Sedan vårt uppbrott refererar jag och J nästan ständigt till varandra i tredje person, något som lägrar vårt umgänge i en ofrivillig komik. En simpel försvarsmekanism, må hända, eller också en form av naivistiskt rollspel. När han kommer hem efter arbetet, kommer han in och sätter sig på min sängkant och frågar trevande, how is joester? Och jag svarar kliniskt som om jag refererade till ett organ eller ett ofött barn, she's ok. Vår relation har alltid haft den här märkliga karaktären av barnslig distansering. På samma sätt som man som flicka refererar till sina olika kroppsdelar som vore de avskurna och självständiga refererar vi till varandra som vore vi delar av någon annans liv. Vi har alltid berört varandra med den mest bizarrt naiva terminologi, groteska smeknamn och nonsensikala ljudeffekter. Som om skillnaden mellan ett emotionellt koncept och en verklig känsla vore minimal, och smärta på det mest smärtlösa sätt kan ersättas med ett nästan djuriskt läte, teatralt och humoristiskt. Ibland när jag grät brukade han sätta pek och långfingret, likt två absurda ben, mot min arm, och låta dem vandra upp över min rygg och mina axlar, the happy armies are coming, och dessa frivola fingrar jagade bort sorgen, springande över min kropp likt små krigare. Inte sällan föreställde jag mig oss, likt två barn vars föräldrar förlorats, levande det sorts lättjefyllda oansvariga liv, som endast de som aldrig åldrats lever, eller också de som aldrig lärt sig leva lever, de som imiterar ett liv så som andra tycks leva det. Och på samma sätt är det detta uttryck saknaden tar, ett mjuk hundlikt försjunket huvud och den stilla frågan; Joes doesn't need her Jinko anymore.
3 kommentarer:
det där att leva nära ett spel i verkligheten, att blåsa liv i det
något lustigt/hemskt/förnedrande: länge när jag läst här trodde jag att du var en man. det var först nyligen som scenariot blev ett annat och jag skäms för att reflexivt och omedvetet bestämt hur du är beskaffad. och än mer skäms jag för att jag tror att det är en komplimang.
Så bra beskrivet!
Är vi egentligen inte bara barn som genom livet lärt oss hämta vuxenkostymer/klänningar i garderoben? Varje morgon står vi där lite snoriga med rufsigt hår och stirrar på ett skådespel där var och en av oss mer eller mindre ofrivilligt fått oss tilldelat ett tämligen begränsat antal plagg att bära. Livet som en maskeradbal där barnet inom oss endast skyggt vågar sig fram vid väl valda tillfällen. Kanske är det även så med språket, de vuxnas språkdräkt som faller till marken när vi kommer hem till dem vi älskar? Kanske är det i ljuden och rörelserna som vi vågar mest, syns mest och lever mest?
Det är också barnet som lider mest när de vuxna skiljs. Det är barnet inom oss som behöver tröst.
Vattnet - jag vet inte vad jag ska säga, enastående tror jag. Jag har av någon besynnerlig anledning alltid skrivit om män, när jag skriver skönlitterärt. Och antar jag, jag tyckte om att varken ha mitt namn eller bild på bloggen eftersom jag föredrog att inte behöva belastas med ett kön, ålder eller liknande.
Niklas - Jag tror du har rätt, och jag blir allt med övertygad ju äldre jag blir. Vi hyser många inom oss, barn, djur, monster. Men det är alltid barnet som önskar att bli omhållen, älskad.
Skicka en kommentar