GRINDLEY STREET'S OÄNDLIGA SAMTAL

Någon har med förvånansvärd precision slagit ut myntlådan ur telefonautomaten i hörnet av Grindley Street och Lothian. Var gång jag passerar står en liten kö och avvaktar utanför det inglasade båset medan ytterligare någon försäkrat sin plats vid telefonautomaten som erbjuder oändliga samtal. De plockar upp sina cigarettpaket när de installerar sig. Radar upp sina ägodelar som om detta lilla offentliga rum genom sin plötsliga kostnadsfrihet blivit en förlängning av deras egna hem. En äldre kvinna bär på en hopfällbar plaststol, ytterligare någon har med sig en kopp kaffe. Och sedan de tilldelats platsen står de där med sitt enda mynt som de om och om igen stoppar i myntluckan och rasslande följer genom maskineriet för att sedan fånga upp när den faller ut på andra sidan.
Och de märkligast är kanske hur dessa samtal tar form, de samtal som föds ur kostnadslösheten, snarare än ur en önskan om kommunikation. Hur de betar av sina telefonböcker och samtliga triumferande inleder: "Ja du ser telefonautomaten här utanför..." Gratisskapet är kvävande i sin gränslöshet. Grindley Streets olagliga frikostighet måste utnyttjas, inte för att vi egentligen har något att säga till varandra, utan snarare, quite simply, för att vi kan.