lördag 20 november 2010

GASCON


Han påminner mig om en modern Toulouse-Lautrec eftersom han är både dvärglik, haltande och en självbekänt perverterad avfälling. En vad man i Harris's List kallar

rake n.
An immoral or dissolute person; a libertine.

eller

roué n.
A lecherous dissipated man.

Liksom hans (ex-) flickvän tycks han söka en form av bekräftelse hos mig och uttrycker sig inte sällan med barnsliga provokationer och vulgära rodomontader. Jag känner mig nästan likt en moder, eller en äldre syster, till de båda, ett intryck som förstärks av det faktum att de båda knappt når mig till bröstkorgen, och jag finner mig tornande över dem med en sorts distanserat förströelse. Det är ändå med en viss förvåning, eftersom jag knappast känner honom särledes väl, som jag finner S besvara min artiga fråga om han och Z relation med en mycket levande beskrivning av hans lem. Han förklarar att deras fortsatta umgänge är avhängigt på deras sexualla kompatabilitet. Han har, fortsätter han, ett osedvanligt stort organ, en svart mans penis, som räcker honom upp till naveln i erekt tillstånd, och mäter 8" i diameter. Vidare bekänner han att han saknar hämningar, att han är fullkomligt förtappad, att det inte finns något han inte skulle göra.
The Brass Monkey fylls upp runt omkring oss. Mitt ben somnar mot de tunga mattorna och deras skavande kanvas. Den svaga doften av citrus dispenseras från en aromatisk luftkonditionering i taket. Han bär viktorianska spectacles i tortoiseshell, och hans ansikte är upptaget av den tunna vaxade handlebar moustachen, ett karikatyriskt kännetecken som får hans andra drag att blekna, som får mig att undra om jag alls skulle känna igen honom utan den ofelaktiga ansiktsbehåringen. Själva ansiktet är urhokat och smalt, likt en sjuklings, eller en mycket gammal mans. Hans attribut kompletterar hans förtappelse. Han har en graverad läderplånbok för rulltobaken, med en latexficka för att bevara dess fuktighet, och i fickan på tweed kavajen en Montblanc värd £509 och ett silverfodral med visitkort. Men han har inte råd med en öl.
Han berättar att han, sedan han och Z gjorde slut, har legat med 27 kvinnor på tre månader. Vissa dagar, tre kvinnor på samma dag. Jag nickar. Jag antar att han varken kommer att finna uppskattning eller äckel från min sida. Jag frågar varför? Och om det inte gör akten meningslös i slutändan? Om det inte finns ett element av destruktion i hans urskiljningslösa dekadens? Det är vad min egen mor skulle säga till mig. I hans fall en nästan ekonomisk ekvation, tillgång och efterfrågan.
Under kvällen följer han mig likt en hund, och klappar mig på axeln när han för ett ögonblick förlorar min uppmärksamhet för att berätta än mer historier sans decorum. Svetten och den sura doften i lakanen om morgonen. Våtheten över en flickas lår. Slakheten efter den tredje kvinnan. Jag försöker följa ett parti schack som pågår intill oss. En stilla utmattning, en gnistrande migrän börjar krama hjärnbarken. Automatiskt knäpper jag kappan. På väg hem känner jag hur verkligheten redan är mig undflyende, hur vår libertin redan reducerats till ännu en av dessa skuggor jag omger mig med.

Bild: Narcissus av Caravaggio.

ANTIDEPRESSIVA


Funderar kring detta med psykofarmaka och den fina gränsen mellan uppbygglighet och missbruk, eller skillnaden mellan medecinering och rekreation. Kanske ligger det i distinktionen i detta att ta bort eller att tillföra. För vad jag upplever är inte att jag känner mer, istället att jag känner mindre, och jag antar att det är denna sunda gråzon, denna gyllene medelväg av balanserad apati, som är det medecinska målet. Jag antar att det är att imitera normalitet, att kopiera ett tillstånd av rörelselöshet. Och där finns inget utrymme för någon farmaceutisk lycka, och allt det som för ett ögonblick får oss att känna lite mer, göra oss lite mer levande är just därför skadligt och förkastligt. För jag mår inte i egentlig mening bättre, jag mår mindre. Ibland är det som om något fattas. Som att jag har förlagt något, men inte längre kan minnas vad det är och således letar fruktlöst efter intet.

Alas, när J en natt plötsligt kryper ner i min säng och för in handen innanför mina trosor, känner jag ingenting. Jag känner mig som materia, själlös. Som om kroppen knappast vore mer än ett objekt, inte olik en gaffel, penna eller vedträ. Denna kroppslighet är nästan grotesk eller makaber, kadaverös. Och jag kan inte avgöra om det är för att jag inte längre älskar honom eller om det är för att jag numer hyser en sorts död. Ironiskt nog upptäcker jag följaktligen detta: också till tårar är jag oförmögen.

På puben, i det bohemiska madrasserade rummet längst in på the Brass Monkey, försöker jag förklara detta för S, kanske för att patetiskt balansera hans ändlösa historier om mandom och sexuellt bravado med dess motsats. Han sträcker ut handen och drar upp ärmen på min cardigan. Och sedan nyper han det vita köttet på min underarm. Han frågar hur det känns. Jag skakar på huvudet, du måste göra det hårdare. För ett ögonblick vrider han huden mellan tummen och pekfingret ytterligare ett varv, och tittar mig i ögonen, och sedan kan jag känna hur han tveksamt ger upp och nästan generat släpper min arm, oförmögen. Jag kavlar ner tyget igen.
Smärta är ett gott substitut för kättja, för kärlek.

lördag 13 november 2010

FÖRKROPPSLIGAD FÖRFLUTENHET


Han repeterar sig med nästan autistisk brist på variation, "but... can I kiss you?" "No." Och sedan igen. "No." Ad nauseam. I själva verket hör jag honom inte säga något annat under hela kvällen. Ibland kommer han fram och griper tag i min hand med en trulig inåtvändhet och drar iväg mig, likt ett oföljsamt djur , till lokalens tomma vrår, till hörn, till bardiskar och rökrutor. Och den ögonblickliga tomhet som den tillfälliga exklusiviteten uppenbarar fyller han var gång med denna singulärt absurda fråga, tills jag skrattar åt honom. Det finns inget som beklämmer mig mer än denna typ av druckna kalopsia. Och jag kan se hur det speglas i hans ögon, förvirringen och den kompulsiva replikeringen som negationen triggar. "Can I? Can I kiss you?" Mekaniskt, likt en illa uppvriden autumaton vars ord långsamt förvrids i takt med det avstannande klockverket. "No."
Han är knappt mer än en pojke. Kanske tio år yngre, men knappast mer, en av dessa nykläckta konstskolestudenter som klär sig likt dickensiska skorstensfejare i smala spikraka byxor, tunga överrockar och oxford brogues. De är närmast identiska, dessa unga män, och rör sig med en (komisk) adonisk arrogans, åtföljda av flickor i blommiga klänningar. De påminner om gastar från mina egna skolår, skuggvarelser, chimärer, pojkar som i min ungdom antingen mobbade mig eller blankt negligerade mig. Och som vi åtrådde dem.
Trots att åren utplånat alla socialt heirarkiska system ur mina kognitiva mönster, kan jag ännu betrakta honom med mina många åldrars facetterade ögon. Jag kan se pojken i soffan intill mig, de tunna armarna och mattan av lockigt hår och hans tomma apatiska ögon, en yngling jag finner såväl osympatisk som insolent. Och samtidigt stirrar jag rakt in i ansiktet på de illusiva drömmarna från mina egna tonår. En sorts palinode från min ungdoms nätter. Minnen av kvällar som pumpats fulla med förväntan, en ständigt bristande längtan efter utvaldheten och den eggande känslan som detta sökande fyllde var natt med. Känslan av oövervinnerlighet och singularitet, som om alla motgångar endast speglade vår oförståddhet, vårt nobla utanförskap.
Så många år senare kvarstår inte mer än detta, en känsla av att något fattas, av att en känsla vi en gång hyste sedan länge gått förlorad. En form av nostalgi. Och det är med en skrämmande grymhet jag betraktar honom och för ett ögonblick, som om han förkroppsligade alla sina förlutna likar, skakar på huvudet och skoningslöst viskar, No.

tisdag 9 november 2010

ÄLSKADE...

Jag läste det här och tänkte på dig:

"I've noticed this before: people who live outside of things, surrounded by formulas and phantasms, are averse to the usual gradualnesses, they befriend one and reject one immediately and completely."

Sigizmund Krzhizhanovsky, The Bookmark.

Natten är lika fruktlös som ett fält sått med salt. Jag är rädd för att sluta skriva och förpassas till vakuumet som kvarstår.


söndag 7 november 2010

ADFENESTRERING


Igår natt slängde någon en tegelsten genom grannarnas fönster. Det dova ljudet av bränt gummi och rasslandet av den accelererande motorn skar genom mörkret. Om morgonen spikar polisen igen fönstret med en masonitskiva. I natt är det istället tre pojkar som anländer. Den yngste i tioårsåldern bär en yxa med vilken han spränger upp trät i ytterdörren. De slår in samtliga tre fönster på ett par sekunder. Ljudet av krossat glas väcker oss. En kvinna springer ut genom ytterdörren och skriker kill them med en guttural, förställd röst. Aktiviteten ramas in av de glaslösa karmarna.
I bostadhuset hänger skuggorna av åskådare mot de gula lägenhetslamporna, likt kroppsliga draperier fladdrande i natten. Oändliga siluetter av demiurger som i anonym gemenskap åser tragedin, vanskapta i den ultramarina claire obscuren från de analkande polisbilarna.

ALL ART IS QUITE USELESS (finding ugly meanings in beautiful things and thus being corrupt without being charming)


Murgrönan i mitt rum är sedan några veckor övervuxen av ett fint nät, en väv genom vilken rör sig hundratals små vita aphids, någon form av vita bladlöss, miniatyriska i tusental. De gröna bladen har långsamt kommit att marmoreras i rött, spräckts upp likt blåmärken i hud, och kristalliserats där saven brustit ut. De små insekterna ingjuter en sorts skräck i mig där jag sitter vid skrivbordet. Som om det krälande livet och denna klaustrofobiska muslinlika slöja över växten påminner mig om något helt annat, en typ av förgängelse och förlust som rör mig på ett djupare plan, Som om denna evergreen har dorianska proportioner och viskar om ett personligt förfall. Framåt natten gör det mig så olustig att jag tvingas flytta ut min hedera helix och förskjuta dess förbannade parasiter till den lilla fönsterkarmen utan för badrumsfönstret, där den förmodligen går en snar död till mötes.

tisdag 2 november 2010

ULYSSES PACT

Lunch: toscansk bönsoppa och havrekakor. I trappuppgången intill källarlokalen där jag arbetar, sjunger de utslagna över sina buteljer med Buckfast i regnet, likt innerstadssirener. Jag måste be min kollega binda fast mig vid stolen, så desperat vill jag rymma.

måndag 1 november 2010

HC SVNT DRACONES

C's lägenhet är full av monster. Över den öppna spisen hänger en enorm serrasalmus med kalla silver ögon och gråröda gaddar. Och över skrivbordet en abstrakt kub av tänder och ögon som pressar sig ut ur ramen. Längre in en form av cryptozoologisk best vars buk sprättats upp, och vars mjuka inners hänger ut över de korta stumplika grå benen. När jag sträcker in handen och pressar fingrarna mot levern ger den efter likt en pump. Hans inälvstrakt kan animeras. De gummilika organen kan fyllas upp och pumpas ut genom den plastiska kroppen. Över mina skuldror reser sig dess groteska gap. Och dess translucenta lim rinner likt saliv ned över de tentakliska armarna. Motvilligt, eftersom det kan förefalla opassande, visar C mig sovrummet. På byrån den tunga gipsmodellen av någon form av ptrodaktyl med kammen ruggad med en serie fasanfjädrar. Och över garderoben gäckar skelettet av en t-rex.
Hans passion för det vidunderliga speglas i hans självbild. Hans idé om hans egna groteska framträdande får honom att behandla sin kvinnliga gäst med ett odjurs oroliga artighet. Han påminner om ett tamt lejon som leker med en katt och oroligt jagar efter den späda kamraten, för stark för sitt eget bästa. Han bjuder mig på apelsinsaft, en barnsligt oskuldsfull vänlighet som roar mig. I soffan överräcker han en kudde, så att jag ska kunna sitta bekvämt, som om själva hans möbler vore för hårda för min lilla kropp, som om vi rör oss över terra pericolosa, och själva rummet ska sluka oss.
Han visar mig sitt album av pseudo-historiska gravyrer och vi pratar om medicin och encyklopedior över fiktiva världar. Och när jag uttrycker mitt gillande för en trägravyr av en serie osedliga medeltida leksaker gräver han fram en låda ur garderoben och packar upp originalet och överräcker det som en gåva.
Hans ansikte påminner om en trött bests, en uppgiven kerberos, som vakar i ensamhet över en våning av monster.

Bild: Ulisse Aldrovandi's Monstrorum Historia (1642)
En bok jag skulle offra ett finger för att få äga, men dessvärre kostar till och med folio upplagan på amazon över £120, så om någon rik välgörare vill förbarma sig över mig, så säljer jag gärna min själ i utbyte.