Om det är något som alltid underhåller mig så är det obskyra men ambitiösa världsförklaringar. Författare som väljer att sammanfatta världshistorien genom mjölkkonsumtion, genom krukväster, urverk, eller den filosofiska synen på avfall. Nu senast Ismail Kadare's Spring Flowers, Spring Frost i vilken den marginella karaktären, låssmeden, förklarar den sociala psykologiska utvecklingen genom människors lås och förövarnas brott:
"Theft can explain how the whole world goes round" he said as he lit a cigarette. "You can tell a man by his looks people say. I have a very different opinion." He was talking once again in his natural voice, with his customary jocular intonation. It wasn't the way someone behaved, or spoke, or wrote or drew, according to him, that best defined what sort of a person he or she was- especially as far as amourous relations were concerned - but above all the way he or she forced a lock. It was a surer mark of a rapist than any sample of blood or sperm. (...) "That's how burglars and burgled give themselves away" the locksmith continued. "Thieves, as I said, can be identified by the way they break locks and their victims can be recognised by their choice of locks. You could sum up a whole epoque by its locks and bolts - or rather, by its styles of breaking and entering."
Brottet vars historia plötsligt blir en relativt modern förteelse och tillika en bild av ett höguttvecklad samhälle. (Som figurerna i Kadares lilla by B-, som fascinerat skvallrar om den senast veckans bankrån, ett bankrån som häpnar just eftersom det är ett storstads fenomen, en företeelse tills det ögonblicket okänd på den gammalmodiga landsbygden.)
I själva verket innebär ju brottsligheten en slags raffination och brottet förutsätter ett visst samhälle, liksom låsen förutsätter både en viss materiell standard samt en social ställning. Så fyller gallergrindar, portkodsystem, larmanordningar och kassaskåp en symbolisk roll för ett större paradigm. I ett samhälle litet nog behövs inget lås på dörren. Jag minns en diskussion jag hade med min religionslärare på högstadiet kring det absurda i de tio budorden och deras rangordning. I det moderna samhället är otrohet en synd så mycket mer accepterad än stöld och respekten för fädernegenerationen knappast pliktskyldig. Samtidigt förklarade min lärare är budordens rangordning var mer emotionell än logisk. För mätt i smärta väger otroheten så oändligt mycket tyngre än förlusten av en ägodel, be it what may. Kan tyckas därför att kyskhetsbältet är den naturliga övergången mellan det gamla och det nya, mellan de olåsta dörrarnas kyskhet och den totala frihetens gallergrind.
Edouard Foucaud summerar kort skillnaden i sina två abrupta sidor om låsets historia i The Book of Illustrus Mechinics från 1846: "Locks were formerly unknown to the lower classes. Everyone understands that little Red Ridinghood's grandmother called to her from within, pull the bobbin and the latch will fly up; and as with this old woman so was it for all." Att också Thoureau, i sin naturromantiska Walden påminner om eremitens fria låslöshet cementerar väl egentligen bara låsets sociala mekanismer: "I had no lock nor bolt but for the desk which held my papers, not even a nail to put over my latch or windows". Den verkligt fria människan behöver varken stänga sig själv inne eller andra ute. Den verkligt fria människan har inga ägodelar och tillslut heller inget hem.
En av de mer bortglömda aspekter av låsmakeriet är förståss processen att skapa det unika låset. Från de gamla seglarknoparna, tjuvknutar, ämnade att inte mer än påvisa en stöld som redan begåtts, via Joseph Bramah's säkerhetslås 1789 länge betraktat som "unpickable", till Jeremiah Chubbs detektorlås 1818, som om försök till dyrkningar, förblir omöjligt att öppna tills en ursprunglig orginalnyckeln reglerat låsmekanismen, är låsets historia ett förfinande processen att omöjliggöra intrång. Bland 1800-talets låssmeder var konkurrensen så hård att flera av de tidiga uppfinnarna i sina butiker satte upp annonser för högtflygande summor till den som vågade sig på att försöka dyrka eller bryta upp ett av deras lås.
Idag tar vi låsets absoluta förmåga för given, historisk framstår det snarare som ett Borgesiskt problem, ett antågande mot den dag dag då låsens individualism omöjliggörs, för visst kommer det tillslut att finnas två lås som är identiska, och sedan flera och ännu fler, och en dag kommer en främling att stå på dörrtrappan med nyckeln i låset och helt slumpmässigt släppa in sig själv, gå ut och sätta sig i soffan i vardagsrummet, det ena benet över det andra, och stanna där. (Den märkliga kombinationen av det främmande och det bekanta. Kinesisk folklore har till exempel en märklig svamp eller manet liknande äldre herre, Nurarihyon, översatt slippery strange, med den märkliga förmågan att kunna tränga sig in i folks hem och "ta över". När familjen upptäcker honom över en kopp te på golvet kan de oförklarligen inte slänga ut honom utan finner sig acceptera hans plötsliga sällskap och behandla honom som en del av hushållet.) En viss auktoritet är allt som krävs för att det som väl sluppit mellan dörrarna ska tillåtas stanna. Och så kommer låsen tillslut att vara meningslösa. Jag antar att det ganska fint summerar livet, annars, det plötsliga besöket av något vi aldrig sett komma, som nästan äckligt vardagligt slår sig ned vid matbordet och tar för sig. Liksom för all del i våra egna personlighetsdrag, det plötsliga infinnandet av en främling i den egna rösten.
(Bilden av Sawaki Suushi 1737 föreställande en skallig version av Herr Nurarihyon)
Nurarihyon, min vän, är du där? Åh där är du!
"Theft can explain how the whole world goes round" he said as he lit a cigarette. "You can tell a man by his looks people say. I have a very different opinion." He was talking once again in his natural voice, with his customary jocular intonation. It wasn't the way someone behaved, or spoke, or wrote or drew, according to him, that best defined what sort of a person he or she was- especially as far as amourous relations were concerned - but above all the way he or she forced a lock. It was a surer mark of a rapist than any sample of blood or sperm. (...) "That's how burglars and burgled give themselves away" the locksmith continued. "Thieves, as I said, can be identified by the way they break locks and their victims can be recognised by their choice of locks. You could sum up a whole epoque by its locks and bolts - or rather, by its styles of breaking and entering."
Brottet vars historia plötsligt blir en relativt modern förteelse och tillika en bild av ett höguttvecklad samhälle. (Som figurerna i Kadares lilla by B-, som fascinerat skvallrar om den senast veckans bankrån, ett bankrån som häpnar just eftersom det är ett storstads fenomen, en företeelse tills det ögonblicket okänd på den gammalmodiga landsbygden.)
I själva verket innebär ju brottsligheten en slags raffination och brottet förutsätter ett visst samhälle, liksom låsen förutsätter både en viss materiell standard samt en social ställning. Så fyller gallergrindar, portkodsystem, larmanordningar och kassaskåp en symbolisk roll för ett större paradigm. I ett samhälle litet nog behövs inget lås på dörren. Jag minns en diskussion jag hade med min religionslärare på högstadiet kring det absurda i de tio budorden och deras rangordning. I det moderna samhället är otrohet en synd så mycket mer accepterad än stöld och respekten för fädernegenerationen knappast pliktskyldig. Samtidigt förklarade min lärare är budordens rangordning var mer emotionell än logisk. För mätt i smärta väger otroheten så oändligt mycket tyngre än förlusten av en ägodel, be it what may. Kan tyckas därför att kyskhetsbältet är den naturliga övergången mellan det gamla och det nya, mellan de olåsta dörrarnas kyskhet och den totala frihetens gallergrind.
Edouard Foucaud summerar kort skillnaden i sina två abrupta sidor om låsets historia i The Book of Illustrus Mechinics från 1846: "Locks were formerly unknown to the lower classes. Everyone understands that little Red Ridinghood's grandmother called to her from within, pull the bobbin and the latch will fly up; and as with this old woman so was it for all." Att också Thoureau, i sin naturromantiska Walden påminner om eremitens fria låslöshet cementerar väl egentligen bara låsets sociala mekanismer: "I had no lock nor bolt but for the desk which held my papers, not even a nail to put over my latch or windows". Den verkligt fria människan behöver varken stänga sig själv inne eller andra ute. Den verkligt fria människan har inga ägodelar och tillslut heller inget hem.
En av de mer bortglömda aspekter av låsmakeriet är förståss processen att skapa det unika låset. Från de gamla seglarknoparna, tjuvknutar, ämnade att inte mer än påvisa en stöld som redan begåtts, via Joseph Bramah's säkerhetslås 1789 länge betraktat som "unpickable", till Jeremiah Chubbs detektorlås 1818, som om försök till dyrkningar, förblir omöjligt att öppna tills en ursprunglig orginalnyckeln reglerat låsmekanismen, är låsets historia ett förfinande processen att omöjliggöra intrång. Bland 1800-talets låssmeder var konkurrensen så hård att flera av de tidiga uppfinnarna i sina butiker satte upp annonser för högtflygande summor till den som vågade sig på att försöka dyrka eller bryta upp ett av deras lås.
Idag tar vi låsets absoluta förmåga för given, historisk framstår det snarare som ett Borgesiskt problem, ett antågande mot den dag dag då låsens individualism omöjliggörs, för visst kommer det tillslut att finnas två lås som är identiska, och sedan flera och ännu fler, och en dag kommer en främling att stå på dörrtrappan med nyckeln i låset och helt slumpmässigt släppa in sig själv, gå ut och sätta sig i soffan i vardagsrummet, det ena benet över det andra, och stanna där. (Den märkliga kombinationen av det främmande och det bekanta. Kinesisk folklore har till exempel en märklig svamp eller manet liknande äldre herre, Nurarihyon, översatt slippery strange, med den märkliga förmågan att kunna tränga sig in i folks hem och "ta över". När familjen upptäcker honom över en kopp te på golvet kan de oförklarligen inte slänga ut honom utan finner sig acceptera hans plötsliga sällskap och behandla honom som en del av hushållet.) En viss auktoritet är allt som krävs för att det som väl sluppit mellan dörrarna ska tillåtas stanna. Och så kommer låsen tillslut att vara meningslösa. Jag antar att det ganska fint summerar livet, annars, det plötsliga besöket av något vi aldrig sett komma, som nästan äckligt vardagligt slår sig ned vid matbordet och tar för sig. Liksom för all del i våra egna personlighetsdrag, det plötsliga infinnandet av en främling i den egna rösten.
(Bilden av Sawaki Suushi 1737 föreställande en skallig version av Herr Nurarihyon)Nurarihyon, min vän, är du där? Åh där är du!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar