söndag 13 november 2011

ENSAMHET


Jag bär på allt det som aldrig ska ske. På alla framtider som inte kommer att infalla. Jag kan se buken svälla med de ogjorda åren, de ofödda barnen och de oälskade dagarna. Jag kan se huden vrida sig, som om det krälade innanför. Det är som att härbärgera något levande som vrider och vänder sig i magen, något ofött och vanskapt. Som aldrig kommer att förlösas.

8 kommentarer:

Svinet sa...

Jag ville skriva något här men är väl kanske bättre på att säga än att skriva just nu.
Jo men jag sörjer att folk runt en försvinner in i nåt slags barn o familjselände och att man står ensam kvar och tänker att det suger hårt att bli vuxen i ett sådant klimat. Finns det andra vägar än this? Måste alla som lever alternativet vara så tysta och/eller döda?
Även om det inte är det du skriver, jag bara speglar mig lite.
Jag är nog ett levande missfall.
Mycket fint skrivet iaf.

Kram/
S

Hypergraphia sa...

Tack S, jag vet vad du menar, det är ensamt att staka ut den där stigen genom alla andras liv ibland. Jag har helt tappat spåret. Jag tror verkligen att jag fundamentalt misslyckats med att växa upp. Jag är socialt infantil på gränsen till inkapabel. Ett fallande misslevande.

Kramar,
Johanna

Svinet sa...

Haha ja suck, tursamt nog är de flesta jag känner lika osäkra och trevande. Man får liksom hålla sig till dem man begriper och springa långt bort från alla them others.
Tror jag.
Fast vem vet egentligen.
Kram

Anonym sa...

Det går att börja om. A-M

"oroshjärta" sa...

AJ.

Hypergraphia sa...

tack, oroshjärta, tack.

gunnarstrandberg sa...

Som läsare är jag en hänsynslös fullblodsegoist såtillvida att jag inte bryr mig om priset den begåvade författaren betalar för att skriva, bara att hon skriver. Och du måste skriva! här eller någon annanstans, för jag vill läsa dina ord!

Hypergraphia sa...

Gunnar, jag ville bara tacka dig, om än efter lång tid, för vad du skrev. Det betyder hemsk mycket.