RÖTT VIN MED PIMPINELLA, VÅR LILLA FRUKOST FRAMSTÄLLA - Scen från Dublin

Vi har sovit hoprullade likt två döda djur i våra kläder på X's obäddade madrass, jag under en tweedrock med en hoprullad halsduk som kudde, och X på ett brunfärgat randigt antikt dunbolster. Strödda över dessa rudimentära lakan: hennes trasiga läderväska, ett vykort föreställande Jacques-Louis David's La Mort de Marat, hennes Patrick O'Brian pocketar och sidor av kaffefläckade manuskript med minatyriska chiffer i smutsigt bläck. Hennes fedora ihopskrynklad mot väggen, hennes ansikte tätt tryckt mot tapeten, och det tunna tuftiga svarta håret, klippt för att imitera späda polisonger, spretande under den dammiga hattbrämen. Under natten har hon tappat glasögonen och den halvrökta cigaretten mellan sängen och väggen och jag vaknar till hennes kämpande med detta bottenlösa gap och hennes mjuka plågade suckar. Hennes klagan är lika teatral som reell: my head, ett nobelt lidande, en konstnärens last.
Hon reser sig sig som om dvalan varit endast en kort genant interlud, en parentes, och går genast bort till köksdisken och får fumlande igång grillen, eftersom vi saknar tändare och hon just fått upp sin fimp ur gavelns svalg. Gawhh, klagar hon igen och rekylar under ljuset från kökslampan som hon slagit på för att nästan omeddelbart slå av. Hon river runt i det ranka köksskåpet efter coddy oddy's (codliver oil), fizzy make goods (brustabletter med apelsin) och någon form av ospecifik undergörare i en oetiketterad burk. So many of them, and yet none of them make it better.
Där hon står påminner hon mig om en dekadenternas Peter Pan, en förlorad själ, en hopplös enfant terrible, i en lila paisley skjorta, fem storlekar för stor, en rutig väst och en halsduk svep över skuldrorna. Hon brukar referera till sig själv som en gammal homosexuell man, och tveka vid entren till damtoaletten, men i det skeva fläckiga ljuset som spiller ut mellan de fördragna gardinerna är hon nästan genomskinlig, tunn och blek likt ett föräldralöst barn, inte en man, inte en kvinna, men en pojke. Hennes läppar ärriga och leverfärgade av vinet. Hennes oändligt smala krokiga cigarett klistrad mot underläppen.
Why? utbrister hon som om hon med detta enda ord förkastade hela dagen, hela världen. We were not meant for this life, Johanna. Hennes patos är enastående, dramatiskt och förkastande, our noble sufferings were not made for this world, hon gestikulerar mot fönstret, mot samtiden och sedan mot tabletterna hon slagit ut. We really deserve something better than this. I need a drink. Wine? Wine, where is the wine, did we drink it all last night? Gårdagens vinglas, whiskeyglas och portglas rör sig upproriskt i den översvämmade sinken. Soporna tycks ha kommit till liv, dess svarta buk prasslar och tömmer sig på en konserv och två fimpar. Hennes halvmålade porträtt av en vän stirrar förebrående på oss från väggarna. Halvvägs genom rörelsen stannar hon upp. Och sedan slår hon ihop fötterna i strumplästen och vrider sig triumferat mot mig där jag ännu ligger orörlig på sängen: Wine! Wine! We didn't drink it all. Varpå hon tömmer gårdagens halvdruckna vinglas med en förtvivlad grimasch.

ABELARD

Till hennes älskare eller också hennes älskade, till hennes vän eller också hennes ägare, till hennes läsare eller också hennes enda, till hennes efterlängtade eller också hennes saknade, till hennes hopp eller också hennes förtvivlan, till Victor
från Johanna.


Innan jag reser visar du mig Glasnevin. Under askgrå himlar promenerar vi längst med lethe, genom dublinska ödeland tills vi når vårt nekropolis. En ensam kerberosisk best jagar utmed vattnet, eldröd likt ett lejon. Och de sträva gräsens gula färg tycks nästan translucent i eftermiddagens tunga gråskala, som om världen brann i våra spår. Genom grindarna, leder du mig allt djupare in i detta landskap av sten, dit där den polerade svarta graniten, likt makabra speglar signerade i guld, och de kritvita korsen i italiensk marmor, ersätts av en eroderad vildmark i grått. Där de små kupoler av dammiga tygrosor, flisade gipsänglar och plastlyktor inte längre klär marken. Allt längre in, dit där namnen blivit skuggor i stenen och årtalen upplösts, dit ingen längre går och den mjuka döda myllan lystet ger efter för våra fötter. Och där kommer jag alltid att minnas dig min allra vackraste vän, med din hand hårt runt min hals, de sista andetagen dimlika mot det fallande mörkret och portalerna av sten likt valven över en offerbädd. Och jag tänker på något du skrivit till mig för mycket länge sedan, något du lovat mig, att du kommer att vara hänsynslös och ta vad du vill ha av mig, men du också kommer att vara god för att jag förtjänar det. Och i den stilla kylan i denna trädgård av gravar, kvävd mot dina breda axlar, med fingrarna hårt knutna i din högra vante, fyller det förra mig med begär, och det senare mig med en obeskrivlig fruktan.

KVINNOR

Jag misstänkte alltid att T's affektioner hade karaktären av en duplikation, en repetativ imitation av kärlek. Mest fascinerades jag av hans sätt att återanvända teman ur förflutna förhållanden. Eftersom han nästan omedelbart sedan vi träffats lät mig läsa samtliga av hans gamla dagböcker likt en sann narssicist kunde jag ofta spåra hans komplimanger till exakta datum ur det förflutna. Ett smycke, föreställande ett revben, en typ av genesis symbolik i syfte att fullkomliga mig, som han smidde i silver till mig i maj figurerade i en skiss redan från mars 2007, två år innan vårt möte. Hans brev innehöll inte sällan citat från hans tidigare arbeten från år tillbaka och det komiska smeknamn, frogface and clownhead, med vilket han relaterade till oss fanns nedskrivet i blyerts på ett porträtt av hans tunna rödhriga ex och honom, taget på en gård i Italien juni 2009. En kväll bad han, å sin mors vägnar, att få fotografera min profil, för en tavla hon målade. Under månaderna som följde skickade han mig kopior av målningens olika stadium, och till min förtvivlan kunde jag se det allt groteskare dragen av mitt eget ansikte skrapas fram ur oljan, ur en tavla som ursprungligen hade föreställt K, en germansk konstnärinna, han levat med några år tillbaka. Jag antog att han varken reflekterade över det faktum att han visat mig orginalet någon gång i februari, när vi först hade mötts, eller att det var märkligt hur hans moder konserverade mitt ansikte i palimpsesten av förälskelser. Han skickar ännu uppdateringar, och jag svär, att hennes ansikte blir allt vidrigare för var gång. Jag minns också natten han monterade ned en gammal barometer från väggen i studion och fann en cigarett hans flickvän gömt för ett par år sedan, en vana hon som paranoid rökare hade, att placera dessa reserver runt om i lägenheten. Vi rökte den tillsammans vid matbordet. Han med en girighet jag aldrig tidigare sett. Det kändes som om jag figurerade i ett minne jag själv inte upplevt.
Jag vill inte tro att kärleken lånar så mycket från nostalgin. Att den stjäl så fritt från desperationen och ensamheten och från allt det vi ägt och åter vill äga men där jag står är det ibland som att stirra ut över en procession av föregångare.

Bild: Ashkan Honarvar

NATT

Det är det vackraste jag någonsin skådat. Och där jag står, höljd över staden, och samtidigt vid världens ände, där oceanerna, natthimlen och självaste Arthur Seat upplöses och sjunker ned över jordens axel, är det just detta jag tänker: jag kan omöjligen skriva om detta. Det finns ingenting jag skulle kunna skriva som vore vackrare än den här natten. Än himlavalvet som spelar över denna upplysta dockstad. Än de tusentals fönster som spiller ut likt krossat glas över horisonten, i spräckta stjärnor av grönt, oranget och kritvitt. Dessa brinnande trådar som spinner genom en svartvit stad.
Inget vackrare än denna världens ände, denna sista utpost av ljus. Och när J för ett ögonblick släpper min hand, är det som om han släppte en ballong för vinden, den mjuka luften river in under mina kjolar och reser dem och jag sträcker förtvivlat armarna efter honom som om den vita nattvinden skulle bära mig med sig, ut över gapet under oss. Fötterna faller genom berget, rasar genom jorden, genom mörkret.
Jag har aldrig sett något vackrare, släpp inte taget. Han griper mig om midjan och leder mig ner över klipphällarna, ner i avgrunden. Mörkret är kompaktare här, fullkomligt så när som på den dimlika rök som hägrar över kullarna och den mjuka okrafärgade värme som reser sig ur myllan.
Ur natten sträcker de sig, torkade vinterrankor, luminescenta, likt vita ådror, och böjer sig för mina fingertoppar. Hundratals, skygga flockar som kommit för att möta mig i det pulserande gula ljuset från en gatlykta, och sedan åter jagande in i skuggorna. Elektriska grenverk vars torra knoppar brister under mina händer. En rosenbuske. Du kommer att riva dig, Johanna.
De döende fälten reser ragg när vi avslutar nedstigningen, tunga sträva gyllene hår som skrapar mot vinden.
Det är det vackraste jag någonsin skådat.

Bild.

THE TAXIDERMIST

T är en sann autodidakt, upplärd av C, vars piece de la resistance enligt legenden var en räv på hjul med mekaniserad käke, snap snap. En rudimentär film av plast ligger utbredd över matbordet i hennes lägenhet vid botten av Leith, bortom Great Junction Street, bortom allt vett och sans, hic sunt dracones. T, mager och oansenlig i tunn-bågade glasögon och en t-tröja, tvättar skinnet av en ekorre över köksinken. Den tunna dränkta kroppen påminner om en klädesplagg, eller någon form av ofärdig docka. Det nyskinnade djuret, koagulerat leverröd och hopprullad i fosterställning ligger utstjälpt på en tallrik. Skallbenet krossat och fullkomligt upplöst, en klarröd massa av sönderbrutna käkben, tänder, örongångar, tunga och hjärnmassa, löst fästat vid den blågrå huden. När hon tidigare arbetade sig igenom den organiska massan, och djurets tunna läppar för ett ögonblick öppnats och spytt ut en sträng av klarrött blod, glaserades hennes ögon. Hennes vännina räcker över en halvrökt rullcigarett och håller den till hennes läppar, och sedan likt en läkare höjer hon glaset med tennents och låter henne gulpande dricka. Hennes vita fingrar klädda i tighta latexhandskar, fina hår, och viscera, ännu kramade stiletten.
Hon brer ut skinnet över bordet och vänder det ut och in och strör salt över den fuktiga huden. Och sedan penetrerar hon den slappa kroppen med ett enkelt stålskelett, dess tomma huvud likt en påse mot bröstkorgen och armarna slappa, korsfästa, i en pose påminnande om en egyptisk dansares. Smaken av mentolfilter och avslagen öl höljer för ett ögonblick doften av uppvärmt kött, den sötsura fisklika odör som reser sig ur den orörda kroppen intill henne. Vi stirrar på den när den gastlikt vrider sig, och de platta inälvorna spills ut ur maggropen. Av någon anledning får det hela drag av något närmast mänskligt. De nu nästan abstrakta fysiska byggblocken i en mindre abstrakt existens är märkligt igenkännbara, på gränsen till generiska, och det slår mig att min egen kropp inte skulle se mycket annorlunda ut, uppstyckad och renskuren. Jag känner mig sällan dödlig, men där vid matbordet, känner jag något paradoxalt, en känsla av mekanisk automatism, inte förgänglighet, utan snarare själlöshet. Senorna i mina händer. Dess delta av feta blå ådror. De tunna tangentlika benen i mellanhanden spelande likt insidan av ett piano, när jag sträcker mig efter glaset.

Sedan jag kommer hem badar jag länge och finner bland mina böcker följande syllogism:

Other men die; but I
Am not another:
therefore I'll not die

DRUG ADDICTIONS: SIX STUDIES , 1882-1932, BY GERALD N. GROB, to which is added the writers flawed self-analysis

(Vårt geografiska område är ett standardiserat lokus i innerstaden, frekventerat av frappanta artister, studenter och äldre alkoholister. Soffrum har introducerats för komfortabilitet. Klockan är 00.32. En vernissage har avslutats på det närliggande Roxy Art House. En medioker affär med eklektisk konst, illa kurerad. Vårt studieobjekt, er förtrogna, korrumperad av vad som erbjudits au gratuit. Med en böjelse för excesser, kan ett tidigt stadium av extas redan noteras.) Alcoholic delirium begins with slight defects of reason and sensory changes growing gradually into certain fixed conditions, without muscular disturbance or much digestive changes. (Vi kan se det i patientens ögon, den vilda glans som den illusiva immortaliteten framkallar. Denna snuskiga, nästan omänskliga, bestialitet. Notera särskilt bindhinnans dimlika amorosa och irisvävnadens vivida palett, ett tecken på en mjuk solkig sentimentalitet och tendenser till konsekvenslöst svärmeri.) It usually comes on from prolonged use of spirits, associated with excitement.
It often occurs among persons who are overfed, gourmands and idlers, and in underfed, anemic persons. (I vårt fall, kan vi studera en förening av dessa två karakteristika: vårt objekt i perioder lidande av akut blodförslust, och i perioder uppvisande symptom på långgående kroppslig korruption, angina och vasovagal syncope, förenat med en svaghet för dekadent överkonsumption, tvångsmässigt frosseri med efterföljande perioder av strikt askes. Under natten intas följande: champagne, två stora glas rödvin, tre pepparkaksfigurer, två g&t, en flaska stella, två chips, och en ill-adviced chip supper) Frequently the contiuous use of wines brings on this condition, particularly champagne, the brain being seemingly unable to recover from the continuous irritation and depression (o horror.) which follows. (Vid uppvaknandet 11.42 observeras förlusten av a. en känsla av eufori, b. nattens storhetsvansinne, c. en halsduk. Det återkallar en rad ur ett poem: Morgonen stjäl vad natten så generöst gav. En tung melankoli inträder. Studieobjektets rörelser blir långsamma och medvetna. Hon talar lite och äter återhållet och lägger ner en onaturlig energi på kroppslig hygien och tvångsmässiga impulser.) It may be stated in a general way that beer and wine are more active in the causation of alcoholic delirium than whiskey and brandy. (...)
The pathological condition is one of poisoning and local degeneration of cells and perversion of the cell force, and often indicates profound changes both functional and organic. (Trots den senviktorianska faiblessen för ord som degeneration och perversion och den implicerade idén om övermannen, eller den genetiskt ofördärvade, kan följande terminologi positivt användas i studium av vår patient på grund av hennes pretentio-nostalgiska disposition.) In all cases the damage which accrues from this poison should never be minimized. In medico-legal cases it is safe to assume that the fact of having had delirium from alcohol is positive evidence of mental impairment.
No case presents a uniform class of symptoms except in some very general particulars. Wide variations will constantly appear. In some instances defects of sight will be most prominent; all the other symptoms will be negative. (Följande annotation på en bussbiljett kan syfta till de visuella degenerationer vanliga under missbruk: De mjuka byggnaderna blödande in i gatornas svärta och den gapande natten.) In others, hallucinations of hearing will be the leading symptom. Special delusions of snakes and grotesque objects are not always present and may be transient. Some persons have grandiose delusions. (I vårt fall manifesterat i långa osammanhängande orationer. Under natten skroderar vårt studium yvigt, med ohämmad vigör, i ämnet Skönhetens Paradox, exemplifierande ur så väl fin de siecle litteraturen som den moderna konsten, med fokus på huruvida fröet till moralisk korruption är inherent i all perfektion, vidare en kort analys av den moderna konstens förakt för skönhet och den modern journalistiskens underminering av dess själva idé. Vidare insiktslösa analyser av följande teman: mustaschens roll ur ett socio-kommunikativt perspektiv, moderna geishor och acceptabel prostitution, det perfekta mordet, och maskens roll i vernacular photography. Instanser av neuromotorisk kollaps noteras med en lätt stamning till följd eller anfall av agnosia.) Others suffer from fears of unseen disasters. (De föreställda förlusten av en älskad.) One man was alarmed lest the house should fall upon him. Another, that an earthquake would swallow him up. A third, that he would be struck by lightning or destroyed in a hurricane. (...) It is difficult to differentiate many of these cases from well-known forms of insanity and it is justifiable for the physician to treat them as such, using practically the same means and measures, only recognizing the poison causes as most prominent. (Vid fyra kan vårt objekt framgångsrikt återintroduceras i verkligheten. Den kvarhängande känslan av vemod. Och hunger. Uppföljning återstår.)

Dispomania.

SELF-IDOLATRY

På dansgolvet infinner sig ett sorts vemod nästan omedelbart. En sorts automatik i stegen, som trots den påträngande oroskänslan, möjliggör ett mekaniskt dansande, vaggande med höfterna och extatiskt särade läppar. Tvärs över golvet, genom diset av gult ljus och halvklädda kroppar, betraktar jag en ung kvinna i en svart sammetsklänning. Hon har den sorts plumpa ännu oformade läppar man finner hos barn och tonåringar, hårt målade i antikt rött. Hennes hår är vågat likt en 40-tals aktris, och hennes hållning påminner om en mannekängs. Hennes fåfänga solipsism omöjliggör någon form av interaktion, vilket fascinerar mig: hon tycks oförmögen att röra sig, oförmögen att för ett ögonblick lämna den utstuderade positionen hon antagit, halvprofilen och de lätt korslagda benen, placerade som inför en kamera.
En ung svettig man rör sig vid hennes sida och hennes hårda flickläppar kröks föraktfullt och som om hon smackande drog en klubba ur munnen blottlägger hon för ett ögonblick det sexueliserade köttigt rosa gapet mellan hennes vita tänder innan hon böjer bak huvudet och på samma vis som man viftar bort en fluga eller en illa tämjd hud, reser finger topparna och slår bort honom. Whisk whisk whisk. Och sedan rör hon sig ut på dansgolvet, de handsk-klädda fingrarna försiktigt utspända mot musiken, hennes rörelser kalkylerade och självmedvetna, ett objekts, medan hela hennes hållning istället liknar en krigares, samtliga närmanden avlägsnade med den knivskarpa eggen av hennes bortvända käkben. Och någonstans i gränslandet mellan hennes iskalla ögon och mjukt vaggande höftben, funderar jag över vår kvinnlighets paradox, behovet av att ge och att hålla tillbaka. Att begära uppmärksamheten om så endast för att kunna förskjuta den. Att vilja bli älskad. Och trots sorgen som väller upp i mig, sjuklig och patetiskt, en smak av avslaget tonicvatten i gommen, fortsätter jag dansa, med bortvända ögon och klänningen lyft över knäna, skakande i takt med musiken mot de tunga underkjolarna.

15.1.11 Jag är ett år äldre.

SJUKHUS

Några timmar utanför stan ligger det övergivna mentalsjukhuset Bangour. Likt alla sen-viktorianska instutitioner för de aparta, är det inte i egentligen mening ett sjukhus, utan snarare än liten stad, komplett med kyrka, skola, farm, bibliotek, butik, postkontor och en egen busslinje. Vid sekelskiftet ansågs detta vara den ultimata lösningen på problemet, att upprätta ett sorts samhälle för alla de som inte passade in under det normala. Och Bangour, efter den schweiziska modellen, Alt Sherbitz, var skottlands första psykiatriska koloni sjukhus, och hade som mest runt 1000 patienter utspridda i de trettio tal villas som byggts för ändamålet. Och Bangour likt de flesta av dessa institutitioner visade sig vara osedvanligt framgångsrik i att skapa vansinne, genom såväl isolering som de ganska rudimentära experiment i medecinering, insulin shock therapy och hjärnkirurgi i Freeman-Watts eller Moniz anda som var a la mode på tiden. Till följd var 1900-talets asylums nästan omöjliga att lägga ned, också sedan trenden skiftats runt 80 och 90-talet och farmakologin tagit över där den experimentella psykoterapin hade avslutats, och vansinnet hade återintroducerats i samhället. De allt mer daterade sjukhusbyarna hängde således kvar långt in på nittiotalet, inte sällan med patienter som levt större delen av sina liv, över trettio eller fyrtio år, bakom instutitionens väggar.
Bangour stängde först 2004. Och den enorma anläggningen ligger sedan dess igenbommade och övervuxen, långsamt sönderfallande, i ett skogsområde utmed M8'an till Glasgow. Den lilla stigen genom skogen är täckt i ett kompakt lager våt is och i entren ligger likt utslagen en gammal kommod på hjul. Utöver slättlandet sträcker sig de gastliga stenbyggnaderna, samtliga med fönstren antingen igenmurade eller rudimentärt igenbommade med brädor och masonitskivor av olika storlek och färg. Landskapet är fullkomligt desaturerat, mellan den vita himmlen, nästan övervälmigande i sin askgrå palett, och det slagna blekt gula gräset, endast sten, regnvått tegel, och krossat glas. Den kolsvarta kyrkan likt ett utbränt skelett har graverat i guld över den gallerförsedda porten: Friend, this house of God stands open for thee ever that thou mayest rest, think, kneel and pray. Ett lätt regn hamrar mot de svamplika brädorna över fasaderna. Den mjuka asfalten ger efter under fötterna när snön sjunker undan. Vi vilar i ett övergivet buss-shelter, glasen sedan länge krossade av de övervuxna buskarna som hamrar mot plåttaket i vinden. Skyltarna pekar ut rikningarna till det förflutna: rehabilitation centre, surgical sundries shop, villa 25. Allt tycks satt i upplösning.

PAVOR NOCTURNUS

Jag vänder spegeln mot väggen. Jag badar i timmar tills huden är lika mjuk och porös som en drunknandes. Jag klär mig i mitt nattlinne från 40-talet med spetsen likt någon form av ärrbildning över bröstkorgen. Jag sover i det om nätterna, ibland går jag ner till butiken och handlar i det, och ett par gånger när jag inte orkat har jag burit det till jobbet under kappan och en jumper. Ibland badar jag i det, när jag känner mig alltför rädd för nakenheten. Om nätterna drömmer jag mardrömmar. Mössen under golvbrädorna som får det att låta som om mitt rum gästas av åskådare. Min säng är placerad mitt i rummet. Jag är rädd för avgrunden bakom gaveln. Jag vaknar och inbillar mig att någon sitter i fåtöljen invid fönstret. Det måste vara infesteringen, eller också fåglarna i skorstenen. Det låter precis som om någon sitter där i stolen och knäpper med låren mot fjädringen. Ibland kvider de små satarna under plankorna och J hamrar med sin sko mot golvet för att ljudet ska skrämma dem. Jag springer över till hans rum om natten, och han lägger handen på min bröstkorg och mäter mina hjärtslag likt mina föräldrar skulle ha gjort när jag var yngre. Jag är ofta rädd när jag går till sängs. Jag brukar springa från badrummet till sovrummet och undvika speglarna. J's mors spegel hänger upphängd över spiselkransen i mitt rum. Ibland tror jag att jag ska se hennes ansikte när jag tittar in i den. Ibland är jag rädd för spegeln, det svarta trät och den sönderskrapade silverslanten inuti. Om morgonen luktar Clerk Street av eld. En sorts söt doft av sirap, bränt trä och tjära. 40 brandmän, säger de, hela natten. Lägenheten är tom när jag kommer hem. Jag badar. Jag tar på mig mitt nattlinne. 12 räddade säger de. Jag minns inte vad gatan hette, eller hur länge branden härskade. Ibland är jag rädd att mitt hus ska brinna ner. Jag är rädd för att V inte ska skriva igen. Jag är rädd för att J inte ska komma hem.
Och ibland är jag rädd för att mor ska dö.

PUNGENT

Kvinnan intill mig på bussen luktar bröd. Herregud, så hon stinker av bröd. Hon ser knappast ut som någon som luktar som bröd, nej istället kultiverad, välburen, aristokratisk rent av, men hennes mjuka kropp avger en nästan övermäktig doft av jäsande deg. Och hennes tunga svällande lår växer mot min klänning och klibbar mot mitt ben. I mitt värkande bakfulla huvud blåses hennes tunga kinder upp. Likt en Arcimboldisk profil, sväller hon okontrollerbart intill mig, pysande tunga guster av fermenterade bakämnen medan hennes hud reser sig ur hennes kläder.
Good grief, kvinnan stinker verkligen av bröd. Hon jäser. Den hårda bluskragen alltmer åtspänd runt hennes porösa nacke. Hennes små ögon redan förlorade i den beiga pudervita degen, förtvivlat irrande i de tunga vecken av hud. Och händerna, likt runda limpor sväljande den lilla plånboken och biljetten som hon allt mer nervöst kramar.
Mitt stackars huvud: bröd.
Doften av vete och jästsvamp och ur hennes mjuka luftiga hårbotten, den fräna odören av malt. Bröd. Hennes ansikte pressas ut mot fönsterglaset, sväller ut över ryggen till sätet, ned över golvet, över busstolpen och tillslut i tunga veck över min egen kropp, tills hon fullkomligt begraver mig i detta jäsande vete, och: doften av bröd.
Stackars kvinna. Mitt stackars huvud. Den kväljande smaken av surdeg mot tungan, och min fermenterade hjärna, jäsande i gårdagens rödvin.

Och: doften av bröd. Ofrånkomlig.

MÖBEL

J säger att han aldrig mött någon med så överdriven kroppslig-själslig dualism. Att jag rör mig som om jag ständigt förvånades över att jag hade en kropp. Han finner mig ibland stå och väga mina bröst i mina handflator med en sorts inåtvänd fascination, som om jag vägde två främmande frukter, eller något mer abstrakt, två matematiska figurer. Eller hårt snöra midjan, som om jag väntade på ögonblicket där huden ska ge efter och smärtan inträda likt en påminnelse. Han skrattar ofta när jag klumpigt rör mig genom rummen som om jag misskalkylerat avstånden, benen, revbenen och underarmarna, ständigt uppmäta i rudimentär kartografi, med en serie gul-blå lekmärken. Han brukade stryka över huden som om han mätte upp något osynligt, du var aldrig gjorde för den här världen. I ett brev från L insinuerar han något liknande, jag minns att jag sträckte mig efter din skuldra, och att din hud inte svarade, som om du inte längre bebodde den, ditt skinn saknade elektricitet, stum och materisk, likt en möbel. Ibland när jag går till sängs om nätterna erfar jag en sorts omfamnande kroppslöshet, som om jag lägger av mig en tunn kappa, och långsamt reser mig upp genom luften.

Bild: Teckning ur René Descartes' (1596-1650) "meditations métaphysiques".

JACOB'S LADDER

Ur sömnlösheten, ett minne:

Trappstegen är döpta efter Jacobs stege till gud. Men liksom alla vulgära Edinburgh-gator har den vindlande kolsvarta klippan i folkmun fått ett mer appropriate namn, Jacob's Bladder, smutsig och labyrintisk i karaktär och bitvis doftande av organisk föruttnelse. Snubblande upp för trapporna i natten, fötterna sjunkande genom de fuktiga löven, som klamrade vi oss fram över kroppar, och det jagande mörkret, knappa stegen bakom oss, endast det fyrkantiga ljuset från den undangömda entrén likt en gäckande geometrisk hallucination över hornhinnan. Och över oss, himlen, likt en göl, bottenlös och tung av stjärnor.
Kvällen inleds ett par kvarter bort, på the Waverly. Den polska servitrisen bannad över sin två minuters sena ankomst av den döva barägaren. Det billiga rödvinet så sött och koagulerat att det smakar som port. CC har en psykologs uttryck, tillbakalutad i sätet, på ett korrekt avstånd, ett sorts återhållet leende, en tuggad fråga, and how does that make you feel, vilken han fäller med munnen plutande som om han sög på en karamell. Han berättar att han ofta utför sittningar med sig själv eftersom han inte har råd med psykoanalys. Istället författar han långa dialoger mellan sin inre psykolog och sitt egna jag i bokhandeln om nätterna när inga kunder längre kommer in.
Det är kanske tre år sedan vi sist sågs, om man inte räknar natten på the Roxy där vi utbytte ett ögonkast, en sorts onaturlig icke-hälsning, och gemensamt förutsatte att vi inte kände igen varandra. I år efter att jag tillslut hade sagt upp mig har jag undvikit bokhandeln och allt som hör den till som pesten, kvällens undantag varandes en döende mans önskning, och således omöjligt att neka. Hela dagen har mina händer skakat, någon form av delirium tremens, vilket är varför jag påbörjar mitt tredje glas fruktigt rödvin innan CC har avslutat sitt första. Bokhandeln är en form av malaise. Överkomlig endast för oss formlösa, viljelösa. I korta ögonblick kan jag införliva någons drömmar och vara fullkomligt den människa de önskar se i mig. Jag förklarar detta för honom. "I'm not sure who I want you to be yet." säger han. Och jag ler som sig bör, ett infriande leende någonstans mellan en prostituerads eller en magikers. "Well, you let me know" svarar jag. "Subtle hints of course, nothing too blunt, but I can play the part." I själva verket har jag redan införlivat hans önskan. Melankolisk, förtappad och plågsamt intelligent. En paradoxal eterisk varelse, halvvägs mellan gudom och best, på en gång bräcklig och iskall, lika delar kultiverad som savage.
Jag önskar det tvekande ögonblicket utanför puben The Worlds End vore klarare. Istället den tunga doften av cigarillerna han tar upp ur ett plåtfodral, och hans flackande ansikte högt över mitt eget, likt en ekliptisk skugga mot nattljusen. Hans kroppsspråk är en typisk bokhandlares, långsamt och medvetet, men han kysser väl. Och jag erfar på sättet han frågar mig om jag är ok att han är en god människa, hederlig på det mest traditionella sätt.
Omständigheterna tar oss till the Ladder. Den groteska vindlingen utsläckt och till synes oändlig betraktad från dess första steg. Den rika doften av krälande mylla slår emot oss. Och senare den kalla paletten av askgrå väta, svart sten och dimgrå lövverk som äter sig upp genom min röda kjol och mina blekrosa ben. När jag lutar mig mot det våta murverket omfamnas jag av svärtan,, sugs in mot det helvetiska stenbygget och CC's tunga kropp ger efter. Han får av mig trosorna och ena skon. Och vi är båda förvånade när han pressar sig in i mig. Jag håller om hans skuldror som om jag vilket ögonblick som helst skulle falla genom mörkret. Våra andetag är ljudlösa. Och den förminskade fyrkanten av ljus från porten skakar i takt med mitt huvud mot stenen.
Efteråt fortsätter vi uppför trappan som reser sig allt brantare upp mot de eldgula ljusen ovanför. Jag kan inte se hans ansikte, endast den skarpa vita eggen av hans käkben som nattljusen gäckande låter spela vid min sida. Han säger något som dör i mörkret, kanske you are odd, eller också good God.
Jag kan se i hans ögon, hans stilla leende, att för honom är det botemedlet. För mig är det en del av giftet. Där trappstegen spiller ut över trottoaren under Calton Hill tar vi avsked av varandra med en sorts road likgiltighet, en kort huvudknyckning, knappast mer, och går utan att för ett ögonblick vända oss om åt skilda håll. Det stilla himmelriket upplyst i nattens pissgula gatljus, de isande vindarna likt rapp genom de trasiga nylonstrumporna, och flackande i skuggorna utmed the royal terrace denna ofrånkomliga bibliska revelation:

And behold, I am with thee, and will keep thee in all places whither tho goest, and will bring thee back to this land. (28.15)

"In this setting I willingly expose my neck to a man with a razor blade."

Sevärd kanske främst för den mest fantastiska öppnings-scenerna... Jag skulle kunna betrakta Milgrams ansikte när han obekvämt och teatraliskt vrider sig om i stolen med kinderna vita av raklödder om och om igen. Det är lustigt att för ett ögonblick se något nästan fåfängt för ett ögonblick glasera blicken på en så ofrånkomlig karaktär i psykologins historia:


The Milgram Experiment.

DYSFUNKTIONELL MADELEINEKAKA, del 2

J har legat i tandvärk sedan slutet av förra året, hans beniga ansikte uppblåst av en enorm svulst runt käkbenet och den urholkade tanden gapande ur det röda köttet likt en skaldjurskäft. Hans andedräkt fylld av förruttnelse när han gråtande vilar huvudet mot min skuldra. Eftersom vi delar en sorts skräckfylld fascination inför hans tillstånd har han stundvis låtit mig lysa hans ficklampa genom de tjocka lagren av bulböst inflammerat skinn, hans mun nästan genomskinlig i det starka ljuset, och den rosa färgskalan övervälmigande i sin rikedom.
Först idag öppnade tandvården igen, och någonstans i förorten blev han omsedd av en portugisisk kirurg, vars kvaddade saab gracerade parkeringen utanför, och som på sprucken engelska frågade om han ville ha porslin eller guld innan han metodiskt borrade ut den döda molaren för att avslutningsvis skölja tanden med blekmedel. J beskrev i detalj hur klorinet brände genom tandköttet och hur han ofrivilligt fann sig svälja kemikalen och fann magen vända sig, krampaktigt under det sterila blå papperstäcket.
Men det var minnen som flödade upp med magvätskan som han beskrev med störst inlevelse. Den stickande doften av blekmedel hade rört upp ett barndomsminne på det mest Proustska manér, en bild av modern, P, som tappade upp sitt badvatten i den lilla träbelagda toaletten i Stockbridge, och fyllde karet med bleach, innan hon steg i. Den frätande ångan skuggande väggspegeln och det spruckna dörrglaset, och efteråt resande sig upp ur hennes kliniskt rena blekvita hud, likt en sträv päls mot sonens ansikte, doften av klor, golvputs och vansinne.

1. ETT.

Hela natten kryper det in genom väggarna och golvplanken, de tunna susande konvivialiteten från våningarna intill, inunder, och över. Det låter som om möblerna skrattar, som om själva väggarna omsluter oss i detta varma löfte om förändring.
Endast vid tolv infinner sig ett ögonblicks tystnad, innan rymden, likt ett enormt tak, tycks slås in över världen, och i tunga skalv rasera runt omkring oss, likt en rämnande byggnad, det svarta murbruket visslande genom natten.
Rummet ännu flinande över våra rastlösa kroppar, över vår pånyttfödelse ur tolvslagets ruin.

I själva verket är det på tiden att jag efter nu tre år säger följande till er alla som håller mig vid liv här:
Tack.