KADAVER

Jag minns att min lärare i kriminalpsykologi brukade säga att det var det absurda över allt annat som folk mindes. Att vapen och hattar eller masker, snarare än att skydda berövarens identitet, agerar en sorts återvändsgränd för åskådarnas minnen, det groteska, det oväntade och det anormala ersätter den samlade informationen av färglösa detaljer och medelmåttigheter. Vi minns plastmasken, fedoran, geväret, eller skägget, inte för att det skrämmer oss utanför att det förvånar oss. 

      Min lärare, för övrigt en avid bärare av en serie trilby's in olika nyanser av asfaltsgrått, brukade ta njuta av att konstatera att det förmodligen inte fanns varken en bättre förklädnad eller ett säkrare vapen än att råna en bank med en rå hel kyckling från frysdisken trädd över handen. 

      Tanken slår mig alltid numer, som en varningssignal, när okända människor hälsar på mig på gatan. Det bisarra erfarandet att jag hyser något abnormalt. Att jag i denna främlings ögon måste bära en anstötlig mask eller slaktkroppen av en fjäderlös fågel i mina armar. Påminnelsen om att de minns mig, inte för vem jag är, utan för denna osynliga grotesk.

EMPATINS MARKNADSVÄRDE

Konflikten är på många sätt den fundamentala komponenten i mänsklig kommunikation, den naturliga brytpunkten i den dramatiska kurva vi applicerar på vår verklighet. Med de kvinnor jag har arbetat genom åren fann jag ofta att den måttliga problematiken, eller den tröstbara sorgen, var ett sorts förväntat utbyte, ett sorts tvunget utlämnande för möjliggörandet av intim vänskap. Det var en sorts transaktion, och indirekt alltid ett löfte om ett framtida utbyte. Sedan någon gråtit på din axel i fikarummet, föll det sig naturligt att du vände dig till dem med din desperation vid ett senare tillfälle. Processen var aldrig uttalad men dess köpslående karaktär sprang ofta till ytan när någon konsekvent handlade i andras bekymmer, utan att någonsin bjuda ut sig själv, eller motsvarande när marknaden saturerades, och ett sorts kompetativt ointresse infann sig, det fanns inget mer att ge, inget mer att dela. Jag minns särskilt en kvinna, K, som brukade läsa de oakademiska dammagasinen om psykologi, med titlar som True Self, och Psychologies, med retuscherade celebriteter ur den äldre generationen och tematiska artiklar om hur man kände sig hemma i sin kropp, 10 steg till en god självbild, eller How to be an optimist? Hon applicerade samma typ av ytliga professionalism på sina samtal, en konstruktiv men själlös analys, och jag hörde dem ofta tala om henne med en viss obekvämhet och misstänksamhet. Man sa att hon fick en att känna sig "tömd" eller "dissekerad", inte för att man ogillade den egna blottläggandet, utan för att man saknade utbytet. Hon köpslog för generöst utan att någonsin betala. Eller D, vars behov, likt en aktie överskred marknadsvärdet, och möjligheten till tröst, och vars genuina mentala problem omöjliggjorde den vedertaget balanserade närheten. Eller E, vars distinktionslösa konfessionader, sänkte desamma i en slags billighet, en form av lågprissorg som aldrig respekterades.

För ett skulle jag lära mig under de där åren, att det mänskliga utbytet av tröst och närhet, byggdes på fundamentet om dess egna begränsning, dess tillfälliga och botliga natur. Vi tröstar för att vi kan trösta. För att mottagligheten innebär att vi gör gott. Och inget är mer socialt oaccepterbart än den där punkten där tröstlösheten tar vid, där kommunikationen inte längre gör någon skillnad, där vi håller om någon vars kropp inte längre svarar. För sorgen förlöses inte i mötet, den består, orörd, i dess center, och allt vi kan göra är att försöka maskera den, att försöka fungera. Det är en form av inflation. Punkten där kapitalet, i sitt överflöd, förlorar allt värde, där vi tillslut är fullkomliga i vår ensamhet, eller också, fullkomligt ensamma.

ANALYS AV EN ANALYS

Det fanns aldrig utrymme för att lita på någon annan. Istället för att släppa in och älska alla dessa människor, förlade jag allt jag hade, all kärlek och all tillförlit i honom. Det är bra beskrivet, svarar min terapeut. Och jag är tacksam för detta sparsamma beröm, fastän jag vet att det är en typ av enkel affirmation som är nästan inlärd och automatisk, psykologiskt perfekt i sin värderingslöshet, i sin analys av grammatik snarare än innehåll, och ett nästan transparent uppmuntrande, inflikat i syfte att stimulera samtalet. Förra gången använde han samma fras, ordagrant, med samma lätta stamning, och samma lita hesitativa betoning på ordens senare del. Jag tror jag talade om känslan av att invaderas, av omöjligheten att särskilja andras tankar från mina egna. Det finns ingen korrelation mellan de två påståendena och hans val av beröm, det är varken mer insiktsfullt eller poignant än något annat jag säger. Däremot noterar jag hans mycket korrekt empatiska "det måste ha varit svårt", en mycket skarpare variant av det mer oprofessionellt emotionella "stackars dig", eller det mer grammatiskt oemotsägliga "det är svårt". Meningens passiva form och användandet av detta avlastande verb, måste, som möjliggör en sorts diffushet, ett utrymme för naturlig motsägelse, frasen en genialisk psykologisk replik, oantastigt förklädd på en gång som fråga och påstående.  Den här typen av uppmuntran är ytterst verksamt på mig, som neurotiskt önskar vara korrekt också under ett sammanbrott, och generellt mer än lovligt mottaglig för den typ av faderliga godkännande.

När vi skakar hand noterar jag att skjortan han bär den här gången är mindre anstötlig än den kombination av jumper och skjortkrage han bar sist. Kanske är det något subtilt i antydandet som de sartoriella lagren erbjuder, möjligheten av en sorts ombytlighet, ett sorts avskalande, likt en lök som kan skalas och skalas tills inget återstår, eller också var det en enkel estetisk aversion, ett för aggressivt färgval, eller ostruket bomullstyg, jag kan inte längre minnas. Över lag undviker jag annars att titta på honom eftersom jag önskar slippa avläsa hans respons. Jag stirrar på den punkt där gardinen möter gardinstången, en noterbart ointressant tangent.

GATUPSYKIATRI

De refererar till hononom som Crazy Martin. Hans epitet tycks ha ytterst lite att göra med hans karaktär, istället förefaller han mig en aning neurotisk om än möjligen på gränsen till det hypomaniska. Han har en sprucken tand i överkäken och den typ av blanka skalp som vittnar om en komplett hårlöshet, jämn i färgen och nästan glaserad i ljuset från baren. Han ler ymnigt med en grotesk excessivitet, som om han oupphörligen, likt ett litet barn speglar sig i de andras mottagande. Ur samtalet jag följer från bordet intill anar jag att mötet antagit en transaktionell karaktär. M har köpt honom en pint. M's flickvän, med ett ansikte påminnande om en dödsmask, lutar sig mot hans bröst. Hennes fingertoppar är blånade i kylan; en förebådande livor mortis, som om blodet graviterat genom hennes kropp och samlats i pölar, i mörka utsprängda fläckar över hennes slappa händer. Men ännu leker de över M's knappar. Upp och ned över hans bröst medan han lutar sig tillbaka i sätet på the Jolly Judge och alltmer oskarpt, tummande på plånboken, förhör sig om Martin's bestånd av psilocybin.

Han sällar sig till den ytterst tveksamma skara av mer eller mindre välanpassade medelklassmän som var höst och vår kryper runt över golfbanorna ute vid Seton Sands eller de våta fälten i Dalkeith innan vintern slår in, och plockar de små knapplika svamphuvudena med en samlares, snarare än en missbrukares passion. Lockelsen är en annan och dess ivrare en brokig skara, inte sällan med en fäbless för kvasibotanism, eller en arkaiskt romanticerad syn på naturen. Kanske är det därför Crazy Martin, med en begynnande oro böjer sig över bordet så snart M avlägsnat sig och försiktigt addresserar flickvännen: Has he got any mental health issues? En sorts absurd missbrukets psykiatri, den fina punkten där vanskötsel och välfärd möts, där omsorg och fördärv för ett ögonblick är likvärdiga. Martin rynkar pannan, slickar tungan över den ensamma tanden: I cannae sell him anything if he's got issues. No depression or stuff? No psychological problems? Hon rycker på axlarna, ironiskt: he's obviously entirely sane. Martin tömmer pinten, avvaktande, leendet gäckande, och den nu uppvridna LED-rörsbelysningen speglad likt pilar av ljus i hans skalp, sågande av och åter över hans strama hud medan han bockar och vrider sig. Last orders. Klockan i baren hamrar genom hans ännu odefinierade beslut: That's why I'm asking you. Hon lutar sig fram på sina tunga blodfyllda händer, kliar sig över sitt hårt skulpterade färglösa ansikte. I can't decide what he does. Martin vaggar fingret över bordet. Well as long as he's no mad. As long as he's not a nutjob. 

Jag fångar inte samtalets avslut. Vi spiller ut över gatan, den våta kalla luften, över the Royal Mile, tung av maltdofter från bryggerierna och den salta havssmak som rullat in med dimman. Följet delar sig i två läger, de som jagar excesserna, och de som söker medelmåttigheten. Jag sällar mig till den senare.

DEFEKT

På nyårsafton avfärdar min yngsta bror och hans fru mig som "defekt" på grund av mitt mentala tillstånd. Jag tror att slutledningen handlade om förmågan att reproducera sig, som i min brors åsikt är det grundläggande existensberättigandet för en människa. Terminologin i frågan är intressant, eftersom de grundläggande begreppen omgärdats med en viss dualistik i min familj. En psykologisk schism som fullkomligt genomsyrat och förtärt min självbild. I viss mån finns en arkaisk ide om kvinnlig hysterik i botten till denna misstro, delvis en mycket ortodox existensiell tilltro på det fria valet. En splittring mellan godtagandet av det medicinska tillståndet om än med viss ambivalens (en sorts förväntan om att sjukdomen ska ha undantagstillstånd, att ångesten ska ha öppna dörrar och erbjuda tillgänglighet, kommunikation och hänsyn) och idén om det fria valet och den egna ansvarsbördan. Min egen kamp förs alltid där, någonstans i gränslandet mellan min mors oförståelse för min fars idealistiska och ofelbara existentialism, och min fars oförståelse för min mors hyperbola emotionalitet och min gemensamma skam över min egna förstärkta kombination av de båda. Jag slits mellan min egna empatilösa avskurenhet och tvångsmässig tilltro på mitt egna ansvar, och en grotesk överkänslighet med hysteriska drag och typiskt kvinnliga ångestuttryck. Ända sedan jag läste Camus som tonåring har jag erfarit mig själv vara ett mottagligt och bekvämt receptakel för allehanda teorier om min person. Det har alltid tycks mig självklart att godta dem, eftersom jag knappast kan hävda att jag inte är vad någon annan ser mig som. Likställandet av allas individuella subjektioner har alltid tyckts mig högst naturligt. Hur ska jag kunna något annat än godta andras återspeglingar. Således är jag knappast främmande för min brors förebråelse av min person, även om hans grundläggande värdegrund och självgoda, högst naiva darwinism är mig oacceptabel. Ändå måste jag tillstå att idén om det defekta är en förvånansvärt effektiv korspollinering av de två värdegrunderna, av medicinsk ofullkomlighet och religio-filosofisk ansvarslöshet.

DISSEKTION AV EN KÄNSLA

Den där sorgen känns ungefär som om ditt innanmäte lossnat och faller genom kroppen. Jag kan känna hur det släpper under bröstkorgen, och faller ned och pressar hela sin tyngd mot buken. Mitt huvud känns lätt som papper, mitt bröst urholkat, och mina ben buktande under tyngden alla organ. Allt jag kan se är en sorts vithet, flimrande och ständigt rörlig, och den märkliga erfarandet av en sorts plågsamt kroppslig känsla, inte olik ett akut behov av att urinera. Det är som att allt upphör i den där sekunden, och sedan först långsamt återvänder, som ett fotografi som vaskas fram under framkallningsvätskan, verkligheten flyter ut och tar flammande form och mörknar allt hastigare tills det svarta ätit sig genom bilden och jag blinkar. Hur kan det göra så ont? Hur kan det fortfarande vara så fysiskt smärtsamt efter två år? Det känns som en avrättning. Det känns som om jag ska skita på mig av skräck.

ORNAMENT

Fem dagar senare finner jag mig ännu kontemplerande hans jumper. Finner mig med ohämmad bekanthet frammana det tunna melerade bomullstyget och punkten där den översta knappen omsorgsfullt hyskats lös. Bomullen knappast tjockare än gasväv, så tunn att hans huds frusna textur avtecknar sig genom tyget, och den svaga linjen från hans högra pektoralis försiktigt kröks när han stöter ut bläckpennans udd och antecknar i sitt linjerade A5 block. När han han hade vaggat det korslagda benet hade jag också kunnat urskilja hans högra oxford brogue vars sula börjat släppa och i vars undersida en skarp indentation uppenbarades inför den grå, tillsynes oanvända, fåtöljen där jag satt ihopsjunken. Han hade små nålsticksögon i ceruleanskt blått, ytligt inbäddade under ögonbryn i en svedd asklik ton av amberrött; skira bleka hår, likt repor i ett sepiafärgad tennsnitt. Detaljerna föreföll viktiga, avhängiga, som om de ensamma sanktionerade min närvaro. Duffelkappan och skinnsatcheln i den lilla kontorsgarderoben, till och med läroplanchen med naivistiskt tecknade franska verb över skrivbordet.
I det avskalade kontoret finner jag mig studera min psykiatriker på samma sätt som man studerar konst i väntrum på sjukhus, en förklarlig besatthet av punkten där det kliniska upphör och en sorts mänsklig bräcklighet tar vid. I alla livets passager, den märkliga närvaron av ett av dessa prominenta och samtidigt så själslösa ornament. Från det bisarra äpple i granit som pryder entren till St Görans akuta psykmottagning och den märkliga abstrakta tygduk i olika kaffenyanser som hänger intill de låsta glasdörrarna med deras tunna mjölkvita bomullsgardiner, till den groteskt feta gröna orm av julgransglitter som klängde runt monitorn på The Western Generals endoskopisal, de färgglada teckningar som illustrerade broschyrerna på Dalens ungdomsmottagningen, eller de glossiga fotografiska 80-tals printerna av afrikanska djur som gracerade korridorerna på Edinburghs kvinnoshelter. De stanardiserade bejaminfikusarna i de otaliga väntsalarna, där rothko-esqua abstraktioner spiller ut över pastellväggar, i landskap av blomsterakvareller eller naturfotografier, l'art pour l'art indeed: och där, den kvarhängande bilden av den översta så tillrättalagt uppknäppta knappen i min läkares tröja.
Denna ofrånkomliga omedelbarheten i vardagligheten som omger det akuta. En sorts horror vacui, denna tvångsmässiga kollektiva estetik, som om vi måste distraheras, eller skyddas undan vår egen felbarhet.

LEVA OCH LÅTA DÖ

MIRAKEL

Jag tänker ofta på stackars Schreber om nätterna, när jag slår bjälkarna för fönsterluckorna och stirrar upp på den lilla svarta rektangeln av natt, fläckad av fönsterglaset, likt en smutsig duk.

"I occupied myself observing the starry sky."

och under följande fotnot: this always in the peculiar knowledge not shared by any other human being that it was this starry sky itself from which the miracles emanated which damaged me so multifariously.

Stjärnhimlen nålar sina tunna sylar i den vita madrassen.

Den drar ut minnen på samma sätt som när min mamma, när jag var mycket liten, brukade lösgöra stickor ur mina fingertoppar med en synål. Det var aldrig smärtsamt, och hon fällde aldrig en droppe blod, trots att den tunna silvereggen bröt genom huden och drog ut flisorna.

Bild: Karl Friedrich Schinkel, Magic ca 1830

ÄR DET INTE DAGS ATT DU TOG DIG SJÄLV PÅ ALLVAR NU, HUR LÄNGE TILL SKA DU VARA OLYCKLIG, ÅREN GÅR JOHANNA

Symptom anno 1910:
Mental depression. Feelings of Anxiety, Gloom and Dread of the future.
Disordered digestion, dry skin, constipation.
Melancholia may be accompanied by delusions. He may imagine he has all sorts of diseases, and suffers from sleeplessness and wasting.

Bot anno 1910:
Correct digestive disturbances and give nourishing diet, particularly eggs, milk, cream and butter. Forcible feeding often necessary. See that the bowels act regularly. Sleep should be ensured by the use of pulv. ipecac. co., grs. x.

Ur Medical Advice Directory, underhållande nog författad av "a well-known physician". Ca 1910. Odaterad. För de flesta andra åkommor rekommenderas en tinktur av opium eller kokain.

ALLSEENDE BEGRAVNINGSENTREPRENÖR

Idag läser jag Schrebers memoar och vansinnet är upplysande. Följande berörde mig:

"...within the Order of the World, God did not really understand the living human being and had no need to understand him, because, according to the Order of the World, He dealt only with corpses."

I övrigt var den stackars karl övertygad om att hans kön långsamt transformerades (was unmanned) till en slida, och att Gud skulle befolka världen genom honom.

ETT INLÄGG SOM MOT FÖRMODAN INTE HANDLAR OM DÖDEN, UTAN OM LIVSLUST

Det finns en idé om självmordet de flesta av oss hyser. En tankebana som inte nödvändigtvis någonsin kommer att realiseras men som hägrar genom livet, likt en möjlighet, ungefär på samma vis som vertigo, snarare än att vara rädslan för fallet, är rädslan för insikten att vi kan hoppa, att det transcendentala steget endast är en fönsterkarm bort. I somliga fall blir en sorts livslina. Dessa steg som måste utföras innan akten kan fullbordas. De intrikata planerna som med sin surrealla logik och postponerar den sista handlingen. En sorts maskerad livsvilja som tar sig uttryck i fåfänga proskrastinationer. För vi kan aldrig erkänna att vi inte fullkomligen kan ta avsked, att vi också i vår mest kvävande förtvivlan, hyser den där lilla förhoppningen som slår sin rot i vår dödslängtan.
D, min vackraste vän, hade efter år av kroppsdysmorphia, utvecklat ett skräck för att dö fet. Och trots att självmordet föreföll den mest lockande utvägen, skulle hon aldrig kunna fullkomliga den utan att först gå ner i vikt. Dieting for death, förklarade hon skrattande och hon kom att älska mig för att jag så fullkomligt förstod hennes makabra estetik. Det var som om kroppen hon skulle lämna den här världen i var hennes testamente, och tanken på det fettet, stelnat och förevigat, fyllde henne med en avsmak som omöjliggjorde akten.
S beskrev en gång sin plan för en släkting. Hans föreställda självmord involverade en iscensatt drunkningsolycka, som för att kunna möjliggöras krävde en serie transaktioner, bland annat inköpet av en båt, ett rep, och någon form av sänke, en utdragen process som aldrig skulle realiseras.
K vill skära upp handlederna men hade aldrig några vassa knivar. Hennes lådor var fyllda av slöa brödknivar som hon brukade sitta med i badkaret, men hon kunde aldrig ens penetrera huden. Det räckte med att sitta med dem och fylla kroppen med det där avskedet som aldrig skulle komma. Hon försökte aldrig ens köpa nya knivar. När vi åkte till IKEA tittade hon på dem, med en sorts grotesk symbolism, en sorts levande glöd i ögonen, påminnande om ilska, med £9.99 var ett allt för högt pris.
Själv har skrivandet alltid gjort mig odödlig. Jag lovade mig själv som trettonåring att jag inte fick dö opublicerad. Och trots att det sedan dess har infunnit sig en ny smärta, som försiktigt bäddat in också dess infantila drömmar i en kappa av meningslöshet, så antar jag dessa lystna tankar på döden är en ursäkt för att inte leva snarare än en dröm om att dö. Mitt liv har tagit form inom den strama ramen av en snar bortgång. Det har aldrig funnits mer än en snar framtid, än morgondagar och räknande av timmar medan dygnen passerar. Men idéerna om döden är som vuxen, påminnanden om mina dagdrömmar om kärleken som barn, en önskan inte om någon form av transcendens, utan en längtan efter att omfamnas, att uppslutas och slutligen att älskas och få förlora sig själv.

KRISTEVA

Ryskan pratar om sitt ex, G:
You know when you get to the stage were your ex is starting to repulse you. It's like Kristeva's abjection theory. The foreigness of anything cast off. Hon suger på cigaretten. Och hennes oljiga svarta hår runt hennes omålade ansikte, blågrått i den skiftande natten, klänger sig fast mot hennes kinder. I mean he was literally inside me, you know. His cock. That's abjection theory. You know Kristeva? Jag nickar. Hon stryker undan hårtestarna och i ljuset från gatlyktorna framträder de tunna sömlika ärren över hennes kinder med plötsligt tydlighet. I Ryssland brukar de fråga om det, eller förutsätta att det är någon form av märkning, och om somrarna på de kaukasiska stränderna brukar de stirra på de röda linjerna över hennes lår, och hon brukar förklara att det var en bilolycka, det finns inget svar som föder färre frågor. Shit, säger hon. Well literally, excrement, the way we look at it. It's a form of abjection. The object is no longer a part of us, it serves no purpose, it is hardly even an object. Hon andas. Shit and piss. And blood. I don't mind blood, förklarar jag. I kind of like it. While it is still hot, tillägger jag, but I guess, when it pours out of you, it is still "living". And then as it dries on the sheets, then it disgusts me. Ryskan nickar. Hennes enorma bröstkorg vaggar under henne. Hennes vallika kropp sjunker tillbaka och hennes tunna vader knakar när hon sträcker ut sig. Some people can't stand fingernails, säger hon. Nail clippings. Teeth, fortsätter hon. It's all abjection theory. Spunk I guess. Jag skakar på huvudet. Spunk still part of the symbolic order. Men are pretty precious about it. Hell, we are pretty precious about it. Even though it is expelled it is still an "object" in it's own right. Jag flinar. While it's warm, säger ryskan. Hon suger in luften mellan läpparna. Warm spunk. Hennes mjuka glåmiga hud är tung och fläckig och hennes läppar torra och blekvita. Sick, fortsätter hon. Spit. Shit. You aready said shit. Hon nickar. Dead bodies. Corpses are the perfect example. Neither subject nor object. Hon rullar en tredje cigarett, eller också en fjärde. Hon förefaller mig alltid nästan sakral, Ryskan, också sedan hennes läppar ärrats av rödvinet. Roxy Music's re-make re-model rullar på skivspelaren och hon reser sig yvigt dansande med ett sorts clownlikt leende spelande över det allt mer skugghöljda ansiktet. Babies, fortsätter hon från köksdisken. Hon suckar. Placenta. Och medan hon korkar upp den andra flaskan vin: And fucking G! When I kiss him, Jo, his mouth is inanimate, it's the abject. Not like a kiss, it is just material. I just feel it, almost medically, his flesh, the inside of mouth, the fucking saliva, and fillings in his teeth. Hon spiller vinet över bordet och slickar av fingertopparna. He was a part of me, for fuck sake. Hon tystnar. Och sedan böjer hon sig ned och slickar av bordsskivan

Hur hårt är allt, hur stelnat, svart och stilla!

PROSPAGNOSISKA FÖRESTÄLLNINGAR

Var gång de tittar bort och jag finner mig studera deras profiler så är det med en känsla av förlust, som om deras bortvända blickar inneburit att de uppslukats av något okänt, att de stulits ifrån mig, och jag finner mig stirra på deras hårda käkben tills de vänder sig om och jag har återerövrat dem. Kanske är det därför vi om och om igen frågar varandra vad vi tänker på, som om vi önskade penetrera det där överhängande främlingsskapet, den där märkliga känslan av alienation. Ögonblicket när ansiktet skiftar form och de tunga glaslika ögonen växlar från det själsliga samförbundet till en sorts crude materialism. Engelsmännen, som de goda vokabulister de är, har två ord för tillståndet, likartade men särskilda; distrust och mistrust, svenskan endast det enda; misstro:

1. Vi har svept den sista g&t'n över en cigarett i köket och retirerat till hans kompakta klostercell. V håller om min känslolösa kropp, min hud likt glas och jag söker med fingrarna utefter mönstret i hans illegala tatuering. Det skeva bläckhjulet tycks snurra och jag undrar hur det kommer sig att jag aldrig har sett den förut och insikten fyller mig med oro. Jag kan känna den tunga pulsen svalla ut över handleden och dra sig tillbaka. Och min hand letar sig vidare upp över hans kropp, likt en vetenskapsman. Hans överarmarna är nakna, kala, nästan likt ett havsdjurs. Endast ur hans skuldra spricker tre sträva hår ut, påminnande om taggar eller spröt, likt nålar mot fingertopparna, som om han mycket långsamt och högst ofrivilligt börjat transformeras. Min best... Och för ett ögonblick blir tankarna allt mer otyglade, medan kroppen domnar bort mot hans bröstkorg, undrar jag om jag borde gå, men jag kan inte minnas av mina skor är. Var gång jag tänker resa mig, övermannas jag av tanken på den smala mattklädda trappan. För mitt inre faller jag var gång ner för stegen och slår upp huvudet i dörrposten till köket. Jag finner mig kontemplera huruvida man kommer att begrava mig i hemlighet, kanske bakom dörren vid J's rum som leder ut över den stenlagda planen där vi brukar röka. Jag stirrar på hans ansikte. Jag känner mig vansinnig, säger jag. Och han håller i mitt ansikte. Du har inte förändrats. Du ser ut precis som du alltid gör.

2. Inget har förändrats. Efter sju år kände jag samma främlingsskap också inför J's ansikte. När jag varit bort och återvände brukade jag ibland, i hemlighet genomsöka hans kropp efter märken. Ibland hade han rivsår på ryggen, jag antar att han kliade sig med sina långa gitarrnaglar om nättern, fastän jag ofta fruktade att någon annan rivit honom. Hans tunna vita bristningar i ett band över korsryggen, var jag inte övertygad om att han hade piskats som barn? Om nätterna sedan jag gått upp och druckit ett glas vatten och återvände till sängen i det elektriska blå ljuset från natthimlen mot hans väggar, var jag alltid tvungen att kalla hans namn, om så bara för att höra honom viska detta enda, what?, för att kunna övertyga mig om att han ännu var den samma. Annars när hans tunna ludna ben virade sig om min höft, brukade jag erfara den mest bizarra förskjutning, och en krypande skräck att kroppsdelen var en annans.

Kanske är det inte annorlunda än det barnsliga vokabulära experiment under vilket man håller upp ett objekt och upprepar dess namn, gaffel, gaffel, gaffel, tills en form av verbal agnosia omintetgör ordets betydelse och får det att för ett ögonblick förefalla nästan groteskt eller skrämmande. Eller också är det just detta som skrämmer mig: livets laglösa karaktär, de vildvuxna otyglade möjligheter som gror i vart ögonblick. Den fina gränsen mellan det normala och det onormala, mellan det välkända och det främmande, mellan det verkliga och fantasin. Mellan kärleken och gastarna som hemsöker den.

DRUG ADDICTIONS: SIX STUDIES , 1882-1932, BY GERALD N. GROB, to which is added the writers flawed self-analysis

(Vårt geografiska område är ett standardiserat lokus i innerstaden, frekventerat av frappanta artister, studenter och äldre alkoholister. Soffrum har introducerats för komfortabilitet. Klockan är 00.32. En vernissage har avslutats på det närliggande Roxy Art House. En medioker affär med eklektisk konst, illa kurerad. Vårt studieobjekt, er förtrogna, korrumperad av vad som erbjudits au gratuit. Med en böjelse för excesser, kan ett tidigt stadium av extas redan noteras.) Alcoholic delirium begins with slight defects of reason and sensory changes growing gradually into certain fixed conditions, without muscular disturbance or much digestive changes. (Vi kan se det i patientens ögon, den vilda glans som den illusiva immortaliteten framkallar. Denna snuskiga, nästan omänskliga, bestialitet. Notera särskilt bindhinnans dimlika amorosa och irisvävnadens vivida palett, ett tecken på en mjuk solkig sentimentalitet och tendenser till konsekvenslöst svärmeri.) It usually comes on from prolonged use of spirits, associated with excitement.
It often occurs among persons who are overfed, gourmands and idlers, and in underfed, anemic persons. (I vårt fall, kan vi studera en förening av dessa två karakteristika: vårt objekt i perioder lidande av akut blodförslust, och i perioder uppvisande symptom på långgående kroppslig korruption, angina och vasovagal syncope, förenat med en svaghet för dekadent överkonsumption, tvångsmässigt frosseri med efterföljande perioder av strikt askes. Under natten intas följande: champagne, två stora glas rödvin, tre pepparkaksfigurer, två g&t, en flaska stella, två chips, och en ill-adviced chip supper) Frequently the contiuous use of wines brings on this condition, particularly champagne, the brain being seemingly unable to recover from the continuous irritation and depression (o horror.) which follows. (Vid uppvaknandet 11.42 observeras förlusten av a. en känsla av eufori, b. nattens storhetsvansinne, c. en halsduk. Det återkallar en rad ur ett poem: Morgonen stjäl vad natten så generöst gav. En tung melankoli inträder. Studieobjektets rörelser blir långsamma och medvetna. Hon talar lite och äter återhållet och lägger ner en onaturlig energi på kroppslig hygien och tvångsmässiga impulser.) It may be stated in a general way that beer and wine are more active in the causation of alcoholic delirium than whiskey and brandy. (...)
The pathological condition is one of poisoning and local degeneration of cells and perversion of the cell force, and often indicates profound changes both functional and organic. (Trots den senviktorianska faiblessen för ord som degeneration och perversion och den implicerade idén om övermannen, eller den genetiskt ofördärvade, kan följande terminologi positivt användas i studium av vår patient på grund av hennes pretentio-nostalgiska disposition.) In all cases the damage which accrues from this poison should never be minimized. In medico-legal cases it is safe to assume that the fact of having had delirium from alcohol is positive evidence of mental impairment.
No case presents a uniform class of symptoms except in some very general particulars. Wide variations will constantly appear. In some instances defects of sight will be most prominent; all the other symptoms will be negative. (Följande annotation på en bussbiljett kan syfta till de visuella degenerationer vanliga under missbruk: De mjuka byggnaderna blödande in i gatornas svärta och den gapande natten.) In others, hallucinations of hearing will be the leading symptom. Special delusions of snakes and grotesque objects are not always present and may be transient. Some persons have grandiose delusions. (I vårt fall manifesterat i långa osammanhängande orationer. Under natten skroderar vårt studium yvigt, med ohämmad vigör, i ämnet Skönhetens Paradox, exemplifierande ur så väl fin de siecle litteraturen som den moderna konsten, med fokus på huruvida fröet till moralisk korruption är inherent i all perfektion, vidare en kort analys av den moderna konstens förakt för skönhet och den modern journalistiskens underminering av dess själva idé. Vidare insiktslösa analyser av följande teman: mustaschens roll ur ett socio-kommunikativt perspektiv, moderna geishor och acceptabel prostitution, det perfekta mordet, och maskens roll i vernacular photography. Instanser av neuromotorisk kollaps noteras med en lätt stamning till följd eller anfall av agnosia.) Others suffer from fears of unseen disasters. (De föreställda förlusten av en älskad.) One man was alarmed lest the house should fall upon him. Another, that an earthquake would swallow him up. A third, that he would be struck by lightning or destroyed in a hurricane. (...) It is difficult to differentiate many of these cases from well-known forms of insanity and it is justifiable for the physician to treat them as such, using practically the same means and measures, only recognizing the poison causes as most prominent. (Vid fyra kan vårt objekt framgångsrikt återintroduceras i verkligheten. Den kvarhängande känslan av vemod. Och hunger. Uppföljning återstår.)

Dispomania.

SJUKHUS

Några timmar utanför stan ligger det övergivna mentalsjukhuset Bangour. Likt alla sen-viktorianska instutitioner för de aparta, är det inte i egentligen mening ett sjukhus, utan snarare än liten stad, komplett med kyrka, skola, farm, bibliotek, butik, postkontor och en egen busslinje. Vid sekelskiftet ansågs detta vara den ultimata lösningen på problemet, att upprätta ett sorts samhälle för alla de som inte passade in under det normala. Och Bangour, efter den schweiziska modellen, Alt Sherbitz, var skottlands första psykiatriska koloni sjukhus, och hade som mest runt 1000 patienter utspridda i de trettio tal villas som byggts för ändamålet. Och Bangour likt de flesta av dessa institutitioner visade sig vara osedvanligt framgångsrik i att skapa vansinne, genom såväl isolering som de ganska rudimentära experiment i medecinering, insulin shock therapy och hjärnkirurgi i Freeman-Watts eller Moniz anda som var a la mode på tiden. Till följd var 1900-talets asylums nästan omöjliga att lägga ned, också sedan trenden skiftats runt 80 och 90-talet och farmakologin tagit över där den experimentella psykoterapin hade avslutats, och vansinnet hade återintroducerats i samhället. De allt mer daterade sjukhusbyarna hängde således kvar långt in på nittiotalet, inte sällan med patienter som levt större delen av sina liv, över trettio eller fyrtio år, bakom instutitionens väggar.
Bangour stängde först 2004. Och den enorma anläggningen ligger sedan dess igenbommade och övervuxen, långsamt sönderfallande, i ett skogsområde utmed M8'an till Glasgow. Den lilla stigen genom skogen är täckt i ett kompakt lager våt is och i entren ligger likt utslagen en gammal kommod på hjul. Utöver slättlandet sträcker sig de gastliga stenbyggnaderna, samtliga med fönstren antingen igenmurade eller rudimentärt igenbommade med brädor och masonitskivor av olika storlek och färg. Landskapet är fullkomligt desaturerat, mellan den vita himmlen, nästan övervälmigande i sin askgrå palett, och det slagna blekt gula gräset, endast sten, regnvått tegel, och krossat glas. Den kolsvarta kyrkan likt ett utbränt skelett har graverat i guld över den gallerförsedda porten: Friend, this house of God stands open for thee ever that thou mayest rest, think, kneel and pray. Ett lätt regn hamrar mot de svamplika brädorna över fasaderna. Den mjuka asfalten ger efter under fötterna när snön sjunker undan. Vi vilar i ett övergivet buss-shelter, glasen sedan länge krossade av de övervuxna buskarna som hamrar mot plåttaket i vinden. Skyltarna pekar ut rikningarna till det förflutna: rehabilitation centre, surgical sundries shop, villa 25. Allt tycks satt i upplösning.

"In this setting I willingly expose my neck to a man with a razor blade."

Sevärd kanske främst för den mest fantastiska öppnings-scenerna... Jag skulle kunna betrakta Milgrams ansikte när han obekvämt och teatraliskt vrider sig om i stolen med kinderna vita av raklödder om och om igen. Det är lustigt att för ett ögonblick se något nästan fåfängt för ett ögonblick glasera blicken på en så ofrånkomlig karaktär i psykologins historia:


The Milgram Experiment.

DYSFUNKTIONELL MADELEINEKAKA, del 2

J har legat i tandvärk sedan slutet av förra året, hans beniga ansikte uppblåst av en enorm svulst runt käkbenet och den urholkade tanden gapande ur det röda köttet likt en skaldjurskäft. Hans andedräkt fylld av förruttnelse när han gråtande vilar huvudet mot min skuldra. Eftersom vi delar en sorts skräckfylld fascination inför hans tillstånd har han stundvis låtit mig lysa hans ficklampa genom de tjocka lagren av bulböst inflammerat skinn, hans mun nästan genomskinlig i det starka ljuset, och den rosa färgskalan övervälmigande i sin rikedom.
Först idag öppnade tandvården igen, och någonstans i förorten blev han omsedd av en portugisisk kirurg, vars kvaddade saab gracerade parkeringen utanför, och som på sprucken engelska frågade om han ville ha porslin eller guld innan han metodiskt borrade ut den döda molaren för att avslutningsvis skölja tanden med blekmedel. J beskrev i detalj hur klorinet brände genom tandköttet och hur han ofrivilligt fann sig svälja kemikalen och fann magen vända sig, krampaktigt under det sterila blå papperstäcket.
Men det var minnen som flödade upp med magvätskan som han beskrev med störst inlevelse. Den stickande doften av blekmedel hade rört upp ett barndomsminne på det mest Proustska manér, en bild av modern, P, som tappade upp sitt badvatten i den lilla träbelagda toaletten i Stockbridge, och fyllde karet med bleach, innan hon steg i. Den frätande ångan skuggande väggspegeln och det spruckna dörrglaset, och efteråt resande sig upp ur hennes kliniskt rena blekvita hud, likt en sträv päls mot sonens ansikte, doften av klor, golvputs och vansinne.

PARADOXAL BEGRAVNING

Ständigt föränderliga väggar. I mörkret nästan dermatologiska, likt vårtig hud, full av leverfläckar och uppskrapade blåsor. Den svedda röda färgen som flyter ut över möblerna. Jag brukar likna det vid en livmoder, mitt rum, dess groteskt köttiga karaktär, och dess övervälmigande kvinnlighet. Färgen flammande i ljuset från bilarna som passerar likt feta ådror som spänns ut och pulserar. Det påminner om en provkarta i ett medecinskt uppslag. Rosacea. Och så upplever jag min tillvaro, sjuklig.
Jag minns en historia en vän berättade för mig, en grotesk anekdot, han anade att jag om någon skulle uppskatta. Hans entusiasm var pojklik, han var tvungen att leda mig vid handen till kanten av den utdragbara bäddsoffan och sätta mig ner innan han med en sorts antik chevalerism inledde historien som någon väninna, en sjuksyster, eller mentalskötare, i sin tur berättat för honom. "There was this old lady" sa han, "who came to the ward refusing to part from her pet mouse." Jag nickade. "She adored the creature and kept it on her at all times." "Mmm." "One day the nurses started to notice this smell coming from her, this fishy putrid stench." Hans läpp kröktes. "She would wash countless time, and still the odour would cling to her, like rancid flesh, it would pour into the corridors from her room, and rise from under her starched bedsheets, thick as smoke, ghostly even." Han dröjde över stanken, med en nästan cynisk glöd. "Finally they discovered mouse." Han flinade. Den tunga mustaschen vaggande över hans mun. "It had died" sa han. "And she had kept him in the only safe place she knew, the only place they would not find him." Madrassen gav efter när han tillslut sjönk ner vid min sida, triumferande. "Where?" "A reversed birth." Hans indifferenta leende sviktade. "She had buried him inside herself."
Vi kunde aldrig mötas i vår olikhet inför historier som denna. Hans intresse var kliniskt, narcissistiskt, en sorts kylig passion för de monstruösa. Jag kunde istället känna de små klorna röra sig mot insidan av min mage. Denna ruttnande kvinnlighet jag ständigt skulle bära på.