PARADOXAL BEGRAVNING

Ständigt föränderliga väggar. I mörkret nästan dermatologiska, likt vårtig hud, full av leverfläckar och uppskrapade blåsor. Den svedda röda färgen som flyter ut över möblerna. Jag brukar likna det vid en livmoder, mitt rum, dess groteskt köttiga karaktär, och dess övervälmigande kvinnlighet. Färgen flammande i ljuset från bilarna som passerar likt feta ådror som spänns ut och pulserar. Det påminner om en provkarta i ett medecinskt uppslag. Rosacea. Och så upplever jag min tillvaro, sjuklig.
Jag minns en historia en vän berättade för mig, en grotesk anekdot, han anade att jag om någon skulle uppskatta. Hans entusiasm var pojklik, han var tvungen att leda mig vid handen till kanten av den utdragbara bäddsoffan och sätta mig ner innan han med en sorts antik chevalerism inledde historien som någon väninna, en sjuksyster, eller mentalskötare, i sin tur berättat för honom. "There was this old lady" sa han, "who came to the ward refusing to part from her pet mouse." Jag nickade. "She adored the creature and kept it on her at all times." "Mmm." "One day the nurses started to notice this smell coming from her, this fishy putrid stench." Hans läpp kröktes. "She would wash countless time, and still the odour would cling to her, like rancid flesh, it would pour into the corridors from her room, and rise from under her starched bedsheets, thick as smoke, ghostly even." Han dröjde över stanken, med en nästan cynisk glöd. "Finally they discovered mouse." Han flinade. Den tunga mustaschen vaggande över hans mun. "It had died" sa han. "And she had kept him in the only safe place she knew, the only place they would not find him." Madrassen gav efter när han tillslut sjönk ner vid min sida, triumferande. "Where?" "A reversed birth." Hans indifferenta leende sviktade. "She had buried him inside herself."
Vi kunde aldrig mötas i vår olikhet inför historier som denna. Hans intresse var kliniskt, narcissistiskt, en sorts kylig passion för de monstruösa. Jag kunde istället känna de små klorna röra sig mot insidan av min mage. Denna ruttnande kvinnlighet jag ständigt skulle bära på.

ETT MAKABERT EXPERIMENT

Jag ville läsa följande parti högt, men min röst är allt för utarbetad. (Och mitt skratt enligt en ung skottsk libertin är en "lascivious cachinnation", konfirmerat av min bror som halvvägs genom julmiddagen vänder sig mig och utropar: vilket skratt du lagt dig an med...), så jag vågar mig inte på vidare orationer. Nåväl, med magen svällande av kött, vad bättre själslig excercis än en makaber (gut churning) anekdot ur Läkekonstens historia:

"I magen på vissa idisslare hade man funnit en stenartad bildning, som kallades bezoarsten (bezaharsten) och som ansågs ha undergörande egenskaper. Kung Karl IX i Frankrike var intresserad av saken men hyste sina tvivel, varför han frågade Paré huruvida denna sten verkligen kunde tänkas motsvara sitt rykte som motgift mot alla gifter. Paré svarade nej men föreslog kungen att låta göra ett experiment med någon dödsdömd förbrytare. Man fann också en sådan - en stackars kock, som dömts till döden för stöld av ett silver fat. Kungen befallde att man skulle föreslå kocken detta experiment: om han klarade sig undan med livet skulle han bli benådad. I detta följande låter vi Paré själv tala:

Detta förslag antogs gärna av kocken, som sade sig hellre vilja dö i fängelset än att offentligt strypas inför allt folket. Och så gav ett apotekarbiträde honom först gift i en dryck och strax därefter en bit av nämnda Bezaharsten. Efter det han sväljt dessa bägge goda medel, började han kasta upp och fick kort därefter även tarmuttömningar åtföljda av starka trängningar. Han sade sig hava eld i kroppen och begärde få vatten att dricka, vilket vägrades.

Han dog under svåra plågor, utropande att det skulle hava varit mycket bättre om han hade fått dö vid pålen. Döden inträffade omkring sju timmar efter giftets intagande. Sedan han dött, förrättade jag liköppning i närvaro av herr de la Trousse och fyra av hans bågskyttar. Jag fann magsäckens fundus svart och torr, som om den behandlats med ett kauterium. På grund av detta fynd och av de symptom, som uppträtt under livet, drog jag den slutsatsen, att här förelåg en sublimatförgiftning. Försöket visade sålunda, att den spanska stenen icke hade någon kraft, vadan kungen befallde, att den skulle kastas i elden, vilket också skedde."

MIDDAG HOS DE HEMLÖSA

Genom korridorer vars väggar tapetserats med samma håriga kobolt färgade mattor som golven. Genom svängande branddörrar och obekvämt tysta trappor. Den karaktärlösa konsten som karaktäriserar sjukhus eller statskontor: ett inramat 70-tals fotografi av en älg, och utanför ryskans furudörr, nummer D, tre brunbjörnar i någon typ av skandinavisk skogslandskap. En form av psykologisk mimikry som ska få rummen på kvinnohemmet att förefalla mer naturliga. Allting gestaltas av en plågsam måttfullhet: i köket - två tallriker, två gafflar, fyra muggar, en stekpanna och slev. I rummet - en säng och en sink, en garderob och en anslagstavla, och låsta fönster ut mot en illa upplyst bakgård. Endast elementen pumpar i excess. Den torra hettan av låsta rum och det tunga rasslandet av hett vatten genom rören. Och kvinnorna, rör sig, till följd därav, halvnakna genom lokalerna.
N steker potatis, gul lök och kyckling i köket när vi anländer. Hennes tunna slappa kropp i ett brunrosa linne som kryper upp över hennes lätt rundlagda tonårsbuk. Hon bär lappade flares i jeanstyg och har det spikraka håret i en glesnande hästsvans. Hennes ansikte saknar käklinje och hennes onaturligt små agiterade ögon ligger ytligt placerade under hennes hårt plockade nästan icke-existerande ögonbryn. Hon spenderar dagarna med att sy dockklänningar, rosa ballonglika aftondräckter i mesh och sateen, och gula origamiska cocktail nummer och hon har en omeddelbar vänlighet över sig, en automatisk generositet. Hennes väninna är på besök, en kanske sjuttonårig korpulent på gränsen till porcine frisörska med en silverpiercing genom överläppen och små ögon tecknade i noggrann men billig kayal. Hon förefaller obekväm, på gränsen till rädd, och talar viskande och monotont.
Intill henne D, uråldrig och gastlik. Hon liknar en indian; hennes hår svartare än jet, strävt och trasigt likt stålull; hennes ansikte med drag av en förtappelse som för ett ögonblick tycks mig nästan shamansk. Hennes torra läderlika hud förfaller bearbetad likt garvat skinn och har med åren antagit en mild tobaks-gul ton, likt en inrökt tapet. Hennes hastiga avmagrande har fått skinnet att hänga över hennes käkben, och hennes späda kropp är omsluten av en vadderad dunjacka, som rudimentärt imiterar en sorts kvinnlig fyllighet.
Ryskan har smugglat in sprit som hon otåligt halsar ur flaskan, medan vi väntar på den sedvanliga inspektionen klockan 7. Senare, när klockan lägrat sig i inspektionens vindöga, dricker hon och N whiskey med iron bru ur kaffekoppar, förmodligen den mest skottska cocktail som kan uppbådas, sötsliskig på gränsen till det odrickbar i en nästan translucent orange färg. D dricker toddy, eftersom hon knappt kunnat äta på en vecka och hennes feber först nyligen har stillats. När N ställer ut tallrikarna lutar hon sig generat över måltiden, den första, säger hon, som hon har ätit på en vecka, och hon bär, hårt kramade, med sig sin egen kniv och gaffel, från rum E, i vilket hon hör hemma. Hon äter långsamt och metodiskt som vore det ett arbete, och mellan hennes brungula läppar, blottläggs hennes tandlösa gom, utslagen sedan år tillbaka av en nu avliden ex-make. Hennes yngste son i en skara av 7, nu 14 år, sörjer honom ännu, säger hon, och tillägger på bred skottska, trots att det är där han hör hemma, i graven. Och hon om någon borde veta, i ett år innan hon omhändertogs sov hon på en av kyrkogårdarna i stan. Under valven. Hennes ögon är vaskiga, i färgen av diskvatten, dimlika och torra, inte olika ägg som skalats och legat ute över natten och torkat. Och kanske är det hennes brist på ansiktsmuskulatur som får dem att verka nästan avlidna, orörliga också medan hennes spruckna läppar spricker upp i ett av sina läderlika leenden.
Ryskan och N instämmer med våldsamt patos. Deras krokigt handrullade cigaretter kastar sina tunga askpelare över furubordet, he derserved it the bastard. Ryskan accentuerar sin aggressiva skottskhet, en sorts omvänd fåfänga, som får min så igenkännliga vän att förvandlas bredvid mig, hennes ärrade armar blottlagda mot bordsskivan, hennes kroppspråk tungt och grovhugget, och hennes ögon uppblåsta och stirrande. Det är märkligt hur adapterbar den social personan är, hur vi samtliga med en så bizarr fåfänga omfamnar varandras karaktärsdrag också i denna scen från botten av den sociala heirarkin. D pekar på mig och som om vore jag en av dessa dockor åt vilka N syr sina miniatyriska kreationer, andaktsfullt viskande till ryskan: she's beautiful your lass. Look at her dress. And her hair. Jag har aldrig känt mig mer generad av en komplimang, men hennes påpekande är varken arrogant eller fördömande. Istället kilar hon in sitt tunna pekfinger mellan de beniga höften och stretchjeansen och skakar beklagande på huvudet. När hon får sina pengar, säger hon, ska hon klippa håret, ordna ett par löständer och köpa lite smink.

Hail horrors! I greet thee!

T kallar dem grief thieves. Dessa benefaktorer utav andras olycka. Inte ekonomiska sådana, utan emotionella. Hamstrare av sorger, anonymus dolorosa, de som lider å andras vägnar med sådant patos. Efter olyckan kryper de ut likt vägglös för att föda.
Jag minns epitomen av släktet från åren i bokhandeln. Dessa identiska kvinnor som med jämna mellanrum kom in, välklädda på gränsen till det analt pedantiska, med ny-manikurerade naglar, och blekta sträva bobbar och som nästan generat bad om rekommendationer. De var aldrig i egentlig mening, eller så beskrev de det själva, läsare, men de älskade kartonagen som profiterade på andras lidande. Litteratur kring kvinnor som fått syra kastat i ansiktet, biografier med slöjklädd enögd socialrealism på omslaget. Eller pseudo-psykologiska böcker om barn, oftast pojkar som misshandlats av deras fäder eller förskjutits av deras alkoholiserade ensamma mödrar, inte sällan med skugglika barndomsfotografier i stiliserade monokomer tryckta över de billiga kartongpärmarna-
Det var aldrig das Pathetisch-Erhabene som fick dessa kvinnor att ticka, istället det djupa behovet av att bekräfta, om och om igen, den egna välfärden. Den perversa njutningen som endast de priviligierade kan tappa ur andras tragedier. Och den avgrundslösa apati som födde missbruket.
Hur de led, och hur de älskade det.

SVART IS

Någonstans i ett vrak på A7'n mellan Galashiels och Edinburgh:
Asfalten är lika svart som natten, upplyst endast av den fladdrande ljuset i taket, eller sedmera väggen på bilen, den krossade lampan som flackar över våra fastspända kroppar likt en enorm mal. Det upp och ned vända tillståndet får scenen att påminna om en spegel. Den svarta isen med dess blinkande billyktor och natthimlen med dess dimlika crepusculum. Och vi, de tio bröllopsgästerna, uppspända däremellan, hängande över varandra i våra säkerhetsbälten, likt en lepidopterisk samling, i de lätta aftonkläderna i skirt chiffon, tyll och sateen och de skugglika fascinatorerna i mariboufjädrar. Ögonblicket är så smärtlöst, så stilla, också under det viktlösa tillstånd medan vi slår runt, förefaller det så självklart, som om inget kunde vara mer naturligt. Och det slår mig med vilken behaglig lätthet jag kunna gå förlorad. Den mjukt docklika kroppen domnat kastad genom natten i det till synes eviga ögonblicket av fördröjning mellan akt och medvetande.

RETUR

Bland mina gamla anteckningar finner jag följande anekdot:

"J och hans pappa gjorde en gång en resa genom Amerika när han var barn. Han hade en liten kamera med vilken han fotograferade Niagara fallen, Grand Canyon, Frihetsgudinnan och söderns bakgator.
När de, månader senare återvände till Skottland och framkallade filmen, upptäckte de att J inte en endast gång tagit linslocket av kameran, under hela resan. De enda foto som framkallades, bland arken av kolsvarta negationer, var ett alldagligt porträtt hans far tagit innan de reste, tidslöst, platslöst och banalt, av J själv, sittandes i skräddarställning i solen från fönstret till hans sovrum i Edinburgh."