söndag 16 januari 2011

SELF-IDOLATRY


På dansgolvet infinner sig ett sorts vemod nästan omedelbart. En sorts automatik i stegen, som trots den påträngande oroskänslan, möjliggör ett mekaniskt dansande, vaggande med höfterna och extatiskt särade läppar. Tvärs över golvet, genom diset av gult ljus och halvklädda kroppar, betraktar jag en ung kvinna i en svart sammetsklänning. Hon har den sorts plumpa ännu oformade läppar man finner hos barn och tonåringar, hårt målade i antikt rött. Hennes hår är vågat likt en 40-tals aktris, och hennes hållning påminner om en mannekängs. Hennes fåfänga solipsism omöjliggör någon form av interaktion, vilket fascinerar mig: hon tycks oförmögen att röra sig, oförmögen att för ett ögonblick lämna den utstuderade positionen hon antagit, halvprofilen och de lätt korslagda benen, placerade som inför en kamera.
En ung svettig man rör sig vid hennes sida och hennes hårda flickläppar kröks föraktfullt och som om hon smackande drog en klubba ur munnen blottlägger hon för ett ögonblick det sexueliserade köttigt rosa gapet mellan hennes vita tänder innan hon böjer bak huvudet och på samma vis som man viftar bort en fluga eller en illa tämjd hud, reser finger topparna och slår bort honom. Whisk whisk whisk. Och sedan rör hon sig ut på dansgolvet, de handsk-klädda fingrarna försiktigt utspända mot musiken, hennes rörelser kalkylerade och självmedvetna, ett objekts, medan hela hennes hållning istället liknar en krigares, samtliga närmanden avlägsnade med den knivskarpa eggen av hennes bortvända käkben. Och någonstans i gränslandet mellan hennes iskalla ögon och mjukt vaggande höftben, funderar jag över vår kvinnlighets paradox, behovet av att ge och att hålla tillbaka. Att begära uppmärksamheten om så endast för att kunna förskjuta den. Att vilja bli älskad. Och trots sorgen som väller upp i mig, sjuklig och patetiskt, en smak av avslaget tonicvatten i gommen, fortsätter jag dansa, med bortvända ögon och klänningen lyft över knäna, skakande i takt med musiken mot de tunga underkjolarna.

15.1.11 Jag är ett år äldre
.

5 kommentarer:

vattnet sa...

Kongratulationer.

J sa...

Tack. En dag, ännu ett år.

Anonym sa...

Min vackra... skaka av glädje. Ett år äldre. Det nya året nyföder dig. A-M

Niklas sa...

Mycket bra skrivet! Du lyckas verkligen fånga konflikten mellan biologi och sociala konventioner, människans biologiska behov av förökning och självständighet. Många gånger är varken biologin eller konventionerna särskilt tydliga för oss. Faktum är så inbillar vi inte så ofta att vi står över både arv och miljö, i takt med musiken.

J sa...

Niklas, tack, din analys är utmärkt. Allra ödmjukast, J