PAVOR NOCTURNUS

Jag vänder spegeln mot väggen. Jag badar i timmar tills huden är lika mjuk och porös som en drunknandes. Jag klär mig i mitt nattlinne från 40-talet med spetsen likt någon form av ärrbildning över bröstkorgen. Jag sover i det om nätterna, ibland går jag ner till butiken och handlar i det, och ett par gånger när jag inte orkat har jag burit det till jobbet under kappan och en jumper. Ibland badar jag i det, när jag känner mig alltför rädd för nakenheten. Om nätterna drömmer jag mardrömmar. Mössen under golvbrädorna som får det att låta som om mitt rum gästas av åskådare. Min säng är placerad mitt i rummet. Jag är rädd för avgrunden bakom gaveln. Jag vaknar och inbillar mig att någon sitter i fåtöljen invid fönstret. Det måste vara infesteringen, eller också fåglarna i skorstenen. Det låter precis som om någon sitter där i stolen och knäpper med låren mot fjädringen. Ibland kvider de små satarna under plankorna och J hamrar med sin sko mot golvet för att ljudet ska skrämma dem. Jag springer över till hans rum om natten, och han lägger handen på min bröstkorg och mäter mina hjärtslag likt mina föräldrar skulle ha gjort när jag var yngre. Jag är ofta rädd när jag går till sängs. Jag brukar springa från badrummet till sovrummet och undvika speglarna. J's mors spegel hänger upphängd över spiselkransen i mitt rum. Ibland tror jag att jag ska se hennes ansikte när jag tittar in i den. Ibland är jag rädd för spegeln, det svarta trät och den sönderskrapade silverslanten inuti. Om morgonen luktar Clerk Street av eld. En sorts söt doft av sirap, bränt trä och tjära. 40 brandmän, säger de, hela natten. Lägenheten är tom när jag kommer hem. Jag badar. Jag tar på mig mitt nattlinne. 12 räddade säger de. Jag minns inte vad gatan hette, eller hur länge branden härskade. Ibland är jag rädd att mitt hus ska brinna ner. Jag är rädd för att V inte ska skriva igen. Jag är rädd för att J inte ska komma hem.
Och ibland är jag rädd för att mor ska dö.