ABELARD

Till hennes älskare eller också hennes älskade, till hennes vän eller också hennes ägare, till hennes läsare eller också hennes enda, till hennes efterlängtade eller också hennes saknade, till hennes hopp eller också hennes förtvivlan, till Victor
från Johanna.


Innan jag reser visar du mig Glasnevin. Under askgrå himlar promenerar vi längst med lethe, genom dublinska ödeland tills vi når vårt nekropolis. En ensam kerberosisk best jagar utmed vattnet, eldröd likt ett lejon. Och de sträva gräsens gula färg tycks nästan translucent i eftermiddagens tunga gråskala, som om världen brann i våra spår. Genom grindarna, leder du mig allt djupare in i detta landskap av sten, dit där den polerade svarta graniten, likt makabra speglar signerade i guld, och de kritvita korsen i italiensk marmor, ersätts av en eroderad vildmark i grått. Där de små kupoler av dammiga tygrosor, flisade gipsänglar och plastlyktor inte längre klär marken. Allt längre in, dit där namnen blivit skuggor i stenen och årtalen upplösts, dit ingen längre går och den mjuka döda myllan lystet ger efter för våra fötter. Och där kommer jag alltid att minnas dig min allra vackraste vän, med din hand hårt runt min hals, de sista andetagen dimlika mot det fallande mörkret och portalerna av sten likt valven över en offerbädd. Och jag tänker på något du skrivit till mig för mycket länge sedan, något du lovat mig, att du kommer att vara hänsynslös och ta vad du vill ha av mig, men du också kommer att vara god för att jag förtjänar det. Och i den stilla kylan i denna trädgård av gravar, kvävd mot dina breda axlar, med fingrarna hårt knutna i din högra vante, fyller det förra mig med begär, och det senare mig med en obeskrivlig fruktan.