tisdag 4 januari 2011

DYSFUNKTIONELL MADELEINEKAKA, del 2


J har legat i tandvärk sedan slutet av förra året, hans beniga ansikte uppblåst av en enorm svulst runt käkbenet och den urholkade tanden gapande ur det röda köttet likt en skaldjurskäft. Hans andedräkt fylld av förruttnelse när han gråtande vilar huvudet mot min skuldra. Eftersom vi delar en sorts skräckfylld fascination inför hans tillstånd har han stundvis låtit mig lysa hans ficklampa genom de tjocka lagren av bulböst inflammerat skinn, hans mun nästan genomskinlig i det starka ljuset, och den rosa färgskalan övervälmigande i sin rikedom.
Först idag öppnade tandvården igen, och någonstans i förorten blev han omsedd av en portugisisk kirurg, vars kvaddade saab gracerade parkeringen utanför, och som på sprucken engelska frågade om han ville ha porslin eller guld innan han metodiskt borrade ut den döda molaren för att avslutningsvis skölja tanden med blekmedel. J beskrev i detalj hur klorinet brände genom tandköttet och hur han ofrivilligt fann sig svälja kemikalen och fann magen vända sig, krampaktigt under det sterila blå papperstäcket.
Men det var minnen som flödade upp med magvätskan som han beskrev med störst inlevelse. Den stickande doften av blekmedel hade rört upp ett barndomsminne på det mest Proustska manér, en bild av modern, P, som tappade upp sitt badvatten i den lilla träbelagda toaletten i Stockbridge, och fyllde karet med bleach, innan hon steg i. Den frätande ångan skuggande väggspegeln och det spruckna dörrglaset, och efteråt resande sig upp ur hennes kliniskt rena blekvita hud, likt en sträv päls mot sonens ansikte, doften av klor, golvputs och vansinne.

2 kommentarer:

Kersti sa...

Mästerligt Jo.
Det är verkligen så med dofter. De kan mer än något annat få en att minnas. Och det räcker med bara en aning doft, något man knappt förnimmer så kan man översköljas av sånt man inte hade en aning om att man mindes.

J sa...

Tack min vackraste läsare.