ANTIDEPRESSIVA

Funderar kring detta med psykofarmaka och den fina gränsen mellan uppbygglighet och missbruk, eller skillnaden mellan medecinering och rekreation. Kanske ligger det i distinktionen i detta att ta bort eller att tillföra. För vad jag upplever är inte att jag känner mer, istället att jag känner mindre, och jag antar att det är denna sunda gråzon, denna gyllene medelväg av balanserad apati, som är det medecinska målet. Jag antar att det är att imitera normalitet, att kopiera ett tillstånd av rörelselöshet. Och där finns inget utrymme för någon farmaceutisk lycka, och allt det som för ett ögonblick får oss att känna lite mer, göra oss lite mer levande är just därför skadligt och förkastligt. För jag mår inte i egentlig mening bättre, jag mår mindre. Ibland är det som om något fattas. Som att jag har förlagt något, men inte längre kan minnas vad det är och således letar fruktlöst efter intet.

Alas, när J en natt plötsligt kryper ner i min säng och för in handen innanför mina trosor, känner jag ingenting. Jag känner mig som materia, själlös. Som om kroppen knappast vore mer än ett objekt, inte olik en gaffel, penna eller vedträ. Denna kroppslighet är nästan grotesk eller makaber, kadaverös. Och jag kan inte avgöra om det är för att jag inte längre älskar honom eller om det är för att jag numer hyser en sorts död. Ironiskt nog upptäcker jag följaktligen detta: också till tårar är jag oförmögen.

På puben, i det bohemiska madrasserade rummet längst in på the Brass Monkey, försöker jag förklara detta för S, kanske för att patetiskt balansera hans ändlösa historier om mandom och sexuellt bravado med dess motsats. Han sträcker ut handen och drar upp ärmen på min cardigan. Och sedan nyper han det vita köttet på min underarm. Han frågar hur det känns. Jag skakar på huvudet, du måste göra det hårdare. För ett ögonblick vrider han huden mellan tummen och pekfingret ytterligare ett varv, och tittar mig i ögonen, och sedan kan jag känna hur han tveksamt ger upp och nästan generat släpper min arm, oförmögen. Jag kavlar ner tyget igen.
Smärta är ett gott substitut för kättja, för kärlek.