TILL VAPEN

I fäktningterminologin finns uttrycket "Was sehrt, das lehrt" och jag antar att vi av en viss masochistisk läggning kan applicera följande också inom andra konstformer. Det billiga röda vinet gör verkligen inte under för vemodet. Det är istället som dekanterade tårar. Och det stilla lättjefyllda ruset ger efter för en nästan fysisk smärta, som en sten i skon efter tio mil, nästan omöjlig att urskilja eller särskilja från den egna lemmen och samtidigt nästan kvävande plågsam. Jag letar igenom badrummet efter whiskey eftersom jag inbillar mig att jag senast drack den där, utan framgång. De resterande timmarna utspelas i en solitär torka. Jag funderar över ordet to fence från gammelfranskans defens, och engelskans defend, försvara, och dess relation till det förmodligen äldre engelska feohtan, fight, som är det mest tänkbara ursprunget till svenskas att fäkta. Denna stridens märkliga paradox mellan försvar eller beskyddande och attack.
X brukade ofta förespråka en armé av älskande eftersom dessa desperata skulle slåss med en förtvivlan som endast de som verkligen har något att förlora kan uppbåda. Ursprunget förmodligen Gorgidas arme av hundrafemtio manliga soldater, samtliga älskande par, som gick mot sin undergång i Chaeronae 338 f. Kr. Eller också Platon:

"And if there were only some way of contriving that a state or an army should be made up of lovers and their beloved, they would be the very best governors of their own city, abstaining from all dishonour, and emulating one another in honour; and when fighting at each other's side, although a mere handful, they would overcome the world. For what lover would not choose rather to be seen by all mankind than by his beloved, either when abandoning his post or throwing away his arms? He would be ready to die a thousand deaths rather than endure this. Or who would desert his beloved or fail him in the hour of danger?"

X med svärdet hon transporterat från någon bar i Katalonien upphängt på väggen i Dublin. Hon brukade ta fäktningsklasser i Edinburgh. En oväntade förespråkare för passionen, min kyska väninna. I krig och kärlek... Skuggorna är långa och bronsfärgade mot gardinen. I det tunna metalliska morgonljuset bär de onekligen liknelser, fäktningskonsten och dess gäckande spel av konstnärligt försvar och skoningslös attack och förälskelsens lekar, den ständigt ruckade balansen mellan att ge och att ta, att äga och att ägas, att lova och att svika. Was sehrt, das lehrt, inte sant min käraste? För var gång du säger att du älskar dig så hugger det till. Var gång skadar det, precist och perfekt, detta morteschlag, och var gång denna plågsamma insikt, att lär mig, det gör jag aldrig.

EN FORM AV SANGVINIKER

"Ioana Constantinescu passed away in the autumn of 1909. Cause of death: Suicide by ‘purposeful ingesting large quanities of her own blood.’ - Stated by and concluded the official autopsy and coroners reports. Timișoara, Romania."

Ska dödsorsaken summeras som exsangvination, hypovolemia, eller helt enkelt indigestion? Projektet fascinerar mig i dess absoluta autonomi. Autokannibalism måste vara den yttersta formen av solipsism.

MORBIDA REKREATIONER (en aspekt av en Paris-resa)

à mon père

Det är svårt att resa i nuet. När våra egna städer slagit rötter i vår privata historia tycks främmande resmål gräva sin rötter genom historiböcker, fantasier och drömmar. Paris historia ligger som en skugga över hennes flanörer i turiststråken, från montmartres femtioåriga mediokra konstnärer (inte så sällan axlande en stereotyp de själva knappast har galgen att hänga upp kostymen på, som Tony, eller Toni, med sitt borstiga skägg och svarta basker, som med den typisk franska charmanta komplimangen, elle est très jolie, non?, slår sig ned bredvid mig och min fader för att mycket snart visa sig vara en glaswegiansk invandrare som upptäck att kan kan leva på att måla sina skissade karikatyrer på la butte och ha råd med både hyra, gitanes och otaliga glas espresso och rödvin, på de svindyra haken runt Place de Tertre) till de oftast utländska unga litterati som gassar sig i historiens hetta i lilla Shakespeare and Company - sover i Joyce's säng och lämnar de sega upphettade ostarna på utsidan av fönsterbläcket - un frigo bohèm, non?, eller de lättklädda damer som någon slags grimasch till områdets kabaréförflutna håglöst väntar i de namnlösa barerna med fördragna sammetsgardiner vid Pigalle - de vaggande korslagda benen likt polerat lack i det dunkla ljuset och skuggorna och den tjocka svarta ögonsminket omöjliga att skilja isär, fingrarna vevande drömskt i ljusblå, grällrosa, och persikogula drinkar, medan leopardmönstren, spetsarna, och det blanka rynkiga PVCet likt utomjordiska skinn gnager i de fasta sega kvinnokropparna. Den fina linjen mellan uppspelade fantasier, mellan historiska vingslag och modern äkthet omöjlig att staka ut. Och så blir Paris, mer än någon annan stad, en plats där man finner sig jaga det förflutna, bocka av platser och personer, hedra förlutna storheter och hungrande söka efter den historiska essensen i reliker och monument.
Jag och min käre Papan ska det visa sig sedan jag sammanställt mina privata troféer vid hemkomst, har två huvudsakliga strategier i våra kulturhistoriska studier under allhelgona-eskapaden: jag promt, med min faiblesse för gotisk estetik och tja, död, uppmanande till ett slags hyllningståg över stadens kyrkogårdar, och min far, denne storslagne connaisseur, till en historisk dryckesrunda främst på anrika boulevard Saint-Germain.

Således tillbringas kvällarna i en behaglig dimma från en Pernod på Brasserie Lipp i den mjuka äggvita ljuset under de kaklade deco-väggarna med deras sprött växande bambumotiv, i säten nötta av celebriteter som Camus, Balthus och Genet; till en Armagnac under de asiatiska handelsmännen på ståtliga Les deux Magot där den hårt proffessionelle kyparen utan ett leende häller upp de dyra dropparna vid bordet och där den kvinnliga servitösen gracilt tar sina varv genom den överfyllda lokalen med ett dignande fat avancerade bakverk, tålmodigt låtande sina gäster välja bland delikatesserna, Sartre's stol lägrad av en kvinna päls som nästan uttråkat låter sin lilla dessertgaffel smälta genom en choklad tartelette, liksom vore hon allt för van vid de litterära gastar som andas genom lokalen - Gide, Apollinaire, Oscar Wilde, oh, om det inte var här Elouard en gång introducerade Picasso till den fantatiska Dora Maar; och vidare, en Calvados i ett av de röda sätena i Café de Flore's spegelsal - givetvis Sartre och de Beauvoir's lokus - där den betydligt livligare personalen ler var gång de passerar bordet och rummet tycks puttra av liv; och sedan, för natten är ännu ung, La Cloiserie de Lilas, en gin och tonic över disken i den dunkla baren, där en av barstolarna bär en liten metallbricka med namnet på dess mest famösa stamgäst, Ernest Hemingway; för att avsluta över en enorm tallrik fruit de mar och crepes - madame, regard! c'est votre crêpes flambées! poff! - på enorma La Cupole i Montparnasse.

Allt medan dagarna breder ut sig i regnet på Père Lachaise och Cimetière de Montparnasse sökande kartlösa bland de tusentals gravmonumenten med de dyngsura jackorna slickande skuldror och överarmar och skorna tjoffande ackompanjerande vätan. Här har döden slagit läger i ändlösa små kyrkmonument, byggnader med målade glasfönster och sirade metallgrindar och små hyllor med tavlor, skålar och blommor som sedan länge övervuxits damm och grus. De fina spindelnäten vaggar som grå silkesgardiner i vinden i fönster som inte sällan krossats med metalltrådarna i glaskonsten slingrande likt förvridna fingrar genom öppningarna. Korparna jagar runt bland de röda löven. Och kopparstatyernas gröna färg rinner långsamt nedför de vita stenarna. På stenstoderna saknas ibland en näsa, ibland ett öga eller en hakspets, ibland en hand, ibland ett ben, inte sällan själva skallen. Förfallet är i alla fall jämnlikt, här rasar löven av träden och ruttnar illröda i leran, alltmedan dessa bizarra dödsmonument själva tillåts förfalla över de kroppar som sedan länge upplösts. Och likt gamla bekanta ramlar vi över världslitteraturens storheter, stannar upp liksom ställda inför dessa ingraverade namn som vore de en gammal barndomsvän vars namn vi upptäcker på en dörr i ett främmande hus vi besökt, nästan av en slump, och finner oss tveksamt stå och stirra på som om det där tryckta namnet på något vis betyder mer än själva personen, och sedan vi väntat in tystnaden i trapphuset böjer vi oss på knä och öppnar försiktigt brevinkastet och kikar in över denna på en gång välbekanta och främmande väns lägenhet. Det är lätt att låta sig luras av det fysiska, det materiella. Och ju fler storheter vi passerar, ju fler stenar vi böjer oss ner och klappar, desto märkligare tycks denna företeelse. Ändå fortsätter vi outtröttliga genom ovädret likt så många andra. Och vi sluter oss samman vid monumenten vi alla kommit för att se, en ros hos Baudelaire, en kyss på Wilde, en liten sten på Cortazar, ett fotografi av Proust. Paraplyerna vippande i sina fördjupade regnpaletter, färglada kupoler i detta desaturerade landskap. Men exakt hur den makabra nostalgin får sin tillfredställelse och vad det egenligen är vi söker bland denna stenvärld blir allt mer diffust och så tillslut finner jag mig lyssna till följande dialog mellan två medelålders franska turistande damer:
- Vem's grav är det här?
- Jag vet inte.
- Inte?
De stirrar på stenen.
- G E R I C A U L T, läser den ena kvinnan.
- Vem?
- Det står det på graven.
- Vem var han.
- Vet inte. Men han finns med på listan.
Varpå de båda höjer sina kompakta små kameror till ögonen och knäpper av en bild.

Paris, det förflutnas stad, vem är jag att göra det annorlunda. Sedan de två kvinnorna avlägsnat sig, går jag fram och ställer mig i deras leriga skoavtryck, höjer kameran och trycker av.

I DJUPA VECK

Jag misstänker att jag födes med rynkad panna för med åren tycks min panna lika fårad som en åker. Det kan också vara att mina ögonhålor är för små för mina ögon som tvingar upp de u-formade ögonbrynen halvvägs upp mot hårfästet vilket ger mig ett ständigt förvånat nyvaket uttryck. På senare år har luggen blivit min enda rejuvinations möjlighet. Vilket, klagar min ömma moder, inte sällan får mitt hår att påminna om en peruk eller en hatt, en tjock brun mössa neddragen över den repade huden. De hårt tecknade linjerna, likt skarvarna i en trädocka, ger mig stundvis en metoposkopisk ångest. Vadan detta åldrande?
Tyske mystikern och teologen Jakob Böhme hävdade förståss att "there is no thing in nature created or born that does not reveal its inner form outwardly as well, for the internal always works towards revelation … Thus in the signature there lies great understanding, in which man not only comes to know himself, but he may also learn to recognize the essence of all beings."
Och i ungefär samma anda hade Gerolamo Cardano (Hieronymus Cardanus) grundlagt sin pseudovetenskapliga lära om våra rynkor och veck som ett slags yttre bevis på den verkliga inre identiteten runt hundra år tidigare. Bland de 800 skisser och exempel han målade upp i sin Metoposcopia kan man lätt passa in sina egna bekymmersveck. (Ovan kan vi för övrigt se (a) en fridfull man, (b) en spirituell man (c) en man som kommer att dö en våldsam död (d) en framgångsrik soldat (e) en man som kan få en huvudskada (f) en giftmördare). Rynkorna alltså, en veritabel uppslagsbok över character traits och framtidsöden. Cardano var förståss en smått eccentrisk man, född utanför äkenskapet och känd som något av en bråkmakare, utbildade han sig till läkare och höll plånboken full genom skickligt spelade (han skulle också komma att författa en liten bok, Liber de ludo aleae, om slumpstyrda spel, en tidigt skrift i sannolikhetsläran som också, joker som han var Cardano, listade en serie smarta fuskstrategier). 1570 dömdes han för kätteri, sedan han tecknats Jesus horoskop ett par år tidigare och sex år därefter på det exakta datum han själv förutspått avled han i ett misstänkte självmord, allt för att enivst vidhålla sina egna profesior.
De kanske är läge att börja söka efter något sorts modernt Idunsäpple, någon föryngringskur och identitetsupplösare värd namnet, så att jag slipper stirra min förtappade själ och dess mörka framtid i ögonen varje morgon. Över lag eftersom jag med en blandning av skräck och skam passerar de plastiskt perfekta kvinnorna i varuhusets kosmetikdisk varje morgon, deras ögon och läppar målade som på en duk och den docklika concealerhyn likt en matt mask i ljusrörsskuggan, röstar jag på de mer groteska skönhetsprojekten:

De surrealistiska rynksäkra Dali-vingarna:

Eller milady's ansiktsrustning:

Nåväl, tills dessa daterade underverk finns att uppbåda, får denna kvinna leda vägen:

DELUGE

Asfalten påminner om ett uppsprickande skal under regnet. Det ser ut som om den tunga stenen rör sig, som om gruset myllrar likt någon märklig form av liv. Det slår mig förståss att det inte är så konstigt att Linné klassificerade stenarna som levande eftersom de tycktes klättra upp genom myllan på åkrarna. På samma sätt pulserar de utanför fönstret till butiken hela dagen, trottoarkanten, gatan och stenfasaden på andra sidan, bubblande av upprorisk rörelse, och när vinden slår om börjar fönterglaset puttra, den släta ytan plötsligt upphackade och sceneriet där utanför förvridet av vattnets rörelse.
Det ser ut som om det regnar små kräldjur. Och någonstans börjar jag fundera över bibelns manna regn, Keralas röda regn och någon artikel jag ramlat över på BBC om regn av kycklingkroppar över några lokala hus i Newcastle, Australia. ("When a headless chicken crashed on to a suburban house in Newcastle last month, most people thought it had fallen from a low-flying aircraft. That theory is now in doubt after a second bird fell on to another home nearby at the weekend. Such was the damage to the roof that experts are convinced the carcass must have plummeted at least 490 metres.")
Nederbörd, vilken form den nu än tar, kommer förståss alltid ha en sorts religiös koppling, vattnet likt en gåva att nära och tvätta, och allt det andra som dumpas över oss, ett omen eller kan hända, ett straff. I grunden när man sitter där och stirrar på ridån av droppar verkar företeelsen högst märklig, kanske för att regnet verkar falla ur intet och himlen hänger likt ett ogenomträngligt svart tak där ovanför. Nåväl, tänker jag, det kunde ha varit värre. Och tillägger, som ur en illa skriven hårdkokt roman, med det förstärkande addendumet: Det kunde ha varit mycket värre.
Pliny, givetvis, när de gäller alla naturvetenskapliga underligheter och mysterier, har dokumenterat de här mer extrema livliga formerna av nederbörd i sin Naturalis Historia för nästan två tusen år sedan. I John F. Healy engelska översättning och urval för Penguin kan vi börja med att konstatera följande: "Besides these happenings in the lower sky, it is on record that it rained milk and blood during the consulship of Manius Acilius and Gaius Porcius, and often in other times it rained flesh, as when Publius Volumnius and Servius Sulpicius where consuls, and no flesh left unplundered by birds went bad. Likewise it is recorded that it rained iron in Lucania the year before Marcus Crassus was killed by the Parthians, and together with him the Lucanian soldiers of whom there was a large number serving in the army. The appearance of the iron that rained down was like sponges; the augurs prophesied wounds from above. When Lucius Paullus and Gaius Marcellus were consuls it rained wool round about the stronghold of Compsa, near which Titus Annius Milo was killed a year later, and when Milo was pleading a case it rained fired bricks - according to the official records for that year." Alla som känner mig ens litegrann förstår förståss att mitt hjärta klappar lite snabbare vid tanken på de metaforiska möjligheterna i dessa poetiska regn. Det stilla fallet av ull som täcker gräsmattorna likt en lånad päls, vaggande i vinden. Eller den dramatiska synen av blod splattrande mot fönsterbrädet, långsamt förvandlande staden till ett enormt utspolat slakteri. Och järnet som trött klänger sig fast vid kläder och hår i långa sega strängar. Mjölken, denna spädbarnsdröm, som tecknar feta vita masker över de som inte hunnit skydda sig undan regnet.
Sekelskiftestidsskrifer, litterära och vetenskapliga gazetter, kryllar förståss av hänvisningar till liknande bizarra nederbörder. The Family Friend från 1866 har till exempelt den här kuriösa notisen: "In one particular instance, in 1849, at Abboyleix, near Kilkenny, a strange shower of black rain attracted much attention. A portion of it was collected and sent in a bottle to Dr. Barker, who exhibited it to the Dublin Society. When the rain fell it looked nearly like writing ink ; but black sediment was deposited during quiescence. The area of the shower extended over many square miles of country. It was on an April evening that the occurrence took place ; the black rain being proceeded by extreme darkness, hail storm, and vivid lightning. The rain had a disagreeable smell and taste; Dr. Harvey and Dr. Steele examined it with a microscope, but found no indications either of animal matter or of fungus. When kept some time, Dr. Barker found that it lost its taste, odour, and blackness."
Chambers Edinburgh Journal, denna bottenlösa brunn av kuriosa, från 1849 kan bjuda på än mer groteska nedfall: "Showers of sand and earth have been numerous ; but showers of flesh, fish, frogs, &c. are worth noticing. The flesh was recognised as a distinct substance by Scheuchzer about the beginning of last century, and in 1747 its true animal nature was shown by Lemonnier. Since then, its properties have been investigated by Vauquelin and others. It bears a greater resemblance to mucus than to gelatine or tannin; but it does not exactly agree with any one of these: it is unctuous, grayish-white, and when cold, inodorous and tasteless : it is soluble in hot water, and then resembles thin beeftea.' This substance has skin attached, and resembles human flesh! In South America, in 1698, an area of country forty-three miles square was strewed with fish; and in England, at a considerable distance from the sea, a pasture-field was found scattered over with about a bushel of small fish. A shower of herrings fell in 1825 in Kinross-shire; but instances of the same kind are numerous both in this country and elsewhere. At Ham, in France, M. Peltier, after a heavy rain had fallen, saw the square before him covered with toads. Astonished at this, I stretched out my hand, which was struck by many of these animals as they fell. The yard of the house was also full of them. I saw them fall on the roof of a house, and rebound from thence on the pavement. They all went off by the channels which the rain formed, and were carried out of the town." Kött! Den anarkistiska meteorologin gör på någotvis alla termer utom interjektioner meningslösa.
Och sedan alla dessa stackars djur och insekters helt impromptu himmelsfärder: grodor, maskar, fiskar och ormar som sugits upp i atmosfären och hamrats ned över oanandes bostadsområden.
Grodor (Gayet, 1794, en incident i närheten av Lalain): "It was very hot. Suddenly, at about 3 o'clock in the afternoon, there fell such an abundance of rain that 150 men of the grand guard were obliged to leave the area. But what was their surprise when there began to fall on the ground all about a considerable amount of toads, the size of hazelnuts, which began to jump about in every direction. M. Gayet stretched out his handkerchief, his comrades holding the corners, and caught a considerable number of toads, most of which had elongated tales as still in tadpole state. After the storm, many of the men still had toads stuck in the folds of their tri-cornered hats."
Fiskar (John Lewis, Glamorganshire, Wales in 1859): "On Wednesday, February 9, I was getting out a piece of timber, for the purpose of setting it for the saw, when I was startled by something falling all over me-down my neck, on my head, and on my back. On putting my hand down my neck I was surprised to find they were little fish. By this time I saw the whole ground covered with them. I took off my hat, the brim of which was full of them. They were jumping all about. They covered the ground in a long strip of about 80 yards by 12, as we measured afterwards. That shed was covered with them, and the shoots were quite full of them. My mate and I might have gathered bucketsful of them, scraping with our hands. We did gather a great many, about a bucketful, and threw them into the rain pool, where some of them now are. There were two showers with an interval of about ten minutes, and each shower lasted about two minutes or thereabouts. The time was 11 AM. The morning up-train to Aberdare was just then passing. It was not blowing very hard, but uncommon wet; just about the same wind as there is today, and it came from this quarter. They came down with the rain in a body, like."
Fåglar (Jan 2007, the Australian Newspaper): "Three weeks ago thousands of crows, pigeons, wattles and honeyeaters fell out of the sky in Esperance, Western Australia. Then last week dozens of grackles, sparrows and pigeons dropped dead on two streets in Austin, Texas. As birds continue to die in Esperance and the town's dawn chorus remains eerily silent, vets in both countries have been unable to establish a cause of death - despite carrying out a large number of autopsies on the birds. Esperance resident Michelle Crisp, who normally sees hundreds of birds roosting in her garden, counted 80 dead ones in one day. "It went to the point where we had nothing, not a single bird," she said. "It was like a moonscape - just horrible."
Ämnet visar sig osinligt när man djupdyker. Från hagelstormar med isbitar i form av den heliga jungfrun som i Remiremonts mirakel 1907 då 107 personer skrev under på att ha beskådat en gudomlig storm, hagelkornen så perfekta att de tycktes stöpta i ur en identisk form. Till krokodiler som dimper ned mitt i Silvertown, America 1877 och oskadade krälar bort. Från regn av mynt från 1600-talet över Meshchera regionen i Ryssland. Till en obskyr incident i California i augusti 1869 då vad som föreföll vara ett strimlat djur föll från himlen under tre till fem minuter, köttbitarna upp till tio centimeter i längd enligt ögonvittnen täckta av en fin päls, som kom de från en styckad ko eller häst. Från nutida paranormala företeelser som den skumma substans som döpts till Star Jelly, ofta betraktad som något sorts panspermiskt bevis, och beskrivet som en illaluktande gelatin-lik massa som dunstar bort kort efter att det fallit. Till det bibliska underverket: mannan som israeliterna kan skörda likt dagg om morgonen på väg mot Kaanans land, ett ord för en himmelsk föda om vilka de lärde ännu tvistar, vad är denna manna egentligen? (en smak av honungskaka, en konsistens påminnande om korianderfrön?)
Stirrande på regnet genom fönstret, detta guds dregglande, världens spottande, och himlens sörjande, tycks ovädret plötsligt anta helt nya dimensioner. Det är knappast längre ett meteorologiskt fenomen, bah!, här vräker hela världen ner. Himlen är ett super-saragasso (en verklig teori för övrigt av mannen som givit namn till termen fortean, Charles Fort) ett stormande hav, ur vilket hela världen tycks rasa och smattrande slå ned i gatan utanför. Ratatatam, ratatatam, ratatatam. RATATATAM! Det är storslaget, det är ändlöst underhållande och det är förbannat vått.

Och sedan stormen har lagt sig, kan vi verkligen, som om vi själva fallit från ovan, vaska fram vår mänsklighet ur rännstenen. Vårt skräp, våra avlagda kläder och borttappade mynt. Löven från träden ligger likt röda dallrande kakor över gatubrunnarna. Pommes frites löses upp likt avklippta fingertoppar i pölarna. Och någons vantar sveper förbi nedför backen. Vem vet längre var de kommit från? Var de hör hemma? Hon rycker på axlarna, pekar upp i molnverket. Ratatatam.
Av rent nöje hänvisar jag till de avslutande raderna i Swifts A Description of a City Shower från 1710, för regnets uppluckrande av stadssnusk kan väl knappast beskrivas bättre:

Now from all Parts the swelling kennels flow,
And bear their Trophies with them as they go:
Filth of all hues and odours seem to tell
What streets they sailed from, by the sight and smell.
They, as each Torrent drives, with rapid force
From Smithfield, or St. Pulchre's shape their course,
And in huge confluent join at Snow-Hill ridge,
Fall from the conduit prone to Holborn-Bridge.
Sweepings from butchers stalls, dung, guts, and blood,
Drowned puppies, stinking sprats, all drenched in mud,
Dead cats and turnips-tops come tumbling down the flood.

KROPPSDELAR

I en av byrålådorna i J's pappas hus finns en inramad bit tapet. Pappret är fläckat och de bruna, gröna och guldfärgade mönstret tycks ha kommit till liv och långsamt ätit sig in pappret. Enligt den privata legenden är det en bit av Napoleon's ökända tapet, den tapeten som satte ett så oväntat slut på denne storslagne man på St Helena. Fransmannen liksom så många andra på sjutton och artonhundratalet, avliden i Gosio's sjukdom, efter den italienske kemist som tillslut la ihop ett och ett och kunde förklara alla dessa suspekta bortgångar med något så banalt som den gröna färgen i deras tapeter. Punkten för de många napoleanska konspirationsteorierna sattes för övrigt först så sent som 1980 när kemisten David Jones under ett radioprogram ställde frågan vad Napoleon egentligen hade för färg på sina väggar, och en viss fru Shirley Bradley i Norfolk ringde upp och meddelade att hon råkade var ägarinna av en liten bit av hans tapet. En brungrön stjärna inklistrad i en scrapbook som ganska snart visade sig vara kolorerad med den ökända nyansen Sheele's Green (framställd på det sena sjuttonhundratalet av en svensk kemist med samma namn ur koppar och arsenik.) En långsam borglig mördare, denna gröngyllene himmel under vilken den eminente Herr Bonaparte's ögon långsamt slöts.
Precis som med de mesta föremål i J's fars hus kan ingen riktigt förklara var de kommer ifrån eller hur länge de har funnits där. Och sedan tavlan plockats fram och visats upp, lämnas den åter hänsynslösts åt sitt öde i byrålådan, ännu ett decennium av stillastånd väntar. För ingenting rör sig här, ingenting reser sig eller förflyttas, också barnleksakerna, matförpackningarna och toalettartiklarna förefaller antika.
Det här är en av de platser i mitt liv där tiden faller på plats likt damm över golvet, långsamt förköttsligas och blir just detta: materiell. Inget av den högst psykologiska och abstrakta tid som gnager sig in i bröst och hud hos föräldrar och gamla bekanta. Eller den ljudliga mätbara tid som passeras på jobbet, minut för minut en visuell siffra som allt för långsamt rör sig mot ledigheten. Här är tiden konkret och orörlig. Historien är just detta, vad vi kan plocka fram och fingra på, allt annat är vad mer än historier. Och det slår mig hur bizarrt det är att generationer efter generatoner har sparat på Napoleon's giftdränkta hårtestar och att någon någongång försiktigt skurit loss den där lilla biten tapeten som om historien på något vis dryper genom pappret.
Men vid närmare studier tycks ju världen krylla av kroppsdelar som skurits av och balsamerats. Lenin's årliga formaldehyde bad är ju snart på gång i början av november, då den gula läderlika kroppen av diktatorn sänks ned i en liten bassäng och tvättas av. Och Gallileo's högerhands långfinger finns att beskåda i Florens vetenskapsmuseum sedan det kapats av 1737 och preserverats till en krumpen förtorkad rot uppställd i en eggformad glasskål. (Märkligt nog det enda mänskliga fragmentet i ett museum tillägnat vetenskapliga instrument, som om de där enda fingret besatt någon större kunskap, som vore det mer än bara kött och ben, som vore det själva idén som Gallileo lät sig dö i husarrest över.) Kanske kändast av dem alla annars Einsteins hjärna, utskuren och besparad vid geniets död 1955 och sedan styckad i bitar och skickad till ändlösa institut för att klargöra dess orginalitet och dess storslagne ägare. Eller den stackars skulptören Hananuma Masakichi som 1885, sedan han fått veta att han skulle dö i tuberkulos karvade en identisk kopia av sig i trä själv till sin älskade och som sedan ömt målade sitt dockjag och drog ut sitt eget kroppshår, strå för strå och fäste dem i de artificiella porerna för att tillslut kröna verket med sina tå- och finger-naglar och tillslut sina tänder. Han lär ha levt tio år efter dockans fullbordande, och han lär ha lämnats av kvinnan han byggde sitt odödliga kopia till. Och så har vi förståss Napoleon, vars hopsamlade och besparade gifttunga lockar alltså tar oss tillbaka till sovrummet i Stockbridge, där höstbrasan knastrar i spisen och J entusiastiskt lägger ännu en torkad knippe grenar på elden som flammar upp genom skorstenen, likt en mjuk röd filt mot stenen. Runt oss i rummet stirrar hans förfäder från väggarna. Hans farmor dog i kistsängen jag slumrande författar ifrån. Men vad vet jag. När jag långsamt slumrar in är sängen i slutändan inte mer än en säng.
För vad är väl historicitet? Vad är det egentligen vi önskar spara på? En bekräftelse om att det förflutna inte helt förflutit? En magisk amulett? Eller denna abstrakta idé: autencitet? För Napoleons tapet är med största sannolikhet någon helt annans, kolorerad med gift må hända, men likt förbannat historielös, likt förbannat en tapet ur NN eller Anon's rum. Snarare än själva pappersbiten är det vad vi väljer att berätta om den som ger den en flyktig betydelse. Och J tittar på mig och förklarar sorgset att de här huset är en tickande bomb, det finns ingen som minns längre, han vet inte ens vilka personerna är i fotoalbumet. Ge det några år och historiens och tidens nät kommer att skingras och falla samman, kvar kommer inte att finnas mer än vad vi ser, objekt. Och så kommer föremålen tillslut gått varvet runt och åter blivit endast föremål.

Gallileo's Långfinger Hananuma's trädocka

UNGE HERR HADAY'S SKRÄDDARE

-Lets recreate Mr Haday! Lets piece him together from what we've got!
N har redan börjat klä av skyltdockan och samlat ihop den outfit, tillhörande en okänd Mr Haday, som jag funnit i klädsäckarna i källaren till det second hand emporium jag deltidsanställts i för att överleva vintern. Liksom i förbifarten pekar jag ut för henne hur märkligt det är att vi känner denna man genom hans kläder, hans kropp snarare än hans själ, hans mått snarare än hans ansikte: 36-32-29. Ett spöke vi allt för väl kan förköttsliga. Medan N klär dockans flagade bakelitkropp nagelfar jag plaggen; två västar, två frackar, två par byxor och en kavaj. Med viss Sherlocks deduktionsförmåga går följande att konstatera: 1.samtliga plagg är anspråkslöst skräddarsydda av en Tom Brown tailors, nummer ett Eton High Street (där nämnda firma visar det sig har legat sedan 1784, och ligger än idag samt ytterligare en butik numer, för att ge en idé kring nämnda skräddares status, på London's Saville Road). 2. Unge Herr Haday har noggrant stavat sitt namn i kapitäler på samtliga plagg. Hans handstil är ett barns kantiga förstorade tecken, liksom dragna med pennan hårt kramad med hela slutna högerhanden. Varför vi tveklöst finner oss lägga epitetet Unge till det först antagna Herr. 3. Västarna visar den typ av nötning som endast år av användande skapar, det tjocka tyget över armbågar, och knän sprött och nästan genomskinligt. De gulnade västlinningarna uppskurna i tunna fransade strängar under armhålorna. Och såväl kragar som armbågar på frackarna har förstärkts med tjock vaddering. 4. Den praktiske Unge Herr Haday's garderob består av identiska plagg i exakt samma storlek. Identiska svarta västar, med, vid inspektion, identisk nötning, identiska frackar och identiska byxor.
N nålar fast de tomma byxorna vi dockan. Fantomben till en fantomkropp som huvudlöst stirrar ned från sin pedistal. Och med omsorg knäpper hon upp den lilla västen och rättar till kragen på fracken. Herr Haday har lånat någon annans armar, likt två proteser gestikulerar de åt honom, den högra vid hans sida och den vänstra hållandes en käpp. Givetvis är detta ett uttryck för den form av hybris som Gudarna tillslut kommer att straffa oss för. Frankenstein skulle ha varit stolt. I second-hand branchen, i lika hög grad som för dödgrävarna och begravningsbyråerna är döden och efterlivet högst materiellt. Vi är, gud förbjude, knappast vad folk minns, utan snarare vad vi fysiskt lämnar efter oss. Vi är det halvtömda vinglaset vi ställer ifrån oss innan vi får vår hjärtattack, eller pottan under sängen på sjukhusbädden, vår skoluniform, de nötta märkena vi lämnat i vår favoritstol, och hårstråna som ännu sitter klistrade mot dynan i hårborsten. Och så finns inga Gudar kvar. Endast de så djupt banala kläderna vi tagit av oss.
Och det slår mig hur fel vi har jag och N när vi roar oss med att återskapa käre herr Haday på onsdagseftermiddagen. Vi, generationen för vilken kläder kommit att jämnställas med identitet, läsbara likt romaner, och utreade på HM under nyckelordsspammade affischer. Vem vill du vara! Go ahead, var vem du vill så länge du köper din själ från oss. Den moderna Mefistofele förståss säljare snarare än köpman.
Ändå kan vi knappast läsa vår frackklädde frände med våra moderna antaganden. Vi antar tveklöst att han är en vuxen man eftersom han bär frack, att han är fattig eftersom kostym är välburen, och att han är analfabet eftersom hans handstil trots klädernas vuxna storlek förblir ett barns. Internet, denna vidunderliga källa till kunskap, rättställer historien. Tom Brown, skräddaren, klädde nämligen främst den anrika pojkskolan Eton's studenter, vilka, ...host..., knappast sörjde över brist på tillgångar. Herr Haday, most likely, var en gänglig student i den finaste skräddarsydda uniformen, frack, väst och kritstrecksrandiga byxor. Och så har vår unge squire fått en rudimentär historia och en skisserad identitet, såväl som en kropp. Spöket kryper sakta ut ur skuggorna. Lägger man örat till rocken och andas in den tunga doften av malkulor och fukt, kan nästan höras de hurrande pompösa körerna i Etons välkända Boating Song .

But we'll still swing together,
And swear by the best of schools,
But we'll still swing together,
And swear by the best of schools.

Foto: En formellt klädd Eton-student och några roade stadsgrabbar, förevigade av Jimmy Sime1937.

HOPPLÖS PASSÉIST - EN LITEN NOT KRING EXCESSER

FUTURE. fu-ture. [fyoo-cheer] -noun. The future is commonly understood to contain all events that have yet to occur.

Framtiden har alltid hyst en idé om förbättring. Privat hoppas jag alltid att nästa månad eller nästa vecka, eller redan morgondagen ska vara en dag av förbättring, av produktivitet, återhållsamhet och sociala framgångar. Ofta symboliseras ambitionen i införskaffanden av nya kalendrar, dagböcker eller hårt packade scheman. Och så rullar livet på i cykler av självförbättring och förfall. Den senaste månaden har långsamt rört sig mot botten, mot total isolation, telefonparanoia, artiga avböjanden av sociala tillställningar och epikureiska middagar i sängen, praliner i badet och eskapistisk underhållning till morgontimmarna medan självföraktet sakta gnager i hullet tills vi vänder på spegeln i sovrummet och slår av belysningen, och fortsätter livet i skenet av sänglampan. Imorgon, imorgon, ska jag mästra min mänsklighet. Vilket i grunden är en tro på det mänskliga förfallet som vårt naturliga tillstånd. Ett förfall vi förebygger, underbygger och överbygger med lagverk, som vinglande reser sig i den lösa sanden. Givetvis tror jag inte att människans karaktär rotar sig i det onda. Däremot tror jag på människans njutningslust. Hennes hunger efter tillfredställelse, vilken form, medel och uttryck det än må ta. Framtiden är således excessernas tid. Morgondagen är hungerns och tvåtusentalet är fetmans årtusende.
Jag fascineras ändlöst av äldre tiders framtidsvisioner. För vad de kapsulerar mer än något annat är en idé om kollektiv självförbättring och en enorm tro på det fundamentalt goda i mänskligheten. Från en tidålder då prefixet super fortfarande användes som en stämpel på framgång, super-highways, super-computers, super-fast, super-efficient, är vi idag landade med vad? Supersize?

Det tidiga nittonhundratalets vision av morgondagen var krönt i framgång. Ända sedan den industriella revolutionen väckte idén om maskinens effektivitet och gjorde människan till hennes alterpojke har idén om morgondagen följt ledorden, mindre, effektivare och snabbare. Framtidens arkitektur visualiserades i sin grandiosa storhet, sin enkla praktiskhet och sin avskalade renhet. Städerna skulle växa på höjden. Hushållen datoriseras och robotarna vara framtidens slavar. Den teknologiska gränslösheten väl understruken av de många Ikaroiska visionerna om flygande bilar, rymdkolonier, och väderkontrollerade stadskupoler. Allt skulle förenkla människans dyrbara tid. Från rörliga trottoarer som transporterade sina flanörer till språkliga effektiviseringar. I en artikel från the Ladies Home Journal 1900 reflekterar en herr Watkins kring rationaliserandet av alfabetet och språket (helt i linje för övrigt med sms och mail-kommunikationen av vår samtid): "There will be no C, X or Q in our every-day alphabet. They will be abandoned because unnecessary. Spelling by sound will have been adopted, first by the newspapers. English will be a language of condensed words expressing condensed ideas, and will be more extensively spoken than any other. Russian will rank second."
Hushåll, shopping och studier aldrig mer än en knapptryckning bort. "People will live in houses so automatic that push-buttons will be replaced by fingertip and even voice controls. Some people today can push a button to close a window – another to start coffee in the kitchen. Tomorrow such chores will be done by the warmth of your fingertip, as elevators are summoned now in some of the newest office buildings – or by a mere whisper in the intercom phone." som the Robesonian 1950 så poetisk summerar det framtida hemmet år 2000. Och födan skulle effektivt och lustbefriat intas pillerform. Liksom cigaretterna, för framtidens laster skulle också de effektiviseras. En kvinno-organisations middagsmöte 1944 med The Year of 2000 som tema rapporteras i den lokala tidningen ha serverat såväl piller som cigarett-koncentrat: "... a pill of golden brown for the meat course; the dessert course was a miniature chocolate pellet and concentrated cigarettes."

Idag omfamnar vi kanske snarare det dystopiska. För effektivitetens absurdism är frågan vad det egentligen är vi effektiviserar våra liv för. Och kanske är det där vi har hamnat idag, strandade med en massa ledig tid, med en massa spleen och ångest och en pånyttfödd naturromantik. Snarare än asketisk produktivitet har framtiden skiftat form, hon är plötsligt tecknad i en palett av lättja, njutning, banalitet och snabb underhållning. 2000 talet uppfyllde de tekniska underverk hon förutspåddes, men knappast de mänskliga. Istället äter vi sämre, snabbare och mer. Vi, storslagna förbättrade framtidsmänniskor bekämpar den övervikt som blivit nationalsjukdomen. Vi spenderar helgerna på puben. Vi fördriver timmar framför datorspel och snabbt uppspeedade actionfilmer som dränker oss i allt snabbare scener, allt mer överväldigande draman, mer våld, mer sex, och ännu en näve popcorn till supersize colan. Om teknologin blir allt mindre, blir hungern å sin sida allt större. Vi lever i excessernas tidålder. Ett parodiskt kaleidiskop där mänskligheten kastas in och förvrids, simplifieras till karikatyrer. Bröst svällande stora klotrunda ballonger. Sex som reducerats till de två centrala organen i groteskt pornotopisk inzoomning. Muskler så stora att de tycks spränga huden. Snabbmatsmåltider som rinner över tallriken, smält gummiost över chipsen och majonnäsen vibrerande likt handkräm ovanpå. Sportjakt på farmar i Sydafrika imiterande vildliv. Menlöst våld för våldets skull. Stöld för stölden skull. Protester för protesternas. Alla håll ska penetreras. Allt ska ätas, sväljas och fyllas på igen. Allt ska ses. Allt ska belysas, uppvisas och genomträngas. Ingen får ta slut. Inget får stå stilla. Och inget får vara tomt.
Och om effektivitetens paradox är att den i förlängningen lämnar betyngande tid av frihet att fylla med leda och känslor av meningslöshet, är hungerns paradox att den faktiskt i slutändan tillfredsställs bäst genom att lämnas otillfredsställd. Den sista tuggan är knappast längre njutbar, orgasmen markerar redan slutet, liksom den alkohol, cigaretter och droger alltid tillslut slår över, kniper greppet om halsen och slår tillbaka, liksom de varma sista minuterna i sängen innan vi reser oss och går till jobbet knappast kan mätas med de ändlösa minuterna en ledig dag.

Och på den misantropiska noten, för att lätta upp stämningen, låt oss fördriva tiden med anakronistiska indulgences, med visioner av världar som aldrig blev, framgångar vi aldrig skördade, och människor vi aldrig födde. Ladies and gentlemen, I give you, The future past.

Edison's film av den rörliga trottoaren, the Paris Exposition 1900:

Sci-Fi musikalen Just Imagine från 1930 illustrerar den framtida måltiden, presenterad för trettiotals-mannen, Single O, som väckts till liv år 1980:

En annan version av framtidens kök från filmen 1999 AD från 1967 låter datorer kalkylera calori-intag i det framtida strömlinjeformade maskinhemmet:

Vad gäller klädkoder ger det här helt oemotståndliga klippet från 1930 några idéer. Värme-känsliga material, effektiva ombyten och vad gäller det manliga könet, candies for cuties, ah.

Annars är gamla serier alltid intressanta. Fleischer klassikern All's Fair at the Fair från 1938 beskriver Elmer och Mirandy's resa genom the pavilion of the future, där allt, inte helt oväntat är mekaniserat, och så kan vi se dessa två passéister transformeras av framtiden. Den avslutande scenen av mekaniskt förskönande är fantastisk.

AVKLÄDD VALUTA

På väg ner till F-Street genom den heta dagens efterlämnade nattdimma hittar jag en fempundare på trottoaren. Och plockar upp den och nickar tacksamt upp i mörkret, en honnör till natten. Att finna kringslängda slantar på gatan och att ha för vana att söka efter dessa små oväntade gåvor är något jag plockat upp från J. J som lyckats inreda vår gamla lägenhet från gatan, antika stolar, skira porslinskoppar, 50-tals telefoner och en ganska imponerande samling 40-tals rör-radio-apparater. Ändå, slår det mig, när jag nyrik fortsätter fram över New Towns kullerstenar att konsten att upptäcka pengar på gatan är svårare att lära än först kan tyckas. En sedel är inte annat än en bit papper, dess färger däremot etsade i minnet, betingade med storslagenhet och frihet.

En serie falska lappar har passerat genom bokhandelns kassapungar i mina dagar. Eftersom vi är en samling idioter och utlänningar saknar drottningens aristokratiska leende direkta konnotationer. Vi skulle kunna ta emot allt av en sedels storlek. Vår mest fräcka bedragare betalade således sin bok med en kopierad flyer för en lokal hip-hop-artist. En tjugopundare i kopierat lila men istället för den nötta rojalisten, krönte en fet svart man i keps med en cigarr mellan de v-tecknade fingertopparna sedeln. En så ohämmat blatant lurendrejare kunde inte annat än uppskattas och Gangstan nålades upp på anslagstavlan som ett varnande exempel, med D's kapitäler i blyerts över den självbelåtna rapparansiktet: THIS IS NOT THE ENGLISH QUEEN. (Rat-ta-ta-ta-tam!)

Faktum kvarstår att valuta i det moderna samhället blivit ett allt mer absurt fenomen. För tiden då mynten verkligen var värda metallen de präglades i är long gone. I Storbritannien kan din fattighet mätas i de mynt du plockar från gatan. Också de hemlösa låter en-pencen ligga. I själva verket finns en lag som förbjuder nedsmältning av kopparmynten i Storbritannien eftersom dessa skräpmynt gått varvet runt och tillslut blivit värda mer i sin ursprungliga form, kopparen. För allt värde är givetvis relativt. Och skenbart. Guldmynt är knappast präglade i guld, silver inte i silver. Liksom det egentliga värdet på de varor vi köper för våra pengar idag också i hög grad är maskerat. Vi godtar prislappen som en värdemätning, medan båda arbetsinsatsen bakom varan och dess material och kvalitet i viss utsträckning är höljt i dunkel. Marknaden i sig har tillslut blivit lika symbolisk som dess valuta.

För konsten har det här gränslandet alltid varit spännande att beträda. För avklädandet av det uniforma, och upprättandet av det individuella ur det auktoritärt standardiserade, är också en möjlighet att återupprätta värde ur något i grunden värde- och meningslöst. Och så kan jag inte annat än nicka åt vår karismatiske counterfeitist på köksväggen bland de antika böckerna, för någonstans under den sänkta baseball-skärmmössan vilar en lång historia av humoristiskt konstnärsskap.

Det var av en slump jag en tid tillbaka ramlade över sidan för the Hobo Nickel Society. En smått kaotisk sida tillägnad den exonumiska obskyritet som är "hobo nickels" kommit att bli, men en perfekt illustration av valutans absurdism. Dessa femcentare var de penninglösas sätt att prägla sig själva in i historien, och att prägla ett värde i något värdelöst. Bland de välkända amerikanska femcentarna med indianansiktet och baksidans buffalo, myntat runt 1913 i design av James E. Fraser, har således genom historien en hel del jokrar smugit sig in. Män från gatan, hemlösa, luffare och arbetare, som i ett parallellt universum organiserat sina egna politiska maktstrukturer, och återerövrat sin egen valuta och dess värde genom att karva in sina egna ansikten eller sina vänners för hand i nickeln. I luffarnas fria tolkning kunde indianens ansikte smälta över i en kvinnas, en clowns eller en lokal celebritet och ur buffalons kraftiga rygg skrapades fram elefanter, tåg och samhällen. Och de konstnärliga mynten kunde sedan, trots nickelns relativt tomma värde, bytas mot ett mål mat, en sovplats eller en lift. För myntet erhöll sitt värde först då det upphörde att vara ett mynt och säljer idag inte sällan för sexsiffriga nummer på auktioner. Samlare har sammanställt de olika konstnärernas historier, jagande mynten över statsgränserna: Weasel's otålig slarviga karvande, Bo som skadade handen när han karvade och adapterade en ny slagverksteknik, Peanut Ears distinkt karvade jordnötsöron och förstorade näsborrar, den tidiga konstnären No Neck vars samtliga skapelser saknar nacke, huvudet vilande likt en tung sten på kragen, och Smoothie som alltid filade sina mynt släta innan han tecknade sina ansikten i dem. Ett mynt är ett mynt, är ett mynt är ett mynt? Ett svar på en trött klichée, är det avklädda myntet det plötsliga uppdagandet av ett verkligt ljud ur en länge upprepad fras, som när vi som barn om och om igen repeterade gaffel, gaffel, gaffel, tills vi tillslut verkligen hörde ljudet och förvirrat stirrade på våra vänner och flinade, gaffel, så märkligt?

Jag rör mig hemåt med min nyfunna rikedom. Likt alla hittade slantar är det psykologiskt icke-existerande pengar, pengar som aldrig skulle varit, och som således befrias av ansvar. Till för att försvinna. Till för att ersättas i annars otillåtna gåvor. Barerna är öppna till fem under augusti-festivalen. Ljusen slår ut likt romber över trottoaren. Dimman klibbar mot armvecken. Kylan kryper upp med ryggen likt en våt hand. Livets vatten, någon, jag bjuder, och så, när vi avslutar är vi åter tillbaka på det behagliga nollstrecket. En pence på fickan, en sup rikare.

Hobo Nickel Society.

DIMMA

V, i rummet intill, intruerar mig i språkligt arbetsvokabulär. Afrikaans, förklarar hon, har en ändlös serie ord för verbet att arbeta. De har ett ord för det lata släpande arbetet. Och de har ett ord för att arbete för att irritera sina överordnande. Efter ett ögonblicks tystnad tillägger hon: De har också ett ord för att krypa in under skrivbordet. Ett fantastiskt språk, verkligen, hon rycker på axlarna.

Med sommarhettan som dragit in likt en tung filt över staden och med den om nätterna, the har, den lätta vita korniga havsdimman som flyter som våt rök över gatorna och maskerar kvarteren runt Tollcross, har också sommar lättjan krypit in i vår lägenhet över den lilla kvartersbiografen. Vi annars relativt isolerade varelser finner oss dragna ut ur våra rum, kampande på vårt enda offentliga utrymme, den nötta röda hallmattan, med våra vinglas och privata askfat, V's en antik gallerförsedd metallskål, S's ett gammalt stearinljushållare, och jag med min irländska fyrklöver, långsamt dränerande de sista skrivkrafterna, medan dimman hänger sig över fönsterkarmarna och sakta blockerar ut omvärlden. Home Street plötsligt reducerad till en serie fairy lights, gula lyktmönster zickzackande fram genom den lätta vita molnfloden, och en serie ljud från pubarna över gatan, som från drunknande i Lethe. Engelskans arbetsvolkabulär saknar onekligen ord för den här typen av drömsk prokrastination, arbetet väntande på våra tre skrivbord, bakom våra tre halvslutna dörrar, vakande över våra tre hopsjunkna ryggar, våra tre askfat och våra tre glödande cigarettändar. Däremot tycks dimman tyngd av definitioner, the har, the fog, the mist, the brume. Som om det slöjlika grumlandet av världen utanför i själva verket vore så mycket språkligt tydligare, än det dunkla grumlandet av dessa tre letargiska figurer inneslutna av hallens fyra väggar.

I'm waiting for the clarity of life to strike me, säger V. Och visst väntar vi på enkelheten, också den språkliga, som om färre ord snarare än fler skulle kunna krama musten ur livet, och blottlägga dess verkliga karaktär. Som om den krypande dimman, som drar in som en kall våt vind genom fönsterspringan, vore mer förståelig om den inte ständigt skiftade namn och karaktär.
Den holländske 1500-tals humanisten och linguisten, Johannes Goropius Becanus, alias Jan van Gorp, på samma not, på samma hetsjakt efter klarhet och ursprung, argumenterade att det sannaste språket, det äldsta gudomligaste språket, talat i Paradiset, givetvis måste vara det enklaste språket och att det enklaste språket givetvis var det språk som hade de kortaste orden. En slutsats som ledde honom att tro att den Antverpiska flamländskan, Brabantiskan, var Eden's språk eftersom dess ord var långt kortare än latinets, hebriskans och grekiskans. Ytterligare en följdsats blev att alla språk således stammade från detta obskyra tungomål, samt, med den mest vansinniga slutledningsteknik att den brabantiska regionen, halleluja, givetvis i själva verket var den fysiska platsen för Adam och Evas tillblivande. Goropius, patriotiskt, hävdade också att det äldsta språket givetvis hade kommit att fortleva hos de perifera folken, som avskurna från omvärlden aldrig hade kommit att delta i det fåfänga Babelprojektet. Och förvirrade och oförståbara hade dessa plötsligt splittrade folk återvänt från Babels ruiner och den nu ensamt rentalande brabantiska förfäderna refererade till deras nonsens som babelen, babbel.

Och babblet är vårt bestående testamente. För liknande "lingvistisk chauvinism" saknar min lägenhets oinspirerade triumvirat i våra stängda rum, där också de simplaste orden, även sedan dimman lättat tycks svårfångade. Allt reducerat till en serie oläsbara styltiga tecken: ...och...med...i...av...ur...för..., trots den koncisa kortheten är det knappast här vi når klarhet i natt, och med största sannolikhet inte heller Gud.

Photo: Shana and Robert ParkeHarrison.

OBSKYRA VÄRLDSFÖRKLARINGAR

Om det är något som alltid underhåller mig så är det obskyra men ambitiösa världsförklaringar. Författare som väljer att sammanfatta världshistorien genom mjölkkonsumtion, genom krukväster, urverk, eller den filosofiska synen på avfall. Nu senast Ismail Kadare's Spring Flowers, Spring Frost i vilken den marginella karaktären, låssmeden, förklarar den sociala psykologiska utvecklingen genom människors lås och förövarnas brott:

"Theft can explain how the whole world goes round" he said as he lit a cigarette. "You can tell a man by his looks people say. I have a very different opinion." He was talking once again in his natural voice, with his customary jocular intonation. It wasn't the way someone behaved, or spoke, or wrote or drew, according to him, that best defined what sort of a person he or she was- especially as far as amourous relations were concerned - but above all the way he or she forced a lock. It was a surer mark of a rapist than any sample of blood or sperm. (...) "That's how burglars and burgled give themselves away" the locksmith continued. "Thieves, as I said, can be identified by the way they break locks and their victims can be recognised by their choice of locks. You could sum up a whole epoque by its locks and bolts - or rather, by its styles of breaking and entering."

Brottet vars historia plötsligt blir en relativt modern förteelse och tillika en bild av ett höguttvecklad samhälle. (Som figurerna i Kadares lilla by B-, som fascinerat skvallrar om den senast veckans bankrån, ett bankrån som häpnar just eftersom det är ett storstads fenomen, en företeelse tills det ögonblicket okänd på den gammalmodiga landsbygden.)

I själva verket innebär ju brottsligheten en slags raffination och brottet förutsätter ett visst samhälle, liksom låsen förutsätter både en viss materiell standard samt en social ställning. Så fyller gallergrindar, portkodsystem, larmanordningar och kassaskåp en symbolisk roll för ett större paradigm. I ett samhälle litet nog behövs inget lås på dörren. Jag minns en diskussion jag hade med min religionslärare på högstadiet kring det absurda i de tio budorden och deras rangordning. I det moderna samhället är otrohet en synd så mycket mer accepterad än stöld och respekten för fädernegenerationen knappast pliktskyldig. Samtidigt förklarade min lärare är budordens rangordning var mer emotionell än logisk. För mätt i smärta väger otroheten så oändligt mycket tyngre än förlusten av en ägodel, be it what may. Kan tyckas därför att kyskhetsbältet är den naturliga övergången mellan det gamla och det nya, mellan de olåsta dörrarnas kyskhet och den totala frihetens gallergrind.

Edouard Foucaud summerar kort skillnaden i sina två abrupta sidor om låsets historia i The Book of Illustrus Mechinics från 1846: "Locks were formerly unknown to the lower classes. Everyone understands that little Red Ridinghood's grandmother called to her from within, pull the bobbin and the latch will fly up; and as with this old woman so was it for all." Att också Thoureau, i sin naturromantiska Walden påminner om eremitens fria låslöshet cementerar väl egentligen bara låsets sociala mekanismer: "I had no lock nor bolt but for the desk which held my papers, not even a nail to put over my latch or windows". Den verkligt fria människan behöver varken stänga sig själv inne eller andra ute. Den verkligt fria människan har inga ägodelar och tillslut heller inget hem.

En av de mer bortglömda aspekter av låsmakeriet är förståss processen att skapa det unika låset. Från de gamla seglarknoparna, tjuvknutar, ämnade att inte mer än påvisa en stöld som redan begåtts, via Joseph Bramah's säkerhetslås 1789 länge betraktat som "unpickable", till Jeremiah Chubbs detektorlås 1818, som om försök till dyrkningar, förblir omöjligt att öppna tills en ursprunglig orginalnyckeln reglerat låsmekanismen, är låsets historia ett förfinande processen att omöjliggöra intrång. Bland 1800-talets låssmeder var konkurrensen så hård att flera av de tidiga uppfinnarna i sina butiker satte upp annonser för högtflygande summor till den som vågade sig på att försöka dyrka eller bryta upp ett av deras lås.

Idag tar vi låsets absoluta förmåga för given, historisk framstår det snarare som ett Borgesiskt problem, ett antågande mot den dag dag då låsens individualism omöjliggörs, för visst kommer det tillslut att finnas två lås som är identiska, och sedan flera och ännu fler, och en dag kommer en främling att stå på dörrtrappan med nyckeln i låset och helt slumpmässigt släppa in sig själv, gå ut och sätta sig i soffan i vardagsrummet, det ena benet över det andra, och stanna där. (Den märkliga kombinationen av det främmande och det bekanta. Kinesisk folklore har till exempel en märklig svamp eller manet liknande äldre herre, Nurarihyon, översatt slippery strange, med den märkliga förmågan att kunna tränga sig in i folks hem och "ta över". När familjen upptäcker honom över en kopp te på golvet kan de oförklarligen inte slänga ut honom utan finner sig acceptera hans plötsliga sällskap och behandla honom som en del av hushållet.) En viss auktoritet är allt som krävs för att det som väl sluppit mellan dörrarna ska tillåtas stanna. Och så kommer låsen tillslut att vara meningslösa. Jag antar att det ganska fint summerar livet, annars, det plötsliga besöket av något vi aldrig sett komma, som nästan äckligt vardagligt slår sig ned vid matbordet och tar för sig. Liksom för all del i våra egna personlighetsdrag, det plötsliga infinnandet av en främling i den egna rösten.

(Bilden av Sawaki Suushi 1737 föreställande en skallig version av Herr Nurarihyon)

Nurarihyon, min vän, är du där? Åh där är du!

OBSERVATIONER KRING FROSSERI DEL 2: A GOOD HEARTY MEAL ALL IN ONE PILL

När vi föreställer oss framtiden tenderar vi att föreställa oss det ideala praktiska samhället. Och födan, detta komplicerade behov, brukar oftast nästan helt bortrationaliseras. Framtidens föda har gårdagen alltid föreställt som en allmer lustlös produkt, och ett tidskrävande moment som ytterst borde reduceras ur framtidsmannens pressade schema, den ideala lösningen en perfekt balanserad måltid i tablettform. Måltidspillret som kom att bli sekelskiftets främsta framtidsfantasi är en slags modernisering av den arketypiska idén om fröet. En tablett med superkrafter som i ett slag lyfter människan ur sina mänskliga kättingar. Som i ett slag frigör vår tid och befriar oss från våra laster. Vår sagovärld och folklore är full av referenser till denna typ av kondencerade men styrkegivande föda. Populärkulturen har Bamse's Dunderhonung, och PopEye's Spenat. Sagorna kryllar av liknande magiska frön, korn och kärnor, bönstjälken till himlen endast ett exempel. Och när Popular Science Monthly från 1936 refererar in sin artikel "Life from a Test Tube" den alkemistiska idén om ett livelexir: "Food pills that would contain everything necessary to life" är de egentligen verkligen närmre idéns rötter än de anar.
Paleo-Future, en blogg kring Framtiden betraktad ur Gårdagen, har en serie poster kring Piller-måltiden. Iden beskrivs in artikel från 1923 ur the Rock Valley Bee som "the Scientist's Dream", "a pill that can be carried in a vest pocket". Och Indiana Progress beskriver 1896 futuristisk kost i mycket praktiska termer i fråga:

"Given the formula for our food, says Berthelot, the father of the artificial food idea, and why not prescribe it from the chemist's? Surely the nitrogen and carbon of the beefsteak may not be as grateful to the palate if absorbed from a capsule or masticated in a tiny tablet, but the bones and the blood, the flesh and the sinews will be just as well supplied with their essential material, their own special foods, provided always the prescription is right in proportion, and, after all, the pleasures of the table have ages on end been absorbing too much of the time and inclination of man and woman."

I det framtida samhället effektiviteten alltid ledordet. Och vallösheten är effektivitetens yttersta komponent, motsägelsefullt nog faktiskt mer demokratiskt i sin likformighet än det fria valet. Föda förknippast ytterst med lathet, med fetma, vila och inproduktivitet. I Women and Economics 1898 likställer Charlotte Perkins Gilman ätandet med slaveri, och vårt behov av föda en slags kätting:

"The contented grossness of today, the persistent self-indulgence of otherwise intelligent adults, the fatness and leaness and feebleness, the whole train of food-made disorders, together with all drug habits - these morbid phenomena are largely traceable to the abnormal attention given to food and cooking."

(citat hämtat från Food in the USA: A Reader, artikeln ifråga av Warren Belasco, p65.)

Tidsaspekten understrycks också i Arthur Birds Sci Fi roman "Looking forward - A dream of the USA 1999" från 1899 där arbetarna räddas undan lunchraster och vilopauser med måltidspillret (en idé som känns som en naturlig föregångare till Chaplin's Moderna Tider, där komikern spänns fast vid en matmaskin som (in)effektivt teknologiserar intaget av föda):

"In order to save time, people often dined on a pill - a small pellet which contained highly nutritious food. They had little inclination to stretch their legs under a table for an hour at a time while masticating an eight-course dinner. The busy man of 1999 took a soup pill or a concentrated meat-pill for his noon day lunch. He dispatched these while working at the desk."

(citat igen hämtat från Belasco's artikel)

Det går ju knappast att förbise den feministiska frigörelsen i idén. De futuristiska visionerna kretsade inte enbart kring fantasier om rymdfärder och robotar, utan kanske mer än något annat, kring hushållsprodukter. Teknologiska magasin illustrerar oväntat nog ofta glada husfruar som vilar i bekväma modernistiska fåtöjer bredvid rudimentära plåtmaskiner och slogans som "It's closer than you think" eller "the maid with no tears". Robotar som kunde städa, servera och diska, självdammsugande golv, rena automatiserade kök, och ytterst matpiller, födans P-piller. Men måltids-pillret förutom att vara demokratisk, praktisk och kondencerad, var också en motkraft mot den sena viktorianska erans överklassfrosseri, mot lyxbanketter och överflöd. Förutom tidsaspekten bar måltidsaspekten en idé om förintandet av dödssynden glupskhet. När den belgiske kemisten M. Effront 1913 förslog sin variat av denna framtids-mat var hans tablett smaklös och framställd ur bryggeriernas slaggprodukter: "It would be a hundred times better if foods where without odor or savor, for then we would eat exactly what we needed..." och Munsey's Magazine summerar tablettfödans framgång 1902 i följande förhoppning: "...when man's has conquered his palate and no longer allows it to dictate the quantity and quality of the things he swallows."

Så sent som 1982 föreslog Neil Ardley i Our Future Needs en process inte helt olik Effront's där alger var tänkta att omvandla vårt avfall till föda, den gröna vågen av reducerandet av matens lustfyllda konotationer, även om Ardley påpekar att smakframställning kan göra denna artificiella föda lika "tasty" som dagens:

"Pipes bring waste liquids from industries in the city to the factory, where they are converted into foods by bacteria in tanks. Solar panels capture the Sun's rays to provide heat for the food-manufacturing processes in the factory."

(artikel hämtad från Paleo-Future)

Det balanserade pillret är demokratiskt, lustbefriat och okomplicerat. Födan reducerad till just föda, en process vilken som helst, och idealiskt sett långt från njutbar. Idé är utopisk snarare än genomförbar och skulle genomförd förmodligen leda till resultat liknande dem man uppnådde när man gav en liten afrikansk by rinnande vatten, och helt ointetgjorde den sociala bas som brunnen i byns centrum inneburit i århundraden. För även både effektiviseringen och lustlösheten i pillermåltider befriar oss är frågan kanske från vad? Vi reser människan från djuren, från naturen mot teknologin, men avsäger sig också allt det som gör oss mänskliga. Sekelskiftets ideala produktiva samhälle bygger på en gemensam myrstacksmentalitet och försöker desperat maskera frågan om vad all denna tid skall sparas in för? Vad är egentligen en värdefull fördelning av tid, och vad i det ultimat effektiva samhället är meningsfullt? Vi kan givetvis fila på vår existens, skära av bit efter bit, arbete, sex, barnuppfostran, föda, men frågan är egentligen vad som återstår när vi skalat oss själva in på bara benet. Min misstanke är att vi påminner om en lök och när lager efter lager plockats finns tillslut ingenting kvar.

Bild från Tales of Future Past, som har en serie bilder kring måltid-piller syntetisk mat, rymdmiddagar etc.