DÖDEN, NÄR ÄN DEN BÖRJAR OCH VAR ÄN DEN SLUTAR

"Here if ever before in the history of Physical Research is the most satisfying evidence of an "Invisible world" filled with intelligent human souls, so many of whom are trying (almost vainly it sometimes seems) to win recognition of that important fact in this very dull world of ours!"

A. J. Ashdown i förordet till An Extraordinary Flight,
postumt förmedlad till ett medium av den avlidna Lady Zoe Caillard

Apropå senaste postens morbida tema, ramlade jag idag över en liten belysande titel under pågående (omöjliga) omstrukturering och rationalisering av butiken (som förutom blåslagna knän har lämnat mig med mardrömmar och prestationsångest). Det rör sig om en liten oönskad bastard, mitt emellan kristendomen och det ockulta, som av denna anledning, liksom med alla titlar som upplevs "inconvenient" när det gäller klassificering, dumpats på första bästa tomma yta. Ockult kristendom författad av de döda. I en ålder av total belysning, antar jag, bör också de döda få komma till tals.
Titeln i fråga, en ganska oansenlig historia i blå pärmar och billigt tryck, har titeln An Extraordinary Flight, och om än huvudtemat är den mest enastående av flykter, döden, är denna märkliga religiösa historia knappast vad den utlovar. Boken författades enligt titelbladet av Lady Zoe Caillard på trettiotalet, i kommunikation med det halvcelebra mediet Louisa Bolt genom dåtidens högteknologiska telefon till himmelriket: kommunigrafen. Maskinen beskrivs i förbifarten i den koncisa inledningen:

"The communigraph takes the form of a round glasstopped table, under the upper surface of which are hidden thirty small lettered compartments, each containing a tiny electrical bulb. When the circuit is formed to each particular letter in turn, it lights up, and in this way the words are spellt out one by one. Under the upper compartment is lightly pivoted a counterbalanced beam. By the action of physic rods controlled by the spirit communicator, this rotates, carrying a wooden ball over lettered studs connected with the bulbs. A slight pressure on the ball over the correct letter, and the circuit is completed to the lamp in that particular compartment."

Mer exakt kallades denna ghostbuster för Ashkir-Jobson kommunigrafen efter de tre uppfinnarna Ashton, Kirby och Jobson och revolutionerade och moderniserad den ockulta kommunikationen genom att inte kräva några förkunskaper av sina användare, inga medium, transtillstånd eller obskyra tungotal. För det moderna hemmet; den moderna döden, ren, kompakt, uppkopplad, och transparent. Nämnda tre uppfinnare var så övertygade om framgången i sin invention att de lovade varandra att den förste som gick hädan omeddelbart skulle signalera de tre bokstäverna BKK till de efterlevande. Och 1930, tre månade efter Jobsons bortgång, knappades nämnda meddelande mycket riktigt in på ett okänt mediums kommunigraf. (Inte för att på någotvis diskreditera dessa spirituella opportunister men vid sidan av kommunigrafen, uppfann nämnda herrar den likvärdigt elegant betitlade, reflektografen. Reflektografen krävde å sin sida sitt eget medium, Mrs Singleton, som under trans, mirakulöst lyckades uppmana en verklig hand ur maskineriet, som knappade in andevärldens meddelande på en skrivmaskin...)

Den Lady Zoe däremot, författarinnan, som Bolt meddelar sig med, verkar nästan skrämmande utan ambitioner och motiv och boken, trots dess högtravande titel och utlovade beskrivning av efterlivet, verkar konstigt nog sakna egentligt syfte, annat än en slags standardiserat kristet godhetsbudskap. Likväl är det en enastående karaktärsteckning av en blek och naivt ödmjuk kvinna som uttrycker sig med multipla utropstecken och hjärtknipande ordval som agony, bereavement, my sufferings, heartbroken, och refererar sig själv som en liten fågel och till sin make som my dear Vinny, (en make vars död för övrigt osynligt omfamnade honom en kväll på en väns landställe då en kall vind kom krypande från fönstret och han oanandes hade tagit av sin hatt, denna till synes så meningslösa lilla akt av oförsikighet som alltså senare skulle komma att ge honom en förkylning som blommade ut i en lunginflammation som placerade honom på ett operationsbord i Paris där döden tillslut slet klorna i honom.) Sedan nämnde Vinny vikt hädan spenderar Lady Zoe åren väntande på sin överman, the Grim Reaper, kommunicerande med sin älskande via kommunigrafen, tålmodigt bidande sin tid. Märkligt nog är detta första kapitel det mest själfulla (cynikern i mig givetvis medveten om att mediet, Fru Bolt, också själv suttit vid denna stackars kvinnas dödsbädd) och likt de flesta budskap från andra sidan, är efterlivet när det väl introduceras reducerat till plattityder. Zoe's strukturlösa grodperspektiv erbjuder inga större klarheter. Istället tycks själarna i viss grad fortsätta ett märkligt stillastående vardagsliv i "our Father's Mansion". De sysselsätter sig med allehanda konstnärliga och privata hobbys och talar om behovet av "rekreation" och den överhängande mänskliga önskan att bli en bättre människa ("...like Vinny and Papa" som Lady Zoe så rörande skriver...)

Det är svårt att förhålla sig till den här typen av occulta meddelanden utan cynism. Trots min skräck för att dö, är det utlovade efterlivet nästan plågsamt att föreställa sig och utan egentlig död tycks jordelivet nästan än mer meningslöst. Däremot undrar jag alltid över författarnas intentioner. För huruvida mediet Louisa Bolt fullständigt trodde på sina egna uppenbarelser eller medvetet fabrikerade så avancerade lögner i sin egen väninnas namn är ganska avgörande. Båda sidor fascinerar mig. Det totala självbedrägeriet och den sensationalistiska skamlösheten. (Jag brukar för övrigt förhålla mig till politikers högtravande retorik på ungefär samma sätt. Bush faller oftast under kategori ett och Hillary Clinton, exempelvis, i ganska hög grad under kategori två). Och Bolt är givetvis så pass medveten om skepsisen att hon i det sista kapitlet talar direkt till oss cyniker:

"Let noone think that it was any light matter to prepare this message on that day. We had to make a tremendous effort, taking a heavy draft of strenght and power which has seriously weakened the precious instrument by which alone such work is possible: My little telephone. She has lost by this more life force than in six months of ordinary work, for the purpose of giving this urgent message to the world with the double idea of calming the dread fears of large numbers of people, and proving that we know what we are talking about: yet these so-called "national newspapers" refused to let the public know. It has hurt us very much."

Jag undrar ibland hur det känns att tro på någonting så fullständigt, om så religion, som politiska ideologier, och filosofiska världsförklaringar. Jag hade en gång en vän som hävdade att de som lidigt var tvugna att vända sig till Gud för att orka. Jag reflekterade kring påståendet med lika delar skam över min sorgfria tillvaro som irritation över nämnda väns förmätna inställning till sina medmänniskor. Smärtan på en gång reducerad till tävlingsmoment och personen ifråga för alltid omöjlig att motsäga; eftersom jag inte lidigt kan jag omöjligt förstå, eftersom jag inte förstår har jag aldrig lidit. Trons moment 22. Däremot kan jag föreställa mig att Bolt om hon nu genuint trodde på sina egna visioner, rösterna av hennes döda vänner som talade till henne, levde ett både lycklig och fruktanslöst liv. När andra världskriget rev upp Europa och skakade om hennes religiösa tillit, deklarerade Den lilla Telefonen, som Zoe kallade henne, fredens ankomst så som andarna förklarat den för henne. Genom Bolt, nedsteg, en viss Earl Haig för att bringa ro, som han förklarade det: "I assure you earnestly that peace will be the outcome of it all." Jag tror året var 1939. Bolts positiva framtidsbudskap var bara en i en lång rad "no war"-profetsior vid slutet av trettiotalet, som när de visade sig felaktiga skulle gunga den spirituella båten ganska rejält. Så kan det gå.

WITH CHRIST, WHICH IS FAR BETTER

I alla städer finns centrala miljöer som av en eller annan anledning har lämnats att förfalla och som långsamt har börjat återerövras av naturen. Den näst sista ingången till Warriston Cemetary, knappt en halvtimme från trafikkaoset kring Leith Walks slut, där vi bor, har murats igen med vita skeva stenar och klumpig puts i skarp kontrast med det mossklädda 1800-tals arbetet som sträcker sig runt kyrkogårdens kvadratkilometer. Det är en av dessa uråldriga murar, som folk av vana eller ointresse glömmer att ifrågasätta och börjar förutsätta, som om den i själva verket sträckte sig runt slutet av vår platta planet och bakom den gröna stenen, en enorm bottenlös avgrund bredde ut sig. Likt alla murar tenderar vi att ta dem för givet, anta att de stänger något inne, snarare än stänger oss ute, och blint följa den uppslagna väggen tills vi kan ta oss runt den. Warriston Cemetary är därför alltid öde och folktom. Endast bruset från bilarna och den ordlösa tjattret från förbipasserande påminner om omvärlden när man närmar sig en av skogsområdets yttre väggar, maskerad i murgröna, som om naturen själv försöker gömma sina egna gränser och förvilla sina enda besökare. Kyrkogården kan däremot knappast längre beskrivas som övergiven, likt en apokalyptisk djungel har den återerövrats av storstadsdjuren, feta ekorrar som gräver upp leran på jakt efter nötter, möss, kaniner, ett och annat skyggt rådjur och otaliga arter flyfän och insekter som gror i de naturliga små vattendrag som grävt sig fram genom gravmonumenteten och mynnar ut i det brungrå Water of Leith vid kyrkogårdens slut. Myllan knäpper och puttrar med liv. Buskagen skakar oupphörligen. Hela stenlandskapet mullrar. Snarare än den totala tystnad man skulle kunna föreställa sig, är kyrkogården ständigt i rörelse och en påtaglig närvaro andas dig i nacken med varje steg. Och snarare än förgängelse, en känsla av odödlighet. De enda människor som letat sig in i djungeln, genom den svekfulla sista metallgrinden som leder ut till underjordens övre sfärer, ännu nedklippta och tämjda, ett gränsland mellan de fina ansade stenträdgårdar som ramar in Stockbridge's kärnfamiljsvillor och det begynnande domedagsträdgård som breder ut sig nedanför kullen, är de original som alltid befolkar övergivna platser. Tre män med kraftiga mustacher står och samtalar lutade mot en av gravarna. De röda burkar de lämnat i rostande travar sticker ut mot den ganska enformiga paletten av grönt, brunt, tegel, senapsfärgad mossa och gråsvart sten. Men distansen är delad, i utkanterna av samhället behöver vi inte ens nicka igenkännande till varandra. Hälsningsfraser förefaller lika absurda här som om vi artigt hade räckt fram handen åt en av ekorrarna, som feta och lata gäckar i träden ovanför.

Kyrkogården med allt sitt symboliska bagage har gått igenom en märklig metamorfos med de skiftande seklerna. Kvarlämningarna av vad som en gång måste ha varit riktigt pompösa lyxornament över Edinburgh's handelsmän har långsamt förfallit; glasmontrar över stenskulpturer har krossats, och de fina kopparporträtt som suttit fästade vid obelixerna har chippats loss och stulits, med all sannolikhet smälts ned och sålts till panthandlare. De gravstenar som inte redan vält har baxats omkull av Edinburgh's statsråd, organiserad vandalism och gravskändning, för att skydda eventuella vandaler från att krossas under monumenten. På åttiotalet, redan då förfallen, var Warriston en pickup för ensamma homosexuella män. På nittiotalet strejkade dödgrävarna och en av J's vänner fann en hand med fingrarna spretande i jorden.
Endast gravarna förmedlar en slags uråldrig hoppfullhet och högtravande tilltro. De kislade citaten kontrasterar ironiskt mot förfallet, de kostsamma stenar och skulpturer som släkt och vänner samlats kring, idag lika mycket ett monument över en förlorad tid som över de redan oläsliga vittrande namn som mejslats in. Det är som om vi inte längre tillhör vårt eget släkte. Det som inte mossan erövrat, och knaprat ner till sina minsta beståndsdelar (Die, Jesus, God, Peace) har murgrönan slukat i ett ogenomträngligt hav av grönska. De inskriptioner som fortfarande går att urskönja är lika hoppfulla som absurt tragiska. Det genomgående budskapet en slags pietisk tro på efterlivet. Som om dessa tusentals kroppar gemensamt vill säga: vi har det bättre nu. Vi liver endast för den dag vi dör, det här är vårt mål, vi har nått fram, vi är äntligen lyckliga. Och som ett sista efterlämnat budskap från mänskligheten är det påfallande absurdt. Sedan vi gått bort, och lämnat detta ödsliga kaos efter oss, är de enda ord vi väljer att lämna: "With Christ, Which is Far Better." Den här godtrogna tilltron fascinerar mig. Hade jag förlorat mina fyra barn innan de nått ett års ålder, likt fru Hope, och begravt dem, år efter år, under en sten i en trädgård, hade jag förmodligen velat pränta ett trotsigt NEJ i kapitäler i graniten, inte det lakoniska Peace Perfect Peace. Ändå tycker jag iden om detta flydda viktorianska folk som så ädelt och uniformt godtog döden är otroligt spännande. För trots att gravarna givetvis en gång varit statussymboler, stenrösen symboler för makt, rikedom och religiositet, är de som manifest över egentliga personer ödmjukt opersonliga. Och de sista orden, uteslutande någon annans. "My flesh and my heart faileth; but God is the Strength of my Heart, and my Portion Forever.", det dessvärre ironiska, då graven sedan länge vuxit igen: "The righteous shall be in everlasting rememberence." och det så kryptiska "At evening time it shall be light."

APRIL OCH RÄDSLAN FÖR LÖGNER

"The custom of playing tricks on the first day of April is one of very general prevalence. Many persons encourage children to practice those tricks through a mistaken idea of their innocence. The object of this little book is to exhibit some of the evils of deception, even when practiced in a form so apparently harmless and so pleasing to many. It will also indicate to parents and teachers the decided opposition with which they ought to discountenance this, together with every other evil, and 'appearance of evil.' It is from such beginnings that the young too often have their morals corrupted, and their souls destroyed."

The Sunday-School Union of the Methodist Episcopal Church in New York, April Fool; or, The Evils of Deception, 1852.
(från Museum of Hoaxes)

Den ändlösa kampen mot ondskan är uttröttande.

AU CLAIR DE LA LUNE, PIERROT REPONDIT (OCH ANDRA RÖSTER UR DET FÖRFLUTNA)

Det finns något vackert i språk när det sönderfaller och av en eller annan anledning upphör att vara kommunikation. Dialoger som en gång förts reducerande till rasslande obegripliga monologer. Språket nedbrutet till sin minsta beståndsdel: Ljud. Dagens upptäckt är en aldrig tidigare uppspelad ljudupptagning från 1860, den första kända inspelningen någonsin, långt före Edison's Mary had a little lamb fångades på en bit folie. De nyligen upptäckta tio sekunderna av audiohistoria fångar en okänd kvinna sjungandes den franska folkvisan Le Clair de la Lune, på en maskin kallad phonautograph, byggd främst för att visuellt spara ljudet genom att låta skissa ljudvågorna på sotsvärtat papper, av den tidigare relativt okände Édouard-Léon Scott de Martinville. Resultatet är ett märkligt språklöst mummel, som sjungande andetag, barnsligt grälla, som reser sig genom skrapande prassel. Det är som att lyssna till ett spöke, som ordlöst försöker komma till tals:

Jag minns från min barndom hur vi lyssnade på band från min mammas uppväxt runt 1963. Ett myller av mycket gamla kvinnor med väl artikulerad gammelsvenska. Och ur sorlet, bestämt, en enda gnällig släpig stämma som, liksom ställd inför barnet framför henne, gällt upprepade i mikrofonen: "Är det Anders?", och besvarades: "Nej det är Anne-Marie.", för att genast fortsätta: "Anne-Marie, var är Anne-Marie, är det Anne-Marie?" varpå någon viskande försökte tysta henne: "Ja, det är Anne-Marie." Och den gamla kvinna måste ha räckt över ett mynt till min då femåriga mamma för från de där nötta ljudbanden steg hennes viskande röst tillbaka ur de fyrtio flydda åren i ett kvävt "tack" innan hennes röst åter dränktes i tanternas tjatter. Och kvinnorna fortsatte att pocka runt barnet. "Anne-Marie, Anne-Marie, vad säger man Anne-Marie?" Om och om igen. "Vad säger man Anne-Marie?" Och tillslut tystnade de skramlande rösterna för ett ögonblick och i den mest kuvat sänkta flickröst jag kunde föreställa mig, svarade min mamma: "Jag sa tack."
Det är märkligt hur dessa sparade ögonblick tenderar att fånga något vi aldrig avsett och som när åren passerar framstår som allt mer plågsamt att lyssna till och betrakta. Våra barndomsminnen är i viss del efterkonstruktioner, ofta en förtätad känsla av frihet, trygghet och gemenskap med fokus på sammanhanget snarare än den egna personen. Det är svårt att minnas vem man var som barn, däremot minns man med värme situationerna och livet som spelades upp runt omkring en. Och det är skrämmande att höra det där förlorade barnet, utdraget ur sitt sammanhang, föra sin egen talan, om så endast det enda kvävda tacket.
Mina egen inspelade barndom kan summeras i det gamla kassettband från 1992 som plockades upp ur vår hemvideosamling för ett antal år sedan och som jag sedan dess har försökt förtränga. Det måste ha varit en inspelning av Söndagsöppet eftersom jag mycket vagt minns Ulf Larsson's valplika ansikte, hans mjuka släpande barnprogramsröst och grälla billiga kostymer. Där kan också ha varit Agneta Bolme Börjessons och Johan Thoren. Om det inte vuxit till en efterkonstruktion av mina samlade minnen av nittiotalets tevehistoria. Vi var där för något skoltevesportsprogram och jag och en pojke i min klass hade blivit utvalda att tävla å vår klass' vägnar. Det var en cirkus av ljus, irrande korridorer med svarta sladdar krypande längst taket, och en scen utan blickfång på vilken vi brutalt drogs runt av programledarna. Jag minns Ulf's hårda händer som försökte placera oss på det mest presentabla sätt ur tittarnas perspektiv och hans obegripliga vuxna ordlekar efter varje svar man gav honom.
(Ulf: Vilken fågel är en symbol för fred?
Jag: beep, En duva?
Ulf: Hurduduva...)
Jag minns också den hektiskt nedtickande tiden medan vi sprang runt i det svettiga heta rummet och försökte lösa de mest absurda uppgifter, häfta tyglister vid bord, äta lakritsremmar och vissla melodier, billiga atrapper som roterade runt oss, och travar med leksaker man tömde över oss vid programmets slut.
Vad jag däremot glömt var mitt eget ansikte. Jag bar en märklig sjuttiotalsoutfit, lång stickad väst med stor metalldragkedja, en märklig vit kråsbrus och tights, kläder jag måste fått för det där programmet och sedan aldrig burit igen. Och i mitt ansikte spelade en förvirrad nästan panisk skräck som hade resulterat i ett äcklande självgott leende. Och kanske var det den där skenbara bristen på självkritik som fick mig att må illa när jag tio år senare betraktade det knappt tio minuter långa klippet. Den där okuvade stoltheten, som jag inte kunde minnas, och den naiva följsamheten. Barnet jag betraktade bar inga likheter med den person jag mindes och ännu mindre med den person jag vuxit upp till. Hon saknade en föreställning om sin egen person, och en medvetenhet om den läktare som sträckte sig runt scenen i studio tre, där åskådarna applåderande följde skådespelet. Där fanns knappast ens kameran eller de rullande skärmar på vilka manus spann på, där fanns inte mer en den där knappt tioåriga flickan, och hennes okorrumperade rena idé om henne själv.

För de fulla artiklarna om den första ljudupptagningen: antingen BBC eller The NY Times. Bilden av Scott's Phonautograph courtesy David Giovannoni.)

BLÄCKFLODER OCH SJUNGANDE SAND - TVÅ VERKLIGA METAFORER

Vägarbete i Skottland och knappa timmen efter att bestarna satt tänderna i asfalten nere i Leith har halva Edinburgh fått telefon, Internet och television avskuret. Jag har sett det förr så många gånger. De gapande kratrarna i the Grassmarket som av någon anledning genast ringer en varnande klocka, och som nästan alltid innebär en dag i bäckmörker bland bokhyllorna, med tända ljus och ficklampor. (Jag gör mitt bästa för att utmåla denna utpost i all sin primitivitet, allt för att bekräfta de amerikaner som förvånat frågar om skottland har el, och som betraktar en likt en vaxdocka i en musee-monter, medan de utan ett ord eller en blick börjar fotografera bokhandelns innanmäte, och oss dränkta pirater i valens buk…) Den här plötsliga urkopplingen har uppenbarat ett skrämmande behov av den civilisation jag så gärna och dumdristigt fördömer. Och den så bräckligt balanserade vardagen verkar kollapsa tillsammans med asfalten i Leith. Kreativiteten är ett bygge i sankmark, en slags kamp mot tiden och det oundvikliga ögonblick då det tar stopp. Minsta rörelse skakar byggnaden i grunden och suger detta tveksamma hus tillbaka ner i avgrunden. Det är svårt att bortse från den där kvävande skräcken för ordlösheten, när de där fint utlagda brädorna att balansera sig fram över den sugande boggen, smackande givit vika. Jag är en vanemänniska. Orden tryter, och meningslösheten, hur banalt!, börjar som en spadtag i Leith.

Det roar mig att låta den verkliga naturen ta vid där den poetiska metaforen upphör. För språket dagar som denna är alltid konkret och i grunden så simpelt att sankmarken bokstavligen måste vara en sankmark. Av någon anledning, eftersom språket haltar, fastnar jag för två landskapsmetaforer över (den för tillfället undflyende) kreativiteten "Att skriva floder av bläck" och "Att sjunga som Sahara's sand" och deras bokstavliga bakgrund, (denna lätthet med vilken naturen låter inspirationen flöda). Att urarma dessa poetiska skapelser är en befriande hobby för den krämpande skribenten. Och jag har svårt att föreställa mig större poesi än att låta dessa metaforer komma till liv. För dessa tjocka floder av blåsvart bläck strömmar verkligen ner för en sluttning i skrivande stund. I Algeriet, närmare bestämt, möts de två strömmar vars kemsiska konsistens förenas till faktiskt bläck som flödar genom det torra landskapet.

"In Algeria there is a river of genuine ink. It is formed by the union of two streams, one coming from a region of ferruginous soil, the other draining a peat swamp. The water of the former is strongly impregnated with iron, that of the latter with gallic acid. When the two waters mingle, the acid of the one unites with the iron of the other, forming a true ink. We are familiar with a stream called Black Brook, in the northern part of New York, the inky color of whose water is evidently due to like conditions.” (Frank H. Stauffer,The Queer, the Quaint and the Quizzical, 1882)

Det är märkligt att föreställa sig denna tjocka svarta ström som förenas ur två glasklara källor men som snarare tycks strömma från självaste himlafästet. Närmare information om detta skribentens paradis tycks däremot svårt att komma över. Historien gäckar genom magasin och esoteriska uppslagsverk utan mer konkreta bevis än den märkliga analysen av de bidragande substanserna. Ständigt återkommer samma mystiska beskrivning i simpla omskrivningar kring orden ink, streams, peat, iron, acid. Från resebeskrivningar från 1800-talet, till kuriosa artiklar på 30-talet, barnböcker och även en liten brochyr från Carters Ink Company 1919. The South Jersey Star som i två rader den 23 december 1921 kommenterar existensen av nämnda flöde tillfogar för övrigt om inte belysande så underhållande, följande beskrivning:

”I follow you. And I suppose a reed swamp near by grows fountain pens.”

Kring de sjungande öknarna finns däremot en strid ström av dokumentation. För sanden vrålar verkligen öronbedövande. De två män, Mr Bertam Thomas och Mr. H. St. John Philby, som 1947 var den enda upptäckare som krossat den enorma arabiska öknen, beskrev båda den skrämmande upptäckten av den sjungande sanden. Mr Thomas häpnade då han plötsligt i den kvävande heta tystnaden hörde en klockren ton resa sig mellan sanddynorna och hans följeslagare pekade mot det överväldigande sandhavet och den fina röken som rullade ut över klippkanten och utropade: ”Listen to that ridge of sand bellowing!” Philby å sin sida övervälmigades av en djup dundrande musikalisk ton som slog in genom tyget i hans tält, upprört av en av hans guider som klättrade upp för sandsluttningen vid lägret:

”Quite suddenly the great amphitheatre began to boom and drone with a sound not unlike that of a siren or perhaps an aeroplane engine—quite a musical, pleasing, rhythmic sound of astonishing depth . . . . The conditions were ideal for the study of the sand concert, and the first item was sufficiently prolonged—it lasted perhaps about four minutes—for me to recover from my surprise and take in every detail. The men working at the well started a rival and less musical concert of ribaldry directed at the Jinns] who were supposed to be responsible for the occurrence. . . . I realized that the key to the situation was Sa’dan, seated on the top of the slope. It was evident that the music was being engendered by the sand sliding down the steep slope from under him.”

Melodierna tycks variera och inte all sand sjunger. Beskrivningarna skiftar. Från det dova ljudet av en mistlur, ett bultande organ, trumrytmer, och trombonsolon till harpans spröda toner. (Till exempel finns en liten ö i Hebriderna, Eigg, där sandstranden snarare den sjunger har för vana att vissla, när den fina torra sanden över kusten blåser över den våta stranden vid vattenbrynet). Liksom all verklig poesi är den sjungande sanden ständigt undflyende. Tonerna varar inte mer än ett par minuter. A. D. Lewis, forskare och författare till "The Roaring Sands of the Kalahari" försökte bevara den vokala sanden från den djupaste Kalahari öknen och bar den med sig i containers till Pretoria men fann att sanden förlorat sin röst vid ankomsten.

(Vidare läsning kring sjungande öknar: ER Yarhams, Mystery of the Singing Sands) och tacksam hänvisning till The Kircher Society's notis kring bläckfloder, samt citat hämtat från Futility Closet's inspirerande samling miscellanea. Fotografi av Rosamund Purcell, ur hennes briljanta serie kring ruttnande böcker, Bookworm.)

DEN GODA MÄNNISKAN

Efter ångest, rannsakan:

Jag har av någon anledning en lögnares nervösa uppseende. Den plötsliga påträngande hjärtklappningen, kallsvett, skakningar, stamningar och rodnad. Det är som om ett iskallt svart vatten pumpar upp genom struphuvudet och långsamt spränger örontrumman. Och de egna tankarna gör ögonblickligen världen diffus, som ett allt för högt ljud som slår emot en så öronbedövande att man upplever en absurd tystnad. Ändå kan jag inte minnas mer än en stor lögn ur mitt förflutna. Resten är den gnagande vardagssvekfullheten, allt det som pågår outtalat under ytan. Som i visst mån inte är mer än en lätt irritation, eller en icke outtalad mening, eller ett gräl man borde startat, men som nedtystat briserar den stilla ytan. De flesta konflikter i mitt vuxna liv har mest liknat ensidiga avbasningar. Jag tar emot utskällningar som man får sprutor hos doktorn; bit ihop nu, nu kommer det att stinga till ett litet ögonblick, och sådär ja nu var det över, så ska vi se till att få ett plåster på det där. Olikt de flesta har jag inga problem med att be om förlåtelse. Men den där obalansen förvrider empatin. Vattendelaren mellan genuin omsorg och självbevarelsedrift översvämmas. Och att urskilja när man vill stanna och hjälpa från när man har rätt att gå är omöjlig. Jag stannar således alltid. Och långsamt gror den ofrivilliga samaritens ilska. Och det är mörk skugga över samvetet som stilla förvrider begreppen gott och ont. En översvämmande själviskhet, som just för att den förtrycks, sväller upp och färgar alla handlingar. Däför ogillar jag när människor komplimenterar min ärlighet. Och jag blir nästan illamående när någon pekar ut min själviskhet.
Jag har en ganska fin fabel kring det här, så slagkraftig i sin symbolik att den skulle kunna ha passat bland Söderbergs historietter eller förklädd till ett lamm och en varg i en av Fontaine's fabler. Det var från mina dagar som servitris, (oh, denna själsliga prostitution, jag i mitt minne summerat till förruttnelsens stress, den där ständiga ångesten kring ruttnande mat, att tvångsmässigt lukta på skivor av kyckling, studera färgskalor på den med dagarna grånande äggmajonnäsröran och skaka om smoothiesarna i kylen. Döden var det genomgående temat, den så påtagliga tiden som passerade mätt i fysisk förruttnelse, i dagsavfall, torkat bröd och kött, kött, kött. Och allting tycktes dö, särskilt om sommaren, då hettan slog ut fryssystemet och de inplastade rörorna plötsligt började dofta igen. Den äcklade lukten av skinka, kyckling och fet curryröra som slog upp och dränktes i oset från toastern. Kampen mot tiden. Rötmånaden. De våta fläckiga tummärkena på paprikan, de sladdriga gurkskivorna, och avfall, avfall, avfall. Om kvällarna gnagde det i bakhuvudet och jag tog för vana att lukta på de egna måltiderna, att peta på grönsakerna med gaffel och att oroligt studera bäst före datumen på kartongerna i skafferiet. Servitris kommer jag aldrig att bli igen, hellre då obducent, jag föredrar förruttnelseprocessen nedkyld och uttalad. Jag studerar hellre lakoniskt än bekämpar. Där till bör för övrigt noteras det uppenbara föraktet för de så förnedrande yrket. Ofta fascinerade kunders plötsliga aggresivitet. Att så mycket hat kunde ödslas på något så banalt som en sked socker för mycket i kaffet. Och den där brinnande blicken som väntade på det första misstaget och sedan bockade av ens brister: slarvig, långsam, dum, otrevlig, inkompetent.)
En morgon kom en äldre man in på det lilla kaféet. Vi hade en av dessa inglasade diskar, bakom vilken jag rumsterade, en svettig glasbur mot vilken han lutade de nötta armbågarna. Han hade ett trevande sätt som om det var första gången han provade en rörelse, eller möjligtvis som om han suttit inlåst mycket länge och glömt vardagens kotym, de enkla utbytena, kroppspråket, och thanks, please och goodbye. Den första gången han kom in stod han i ett par minuter utanför fönstret och stirrade på mig, som om han förväntades bli inbjuden, och när han ögonblicket senare steg över trappan, var det med uppsynen av en man som förväntades bli utvisad. Han luktade. Han hade dåliga tänder. Och han sa inte särskilt mycket. "A a a, a tea" stammade han. Och sedan jag gjort honom en kopp de i pappersmugg stammade han igen "sugar" och höjde fredstecknet över disken. "m...m...ilk". Ändå flinade han nästan självgott. Och sedan jag räckt över muggen bockade han och gick utan att betala. Det rådde väl något slags tvivel kring hans sociala position. Han hade en hemlös' uppsyn, och gulnade fingrar som luktade tobak. Jag hade inget emot att bjuda på en kopp te. Och min chef, som jag liksom alla auktoriteter fruktade, var ute den där morgonen.
Så kom han tillbaka dagen efter vid samma tid. Smög tveksamt in igen och stammade "a tea"och promenerade ut igen. Den här gången varken väntade han på trappan eller undvek min blick, istället log han bara sitt besynnerliga leende. De följande veckorna kom han in varje dag, regelbunden som ett urverk och lika fåordig. Ibland hängde min chef i köket och jag påskyndade den där tekoppen för att dölja det faktum att han ofrivilligt idkade välgörenhet. Den där plötsligt så godtagna gåvan som ursprungligen hade varit en vänlighet började bli obekväm. För att gottgöra började jag betala den dagliga tekoppen själv.
Efter att ytterligare ett par veckor passerat började mannen klaga. Tet skulle vara starkare, och du, sa han, mer socker nästa gång, va? Jag kunde knappt titta på honom längre, den där sneda bruna tandraden och de där små knappögonen. Jag började därför gömma mig när klockan kröp mot elva. Duckade på lagret, det meterhöga utrymmet vid sidan av disken, för att undvika att bli upptäckt från gatan. Eller satte mig i köket. Och jag föraktade den där småsinta gemenheten jag såg hos mig själv. Varför kunde jag inte bara servera honom den där koppen? Varför gnager det än idag på mitt samvete. Hur jag började ifrågasätta vem han var. Hur jag plötsligt började ogilla hans korthet, hans dumma sätt att komma in och handfallet stå och vänta på den där koppen te, hans sätt att gripa handen och genast långsamt dra åt sig armen, axeln, huvudet., hans gula tåliknande tummar, som stelnat vax. Och leendet, det där förbannade leendet. För det fanns ingen vänlighet hos honom, ingenting annat än förväntan att serveras. Och det var som om moralen upphörde vid den där punkten när han kom vaggande över tröskeln och skuldens tunga andedräkt flåsade i nacken. Hur kan jag inte vilja ge? Hur kunde jag oroa mig för något så futtigt som min chef's åsikt? Varför vällde den här obehagskänslan in, den här krypande, stickande ångesten?
Klockan elva, likt ett urverk. Kopp, tepåse, vatten, socker, mjölk, ångest. Så fortgick det till slutet av sommaren då min chef tillslut för första gången serverade mannen en kopp te under augustis hetaste rusningstrafik och förvånat hojtade efter honom när han började gå utan att betala. Efteråt drog han ut mig i köket och frågade hur länge det hade pågått. Jag förklarade att jag betalade för teet ur egen ficka. Han skakade på huvudet. "Han luktar sprit och cigaretter" sa han. Jag hade aldrig sett det. I själva verket minns jag inte längre hur den där gamla farbror såg ut. Han har blivit en sån skugga att jag inte ens orkar ge honom en initial. "Han har pengar, förstår du?" sa min chef. "Jag bedriver inte välgörenhet här, och det ska du inte heller göra." Han skakade på huvudet. "Jag bjuder gärna på te" fortsatte han. "men inte såhär. Inte till honom. Kan du inte se det?" Hans praktiska och rationella moral var främmande min egen. Jag kan inte sätta mig till doms över människor. Jag har ingen inre vågmästare som lägger tyngden i rätt skål. Jag har bara en groende känsla av skuld. Av en brist på verklig känsla som sväljer alla valmöjligheter. Jag är så fruktansvärt rädd för mig själv.
Och forfarande maler den här fabelns moral i bakhuvudet. Kan jag beskylla honom för utnyttjandet av min "givmildhet"? Och av vilken anledning skulle jag säga nej till att erbjuda honom den där koppen te? Historien blottlägger givarens behov av tacksamhet. Eller vill jag hoppas rätten att välja våra välgärningar. För det rör sig om en ganska sjaskig gråskala. Och det ögonblick vi förlorar rätten att välja, förlorar vi begreppen godhet och välvilja. Jag kan bara ge så länge jag har rätten att göra just det? För någonstans i utsträckandet av handen byter orden skepnad, någonstans ligger den hårfina gränsen mellan att ge och att ta.

ORGANISMEN

D reser till Spanien imorgon. Likt alla som en kort tid ska lämna butiken är han ansatt av kvävande dödsångest. Han har skickat mig en serie emails i vilka han mer eller mindre testamenterat mig uppgiften att hålla butiken vid liv och än mer viktigt att låta den förbli en utpost för de vansinniga och utsatta. I ansvaret skugga tecknas bokhyllorna i ett ganska främmande ljus. (Det är lätt att glömma att det enda som färdas i samma hastighet som ljuset är skuggan, ljusets inverterade tvilling, dess frånvaro, som alltid rör sig hack i häl.) Det finns en tryckande tyngd i skinnbanden och de billiga hyllplanen som bångnar av belastningen. Det är mörkt, klaustrofobiskt och kaotiskt. Listan på akuta arbetsuppgifter så lång att jag stundvis blir sittande sysslolös, liksom mentalt mättad av allt som borde göras. Böckerna roterar osålda butiken, från fönstret, till hyllan, till lagret, och tillslut, som idag skuffas de undan på de högsta hyllplanen, där dammet ligger tjock som snö, och likt snöflingor dalar ned över trasmattorna när det rörts upp. Att tala om hyllmeter är dessa dagar mer korrekt än att tala om böcker. De har förlorat sitt innehåll, reducerats till tetrisblock, till tegelstenar. Lagen, har varit dagens dilemma, de halvt söndertrasade 100 volymerna Scottish Law, rygglösa, pärmlösa, bladlösa, som ska gömmas i mängden för att spendera ett tiotal år i takhöjd. Ju längre man arbetar desto mer meningslöst känns arbetet. Bokhandeln är en organism, som långsamt mal sitt eget inre, långsamt nöter böcker, hyllor och mattor och spottar ut sitt fina grå damm. Frustande organisk. Om man skar upp tapeterna skulle det inte förvåna mig om tjockt svart blod pumpade ut. Det är svårt att lära gamla hundar sitta. Och sitta förväntas hon göra, besten, sedan D har åkt. Hyllor ska tömmas, meter ska rationaliseras, för vad, för att åter fyllas upp och svälla ut, och försvinna i den kvävande mångfalden, den plottriga detaljrikedomen som tycks täcka rum och väggar som en tunn film, allt detsamma, bok, matta, spanjor, tekopp. Det är ett destruktivt förhållande vi för jag och butiken. Den suger sin energi ur mig likt en insekt, som i ett spindelnät sitter jag klistrad i dess centrum, passivt upprätthållande status quo. Böckerna har åldrat mig femtio år. Jag är gammal som gatan. Jag känner mig uråldrig. Det första som offras är romantiken. De finns något komprometterande i en miljö som verbalt definierar dig varje steg du tar. Om och om igen summeras jag av andra. J's this that or the other. J är tyst. J känner ingenting. J vill ingenting. J kommer en dag att rymma. För i andras definitioner gryr snart en oavsiktlig lögn. När du aldrig ifrågasätter de kläder andra dräper dig i, kommer din egen nakenhet tillslut att skrämma dem. Och den här livslögnen är dig en dag övermäktig eftersom du aldrig sett den komma. Det är som en tsunami, som stilla sipprar in runt fotknölarna och sedan helt plötsligt står dig till midjan och innan du vet ordet av det sveper hon dig med sig och dränker dig.

Fotografi för övrigt, begåvade Lori Nix.