söndag 9 januari 2011

MÖBEL

J säger att han aldrig mött någon med så överdriven kroppslig-själslig dualism. Att jag rör mig som om jag ständigt förvånades över att jag hade en kropp. Han finner mig ibland stå och väga mina bröst i mina handflator med en sorts inåtvänd fascination, som om jag vägde två främmande frukter, eller något mer abstrakt, två matematiska figurer. Eller hårt snöra midjan, som om jag väntade på ögonblicket där huden ska ge efter och smärtan inträda likt en påminnelse. Han skrattar ofta när jag klumpigt rör mig genom rummen som om jag misskalkylerat avstånden, benen, revbenen och underarmarna, ständigt uppmäta i rudimentär kartografi, med en serie gul-blå lekmärken. Han brukade stryka över huden som om han mätte upp något osynligt, du var aldrig gjorde för den här världen. I ett brev från L insinuerar han något liknande, jag minns att jag sträckte mig efter din skuldra, och att din hud inte svarade, som om du inte längre bebodde den, ditt skinn saknade elektricitet, stum och materisk, likt en möbel. Ibland när jag går till sängs om nätterna erfar jag en sorts omfamnande kroppslöshet, som om jag lägger av mig en tunn kappa, och långsamt reser mig upp genom luften.

Bild: Teckning ur René Descartes' (1596-1650) "meditations métaphysiques".

3 kommentarer:

Niklas sa...

Synnerligen bra skrivet. Sorgligt, men bra. Främmande inför sin egen kropp. När uppstår denna dualism i livet och varför upplever vissa det mer andra?

J sa...

Den blir påtagligare med åren, vilket är märkligt eftersom kroppen också gör sig påtagligare med åren. Det är en form av intellektualisering av det fysiska som knappast är fruktbar. Men det är också en god försvarsmekanism.

Anonym sa...

Detta är litteratur. Gör slag i saken. Publicera dig. En närstående läsare.