måndag 24 januari 2011

THE TAXIDERMIST


T är en sann autodidakt, upplärd av C, vars piece de la resistance enligt legenden var en räv på hjul med mekaniserad käke, snap snap. En rudimentär film av plast ligger utbredd över matbordet i hennes lägenhet vid botten av Leith, bortom Great Junction Street, bortom allt vett och sans, hic sunt dracones. T, mager och oansenlig i tunn-bågade glasögon och en t-tröja, tvättar skinnet av en ekorre över köksinken. Den tunna dränkta kroppen påminner om en klädesplagg, eller någon form av ofärdig docka. Det nyskinnade djuret, koagulerat leverröd och hopprullad i fosterställning ligger utstjälpt på en tallrik. Skallbenet krossat och fullkomligt upplöst, en klarröd massa av sönderbrutna käkben, tänder, örongångar, tunga och hjärnmassa, löst fästat vid den blågrå huden. När hon tidigare arbetade sig igenom den organiska massan, och djurets tunna läppar för ett ögonblick öppnats och spytt ut en sträng av klarrött blod, glaserades hennes ögon. Hennes vännina räcker över en halvrökt rullcigarett och håller den till hennes läppar, och sedan likt en läkare höjer hon glaset med tennents och låter henne gulpande dricka. Hennes vita fingrar klädda i tighta latexhandskar, fina hår, och viscera, ännu kramade stiletten.
Hon brer ut skinnet över bordet och vänder det ut och in och strör salt över den fuktiga huden. Och sedan penetrerar hon den slappa kroppen med ett enkelt stålskelett, dess tomma huvud likt en påse mot bröstkorgen och armarna slappa, korsfästa, i en pose påminnande om en egyptisk dansares. Smaken av mentolfilter och avslagen öl höljer för ett ögonblick doften av uppvärmt kött, den sötsura fisklika odör som reser sig ur den orörda kroppen intill henne. Vi stirrar på den när den gastlikt vrider sig, och de platta inälvorna spills ut ur maggropen. Av någon anledning får det hela drag av något närmast mänskligt. De nu nästan abstrakta fysiska byggblocken i en mindre abstrakt existens är märkligt igenkännbara, på gränsen till generiska, och det slår mig att min egen kropp inte skulle se mycket annorlunda ut, uppstyckad och renskuren. Jag känner mig sällan dödlig, men där vid matbordet, känner jag något paradoxalt, en känsla av mekanisk automatism, inte förgänglighet, utan snarare själlöshet. Senorna i mina händer. Dess delta av feta blå ådror. De tunna tangentlika benen i mellanhanden spelande likt insidan av ett piano, när jag sträcker mig efter glaset.

Sedan jag kommer hem badar jag länge och finner bland mina böcker följande syllogism:

Other men die; but I
Am not another:

therefore I'll not die


4 kommentarer:

Plipp sa...

Återigen en fantastisk text min kära!

J sa...

Tack vackraste.

Niklas sa...

Som vanligt, lysande skrivet!

Vilken beskrivning av en ekorres öde. Sen har jag full förståelse för din reflektion över hur liten skillnaden egentligen är mellan oss och ekorren, egentligen. Jag berörde detta den 23/8-2007 (bloggen)när jag citerade konstnären Francis Bacon. Han var alltid förvånad över att det inte var han som hängde på en krok hos slaktaren istället för de andra djurkropparna.

Tanken slår en nog, speciellt när huden tas bort. Kanske kan man säga att det som skiljer oss från djuren i slakteriet är ett tunt lager hud.

J sa...

Niklas, tack, vilket suveränt citat. Jag tycker mycket om hans liknelse vid korsfästelsen.

Jag minns att jag gick på jakt med min far som ung, som åskådare, jag ville främst veta hur det fungerade, hur det kändes, jag var vegetarian på den tiden, och minns efteråt vid middagsbordet, tartarbiff och starksprit, hur jägarna en efter en kom med sina små bekännelser till mig framåt natten, berättelser om skott som slagit fel, kvidande rådjur eller upprörda hundar som jagat fram allt för hastigt.

Det är kanske orelaterat, men det väckte mitt minne.