torsdag 26 juli 2012

IMPOTENS

Drömmar om att tappa håret. Om att dra ut testar som aldrig tycks vilja ta slut, som om jag vore gjord av en enda lång strand av hår som jag långsamt drar ur mig, de svarta lockarna bildande en hög över lakanen. 

Drömmar om att förlora naglarna. Att riva bort för mycket av skinnet. Jag river och river, tills hela naglarna lossnar med samma lätthet som en lös knapp faller av en kappa. 

Drömmar om att tänderna brister. Att käken är porös som spunnet socker och långsamt ger vika över mina läppar, smälter mot min tunga. Det mjuka krasandet som tycks resa sig liksom inifrån min kropp och brisera genom mitt bakhuvud.

fredag 13 juli 2012

LATE NIGHT CHAT ROOMS

02.42: Det är lättare såhär, late night chat rooms, och de superlativa manifestationerna av mänsklig desperation och lust. Want to ride my huge cock. Den så rörande meta-existentiella fåfängan i alla dessa spegelreflektionsfotografier, och den introverta så privata blicken som endast betraktandet av det egna jaget speglar, armen höjd så att märket på telefonen oskarpt brinner in i glasskivan. Så otrubbig, så flagrant i sin självrefererande självtillräcklighet. Finns det något mer groteskt än åskådandet av den egna personen. U sexy babe

 02.45: Black Tartan says Hiiii x. Jag upplever det allt svårare för att känna mänskliga band. Jag känner allt mer sällan den där grundläggande tryggheten av obrytbar kärlek, av absolut tillit eller i avsaknad därav, åtminstone någon form av beröring. Den här karaktären gör mänsklig interaktion amoralisk, men i bästa fall intressant. Stundvis tangerar det en sorts existentiell prostitution, en sorts medskyldig övergenerositet i brist på gränser och begär.

02:47: Can I be your slave? x Andras kroppar är så främmande, så alienerande. De tillhör ett annat släkte, de saknar ande, de är otillförlitliga. I'll do your chores and you can rest with your feet up. Men det här är förlösande i sin meningslöshet. Det är som att stirra ut över havet och se skuggorna av alla fiskar likt svarta konturer genom vågorna som reser sig. Och känna vattnet slå in och den mjuka rörelsen av liv mot benen innan vågen sjunker undan. Det är som att riva upp en sten som legat orörd i år och se insekterna krylla upp ur jorden. Det är ett groteskt nästan våldsamt överflöd av ensamhet.


03: 02: Det borde vara sömnen som slår in, men det är något annat. Sgt Love 69: How open minded are you, I have this taboo, I need advice? xxxx Ett oundvikligt vemod. Total futilitet. Livsleda. Despair? 


03:06: Det är annat också. I slutändan vill alla bli älskade. You are fascinating! why on earth are you on this site... Diskuterar helvetet i medeltida konst, fortföljer argumentet med komparativ studie av amerikanska reklam och rysk revolutionsestetik. Varför? Det är en distraktion. En imitation av ett egentligt utbyte. I den premissen ligger värdet. Jag har inget behov av att delta och känna, inget behov av att svara.

onsdag 11 juli 2012

Nowhere in Particular

Jag är övertygad om att väggarna i badrummet är mer levande än jag. Den alltmer kulörta mykotoxiska tapeten tycks häva sig i takt med mina andetag, som om byggnaden itself, synkroniserade sin andning med min egen. Där jag ligger och stirrar upp i den svarta väven av gnistrande mycel kommer jag att tänka på en dokumentär jag sett om physarum polycephalum, och hur denna typ av slime mould kan röra sig likt en organism med en sorts kollektivt singulär intelligens inte olik en encellig organism eller vissa typer av insekter. Genom en lätt puls, fullkomligt observerbar, likt en tunn våg genom den gula protoplasman, skickar den ut information till den gemensamma kroppen. I en studie i Tokyo placerade man ut veteflingor i ett mönster representerande staden och dess förorter och betraktade hur möglet, med bizarr effektivitet förgrenade sig ut ur sitt centrum i tunna spröda trådar och ett mönster nästa identiskt Tokyo's tågsystem. Ett nätverk så korrekt i kombinatoriska optimering att det påminde om ett Steiner träd. Det finns något befriande i denna så primitiva intelligens som utan tvivel om och om igen leder rakt genom labyrinten den kortaste möjliga vägen. Kanske än mer så, när all hunger i världen inte kan få mig att resa mig ur det ljumma badvattnet.

torsdag 5 juli 2012

GULDFISK

Han berättar en historia om en vän han hade som ung. Han kom över till deras hem en gång och blev stående vid guldfiskskålen. Sedan stack han armen i vattnet och en efter en, kramade han sönder fiskarna. Jag frågar om han vet vad som blev av honom, eftersom handlingen med vis sannolikhet annonserade en framtida psykopati. Det visar sig snart att han är en gemensam bekant. Jag hade sprungit in i honom knappa veckan tidigare nere i Stockie, där han tilltalat mig genom det svarta visiret på en motorcykelhjälm, de smala ögonen ourskiljbara i solskenet. Han var pizzabud för någon känd snabbmatskedja. Om jag inte minns fel hade han upprepade gånger arresterats för ofredande.

onsdag 4 juli 2012

BATTLE SCARS

Om nätterna sluter sig ärren samman, likt blomknoppar när solen går ner, viker de sig stilla mot mina armar i väntan på att en ny dag ska väcka dem. Det finns inget helare på min kropp än dessa röda blomster som huden långsamt omfamnar. Det är det oöppnade såren verkligen blöder.

ATT LYSSNA

Tystnaden hittade mig omedelbart. Den fanns i mjölken jag drack och i lakanen jag sov i. Den fanns i saltet och i badvattnet om morgonen. Den hängde med rockarna i garderoben. Den satt i krämerna jag smörjde mig med, i tvålen som långsamt upplöstes mot min kropp. Den satt med mig vid matbordet. Den låg med mig i sängen. Och när jag somnade kunde jag höra den, den enda rösten som verkligen talade till mig: tystnaden.