fredag 23 mars 2012

BLINDHET


På natten drömmer jag att J, under ett reparationsarbete, slinter med handen och slår löst en liten bit metall som flyger upp och kilar fast sig i hans öga. I drömmen vänder han sig till mig och jag kan se de tunna ärren över hans glaslika ögonhinnor. Han drar ut den bladtunna skärvan och blinkar. "Ser du något" säger jag. Han skakar på huvudet. Drömmen är på en gång obehagligt våldsam och skrämmande hoppfull. Jag torkar hans ögon och uppfylls av lugnet som infinner sig med känslan av att han aldrig kommer att lämna mig.

måndag 19 mars 2012

GUL


Jag är orolig och har svårt att fokusera blicken, men det hjälper inte heller att hon inte sminkat sig. Jag finner oförmågan att fästa blicken vid hennes ansikte allt mer påtaglig. Hon är blek, men knappast blek på ett anemiskt eller melaninfattigt vis, utan snarare gul, likt en tapet i en rökig lokal, en jämn nikotinfärgad jaundice. Eftersom hennes hår har samma ton av mjölkig écru, och nackes kutning får det att långsamt skölja över hennes ansikte i vinden, tycks hennes anletsdrag vara satta i upplösning, likt ett vaxljus som tänts och brinner allt för hastigt. Hennes läppar och hårda nästipp är konturlösa och saknar pigment. Också i hennes röst växer denna gulnad: seg, släpig och monoton; flegmatiskt gulblekt, spiller den ut ur hennes mun. En färg som inte brinner utan istället långsamt slocknar. Det har alltid funnits något uppseendeväckande över färgen, något provocerande i dess avmätta tonskalan, något nästan sjukligt, likt det gula pigmentet i åldrat papper eller gamla lakan.
Där jag står och stirrar in i hennes tunga draperi av blekt hår och hennes slappa halvöppna läppar kommer jag plötsligt att tänka på Judas gula mantel i Giottos målning. Med skuggan av en mager djävul mot hans skuldra, konturerna av dess klolika fingertoppar inbäddade i det tunga blanka tyget som svallar ned över hans fötter, Judas-gul, den lögnaktiges färg, den avundsjukes och den feges palett. Från det depraverade till det sjukliga, är den det infektuösas färgskala: var, galla, spott och moralisk korruption. Venus saffranfärgade kvinnlighet och de gula armbindlarna som hennes döttrar, medeltidens prostituerade bar; de gula flaggorna som piskade i vinden över de pestsmittades kolonier; nazisternas gula stjärnor, de förskjutna och förbrukades färg. Hennes läppar tycks brista, hennes slöa tunga rinna ut, likt en okokt äggula, fullkomligt motbjudande. Löskokta ägg, vidare omslagen till fransk sekelskiftes pornografi, À rebours i gula pärmar buren av Wilde vid hans arrest, Beardsleys handskar, Kupka's självporträtt, Piss Christ, Van Gogh, fastän jag läste i någon konsttidning att hans gula solrosor långsamt slår över i brunt, dömda till att förtäras av det sulfit-vita pigment med vilken han velat lätta upp färgen. Hennes ögon granskande, avläsande, nyansen av hårt slagen grädde, mjölkig, oren. Hon fortsätter tala, grällt, avmätt. Hon ska gå ut, säger hon nästan förebrående, eller kanske lockande. Förfrågan uteblir. Butiken är full av påskliljor. Jag antar att gult likaledes är avvaktandets färg, tillståndet mellan stanna och gå. Only scantly and selectly, färgen naturen sparat till soluppgången, varken dagen eller natten, endast det flyktiga transitionella tillstånd av rörelse. Vi tar avsked som hastigast, hennes hårda hand omsluter min, och sedan hon gått finner jag mig stirra på mina egna fingrar som om jag förväntade mig att hon skulle ha lämnat ett avtryck. Att i min handflata, brinnande likt en solfläck som etsats mot hornhinnan, skulle det gula hänga kvar, klänga sig fast.


söndag 18 mars 2012

DEFEKT

På nyårsafton avfärdar min yngsta bror och hans fru mig som "defekt" på grund av mitt mentala tillstånd. Jag tror att slutledningen handlade om förmågan att reproducera sig, som i min brors åsikt är det grundläggande existensberättigandet för en människa. Terminologin i frågan är intressant, eftersom de grundläggande begreppen omgärdats med en viss dualistik i min familj. En psykologisk schism som fullkomligt genomsyrat och förtärt min självbild. I viss mån finns en arkaisk ide om kvinnlig hysterik i botten till denna misstro, delvis en mycket ortodox existensiell tilltro på det fria valet. En splittring mellan godtagandet av det medicinska tillståndet om än med viss ambivalens (en sorts förväntan om att sjukdomen ska ha undantagstillstånd, att ångesten ska ha öppna dörrar och erbjuda tillgänglighet, kommunikation och hänsyn) och idén om det fria valet och den egna ansvarsbördan. Min egen kamp förs alltid där, någonstans i gränslandet mellan min mors oförståelse för min fars idealistiska och ofelbara existentialism, och min fars oförståelse för min mors hyperbola emotionalitet och min gemensamma skam över min egna förstärkta kombination av de båda. Jag slits mellan min egna empatilösa avskurenhet och tvångsmässig tilltro på mitt egna ansvar, och en grotesk överkänslighet med hysteriska drag och typiskt kvinnliga ångestuttryck. Ända sedan jag läste Camus som tonåring har jag erfarit mig själv vara ett mottagligt och bekvämt receptakel för allehanda teorier om min person. Det har alltid tycks mig självklart att godta dem, eftersom jag knappast kan hävda att jag inte är vad någon annan ser mig som. Likställandet av allas individuella subjektioner har alltid tyckts mig högst naturligt. Hur ska jag kunna något annat än godta andras återspeglingar. Således är jag knappast främmande för min brors förebråelse av min person, även om hans grundläggande värdegrund och självgoda, högst naiva darwinism är mig oacceptabel. Ändå måste jag tillstå att idén om det defekta är en förvånansvärt effektiv korspollinering av de två värdegrunderna, av medicinsk ofullkomlighet och religio-filosofisk ansvarslöshet.

lördag 10 mars 2012

DISSEKTION AV EN KÄNSLA


Den där sorgen känns ungefär som om ditt innanmäte lossnat och faller genom kroppen. Jag kan känna hur det släpper under bröstkorgen, och faller ned och pressar hela sin tyngd mot buken. Mitt huvud känns lätt som papper, mitt bröst urholkat, och mina ben buktande under tyngden alla organ. Allt jag kan se är en sorts vithet, flimrande och ständigt rörlig, och den märkliga erfarandet av en sorts plågsamt kroppslig känsla, inte olik ett akut behov av att urinera. Det är som att allt upphör i den där sekunden, och sedan först långsamt återvänder, som ett fotografi som vaskas fram under framkallningsvätskan, verkligheten flyter ut och tar flammande form och mörknar allt hastigare tills det svarta ätit sig genom bilden och jag blinkar. Hur kan det göra så ont? Hur kan det fortfarande vara så fysiskt smärtsamt efter två år? Det känns som en avrättning. Det känns som om jag ska skita på mig av skräck.

fredag 9 mars 2012

VITHÅRIG MAN MED GLASÖGON


På planet kommer en man fram till mig och lägger sin hand på min arm. Han heter Ejvind, eller Ajvar eller något liknande, jag glömmer hans namn i min akuta ovilja att bli tilltalad, men jag ler ändå. Han säger att han ville prata med mig eftersom jag såg så vilsen ut och eftersom jag inte borde det. Du måste vara starkare, säger han, eftersom du ser stark ut. Han pekar på mina kläder. Han har druckit lite för mycket, rom, en pikant rund doft, en stickande sötma, ett intressant dryckesval på Ryanairs flyg mellan Skavsta och Edinburgh, inte ortodoxt, nästan vulgärt, men samtidigt befriande osökt. Glasen i hans Lennon-bågar skakar över hans små inbäddade ögon, de tunna guldramarna vibrarande likt anslagna strängar från hans maniska minspel. Jag känner igen den där känslan av att komma hem, av att återvända till sin stad, trots att staden knappast tillhör någon, trots att vi alltid är främlingar. Ett nästan puberalt begär att bevisa sin tillhörighet, att skilja ut sig från mängden, från turisterna och golfarna, att visa att man erövrat något från den här sidan av kanalen. En kvinna givetvis. Han är först ut genom passkontrollen, han springer ned genom bagagehallen, och när jag kommer ikapp honom vid tulldörrarna, kan jag se hans nästan lila ansikte upplösas i förväntan. På andra sidan flyter den brungula tandraden hos en blond kvinna isär och hans silvergrå hår omsluter hennes stumplika huvud när de omfamnas.