lördag 5 februari 2011

TILL VAPEN

I fäktningterminologin finns uttrycket "Was sehrt, das lehrt" och jag antar att vi av en viss masochistisk läggning kan applicera följande också inom andra konstformer. Det billiga röda vinet gör verkligen inte under för vemodet. Det är istället som dekanterade tårar. Och det stilla lättjefyllda ruset ger efter för en nästan fysisk smärta, som en sten i skon efter tio mil, nästan omöjlig att urskilja eller särskilja från den egna lemmen och samtidigt nästan kvävande plågsam. Jag letar igenom badrummet efter whiskey eftersom jag inbillar mig att jag senast drack den där, utan framgång. De resterande timmarna utspelas i en solitär torka. Jag funderar över ordet to fence från gammelfranskans defens, och engelskans defend, försvara, och dess relation till det förmodligen äldre engelska feohtan, fight, som är det mest tänkbara ursprunget till svenskas att fäkta. Denna stridens märkliga paradox mellan försvar eller beskyddande och attack.
X brukade ofta förespråka en armé av älskande eftersom dessa desperata skulle slåss med en förtvivlan som endast de som verkligen har något att förlora kan uppbåda. Ursprunget förmodligen Gorgidas arme av hundrafemtio manliga soldater, samtliga älskande par, som gick mot sin undergång i Chaeronae 338 f. Kr. Eller också Platon:

"And if there were only some way of contriving that a state or an army should be made up of lovers and their beloved, they would be the very best governors of their own city, abstaining from all dishonour, and emulating one another in honour; and when fighting at each other's side, although a mere handful, they would overcome the world. For what lover would not choose rather to be seen by all mankind than by his beloved, either when abandoning his post or throwing away his arms? He would be ready to die a thousand deaths rather than endure this. Or who would desert his beloved or fail him in the hour of danger?"

X med svärdet hon transporterat från någon bar i Katalonien upphängt på väggen i Dublin. Hon brukade ta fäktningsklasser i Edinburgh. En oväntade förespråkare för passionen, min kyska väninna. I krig och kärlek... Skuggorna är långa och bronsfärgade mot gardinen. I det tunna metalliska morgonljuset bär de onekligen liknelser, fäktningskonsten och dess gäckande spel av konstnärligt försvar och skoningslös attack och förälskelsens lekar, den ständigt ruckade balansen mellan att ge och att ta, att äga och att ägas, att lova och att svika.
Was sehrt, das lehrt, inte sant min käraste? För var gång du säger att du älskar dig så hugger det till. Var gång skadar det, precist och perfekt, detta morteschlag, och var gång denna plågsamma insikt, att lär mig, det gör jag aldrig.

6 kommentarer:

Plipp sa...

Det är otvivelaktigt sant min vän.

J sa...

Jag lyckades inte infoga följande, som jag insåg passande:

Ornamental swords forged for the peace after the war.

En bra rad. Även om jag till en början trodde den löd:

Ornamental swords forged for the peace, off to the war.

Av någon anledning fann jag iden om ett krig med vapen som smitts för att aldrig användas så vacker.

Niklas sa...

Hur tränade vi än är i denna konst, en del hugg är vi försvarslösa mot.

J sa...

Ja Niklas, och tur är väl det. Odödlighet har aldrig varit särskilt eftersträvansvärt.

Plipp sa...

Mycket tur, om jag får inflika en kommentar till ditt svar till Niklas. Och för mig har varken odödlighet eller himmelrike besuttit någon attraktionskraft, så min kära, dra ditt svärd och hugg...

Anonym sa...

Mother here! Ma