HÅL

Ibland blir jag rädd för medicineringen. Jag har ingen aning om vad jag är. Symptom och existens korspollinerar ständigt. Jag ligger i mitt nattlinne och stirrar på min kropp. Jag har upplevt en sorts könslöshet i månader. Det sitter där som en uppskuren bit rött kött mellan låren, obrukbart och groteskt. Revbenen bryter ut likt gaddar över bröstkorgen, gapar mot hålet, denna urgröpta centerpjäs.

KATT

D's katt har dött. Jag får ett meddelande från C på söndagskvällen. Hon var alltid en nasty beast, en mjuk tjock-pälsad best, som hatade människor med en furiös intensitet och brukade sitta under mahogany bordet i hallen och klösa efter fotknölarna. De brukade låta mig mata henne när jag kom över och arrangerade bokhyllorna i biblioteket, eller undantagsvis skötte hans accounts, en serie knöggliga kvitton och räkningar täckta i cigarettaska och portvin. Han inbillade sig att denna simpla akt av omhändertagande skulle tämja henne. Men hon hatade mig likväl med en envishet jag sällan upplevt.
I många år brukade D spara mössen hon dödade och presentera dem för mig, i ett försök att underhålla mitt intresse för döden. Han försökte sig på många preservationsförsök. Jag minns det porslinsfat som länge stod undangömt högst upp på det edwardianska kabinettet i hallen, bredvid hans hustrus spanska fat och de viktorianska guldembosserade cloth-utgåvorna av Burns verk. Det magra kräket hade sprängts upp inifrån av likmaskarna, och de hade lämnat sina gula kokonger i ett mönster runt den upplösta puderfina buken. Mindre framgångsrik var musen han försökte mummifiera i microvågsugnen och vars späda kropp han omsorgsfullt fick skrapa löst ur ugnstaket med en kniv.
Katten hade varit döende en längre tid. På sätt och vis imiterade hon sin ägares plötsliga apati, och liksom D ifrånsade sig alla anspråk på livet, gav kattkräket upp posten under mahogany bordet.
We put it in the bin. I didn't have anything to say.

DR GLEN

Där jag sitter framför Dr Glen och hennes lätt droppformade ögon empatiskt rinner ner över hennes mjuka mjölkiga kinder medan hennes bröstkorg häver den smala guldfärgade namnbrickan upp och ner, så skäms jag. Hon är professional men på sättet hon lutar sig fram över datorn, och oaktsamt vrider på sin ergonomiska stol, vars gnisslande skruvar sig genom plaketten, och sedan mekaniskt säger "Är det något annat jag kan göra för dig idag?" tycker jag mig ana att hon föraktar mig, att jag borde gjort bättre från mig.

CLAIR OBSCUR

Jag cyklar hem efter mörkrets inbrott, upp längst cykelvägen mot Cannonmills som ligger fullkomligt öde om natten. Taket av blad som briserar över mig är draperat i de gula gatlyktornas guldlamé. Likt en enorm klänningfåll som valsar under natthimlen. Fladdermössen gäckar runt dess kjolar, jagar genom skuggorna och de utspillda orangea fläckar som strilar ned över asfalten. Gatlyktorna påminner om hållplatser i mörkret, om stationer av ljus och natten trycker sig tätt emot dem, makar sig närmare. Jag kommer att tänka på något jag läst någonstans om vilsenhet. Att ordet snarare än att markera var vi är, markerar vart vi inte är. Vi är i egentlig mening aldrig vilsna, den punkt på vilken vi står är alltid verklig, alltid utmätt och markerad. Vilsenhet är inte att inte veta var vi är, utan istället att inte vet var något annat är. På samma sätt antar jag att ljuskäglorna mörklägger cykelvägen i samma grad som natten. Och nuet jagar likt en lykta av ljus genom mörkret, ständigt halvvägs mellan förflutenhet och framtid.

TAROT

Ljudet av kortlekar som skyfflas upprör mig. En längre tid under vårt uppbrott och året som följt brukade J bära runt på en gammal tarot lek. Jag kunde höra honom växla korten om och om igen i rummet intill, det raspande ljudet av det glätta pappret när leken omgrupperades, inte olikt ett djurs otåliga skrapande. Det skrämde mig att han hade en annan insikt in i vår framtid, att hans dörr stod öppen mot morgondagen medan min egen var förbommad. Det handlade aldrig om svaren, aldrig om korten, utan istället om att han redan ställde frågor som inte längre inkluderade mig, att han undrade över en framtid ur vilken jag var utesluten. Eller kanske inte ens detta, kanske endast det faktum att han hade en framtid, att han väntade in den och planerade för den med jag spenderade dagarna i väntan på att de skulle ta slut.
Efter att jag flyttat ut köpte han mig min egna lek, och fastän jag ofta skyfflar korten, har jag ännu ingen framtid att fråga om. Men ljudet påminner mig om tiden som går och de otåligt raspande horderna av andras framtider som bränner fram genom timmarna, frustande och ostoppbara.

LÄDER

Det är svårt att underhålla det egna jaget när det egna jaget är dig likgiltigt. Jag underhåller henne i syfte att underhålla andra, som en publik trädgård eftersköts i väntan på besökare. Men i frånvaro därav stannar hon upp. Hänger livlös över möblerna. Det är som om jag kan känna henne lämna kroppen, som om hon långsamt flyter tillbaka och överger den. Och då finns det bara hud kvar. En enorm säck av hud.

VANITAS

Mannen i kassan ler åt mig när han packar in sakerna. Hans läppar påminner om upphettat gummi, torra och välvda i en mjuk båge som om de svällde upp runt den vita tandraden som briserar ur hans mörka ansikte. Efteråt insinuerar jag till min vän att det är möjligt att han tyckte om mig. Hon svarar inte men jag kan se att hon ogillar påståendet. Det finns olika orsaker till hennes kondemnation. Det är mycket möjligt att hon anar mitt kostsamma behov av kärlek. Eller också kan hon redan se hur skönheten varje dag eroderas och hennes hårda leende bär vittne om att jag långsamt förlorar det den svarta mannen trodde sig se.

Bild: Omnia Vanitas (2007), chromogenic print by Guido Mocafico

BIJOU WILLIE

Jag minns en natt för många år sedan när min chef, D, visade mig vad han refererade till som sin bijou willie, någonstans mellan hyllplanen i den gamla bokhandeln, efter midnatt och otaliga petflaskor med frosty jacks, lokalbutikens billigaste cider. Titeln hade han uppfunnit eftersom organet var så litet och oanvändbart att det ytterst påminde om en av dessa oansenliga trinkets som gamla damer förvarar på porslinfat vid deras sminkbord, från det bretonska bijou. Han hade inte legat med en annan kvinna än sin hustru på säkert tjugo år och brukade skämtsamt skriva till mig om nätterna sedan han druckit att han en dag skulle föreviga lemmen i en mycket liten testtub med formalin som ett memento över hans liv och överlämna den till mig som en gåva. Han sa att jag kunde lyfta fram den som en konversationspjäs, om tystnaden blev för plågsam under mina framtida middagsbjudningar. Nåväl, någon höst fick han en vårta på den och beklagade sig ofta för mig om utväxten och följdaktligen, den där natten, sa han att han tänkte visa mig den. Jag satt och rökte och pillade på askan på bordet och han reste sig och knäppte upp de khaki-färgade militär byxorna, fickorna tunga av mynt, korkar, telefoner och små anteckningsböcker och drog fram könsorganet. There, sa han, you see. Han hade rätt, han var verkligen bijou, knappt fem centimeter och veckad i segment av trött hud, blekt grå till färgen, likt de hudfärgade damstrumpor som äldre kvinnor har. Och straxt ovanför roten satt en leverfärgad fläck. Jag antar att hans genans föddes ur min egen medecinska brist på densamma, min kliniskt intresserade orördhet. Jag fortsatte röka. Han knäppte hastigt upp byxorna. Han avskydde den desexualisering som infann sig med ålderdomen men hans egen sexualitet saknade finess, den var grovt tillyxad och ofärdig, och tog sig ofta uttryck genom direkta, nästan transaktionslika prositioneranden. All you need to do is lay back and think of England, som han gärna uttryckte det.

När jag träffar C frågar jag alltid hur D mår. C säger att han går och väntar på att få dö.

Endentulism.

Jag smugglar hem tanden i en liten förslutbar plastpåse. Jag undrar i hur många år dess ägare bar runt den, och varför han fann sig tvungen att spara på den. Jag antar att vi föredrar att disponera våra kroppsliga förluster under rituella sammanhang. Att vi önskar oss en mystisk förlust, att vi förväntar oss att objektet magiskt ska utbytas eller ersättas, eftersom dess fysiska natur och avskiljdhet från jaget skrämmer oss. Jag inbillar mig honom höljd över sinken på herrtoaletten, det blodrosa vattnet som delar sig mellan hans fingertoppar och den lilla kulan i emalj som rullar av och åter i hans kupade handflata. Hur han svär över den salta smaken av blod, av koppar och dextrose, och stöter tummen mot det köttiga hålet för att mäta upp skadan. Hur han skamset eller ilsket släpper tanden i fickan på tweedjackan eftersom han ännu inte vet hur han ska göra sig av med den.

Det är inget vackert objekt.

How is it that from beauty I have derived a type of unloveliness?