måndag 31 januari 2011

RÖTT VIN MED PIMPINELLA, VÅR LILLA FRUKOST FRAMSTÄLLA - Scen från Dublin


Vi har sovit hoprullade likt två döda djur i våra kläder på X's obäddade madrass, jag under en tweedrock med en hoprullad halsduk som kudde, och X på ett brunfärgat randigt antikt dunbolster. Strödda över dessa rudimentära lakan: hennes trasiga läderväska, ett vykort föreställande Jacques-Louis David's La Mort de Marat, hennes Patrick O'Brian pocketar och sidor av kaffefläckade manuskript med minatyriska chiffer i smutsigt bläck. Hennes fedora ihopskrynklad mot väggen, hennes ansikte tätt tryckt mot tapeten, och det tunna tuftiga svarta håret, klippt för att imitera späda polisonger, spretande under den dammiga hattbrämen. Under natten har hon tappat glasögonen och den halvrökta cigaretten mellan sängen och väggen och jag vaknar till hennes kämpande med detta bottenlösa gap och hennes mjuka plågade suckar. Hennes klagan är lika teatral som reell: my head, ett nobelt lidande, en konstnärens last.
Hon reser sig sig som om dvalan varit endast en kort genant interlud, en parentes, och går genast bort till köksdisken och får fumlande igång grillen, eftersom vi saknar tändare och hon just fått upp sin fimp ur gavelns svalg.
Gawhh, klagar hon igen och rekylar under ljuset från kökslampan som hon slagit på för att nästan omeddelbart slå av. Hon river runt i det ranka köksskåpet efter coddy oddy's (codliver oil), fizzy make goods (brustabletter med apelsin) och någon form av ospecifik undergörare i en oetiketterad burk. So many of them, and yet none of them make it better.
Där hon står påminner hon mig om en dekadenternas Peter Pan, en förlorad själ, en hopplös enfant terrible, i en lila paisley skjorta, fem storlekar för stor, en rutig väst och en halsduk svep över skuldrorna. Hon brukar referera till sig själv som en gammal homosexuell man, och tveka vid entren till damtoaletten, men i det skeva fläckiga ljuset som spiller ut mellan de fördragna gardinerna är hon nästan genomskinlig, tunn och blek likt ett föräldralöst barn, inte en man, inte en kvinna, men en pojke. Hennes läppar ärriga och leverfärgade av vinet. Hennes oändligt smala krokiga cigarett klistrad mot underläppen.
Why? utbrister hon som om hon med detta enda ord förkastade hela dagen, hela världen. We were not meant for this life, Johanna. Hennes patos är enastående, dramatiskt och förkastande, our noble sufferings were not made for this world, hon gestikulerar mot fönstret, mot samtiden och sedan mot tabletterna hon slagit ut. We really deserve something better than this. I need a drink. Wine? Wine, where is the wine, did we drink it all last night? Gårdagens vinglas, whiskeyglas och portglas rör sig upproriskt i den översvämmade sinken. Soporna tycks ha kommit till liv, dess svarta buk prasslar och tömmer sig på en konserv och två fimpar. Hennes halvmålade porträtt av en vän stirrar förebrående på oss från väggarna. Halvvägs genom rörelsen stannar hon upp. Och sedan slår hon ihop fötterna i strumplästen och vrider sig triumferat mot mig där jag ännu ligger orörlig på sängen: Wine! Wine! We didn't drink it all. Varpå hon tömmer gårdagens halvdruckna vinglas med en förtvivlad grimasch.

4 kommentarer:

Niklas sa...

Härlig beskrivning av en väns uppvaknande! Gårdagens fest är dagens avslagna rest, "rest" i både svensk och engelsk betydelse.

Anonym sa...

Läst och jag finns här!

Anonym sa...

Alltså, a-m

J sa...

Niklas, få har talangen att skapa ett skådespel av verkligheten som hon. Hon har gjort den privata mytologin till ett modus vivendi. Och jag beundrar henne enorm för det. Den kaotiska konstfullhet med vilken hon bemöter världen och axlar sin egen karaktär.