NUKLEÄR UNDERSÖKNING, SÖNDAG, CRAMMOND

Radioaktivitet: försumbar.

KRIGSÖARNA

På torsdagen tar J ut mig till Cramond. Vi kallar det skämtsamt Outdoor therapy eller Day outing for the Mentally Ill. Han hämtar mig på morgonen, det grånade håret lockat i regnet och jackan täckt av målarfärgsfläckar. När han kramar om mig fingrar jag över det rödfläckiga märkena som byggarbetardammet lämnat över hans tunna hals. Han har en karta och tjocka skivor av fruktlimpa med sig. Himlen hänger uppfläkt och kolsvart, likt en nyss plogad åker, molnen ärrade av tunga fåror.

Cramond island är en tidvattenö vars passage blottläggs vid lågvatten och dränks när högvattnet stiger. Vi halvvadar över kuststräckan, över den tunga sankiga sandslätten med dess strömmar av försvinnande havsvatten. Min brogues läcker och J snittar upp mina våta strumpbyxor med en razor shell så att jag ska kunna gå barfota i genom det nyss blottlagda landskapet. Vinden river i min rock och får mina ögon att tåras. Stormen piskar vattnet runt om oss men himlen har klarnat. Och från ön sträcker sig, likt kotorna i en ryggrad de övervuxna andravärldskrigspylonerna, gråa koniska stenblock, nästan neolitiska i sin utformning, och sedan länge täckta i lager av små snäckor och sträva håriga vattenväxter. Ursprungligen ett ubåtsförsvar har den taggiga formationen blivit en sorts poetisk brygga som dränks i havet och reser sig på nytt var dag.

Cramond var likt det flesta öarna i the Firth of Forth en utpost under kriget. I dess övervuxna skogar och taggiga klippavsatser höljer sig skal av betongbyggnader, små fönsterlösa hyttar och enorma maskinrum på vars tak lämnats rostiga järncirklar där de gamla kustkanonerna suttit. J kryper fram ut med stenslätten med geigermätaren, de snabba skränande ljudet överröstat av vinden, och den lilla stickan på mätaren gungande av och åter, medan jag genomsöker barackerna. Öns tillfälliga natur ger den ett nästan mytiskt drag, likt en förlorad värld som reser sig och sjunker ur vågorna, full av ruiner och vildvuxna skogar, gamla farmarhus som övervuxits av klängande murgröna, och klippavsatser som slipats av de hårda vindarna. Från en av utposterna syns grannön, Inchmickery, vars bebyggda siluett är skrämmande lik ett krigsfartyg på håll, numer en sorts spökö, befolkad endast av häckande fåglar.

Det händer ofta att folk strandsätts på Cramond över natten, eftersom vattnet reser sig med en oväntad hastighet och sluter passagen. Vi håller ett öga på klockan men havet har redan börjat stiga när vi återvänder och klättrar hastigt längst med den smala två kilometer långa betongpromenaden. Regnet bryter löst ur den upprörda himlen och J håller om mina skuldror och skyndar våra steg.

Efteråt äter vi fish and chips på den lokala puben. Den blekblonda servitrisen konverserar de rödlätta herrarna vid baren medan hon tar emot ordern. Den friterade fisken har samma blekt degiga färg som kartong. Tet är bryggt tills det svartnat. Jag skyfflar i mig ärtorna med skakande händer. J frågar upprepade gånger om allt är bra. Was it good Joes, säger han. Was it a good adventure? När vi cyklar hem har havet svalt stranden, pylonerna, och betongstigen. Och medan natten faller raderas också dagen. Ett stilla nu som upplöses i samma ögonblick det infaller.

MISSLYCKADE FÖRSÖK ATT BOTA ENSAMHET

Först stjäl Skottland ditt hjärta, sen stjäl hon din själ och sedan stjäl hon dina tänder. Och först när hon inte har något kvar att stjäla, börjar hon långsamt erodera din kropp, tills hon fullkomligt förbrukat dig.
Jag stirrar på TP's tandkött, de gapande hålen i hans gom. Han bär en svart peruk och runda solglasögon och T's biker med sömmarna uppspruckna över den randiga t-shirten, i en genuin tribut till Joey Ramone. Vanligtvis ser han ut som han gått rakt ut ur sextiotalet, ikväll ser han ut som en döende punkrockare. You can do better, säger han likt en bror. Det sneda ironiska leendet, fyllt av lika delar ömhet och förakt. Jag rycker på axlarna. I'm lonely, säger jag. I find that hard to believe. Han tittar på min fötter. You're alright, you're feet are the right size and that. You can do better than that guy. Han nickar mot ynglingen som hänger mot väggen till Opium, Cowgate's pit of despair. Pojken stryker det fint kammade håret ur ansiktet. Han bär en sorts feminine page och hans mjuka tama avvaktande påminner om ett barns eller en hunds. Han tuggar tuggummi och luktar mentol, och hans ansikte påminner om silke klätt i tunna fjäderlätta blonda hår. Den typ av oskuldsfullhet som måste missbrukas, den typ av godhet omöjligt kan mottas, som de alla med en sorts unabashed cruelty måste negligera. I just think you are kinda cute, that's why I've been waiting around, that's why I've not left yet. Han stryker undan den nytvättade luggen. Han jobbar för en veterinär.
He's got a weird face, säger P. Han hänger över min axel och var gång jag möter hans blick höjer han ögonbrynen förebrående, med käken förvriden, mjukt tuggande på sin egen mun, gnagande tänderna mot varandra, efter för mycket plantfood. He looks like a child, säger han. You are better than that guy. P's polska flickvän, med hennes stripiga blonda hår och hennes späda spetsklädda kropp, lutar sig mot hans skuldra. Jo is beautiful, säger hon.
Vi spiller ut över gatan, under de gotiska valven, i denna Edinburghs enorma rännsten, mörkret likt en tung hårig päls över staden, den stjärnlösa himlen andandes likt en enorm buk under röken från the Old Town's takåsar, och den tunga doften av malt och havsdimma. Jag vänder mig inte om när de drar med mig bort till taxin, men jag vet att han står där i dörren till Opium och ser mig försvinna. Och de har fel. Han är bättre än oss alla. Och vi lämnar honom bakom oss, utan ett avsked.
För sju år sedan gav jag mitt hjärta till staden. När jag förlorade min själ kan jag inte längre minnas. Men mina tänder är ännu intakta.

(bild: Gravyr av Cowgate från 1831, vyn är i storts sett oförändrad idag)

ADFENESTRERING

Igår natt slängde någon en tegelsten genom grannarnas fönster. Det dova ljudet av bränt gummi och rasslandet av den accelererande motorn skar genom mörkret. Om morgonen spikar polisen igen fönstret med en masonitskiva. I natt är det istället tre pojkar som anländer. Den yngste i tioårsåldern bär en yxa med vilken han spränger upp trät i ytterdörren. De slår in samtliga tre fönster på ett par sekunder. Ljudet av krossat glas väcker oss. En kvinna springer ut genom ytterdörren och skriker kill them med en guttural, förställd röst. Aktiviteten ramas in av de glaslösa karmarna.
I bostadhuset hänger skuggorna av åskådare mot de gula lägenhetslamporna, likt kroppsliga draperier fladdrande i natten. Oändliga siluetter av demiurger som i anonym gemenskap åser tragedin, vanskapta i den ultramarina claire obscuren från de analkande polisbilarna.

SNAPSHOT PORT OF LEITH 01.00 FRIDAY

Svetten dryper ned för väggarna. Luften vibrerar under våra gemensamma andetag. Den enorma kollektiva kropp av kött som pressar sig mot disken. I baren en ung pojken, halvnaken i en frottérock med sneda ögon som tycks långsamt rinna ned över kinderna, ett aplikt pannben och smala läppar, den typ av glaslika hy som nattarbetare ofta får. Intill honom den läderlika barägaren i en pastellblå spädbarnsoverall och en nattmössa knuten under hakan, uppspärrade ögon och midjan markerad med den fuktiga linje av alkohol och mixers som blött genom tyget när han lutat sig mot den våta baren. En flicka med torra lockar blandar conkers, amaretto, coca cola och öl, och det vita genomskinliga nattlinnet klänger likt ett yttre skinn över hennes svettiga bröst.
På bardisken, i dess bortre ände, står en trettioårig man i kängor och kalsonger och dansar på mahognyskivan Intill honom en solarie-röd medelålders man i en nattskjorta och en sextioårig man i jeans och bar överkropp, med den typ av tunga uppsvullna buk som påminner mer om graviditet än fetma. Hans bröstvårtor är försvinnande små, så också hans ögon. Klockan skallrar, last orders, likt en puls genom rummet, kropparna symbiotiska likt en törstande hydra, huvudena jagande mot baren.
Ute på gatan lyfter en kvinna ut sitt bröst ur tröjan för att visa sin aureola, 5 centimeters radie, bleklila.

PATRIOT

Kanske är det för att vi i själva verket inte alls passar in som känslan av samhörighet ibland är så överväldigande stark. För att umgängets väsenskildhet får var mellanmänsklig tangent att förefalla en framgång, en prestation. I taxin hem samtalar vi om spårvagnen och liksom alla goda edinburghare klagar vi byggets planering och de patetiskt ankrade vagnarna på Princess Street som stått orörliga likt en transportens antites sedan bygget påbörjades för allt för många år sedan. Och när han lutar sig mot rutan, och de tomma nattgatorna spiller ut mot de gula lyktorna, och frågar "do you think we'll ever see those trams, pal?" och jag skakar på huvudet och flinar "oh ay, I doubt it" så känner jag en plötslig fåfäng tillhörighet, en barnslig stolthet i mitt lokala kunnande och min sömlösa transformation. Han kan inte se mig. För ett ögonblick har han misstagit mig för någon annan. Innan han släpper av mig ger jag honom rikligt med dricks. Jag vill gärna betala min skuld.

Totenkindergeschichte

Edinburgh's befolkning åldras inte. Den förgås. Eller förtärs. Men den förblir ung också medan den dör. Ibland undrar jag om vi är generationen av förtappade. Jag föreställer mig den här staden som en stad fylld av barn. Små plumpa kroppar som krälar runt över dansgolven och sitter utmed trottoarerna och äter sina chips med fingertopparna. Smutsiga osnutna barn som som kramar om varandra med stumpiga armar och våta kyssar söta av intorkat socker och fruktjos. De klumpiga stegen hos de spädbarnslika packen, med deras sköra gräddvita hud, packad i segment av fett pudrade med kalk, som skavande ger dem dess framåtlutade ostadiga hållning, som vore lemmarna gjorda för något annat än rörelse. De färgade babyhåren som glesnar över skalpen och den mjölk-fläckigt vita hudens rundhet tecknad med klumpigt rouge och kladdig ögonpenna över de tunna genomskinliga ögonfransarna. De magkorta topparna som glipar över de uppsvällda barnbukarna. Och den perspektivlöshet med vilken denna generation sträcker sina krympta ovuxna kroppar, på tå, för att nå kassadisken med de plumpa fingrarna knappt slutna kring de enorma mynten. Och deras barnsliga excess, deras ändlösa nätter, avgrundslösa lotofagi, och akataleptiska affektioner. Och ibland om nätterna, under de vita lakanen, detta lilla kvävda utrop: Mamma!

FISKARE

Morar och närliggande Mallaig kan bäst tecknas genom ett besök till de små kyrkogårdarna som ligger inklämda mellan 60-tals arkitekturen och de branta hedarna. Den ena i de sluttande gulbrända gräset vid Morars avtagsväg och den andra knappa kilometern därifrån där grusvägen vrider sig ned mot de rostiga båtarna som ankrat vid rudimentära bryggor utmed Loch Morar. Båda saknar kyrkor. Och båda har rostiga staket med tvinnade repsnoddar att försluta grindarna. Owing to sheep nuisance would visitors please secure gate when leaving cementary. Bebyggelsen utmed motorväggen kan snabbt dateras, den första graven i de prydliga raderna med krattat gräs vid sjön, 1989, den svarta stenens titulerade McSomething född åren mellan världskrigen. Bybegravningsplatsen sträcker sig tillbaka till 1870 och halvvägs nedför sluttningen har murverket ersatts med modern gallerinhägnad och de viktorianska haphazardiskt utplacerade stenarna med ordnade rader blankpolerad granit anno 1960- och buketter solblekta tygblommor i krakelerade glasvaser.
Det är först sedan jag promenerat runt i kanske en halvtimme som jag uppmärksammar J på att gravarna inte sällan antyder vad som bragt dess ägare om livet. Och sedan slår det mig hur många dessa tragically killed och accidentally drowned är. Nästan var tionde grav tillhör en saknad son, en ung far, eller en älskad make som stulits för tidigt, de flesta drunkningsoffer, med grå gravarna som polerats till svarta speglar och över vilka ristats detaljerade sketcher över de avlidnas fartyg, med de rostiga skroven och de minutiöst ristade skeppsnamnen, brytande den mörka stenens osynliga vågor, och omålade stormar.
De är alla fiskare här, de som stannar, de som lever och dör, de som drunknar och begravs utmed det karga kustlandskapet. Och när vi senare promenerar de fem kilometerna till den närmaste resturangen och äter våra oljiga fish and chips med vinäger i den lokala hamnen är det med en viss odefinierbar oro som vi följer fiskarnas arbete. Deras läderlika hud knarrande mot de gröna näten och knäna på de gula arbetsställen roströda av fiskblod.

LE VIDE DANS LE VIDE

Dimman håller i sig så efter jobbet klättrar jag upp Calton Hill och promenerar runt i det tidlösa vacuum som kullen tillfälligt erbjuder. Stundvis är vitheten så total att det känns som att ha blivit blind, blinkande mot den tjocka mjölkiga luften. Var steg ointetgör ett förlutet steg. Det är den ultimata historilösheten. De andra flanörerna förblir gastlika siluetter som försvinner spårlöst för att åter ta form ur intet. Över de branta kanterna breder tomheten ut sig. Vi sätter kamerasiktet mot relingen och lyssnar till automatzoomen som brottas med icke-vyn. Som knarrande dras ut, låser sig, rullar in, låser sig, av och åter. Det är en nihilistisk fars, det kollektiva dokumenterandet av tomheten, de ändlösa kamerorna och turisterna som poserar mot den vita väggen och dess osynliga avgrund. Som om intet blivit så exotiskt i våra överlastade vardag, att den tillslut blivit en sevärdighet. BEYOND THIS POINT, NOTHINGNESS, FLASH PHOTOGRAPHY PROHIBITED, PLEASE DO NOT FEED THE VOID.

HEALTH AND SAFETY

Jag ser på en film om olycksförebyggande upptäcker att den procentuellt mest dödliga olyckan är att falla. En man fastspänd i en maskin mäter ut olika ytors riskfaktor. Han hänger uppspänd i linor och går med olika hastighet upp ett par meters vinklad yta täckt med olika mattor, plast, sten, marmor. Ibland halkar han och linorna balanserar rasslande upp honom halvvägs genom fallet, smattrande mot metallställningen gungar han över sina mattor. Det liknar en sorts modern fabel, med någon predikande stans att avsluta, din rädsla är din enda kätting. Eller också en typ av studentikost moraliskt conundrum, behöver vi skyddas från oss själva? Skyddar kedjorna oss från världen, eller världen från oss? Men mannen bara skrattar. Get me down from here Tom! Och Tom hyskar löst hans gungande kött. Vart vore världen utan Tom?
I själva verket, iolyckskalkylen måste räknas in det faktum att vi behandlar katastrofer med en nästan fåfäng skepsis. Vi vill inte verka löjliga. Senare i programmet balanserar man i en serie testsituationer eventuell/faktisk fara mot gruppsituationernas sociala trycke. Den möjliga sociala katastrofen visar sig vara långt mer skrämmande än den faktiska katastrofen:

Test 1 placerar testperson A ensam i ett rum. Hon instrueras att fylla i en serie papper. Halvvägs genom uppgiften pumpar man in brandrök genom en ventil. A skruvar på sig. Lägger ned pappren och stirrar sig om. Efter någon minut reser hon sig och går ut och meddelar personalen att det verkar brinna i rummet.

Test 2 placerar testperson B i ett rum med sex andra. De instrueras att fylla i en serie papper under tystnad. B är den enda verkliga testpersonen, övriga sex medverkande är skådespelare. Halvvägs genom uppgiften pumpar man in brandrök genom en ventil. B skruvar på sig. Lutar papprena mot bordet och studerar de andra närvarande som ignorerar röken, böjda över sina papper. B skruvar på sig. Rummet fylls långsamt med rök. Efter ett ögonblick blir det allt svårare att se. B skruvar på sig. Testet avbryts av de överseende. På frågan varför B inte rörde sig trots den möjliga brandfaran, skakar hon skrattande på huvudet, Dunno.

I själva verket är katastrofen så omöjlig att förutse att också när den sker förefaller den overklig. Men vi försöker. Jag minns när de brukade komma in i bokhandeln, statens säkerhetsinspektörer med sina plastpass runt halsen, en fet medelklasskvinna med manlig röst som petade på mattkanterna med tåspetsen av skon och raspande med pennan mot blocket utan ett ord mätte upp riskerna vi presenterade. Hon hade en tanig ung man med finnigt ansikte i släptåg, pojken lyfte upp brandsläckarna åt henne, hjälpte henne känna på hyllplanen och öppnade dörrarna. Hade vi någon bok där vi skrev ned alla olyckor? Vi har inte haft några olyckor. Men hade vi en bok där vi skrev ned dem? Vi skakade på huvudet. Det fanns inga olyckor att skriva ned. Hon förklarade artigt att vi aldrig skulle kunna få godkänt utan en bok att anteckna olyckor i.
D skrev ett protestbrev till staten i vilket han tackade dem för deras erbjudande om ett evigt liv, men artigt påpekade att han inte tillfrågats om sin inställning i frågan, livet var redan på tok för långt, han skulle tacksamt ta emot ytterligare tio år, men därefter, därefter var det nog dags att dö. Tids nog alltså, fallet. Jag antar att vi alla hänger där, uppspända i luften, tills gamle Tom kommer och klipper ned oss.

GRINDLEY STREET'S OÄNDLIGA SAMTAL

Någon har med förvånansvärd precision slagit ut myntlådan ur telefonautomaten i hörnet av Grindley Street och Lothian. Var gång jag passerar står en liten kö och avvaktar utanför det inglasade båset medan ytterligare någon försäkrat sin plats vid telefonautomaten som erbjuder oändliga samtal. De plockar upp sina cigarettpaket när de installerar sig. Radar upp sina ägodelar som om detta lilla offentliga rum genom sin plötsliga kostnadsfrihet blivit en förlängning av deras egna hem. En äldre kvinna bär på en hopfällbar plaststol, ytterligare någon har med sig en kopp kaffe. Och sedan de tilldelats platsen står de där med sitt enda mynt som de om och om igen stoppar i myntluckan och rasslande följer genom maskineriet för att sedan fånga upp när den faller ut på andra sidan.
Och de märkligast är kanske hur dessa samtal tar form, de samtal som föds ur kostnadslösheten, snarare än ur en önskan om kommunikation. Hur de betar av sina telefonböcker och samtliga triumferande inleder: "Ja du ser telefonautomaten här utanför..." Gratisskapet är kvävande i sin gränslöshet. Grindley Streets olagliga frikostighet måste utnyttjas, inte för att vi egentligen har något att säga till varandra, utan snarare, quite simply, för att vi kan.

DÖDEN, DÖDEN

Gravarna i Greyfriars kyrkogård, knappt fem minuter från mitt jobb, har, liksom de flesta gravar på skottska kyrkogårdar från 16- och 1700 tal dödskallen som huvudmotiv, från betyngande memento mori skallar till stiliserade frimurarsymboler och runda keruber som balanserar förgänglighetens urglas (upprätade för de som levt ett fult liv, och stjälpta för de som gått bort i allt för ung ålder). Förfallet är dubblet, kyrkogårdens illustrationer av förgängligheten har själva sedan länge ätits till oigenkännlighet av densamma. Stympade figuriner, huvudlösa skelett, och vinglösa änglar. Tempus fugit, vulnerant omnes ultima necat, tick tock, tick tock.

MARE NOSTRUM

Den blottlagda havsbädden ute vid Aberlady sträcker ut sig ända till horisonten. Vi har åkt till havet utan att finna det. Istället denna milsvidd av porös lerlik brun sand. Krossade snäckskal och likvita krabbor som torkar ut i solen. De slingrande snörlika pelare av sand som lämnats där maskarna förtvivlat grävt sig ned i vätan. Objekt som fastnat och övervuxit och förvandlats till fossiliserade byggen av gapande snäckor och håriga gröna växter. Fåglarna pickar genom det nakna landskapet. Fingerlika skogar av spirande vattenväxter sträcker sig över sanddynorna. Våra steg sjunker allt djupare ju längre ut i ebblandskapet vi rör oss. När vi vänder om har vi ännu inte nått havet, istället har vi kämpat en halvtimme genom den sugande sanden. Den blåa horisontlinjen vidgas långsamt, spänner ut sig mot himlen, den tycks aldrig mer än ett par hundra steg bort, med drar sig gäckande undan var gång vi närmar oss. Ödsligheten är total. Det är som om hela världen torkat upp och stannat av. Kanske är det därför jag plötsligt känner sådan kvävande kärlek för J att jag skulle kunna krossa den vita beniga hand han lagt i min.

RUM

Av lägenheten min pappa bodde i medan min föräldrar skildes minns jag inte mycket annat än att mitt rum hade en garderob i vilken den bakre väggen hade slagits ut och på det mest skrämmande sätt blottade husets vanligtvis osynliga stomme. Genom det kompakta mörkret kunde jag ana balkverket, tätningsmaterialet och de strimmiga nät av damm som andades likt tunna hinnor. Min barnsliga insikt när jag stirrade in i det knytnävsstora hålet kan endast liknas vid den absurda upptäckten att en cirkel dragen runt de egna fötterna
1. ringar in det egna jaget, men också
2. ringar in allt utom det egna jaget.
Om nätterna satt jag alltid en stol mot dörren.

J visar mig för första gången hålet han upptäckt i sin studio idag. Han leder mig ner i valvet och hukar med mig vid den våta stenmuren. Jag sätter fingrarna mot stenen och det är som att sätta fingrarna mot havsbotten. Naglarna sjunker ned i den hårt packade sanden. Hålet är inte störren en tio centimeter på längden, kanske sex på bredden men förefaller när J räcker över ficklampan vara över en meter djupt. Rester av igenmurad arkitektur reser sig på andra sidan och däremellan de märkliga stalagtiter i senapsgult som växer likt masklika organiska pelare från taket, med tunga droppar otåligt svällande över spetsarna. Do you see it? säger J. Och när jag skakar på huvudet vinklar han ficklampan åt mig. Det är ett barns os femoris, ett litet rosafärgat lårben som ligger diagonalt över sanden, en halvmeter in i den lilla grottan. What will you do? frågar jag. Han rycker på axlarna.

Det är förtåss absurt att tro att rum är rum och väggar väggar, och att endast dörrar erbjuder passage.

Bild: Tarrant's Alice.

PUB

Puben P på Broughton road präglas av den konstiga stämning som uppstår i barer frekventerade främst av den äldre medelklassens garderobshomosexuella. De sitter alltid ensamma lutade över sina pints, eller undantagsvis över sina GT's eller vitvinsglas, och väntar. Ingen rör sig, men luften är ibland så tjock, att en penny skulle singla likt en fjäder om den tappades och de kvardröjande ögonkasten sträcker sig likt en fin väv över disken i mahognyimitation, över de billiga kopiorna av Georgianska Chesterfield fåtöljer. Flatscreenen visar let's dance. Damtoaletten är orörd. Tvärs över gatan festar den yngre generationen på de mindre diskreta Planet Out, CC's, och Habana, i stark kontrast till det namnlösa kamaraderie som P erbjuder. Till skillnad från de äldre männen kommer jag inte hit för den outalade gemenskapen eller det korta igenkännandet som de utbyter sinsemellan, jag kommer hit eftersom det är en av få barer i stan där ingen kommer att försöka inleda ett samtal med dig. Efter det artiga utbytet med bartendern sitter jag liksom resten av klientelet i ensamhet och betraktar de förbipasserande.

THE HARR

Vädret har vänt, den svekfulle fan. En vit matta har dragit in över stan och hänger i sin frånvaro av färg tungt mot byggnadssiluetterna. De två färgerna tycks äta sig in i varandra om morgonen. Trots de intensiva kontrasterna flyter gränsen mellan det bländvita och taknocklarnas bläcksvarta oupphörligen samman, hela staden ser ut som en fet svart rök som hägrande slås upp i vinden och silas ut i himlen.
Endast South Bridge penetrerar upplösningstillståndet, likt ett valv över det lätta fuktiga intet. Lutad över de grönröda broräckena stirrar vi ut över tomheten. Ingenting går att se varken under, över eller bortom oss. Också solen har svalts i den våta havsdimman, och hänger likt en upplyst klocktavla utan visare, en patetisk slant, över the West End.

Photo: Andrea Galvani.

AND GOD SO LOVED THE WORLD (US)

De korsfäster Jesus på grässlättningen nedanför slottet. Längst med de kungliga trädgårdarnas promenadgator ekar megafonrösterna, my god, why have you forsaken me? Följt av de upprepade plågade skriken av sonen. Romarnas röda kläder brinner i sommarsolen, deras tuppkamshjälmar rasslande mot mikrofonerna. De påminner om en av de barocka oljemålningarna vi just studerat i de oxblodsfärgade rummen i det Royal Scottish Academy så till den grad att jag för ett ögonblick nästan vill sätta fingrarna tablån eller vända mig till J och kommentera det artistiskt detaljerade arbetet i lövverken. Vi äter plockgodis medan romarna genomborrar Jesu mage med ett spjut och flinar åt pekoralen när han en sista gång skriker ut sin smärta.
På väg hem har de kristna slagit läger vid hörnet av Waterloo place. Deras banderoll i nogrannt skissad markeringspenna annonserar Guds uppoffring: And god so loved the world (us), that he gave his only son. Det roar mig att de känt sig tvugna att vidare förklara the world, som om vi inte längre identifierar oss med denna kollektiva term utan bokstavligen måste skriva ut ett pronomen vi kan relatera till, us, i parentes. Under det fladdrande skynket förklarar en ung hiphopare, över en inspelad trummaskin på kassett, att han slutat dricka och festa och knulla runt, att han funnit ljuset. En halvcirkel av skolelever gungar leende runt honom i matchande t-shirtar. Solen bränner ned genom molnverket likt en himmelsk strålkastare. Halleluja.

FÅGLAR

Irländske D's lägenhet, en etagevåning i den branta kurvan på Victoria Street, brukade inhysa ett duvslag på vinden kanske trettio år tillbaka i tiden. De äldre ägarna, en herr och fru Davidson som sedan länge slukats av historien och obskyriteten, har fortfarande sitt namn textat i antikt bläck på ringklockan i porten. Varför ingen bemödat sig att sätta en ny skylt över den gamla är en fråga som ingen ställer, men typisk för dessa korttidshyrda studentlägenheter, vars gnagande tillfällighet gör dem märkligt tidslösa, främmande namn på dörren, snapshots av gamla rumsgäster vars namn ej längre kan erinras över den rasslande kylen, och kollektiva eklektiska bibliotek av ratade pocketar i inrökta vardagsrum. Endast the Davidsons hägrar kvar i de ungdomliga rummen med någon sorts permanens. Det händer att deras löst bekanta ännu uppsöker dem, att octogenarians som har vägarna förbi finner det bekanta namnet på portdörren och ringer på och presenterar sig med den formella artighet som var kotym ett sekel tillbaka. De brukar fråga om duvslagen. Och eftersom ingen har hjärta att på detta märkligt apropå-vis förmedla de äldre parets bortgång brukar de nya hyresgästerna sällan inbjuda till längre samtal. Medan den förvirrade besökaren av samma anledning sällan frågar vidare sedan de nya husgästerna presenterats och ringklockans olycklig datering kommenterats. Kanske är det därför duvorna inte sällan blir dessa bizarra samtals huvudtema. Vad hände med fåglarna? En fråga som ingen längre kan besvara.

TO LIVE OUTSIDE THE LAW, YOU MUST BE HONEST

Incident number: XXX
Time: 15.00.
Place: xxx place.
Perpetrator: white male, 25, white tracksuit, crewcut chestnut hair, spotty face, heroinstuttering, chav.
Stolen: Creamcoloured Adidas zip up retro top. Value: £35.
Events: Came in, was told to leave, went straight for the sportswear, was told to hand item back, was stopped at the door, ran off.
Direction: across road, towards University, Teviot.
ID: positiv.
CCTV: tick.

Lagen existerar endast i den mån den respekteras. Ställd inför total respektlöshet inför ordning och rätt, blir själva ordningen en fars och din roll som dess upprätthållare smått absurd. Det vill säga, endast tills lagen själv tillslut uppträder i egen hög person, neongul väst och öronsnäcka, och får det tillfälliga tvivlet över regelverket att kännas nära nog blasfemiskt. För att förenkla: Först känner jag mig märkligt löjlig när jag försöker stoppa tjuven klockan tre, och sedan lika löjlig över mina misslyckanden som vittne när polisen infinner sig klockan fem. Jag känner samma skuld inför den laglöse som jag gör inför lagen. Ändå försätter mig dagens parad av tjuverier på en punkt där vardagens balansakt omöjligt kan upprätthållas. För att förenkla: Jag finner det trots allt högst inspirerande att be folk gå och att be dem stoppa tillbaka tröjan de pulat in, likt en gravid mage under tracksuiten, så illa maskerad mot den spinkiga profilen och den seniga urholkade junkiebröstkorgen. Om än fruktlöst. Och lagen än mer ur led, sedan tjuvens kumpan uppvisat den dylanska ärlighet som ensam möjliggör anarkin. För att förenkla: Denne druckne camarade, sedan vår förbannade chav satt av tvärs igenom trafiken, trycker min hand i dörren, med gråa läderlika fingrar, uppspruckna likt rostigt järn, och ber allra ödmjukast om ursäkt. Och han blir stående där, muttrande om och om igen, jag visste inte, jag är full, förlåt mig, förlåt mig, förlåt mig.

KÄRA GLAS...

...tack för ditt stöd. Tack för att du är där för mig. Och tack för födelsedagskortet.