lördag 15 januari 2011

SJUKHUS


Några timmar utanför stan ligger det övergivna mentalsjukhuset Bangour. Likt alla sen-viktorianska instutitioner för de aparta, är det inte i egentligen mening ett sjukhus, utan snarare än liten stad, komplett med kyrka, skola, farm, bibliotek, butik, postkontor och en egen busslinje. Vid sekelskiftet ansågs detta vara den ultimata lösningen på problemet, att upprätta ett sorts samhälle för alla de som inte passade in under det normala. Och Bangour, efter den schweiziska modellen, Alt Sherbitz, var skottlands första psykiatriska koloni sjukhus, och hade som mest runt 1000 patienter utspridda i de trettio tal villas som byggts för ändamålet. Och Bangour likt de flesta av dessa institutitioner visade sig vara osedvanligt framgångsrik i att skapa vansinne, genom såväl isolering som de ganska rudimentära experiment i medecinering, insulin shock therapy och hjärnkirurgi i Freeman-Watts eller Moniz anda som var a la mode på tiden. Till följd var 1900-talets asylums nästan omöjliga att lägga ned, också sedan trenden skiftats runt 80 och 90-talet och farmakologin tagit över där den experimentella psykoterapin hade avslutats, och vansinnet hade återintroducerats i samhället. De allt mer daterade sjukhusbyarna hängde således kvar långt in på nittiotalet, inte sällan med patienter som levt större delen av sina liv, över trettio eller fyrtio år, bakom instutitionens väggar.
Bangour stängde först 2004. Och den enorma anläggningen ligger sedan dess igenbommade och övervuxen, långsamt sönderfallande, i ett skogsområde utmed M8'an till Glasgow. Den lilla stigen genom skogen är täckt i ett kompakt lager våt is och i entren ligger likt utslagen en gammal kommod på hjul. Utöver slättlandet sträcker sig de gastliga stenbyggnaderna, samtliga med fönstren antingen igenmurade eller rudimentärt igenbommade med brädor och masonitskivor av olika storlek och färg. Landskapet är fullkomligt desaturerat, mellan den vita himmlen, nästan övervälmigande i sin askgrå palett, och det slagna blekt gula gräset, endast sten, regnvått tegel, och krossat glas. Den kolsvarta kyrkan likt ett utbränt skelett har graverat i guld över den gallerförsedda porten: Friend, this house of God stands open for thee ever that thou mayest rest, think, kneel and pray. Ett lätt regn hamrar mot de svamplika brädorna över fasaderna. Den mjuka asfalten ger efter under fötterna när snön sjunker undan. Vi vilar i ett övergivet buss-shelter, glasen sedan länge krossade av de övervuxna buskarna som hamrar mot plåttaket i vinden. Skyltarna pekar ut rikningarna till det förflutna: rehabilitation centre, surgical sundries shop, villa 25. Allt tycks satt i upplösning.



















6 kommentarer:

Niklas sa...

Alla dessa isolerade små städer i utkanten av större städer, med människor vars öde varit att leva i stort sett hela sina liv där, liksom vårdarna också gjorde.

Bilderna fascinerar och skrämmer, lockar och avskräcker. Alla dessa skrik som sedan länge tystnat, så mycket ångest som nu slocknat i och med stängningen. Istället, som du säger, finns "vansinnet" nu bland oss.
Fast, farmakologin har gjort att många av de sjukdomar som föranledde institutionaliseringen har kunnat behandlas mer skonsamt (i de flesta fall).
Fina bilder!

J sa...

Tack Niklas. Du har helt rätt i farmakologins framgångar. Vilket också är en av de främsta anledningarna till att den hrä typen av sen-viktorianska "Madhouses" lagts ner. Synen på mentalsjukdomar har också utvecklats sedan dess och vad som stigmatiserades och behandlades som sjukligt på mitten av nittiotalet är ofta också accepterat som normalt i dagens samhälle. Många av patienterna som behandlades här var med största sannolikhet inte i egentlig mening sjuka.

Anonym sa...

Härligt.

Själv brukar jag besöka Säters Mentalvårdsmuseum. Ingenting ger mig svalkande kalla kårar, en varm och prunkande högsommardag, som detta.

http://195.149.138.7/mentalvmuseet/index.html


/Anders

J sa...

Underbart. Nästa gång jag tar mig till Sverige (och har tid att resa runt) så ska jag komma ihåg att ta mig hit. Jag tycker särskilt mycket om hibernalhatten. Ingår patienternas konst i utställningen?

Anonym sa...

Jag har läst mig frisk. Bilderna är underbara. A-M

Anonym sa...

Konsten ingår, tillika den försöksutskrivne guiden.

/Anders