilket han skulle investera i en kyl intill madrassen och sex backar öl. Rummet var hängt i den sötsliskiga doften av gräs och den mer beska doften av svett. Främlingar kom och gick genom de alltid öppna dörrarna. Nyheterna i halvlek räknade brittiska huliganer som arresterats. A, vår enbente värd, slog handen i väggen och svor varje gång numret steg. En liten kvinna, uttorkad likt ett plommon, med det ironiska namnet, Frau Blomma, iklädd en slående leopard-bh, kastade konfetti i luften och skrek på gräll men hes tyska. Hennes make, en rotund fyrtioåring i skinnbyxor, som arbetade i en skolmatsal om veckorna, flinade. Hans engelska var primitiv och slipat tysk. Och efter varje mening slog han handen kamratligt i ryggen på den tilltalade.
I köket var speglarna linjerade i pudervitt och det gamla träbordet ständigt klätt med en utslagen påse fet konfektyr, billiga munkar, wienerbröd och syltbakelser på flottigt skrynkligt papper. Korridorerna var linjerade i pantglas.
Ändå förflöt vardagen i kollektivet lika stilla som vilken annan vardag. Med en slags uppgivenhet inför livet. I slutändan stod de alla och bankade på den yttersta dörren. Ett missbruk så uppriktigt och tröstlöst att missbrukstermerna föll platt. Vår vän A, vars händer skakande knappt kunde föra cigaretten till läpparna om morgnarna, brukade rykta på axlarna, I couldn't care less when I die, och om än inte helt sant, var det något de alla intalade sig. Jag och J förblev, under vår vistelse, ett slags absurd symbol för den ofördärvade ungdomen, som en främmande art, som de alla uppskattade att ha som åskådare, att förebrå om livet, att berätta anekdoter för och att studera.
I alla fall var det här vi först fick höra talas om den gamla nöjesparken ett antal kilometer bort längst vattnet. Ursprunglingen rest 1969 under namnet Cultural Park Plänterwald, döptes parken om 1991 för att p g a fallande besökssiffror och brist på parkeringsplatser tvingas slå igen endast tio år senare. Ägaren, en Mr Witte, lyckade skeppa iväg en stor del av attraktionerna till Lima i Peru, under skenet av att de skulle repareras, för att två år senare, 2004, gripas för kokain-smuggling då 180kg kokain upptäckts i en av masterna till åkattraktionen "the flying carpet". Nöjesparken, komplett med ett 45 meter högt pariserhjul, ett vilda western område, två bergochdal-banor, och ett vikingaskepp hade alltså lämnats att förfalla...

BRÖD

I långa perioder nu har jag tagit för vana att baka om kvällarna. Brödet har en förlåtande, förmildrande symbolik. Det finns också något väldigt närvarande och enkelt kroppsligt i att knåda deg. Vilket kanske är varför engelskan har ordet mageira att beskriva kvinnlig matlagning som en sublimering av sexuellt begär. Oavsett anledning tycks nätterna vara undantagstillstånd, som då alla planer övergivits, kan rymma oändliga möjligheter. Det är samma mekanism som alltid givit mig en förkärlek för väntrum, dessa overkliga tillfälliga miljöer i vilka har placerats de föremål som av någon anledning ska underlätta väntetiden: magasin, soffgrupper, broschyrer, daterade leksaksklossar och plastblommor, övervakade av en ljudlös klocka. Det är märkligt att se vad vi tror oss behöva och att jämföra det med våra verkliga behov. Liksom dessa miljöer förblir avskalade och anpassade för Anybody and Everybody. Inga stickande färger, inga vågade soffmönster eller intressanta tidningar. Slätstrukenheten höjd till gyllene regel. Eller Ryanair Preswicks deprimerande rökruta, I know by heart vid det här laget, från de slingrande taggtråden över metallgrinden, till de ändlösa raderna enorma röda no smoking skyltar som avslutas i den enda gröna: Designated Smoking Area. De smutsiga guppande bänkarna på stenplanen, de glesa buskarna och rökpelarna ur de svartnade fimpstationerna. I all sin brist på estetik är jag desperat förälskad i de här platserna. Det är en illusion att de här är punkter i en rörelse, i själva verket tycks tiden aldrig så haltad som här, och det finns knappast platser jag studerat mer noggrannt. Och natten förefaller numer tecknad i samma grova skala. Så runt tolvslaget börjar jag baka.
Jag är en ganska eklektisk kock. Och det finns en mycket komisk poesi i de här bröden, som onekligen en halvtimme senare kommer ut ur ugnen likt tunga kompakta stenar. Tunga, fuktiga och nästan köttiga när uppskurna påminner det mer än något annat om stekt gröt och luktar som våt vete. Min entusiasm förblir osinlig och nästan omedelbart skivar jag upp det och bär över det till J med lite smör på ett fat. Needless to say, bringar de här bröden aldrig annat än smärta, och en betungande mättnadskänsla. Needless to say, känner jag mig varje morgon tvungen att äta upp den oavslutade limpan som för att sluta cirkeln.
Jag tänker ofta på den Raymond Carver novell som han måste ha kämpat med över flera år eftersom den först utkommer i en ganska minimalistisk tröstlös tolkning under titeln The Bath 1981 i What We Talk About When We Talk About Love och tre år senare som A Small Good Thing i novellsamlingen Cathedral. Den fundamentala skillnaden mellan de två historierna om födelsedagsbarnet Scotty som blir påkörd och ligger i koma på sjukhus och vars föräldrar får återkommande allt mer absurda samtal från bagaren som ännu inte betalts för födelsedagstårtan är slutet. The Bath avslutas med att modern Ann åkt hem från sjukhuset för att ta ett bad och i hemmet hör telefonen ringa och svarar frågande om det har med sonen, Scotty att göra och får det svaret av en ambiguiskt odefinierad röst, att Ja, det har med Scotty att göra. Ett slut som i grunden låter historien ligga öppen och som med sträng minimalistism avhåller sig från att tolka eller knyta ihop trådarna. A Small Good Thing å andra sidan låter bagaren växa ut och anta nästan religiösa mått när Carver i novellens sista scen låter honom möta föräldrarna och ta emot deras furiösa sorg över sonens död. Brödet, han i novellens sista scen erbjuder dem, är en sorts frälsning. Och att äta blir en läkandeprocess.