J'accuse

Jag träffar B på Lothian Road och fastän vi avskytt varandra i snart sex år innebär vårt nya gemensamma utanförskap att vi är nästan lättade att ses. Vi är paria, B och jag, han sedan hans sex månader långa bigami uppenbarades, och jag efter att mina modesta skandaler (de raisons privé) offentligt punkterats. Alas, möts vi som två debauchee's, med den irrationella lättsamhet som den skavande sociala löpknuten förlöser. B's hud har den typ av vattniga mukosa textur som slagna män ofta bär, likt en havsväxt eller ett ostron. Hans gulblå kindknotor är blanka som om han polerat dem med silverputs och huden är tunn som glas. När han flinar krakelerar den transparent hinnan och de rosa såren öppnas och sluts. Exakt vem det är som har slagit honom och varför förblir oklart. Hans kolsvarta ögon är mindre än någonsin, likt hål under de uppsvullna koagulerade ögonlocken. Och näsvingen tycks lösskuren, den broskiga huden fladdrande när han andas. Med den okänslighet som är förbehållen de fördömda frågar jag honom hur hans affärer fortskrider. Han svarar jakande, väl. Och mina? Jag nickar. Aldrig varit bättre. Folk pratar. Han skakar på huvudet. De pratar mindre om mig nu när de har dig att prata om. Själva hans mun ser ut som ett sår. Som om någon snittat upp hans ansikte, en vulgärt lång och smal mun, röd och köttig. Jag gillar honom än mindre nu när vi är likar. Eller kanske var vi alltid just detta. Après vous le déluge!

MÖRK KAMMARE

camera (kăm'ər-ə, kăm'rə) 1708, "vaulted building," from L. camera "vaulted room" (cf. It. camera, Sp. camara, Fr. chambre), from Gk. kamara "vaulted chamber," from PIE base *kam- "to arch." The word also was used early 18c. as a short form of Mod.L. camera obscura "dark chamber" (a black box with a lens that could project images of external objects), contrasted with camera lucida (Latin for "light chamber"), which uses prisms to produce an image on paper beneath the instrument, which can be traced. It became the word for "picture-taking device" when modern photography began, c.1840 (extended to television filming devices 1928). Camera-shy is attested from 1890.

Bröderna fotograferar A, den japanske cellisten. Han har en docklik kropp som tycks lika anpassbar som en teckningsmodell i trä. J justerar bryskt hans späda kvinnofingrar, som om han hanterade en avancerad automata, och stryker nästan taktlöst undan de svarta hårtestarna ur ynglingens ansikte. T tvinnar sin mustash och lutar ögat mot hasselbladen. Den clownlikta komik som annars skiftar över hans ansikte lämnar honom. Rummet är tyst så när som på det stilla hummandet från spotlightsen och det upprepade knäppandet av linserna, av de torra antika bländarna som knakande öppnas och sluts, ett ljud som påminner om insekter som krossas mot skosulorna. Jag betraktar A's kropp som de onaturliga poserna fått att skaka omärkligt, som om han knappt vore mer än ett ark papper, upprört av den stilla brisen från köksbalkongen. De tunna fingrarna med buketten torkade påskliljor rasslande mot mahognyn. T, imiterande den lille prinsen, har knutit hans vita scarf med sytråd, och det darrande tyget hänger utspänt från A's tunna furu-gula hals, likt en vindmätare i en artificiell storm. Det är falskheten i förespeglandet av stillastående som fascinerar mig, det kontinuerliga livet som kameran aldrig kommer att fånga. A's narcissistiska tremens och det stilla leendet som bränner över hans hårt spända läppar.

Professionalismen i T's betraktande oroar mig. Jag har inbillat mig att om han kunde ta mitt porträtt och fånga något vackert skulle detta bevisa mitt värde. Lurad av denna kvinnliga desperation lät jag honom en gång placera mig framför den gamla Mayfair'n. Eftersom jag kände mig obekväm föreslog han att han skulle binda för mina ögon. Blindheten och rödvinet gjorde mig uppsluppen. Fibrerna i det hårda sträckta bomullstyget silande ljuset likt vatten genom väven. Den tunga värmen från belysningen. Och ljudet från hans gnisslande bara fotsulor jagande runt mig.

Han skickar över fotografierna ett par dagar senare med orden: Darling, I don't know if you'll hate the black and whites. Filmen är gammal och de åldrade kemikalierna har dragit upp kontrasten i fotografierna, svärtan är överväldigande och sjuklig. Kameran har till och med fångat min blyga rodnad över bröstkorgen, den fläckiga hettan över den mjölkiga huden, förstärkt av de klaustrofobiska vita lamporna och min emotionella instabilitet. Likt ett porträtt ur en dermatologisk diagnostiseringkarta från 30-talet, en ruttnande Maria, klättrar den likt ett fläckigt band av sotat eksem över bröstet och halsen. Knottriga svarta flammor, påminnande om kallbrand eller lepra. Och mitt spända ansikte är upplöst i ett nålverk av porer, en porös vegetation av mörker som äter sig genom mitt fåfänga apansikte.

ADRESS

Moat House har två hissar. Den ena för de ojämna våningarna med den bizarra skylten Odd Lift i röd text på vit plåt, en halvmeter över ansiktshöjd ovanför de insparkade silverdörrarna. Den andra liften bär efter samma logik skylten Even Lift, likaledes oläsligt placerad ovanför entren. Det förefaller självklart att hissen till T's residens ska betitlas Odd. Och lika självklart att knappen till våning 5 sedan du stigit in i den konservlika kontraptionen sedan länge har försvunnit och rudimentärt ersatts med en knapp med en upp och ned vänd 4:a, mer lik en obsolet runa än en siffra, och därtill illa passande med sin sigillröda embossering i skarp kontrast till de andra. Man har nyss renoverat hissen, och likväl funnit denna lilla abstraktion i adressen föga betydelsefull. Och de silverfärgade väggarna är redan ristade fulla av osedligheter och signaturer.
Det förefaller inte heller ologiskt att adressen ska innehålla ordet moat, vallgrav, som om namnet implicerade en sorts fortifiering. Skrapan påminner om en brutalistisk borg, en arkitektonisk bastard som borrat sig ur den söta grönskan i det kringliggande parkområdet med dess vulgära körsbärsblommor och gräsmattor som puttrar av de fuktiga ryggarna på kvarterets oräkneliga förrymda tamkaniner. Den tunga hissen gnisslande penetrerande de tunna cementvåningarna, metallen i väggarna rasslande likt kättingar mot byggnades själva stomme. Mind the doors.
Och i detta otuktiga och korruperade Eden, finner jag mig stående i denna farstu med dess medicinskt sterila tapetsering och en kvävande doft av tobak och cider. Där dörren till höger är inslagen och rudimentärt återställd med en masonitskiva. Och dörren till vänster är upptagen av en snaggad pojke i gymnastikkläder, med den plumpa pre-puberala näsan piercad med en tunn nickelring, en cigarett inkilad mellan örat och det blekgrå håret och en papperskasse Tennants i handen. Och i slutet av korridoren vrids den tunga grå armerade kassaskåpsdörren till T's lägenhet, likt en sista utpost, en skyddsbunker, knarrande upp.

élan morbide

Victor, i natt påminner stukaturen om hundratals vita fåglar som bevakar sängen, likt gamar över ett kadaver. Den tunga doften av deras toviga fjädrar, likt våt halm och spillning. När skymningen faller kan jag höra deras pennor skrapa mot gipsbruket och det rappande ljudet av luft under deras vingar när de otåligt rör sig av och åter.
Om jag sluter ögonen kommer de att oroligt lägra sig över sängen, flyga ner och placera sig över sängkarmarna och det dova kurrande ljudet från deras uppsvällda bukar kommer att jaga mig in i sömnen.

NATT DAG NATT DAG NATT DAG NATT

Morgonljuset rasar in likt sand genom fönstret. Dräper sitt tunga damm över lakanen. Jag har legat och väntat på att natten ska slå över idag och finner en krypande lättnad i att se det obarmhärtiga ljuset konservera scenen. Men ännu kan jag inte gå upp. Kroppen smälter mot den våta huden likt en övermogen frukt i hettan. Och när han biter min skuldra känner jag det slappa klämda skinnet spricka och sötman drypa ut ur mig som om allt jag lämnat kvar var en ruttnande delikatess att konsumera.

LANDNING

Det askgrå täcket ligger utspänt över Skottland likt pälsen på en best med rest ragg. Det toviga håret ruggat likt eggen på en kniv. Och när vi sjunker ned genom detta vita kött, tycks hela odjuret vrida sig och spänna ut sin rygg mot maskinen, likt en nyvaknad byracka som otåligt slår bort en insekt med svansen. Och för ett ögonblick önskar jag att vi ska stanna i denna absoluta vithet. Jag önskar vila huvudet mot min varma otämjda valp och känna de tunga musklerna långsamt sluta rycka under mig, de tunga andetagen stillna. Istället skingras dimman och vi störtar mot the Firth of Forths svarta käft.

ANIMUS REVERTENDI

Blåmärket på min underarm skiftar färg var morgon. Idag är det gult som dött skinn eller billigt wax med konturer i grönt och lila, den koagulerade lila färgen av ett övermoget plommon. Hårsäckarna likt askgrå nålmärken genom det porösa köttet. Den möra kroppsdelen påminner om en exotisk frukt, nästan vulgär i sitt ogenerat nostalgiska upprätthållande av den nu veckogamla brännmärkningen. Ändå uppskattar jag att beröringen har lämnat detta fysiska märke. Själva blodkärlen har rest sig och spänt de heta röda sömmarna mot insidan av skinnet ögonblicket innan mötet, likt reflektionen i en spegel, och sedan brustit orgiastiskt mot den varma handen sedan den omslutit armleden, kättjat den i sitt grepp.