lördag 11 april 2009

AND GOD SO LOVED THE WORLD (US)

De korsfäster Jesus på grässlättningen nedanför slottet. Längst med de kungliga trädgårdarnas promenadgator ekar megafonrösterna, my god, why have you forsaken me? Följt av de upprepade plågade skriken av sonen. Romarnas röda kläder brinner i sommarsolen, deras tuppkamshjälmar rasslande mot mikrofonerna. De påminner om en av de barocka oljemålningarna vi just studerat i de oxblodsfärgade rummen i det Royal Scottish Academy så till den grad att jag för ett ögonblick nästan vill sätta fingrarna tablån eller vända mig till J och kommentera det artistiskt detaljerade arbetet i lövverken. Vi äter plockgodis medan romarna genomborrar Jesu mage med ett spjut och flinar åt pekoralen när han en sista gång skriker ut sin smärta.
På väg hem har de kristna slagit läger vid hörnet av Waterloo place. Deras banderoll i nogrannt skissad markeringspenna annonserar Guds uppoffring: And god so loved the world (us), that he gave his only son. Det roar mig att de känt sig tvugna att vidare förklara the world, som om vi inte längre identifierar oss med denna kollektiva term utan bokstavligen måste skriva ut ett pronomen vi kan relatera till, us, i parentes. Under det fladdrande skynket förklarar en ung hiphopare, över en inspelad trummaskin på kassett, att han slutat dricka och festa och knulla runt, att han funnit ljuset. En halvcirkel av skolelever gungar leende runt honom i matchande t-shirtar. Solen bränner ned genom molnverket likt en himmelsk strålkastare. Halleluja.

fredag 10 april 2009

PSYKOPOMPISK TRIO

Det är märkligt hur tabu döden blivit. Hur vi förväntas att inte beblanda oss med den, som om den smittade, eller kräver vissa kvalifikationer, att uppstyras, bevittnas och osynligt undanskaffas av the select few, ambulanspersonalen, polisen och begravningsentreprenörerna som raspande med sina avlånga näbblika ansikten upphyskade på kolsvarta uniformer skyfflar likt ibisar av och åter genom korridoren bakom den stängda dörren. Och den enda fråga som ställs i handhavandet av Ps redan hopkrympta kropp är denna: vill ni behålla hennes kläder? framviskat av den svettige polismannen till N sedan han fört henne åt sidan, trots att vi alla kan höra honom. Och N mumlar: jag önskar att jag hade bytt hennes kläder, varpå polismannen upprepar frågan, och N kort svarar att han kan slänga dem. Och sedan ställer sig konstapeln generat med sitt köttiga ansikte mot den stängda dörren och spanar genom glipan och vi sitter tysta och lyssnar till släpandet av fötter, rasslandet av syrgastuber, den svarta plastsäckens prasslande när de suckande baxar ut den, och de upprörda porslinsdansösernas klirrande på hallbordet när träplankorna gungande ger vika för tyngden. Och ekon av röster rasslar fram genom polisradion och polismannen fingrar på öronsnäckan och ler nedlåtande mot A's långsamma monolog om spiritualismens möjligheter, P är inte förlorad, de döda kommunicerar oupphörligen med de levande. Och genom dörrspringan när PC'n otåligt gläntar på den syns endast raden av kubistiska bläcksvarta kostymryggar, likt dominopjäser, oändligen passerande genom hallkorridoren, stumma, skalliga, och ansiktslösa. I tänder rullar en cigarett i svarta rizzlas och hans dotter P sätter händerna mot magen och säger att hon mår illa, N börjar gråta igen. Konstapeln ser ut som ett instängt djur. Exakt vad det är vi ska skyddas från förblir outtalat.
Knappt två timmar tidigare, innan den psykopompiska paraden gjorde sitt intåg, hade vi alla samlats i vardagsrummet sedan vi nåtts av budet på olika håll. P satt i sin fåtölj, sedan pallor mortis hade inträtt, slät och gråvit likt en smält porslinsdocka. Hennes två sista fimpar rökta ner till det oranga filtret, i askfatet på bordet intill. Den mjuka blekrosa trikåtröjan draperad över stolen och ansiktet onaturligt sjunket mot axeln, den slappa huden oformligt utspilld och ögonen slutna. Någon hade tänt en rökelsestav och ett ljus. Över bordet låg kak- och cigarett paket utstjälpta. I hällde upp två glas whiskey åt oss och drack själv ur måttkoppen med en och en halvlitersflaskan under armen. N rökte upphörligt, askande i en skalformad äggkopp. A beskrev ljudet av ugglan som besök honom kvällen innan, denna omisskänliga kallare av snart förlorade själar. P grät hysteriskt. Och den bortgångna tycktes vilsamt sitta där och lyssna till de ömsinta reminscenserna, skämten och förolämpningarna, lutad mot sitt armstöd. Och när J tillslut ringde efter ambulansen skrattade vi alla absurt när han osäkert förklarade det som låg bortom tvivel, jag tror att hon är död, eftersom fraseringen var på en gång komisk och skrämmande definitiv.
Först när den grönklädda ambulanspersonalen bullrande bryter sig in i rummet, tycks döden göra entré likt den främling den förväntas vara. Som om denna ytterlighet måste döljas är det första dessa dödens eskortörer gör att nästan ilsket be oss avlägsna oss och ögonblicket efter att täcka över Ps kropp med ett vitt stickat lakan. Resten är väntan. Och när vi tillåts komma ut igen har döden avslägsnats utan spår. Någon har lämnat en broschyr i ämnet i ett kuvert på den gamla teveapparaten. Annars står endast den tomma fåtöljen kvar, och som om den smittats med samma hemliga transformation som slagit P, förefaller den obrukbar och nästan omänsklig, likt en produkt av något utomvärldsligt, en relik eller optisk illusion. Det förvånar mig att de har låtit den stå. För rötterna till det dammiga rosmotivet som spirar över Ps insuttna kuddar sträcker sig rakt ner i underjorden.

torsdag 9 april 2009

DER TOD UND DAS MÄDCHEN

Hennes ansikte hänger likt en bulldogs av tyngden från hennes många piercingar. De klättrar som ett pärlband i silver upp över hennes näsrygg och i valv av nålar över hennes hårt plockade ögonbryn. Hon griper tag i min axel. Och hon har ett av dessa hesa erotiska karibiska skratt som väsande dränker hennes rullande r. "I has a funerall" säger hon. "I is going to a funerall." "Tamarraw, I is going to the wake." Och hennes korpulenta väninna med den blonda afron virad i en turban skrattar hårt. Tze, tze, tze, likt en insekt: "She cares nuffing for the dead". "I care nuffing for the dead." svarar den piercade kvinnan. Hennes bläckfärgade ögon irrar över kostymerna. Hennes hud är glansig och håret flätat i ett mönster över skalpen. Ringarna över hennes fingrar klirrar när hon gnuggar handflatorna mot varandra. "It's my dad" säger hon "eis dead." Och tandraden blänker mellan hennes fylliga läppar. "I don't care eis dead, I want is to look pretty, is all, different." "You crazy bitch" flinar hennes väninna, och till mig, "Shes a crazy bitch." "I'm no crazy, I care nuffing for the dead." Och hennes västindiska skratt dränker musiken.
På hennes begäran plockar jag ned en balklänning i guld, med en maränglik kjol i spets och ett snörliv i lamé. Hon kommer ut ur provrummet likt en pojke i sin mors kläder, klumpigt hamrande med sulorna i golvet och de enorma kjolarna upphyskade mot de släta kolsvarta låren och brösten likt två tunga klot upptryckta i den snäva korsetten. Hon lipar åt spegeln och suger in den lilla guldkulan som genomborrar tungan. "Is perfect." "Them is gonna look, for sure. I is gonna say bye bye to papa in style." Hennes väninna skakar på huvudet. "My lady cares nuffing for the dead. Nuffing at all."

tisdag 7 april 2009

KOSMETIKA

Ibland när jag känner mig ensam går jag ner till köpcentret vid Leith Walks rondell och promenerar runt sminkavdelningen. Kvinnorna där påminner om läkare i sina vita rockar med kontrasterande skugglösa tabloidansikten. Deras ansiktsdrag tycks orörliga när de böjer sig fram med sina Cheshire leenden, metallbrickorna med deras namn smattrande mot knapparna i deras rockar och deras brandröda klonaglar kliniskt demonstrerande varorna mot deras sammetslika fingrar. Jag brukar oftast välja en av de yngre homosexuella männen, i nyklippta nyfärgade hår och oklanderligt nystruka svarta skjortor, och låta honom sälja mig något, vad som helst, och sedan väntar jag tills han frågar mig om jag önskar få varan demonstrerad. Oftast frågar de om ditt namn och sedan viskar de det med saccharin stämma medan de rättar till den tronlika tygsätet framför spegeln, Johanna. Let me see your eyes, Jo, säger de. Such lovely eyes. De vevar fingertopparna genom den tjocka röda pastan och stryker försiktigt den röda färgen över dina kinder och sätter fingertopparna mot din haka och böjer sig bakåt och mäter upp dina kindknotor likt en målare. Och sedan ber de dig blunda och borsten vevar över dina ögonlock. Perfect Jo, now pout. Och utan att möta dina ögon målar de dina läppar och ger dig en liten servett att att bita om och vinklar spegeln. Gorgeous, hon, gorgeous. Och du betalar i kassan och går. Men nu har du i alla fall ett ansikte.

Idag är det som att måla ett urblåst ägg och jag är övertygad om att han känner det när han sätter fingrarna mot min kind, att han förvånat lyssnar till den skallika hudens resonanslöshet mot de manikyrerade naglarna.

Alas.
Jag är för stolt för att be, men jag är en ung kvinna: Smickra mig. Skriv något.

söndag 5 april 2009

SVINSKAP

Jag och J äter sen lunch på Oink, en grotesk liten servering med en svinkadaver utsträckt i fönstret. Jag stirrar på aset medan vi äter, den gula vaxlika huden som slåt över uppbränt torkat fläskrosa över öronen och bogen. De halvslutna ögon i deras gräddade fickor ger djuret ett intryck av lättjefylld förnöjsamhet. Trynet badar i en grågul pöl av olja på den uppvärmda metallplåten. Över dess rygg har ett korsmönster av snitt skurits och långsamt glidigt isär när portionerna serverats under lunchen, medan benen bokstavligen är upplösta i ett konturlöst rosa berg av strimlat kött, endast knorren likt en eldröd korkskruv ännu definierbar. Svinet är kanske de enda djur som klär detta halvätna tillstånd, som också brutalt uppstyckad bibehåller ett nästan komiskt drag, och som därför är reklammakarens ultimata köttprodukt, skamlös och lycklig, får grisen gärna agera både slaktare, offer och konsument, en kannibalistisk treenighet, kan svinet bokstavligen leende ses snitta sin feta rosa kropp i skivor på en av de gamla affisherna på väggen.
J äter fläsk i bröd och jag dricker en läsk likt ett barn. Kvinnorna bakom kassan bär rosa t-tröjor, den yngre av dem har nålat fast trikåtyget i ryggen så att tröjan spänner ut kring den plumpa bh'n. De bär båda gristrynen i plast. Halvvägs genom måltiden kommer den enes pojkvän in och servitrisen kommer ut bakom den kromfärgade glasdisken och vrider undan trynet mot kinden och kysser honom med armarna om hans hals medan han klämmer sina händer om hennes höfter. Grisnäsan gungar upp och ner på hennes kind och det ser ut som om den andas djupt, som om den flåsar. Hon fingrar av sig de genomskinliga plasthandskarna bakom hans nacke och frigör den kväljande doften av uppvärmt fläsk och stekt lök. Och det ser ut som om hennes ansikte ska slitas i bitar när deras läppar säras och hennes små korvfingrar spelar över hans ryggtavla. Och sedan kysser de varandra igen och hela hennes lilla rosalätta ansikte sugs in mot hans läppar. Vi lyssnar till ljudet av deras vevande tungor och de täppta andetagen genom näsborrarna. Hon blundar. Han pressar hennes lilla kropp mot sig och hennes huvud vilar nästan horisontellt mellan hans nävar.
J sträcker handen över bordet och fångar upp mina fingertoppar och klämmer dem som om de vore en handske. Och vi känner oss så där generat självmedvetna som endast gammal kärlek gör i skuggan av yngre sådan. Som om vi aldrig rört varandra, som vi inte kan röra varandra, som om vi inte vet hur eller varför. Och inför den där manifesterade påminnelsen om gamla passioner tvingas vi var gång så pinsamt imitera den som för att bevisa för varandra att inget har förändrats och så sträcker alltså J handen mot min kind och drar mig närmare och vi kysser varandra, obekvämt lutade över bordet, och jag letar ovant in tungan mellan hans flottiga läppar och aldrig har akten känts mer medicinsk.
Detta slår mig: han smakar rökt simmigt fläsk och äppelsaft.

fredag 3 april 2009

ÖK

Vi dricker vårt förmiddags vin på andra sidan Arthur Seat i den lilla puben the Sheeps Heid In, Mary's gamla lokus halvvägs mellan Craigmillar castle och Holyrood, och Skottlands äldsta utskänkningslokal. De uppstoppade baggarna stirrar ned från barväggarna med sina kurviga rotlika horn och trötta halvslutna ögon. Amerikanska turister beställer Whiskey i baren och tömmer förtjust sina Famous Grouse med is på den lilla bakgården, kartorna utfläkta över de antika borden, och ryggsäckarna upphyskade i den gamla skinnfåtöljerna. De påminner om dragdjur med sina packningar och sina långsamma aningslösa rörelser, likt vilsna mulor som vaggande rör sina tunga kroppar genom lokalens olika rum, osäkert stirrande på varandra hellre än den gamla puben de kommit för att se, de historiska plakaten och bokhyllorna med uniforma band Waverley, baggarnas uttråkade nunor och de otåliga bartendrarna som avvaktande vevar sina frottetrasor genom pintglasen, och över deras blanka ögon spelar vad jag inbillar mig vara ett ögonblicks genuin skräck sedan de tillslut klumpigt klövt run över de nednötta venetianskt röda mattorna och generat önskar beställa. Deras röster skär genom den nedskruvade musiken, tonlöst uppskruvade och osäkra. Och sedan vallas de bort, slokande över sina blaskiga drams, enfaldiga ök. Jag inbillar mig att jag blir elakare ju mer jag dricker, men kanske är det snarare världen som tycks allt mer vildvuxen, som hänger över baren i övermogen riklighet. Som om de vinägerlika rödvinet vaskar ut detaljer en masse och får dem att plötsligt svämma över blickfånget i sitt överflöd. Baggarna, horderna av lönnfeta turister, hundarna som vaksamt ruvar under borden och de nyss tattuerade männen vars blåa illustrerade skinn bokstavligen tycks spira, klättra, slå rot. Och sedan övermannar den slöa oskärpa som alkohol på tom mage spär, denna loja vertiginousness, som får också mattans kaleidioskopiska mönster att förefalla milsvitt och avgrundslikt. Till baren, en till, why not.
När vi kryper hem timmarna senare brinner den gamla vulkanen Arthur i senapsgult av ärttörnen som klättrar upp över dess sidor och genom vars taggiga snårverk den eroderade sanden sliter upp sina grå skåror där under somrar för länge sedan bränder härjat över kullarna. Och utmed the Queens Road häckar vårens oljesvarta ungkorpar som kläckts i de gamla murarnas skrevor och som ensamma cirkulerar det gula törnehavet längst Duddingston Loch's sluttningar. Och liksom baggarna, turisterna och de groende tattueringarna tycks också de otaliga, dessa bläcksvarta näbbar, som hökar i de bladlösa krumma sluttningsträden. De reser sig likt en enda varelse när vi böjer oss över muren, ett femtiotal,
likt en mörk kropp av smattrande fjädrar. Och ärttörnens blommor tycks vagga och nicka och bocka i vinden som om hela kullarna kommit till liv i det skuggrika eftermiddagsljuset. Som om själve Arthurs bullrande stenverk häver och sänker sig i tunga andetag.
När vi når the Crags har dimman redan börjat rulla in. Naturen trumfar vår vinstinna oskärpa. Den böljar ned ur den rödbruna tandrad i sten som skuter ut ur det mossgröna landskapet och forsar ned över dalgången. Ett brudpar och deras fotograf på en av bergsavsats rör sig oroligt nedåt. Hennes långa slöja vilar horisontellt i vinden, på håll förefaller den perfekt stilla som om den inte ens darrade i blåsten utan låg där vilande i vinden. Och de enorma kjolarna lika stilla gungande runt hennes ben likt en massiv ljudlös klocka. Och sedan sväljer den vita dimman landskapet och luften runt oss börjar bära frukt, ur intet tar denna tunga filt form, och vi drar den skrattande över oss undan den nyktrande kylan. Och kanske är det vinet, kanske dimman som förskjuter perspektiven, men allt känns plötsligt så futilt, så litet och futtigt att jag skulle kunna sträcka mig efter de docklika nygifta och hyska loss dem ur stenverket, likt två svampar ur mossan, och försiktigt placera dem i handflatan.

torsdag 2 april 2009

NOMEN NESCIO, I WISH

Jag läser du Maurier, författarinnan som givet ett kollektivt namn åt alla dessa kvinnor du temps perdu. Vilket jag är tacksam över eftersom jag tvångsmässigt glömmer namnet på de kvinnor som passerat genom J's liv. Hur närvarande de än känns, detta hägrande gastspel av gamla passioner, kan jag aldrig minnas deras namn, istället detta storslagna substitut, Rebecca. Däremot kan jag precis som R's successor deras handstilar lika väl som baksidan på min egen hand, oläsligt signerande gamla födelsedagsgåvor i bokhyllan.
A_____?, en ryska, definitivt en ryska, med kolsvart page runt det klotrunda ansiktet, A_____ som förkroppsligas var lördagkväll på konstskolans diskotek, yvigt boxande till northern soul, formulerar sig med samma apeironisk kvinnlighet som hennes mjukt snirkliga bokstäver antyder, dessa nästan klichee-artade typer av ömhetsbetygelser som karaktäriserar en viss typ av kvinna, darling, baby, hon, i kombination moderna förkortningar och colloquialismer och oemotståndligt flicklika cirklade i'n.
N____ eller M____, ett bibliskt namn onekligen, var konstnär, från öarna, och jag känner henne endast till namnet, bokstavligen, (trots att det undflyr minnet) så som hon tecknat det i kungligt blått bläck i den bok med sovietisk hantverkskonst hon i höstas skickade J. Jag har någon natt rivit sönder pappersomslaget, men första sida täcks ännu intakt av hennes artistiska kubistiska doodles och den kurvigt spretiga signaturen i vilken de meandrande initialerna parasiterar på sina kompanjoner likt två ormar. N____ minsann, eller M____, whatever. Och N____, oförglömliga N, den galna amerikanskan som efter över åtta år ännu skickar månatliga brev om sina älskare, sina katter, och lustiga små filmklipp av djur. N brukade flyga sin knappt byxmyndige J till olika destinationer runt om staterna för att möta honom på redan betalda hotellrum och i en byrålåda hittar jag en gång en snart åtta år gammal nota signerad i hennes tjocka röda penna. Denna svällande sumptuösa crimson som äter sig in över denna odödliggjorda diné, över en flaska rödvin, $68 och en skaldjurstallrik to share, bröd och smör, och ett fat oliver, likt en brinnande fläck, ett svettigt märke som flutit ut i papprets ådring och blött igenom till baksidan. Och S, S som etsat in sitt namn med sin druckna stolpiga enda svenska mening, me namn are Silvia tsom dråttnin, och som var gång vi ses lägger sina fuktiga läppar mot min kind och fumlar med den skrynkliga taffligt rullade cigaretten. Hennes signatur, hennes otyglade handstil, klumpigt embosserande punkskivorna i J's samling, likt en ägandestämpel. SS, SS, SS, likt två snabba snitt över kartongen, SS.
Manderley förblir runt hörnet...