söndag 13 november 2011

ENSAMHET


Jag bär på allt det som aldrig ska ske. På alla framtider som inte kommer att infalla. Jag kan se buken svälla med de ogjorda åren, de ofödda barnen och de oälskade dagarna. Jag kan se huden vrida sig, som om det krälade innanför. Det är som att härbärgera något levande som vrider och vänder sig i magen, något ofött och vanskapt. Som aldrig kommer att förlösas.

tisdag 8 november 2011

ALLTING FALLER


På natten växer leksaksstaden. En skog reser sig i the Meadows. Ett ogenomträngligt grenverk där de miniatyriska alléerna brukade stå. Själva himlen skakar som ett vått lövverk över mitt huvud, lösgör sina svarta blad som rasar genom luften och slår ned runt mina fötter. Också gatlyktornas kronor slår i vinden och släpper rasslande sin grönska av torrt ljus över asfalten. Jag kan känna den mjuka mattan av höst långsamt ätas under mina fötter, hur den våta jorden vrider sig under mina fötter. Vid horisonten tvinar själva fasaderna, den mjuka stenen skrumpnar runt de ändlösa fönsterluckorna, och trät ger kvidande efter när takpannorna sakta plockas upp av stormbyarna och seglar ner mot parken, likt fjäderlätta silverark, blanka i regnet. Fönsterglaset har vissnat i hennes rum, och gardinerna slokar, men den mjuka musiken från hennes amplifierade hjärta slår rot i väggarna och slår ut likt blommor över tapeten.

måndag 7 november 2011

AVFALL


När jag rör vid min egen kropp är det som att röra vid en slaggprodukt. Som något som fiskats upp ur hinken under slaktardisken, ännu varmt och organiskt, men sedan länge inte mer än avfall. Ibland blir jag rädd när folk rör vid den att de ska känna hur livlös den är, rädd att de ska dra till sig fingrarna och att de ska känna doften av min hud. En natt kommer jag hem och finner katterna lägrade över min klänning, som ligger dräpt över golvet. De sitter likt två bestar, spinnande och slickar över tyget, och andas djupt i sammetsvecken, och när jag drar bortom kommer de genast tillbaka, som om de vädrade kött, som om de kände doften av slakt. Deras gula ögon hänger likt glaskulor i mörkret.

onsdag 2 november 2011

OLIKA VATTEN



Om morgonen sitter jag med pölen av ljus som växer i mitt knä och rinner ned över vaderna och låter dagen likt en illa tätad läcka rinna ut över golvet och försvinna i de svarta golvsprickorna. Om natten växer golvsprickorna tills jag doppar fötterna i en kolsvart göl när jag stiger upp i mörkret. Det har regnat i dagar nu.