Han var en gammal misogyn mod. Den typ av man som vuxit upp med sin subkultur och långsamt transformerats med den, den hårt koifferade Weller frisyren och de angulära kostymerna som med åldern gått från att vara emblem för hans utanförskap och passion, istället blivit fanor för hans allt mer förlegade konservatism. Han hatade kvinnor med en barnslig energi och svartsjuka, som om han ansåg att de borde ge honom mer, som om de lämnat honom trots att de aldrig tillhört honom. Samtliga kvinnor ikoniserade modern, och de var skyldiga honom samma självuppoffrande omsorg.
Det måste ha gått ett par år sedan jag senast såg honom, men när jag möter honom i the Grassmarket bär han en skir klänning och tunna strumpbyxor i en blek beige färg som hosiery avdelningarna brukar referera till som "barely there" eller "nude". Hans läppar har ett tunt lager vaxigt rosa läppstift. Märkligt nog förefaller han nästan oförändrad. Kostymeringen känns sekundär, oviktig. Hans läppar är fortfarande krökta i ett sorts sarkastiskt förakt. Som om hans kvinnliga alterego är ett fullkomligande av hans person, en sorts förening och upplösning av hans förlust och saknad, hans ensamhet. Som om hans kropp vore stöpt i detta rigida hat, och hans hårda ansiktsdrag markerade av en konstant rigor, ett sorts manligt förakt och avgrundslös sorg som varken spets eller kayal kan försona.
