Jag är orolig och har svårt att fokusera blicken, men det hjälper inte heller att hon inte sminkat sig. Jag finner oförmågan att fästa blicken vid hennes ansikte allt mer påtaglig. Hon är blek, men knappast blek på ett anemiskt eller melaninfattigt vis, utan snarare gul, likt en tapet i en rökig lokal, en jämn nikotinfärgad jaundice. Eftersom hennes hår har samma ton av mjölkig écru, och nackes kutning får det att långsamt skölja över hennes ansikte i vinden, tycks hennes anletsdrag vara satta i upplösning, likt ett vaxljus som tänts och brinner allt för hastigt. Hennes läppar och hårda nästipp är konturlösa och saknar pigment. Också i hennes röst växer denna gulnad: seg, släpig och monoton; flegmatiskt gulblekt, spiller den ut ur hennes mun. En färg som inte brinner utan istället långsamt slocknar. Det har alltid funnits något uppseendeväckande över färgen, något provocerande i dess avmätta tonskalan, något nästan sjukligt, likt det gula pigmentet i åldrat papper eller gamla lakan.
Där jag står och stirrar in i hennes tunga draperi av blekt hår och hennes slappa halvöppna läppar kommer jag plötsligt att tänka på Judas gula mantel i Giottos målning. Med skuggan av en mager djävul mot hans skuldra, konturerna av dess klolika fingertoppar inbäddade i det tunga blanka tyget som svallar ned över hans fötter, Judas-gul, den lögnaktiges färg, den avundsjukes och den feges palett. Från det depraverade till det sjukliga, är den det infektuösas färgskala: var, galla, spott och moralisk korruption. Venus saffranfärgade kvinnlighet och de gula armbindlarna som hennes döttrar, medeltidens prostituerade bar; de gula flaggorna som piskade i vinden över de pestsmittades kolonier; nazisternas gula stjärnor, de förskjutna och förbrukades färg. Hennes läppar tycks brista, hennes slöa tunga rinna ut, likt en okokt äggula, fullkomligt motbjudande. Löskokta ägg, vidare omslagen till fransk sekelskiftes pornografi, À rebours i gula pärmar buren av Wilde vid hans arrest, Beardsleys handskar, Kupka's självporträtt, Piss Christ, Van Gogh, fastän jag läste i någon konsttidning att hans gula solrosor långsamt slår över i brunt, dömda till att förtäras av det sulfit-vita pigment med vilken han velat lätta upp färgen. Hennes ögon granskande, avläsande, nyansen av hårt slagen grädde, mjölkig, oren. Hon fortsätter tala, grällt, avmätt. Hon ska gå ut, säger hon nästan förebrående, eller kanske lockande. Förfrågan uteblir. Butiken är full av påskliljor. Jag antar att gult likaledes är avvaktandets färg, tillståndet mellan stanna och gå. Only scantly and selectly, färgen naturen sparat till soluppgången, varken dagen eller natten, endast det flyktiga transitionella tillstånd av rörelse. Vi tar avsked som hastigast, hennes hårda hand omsluter min, och sedan hon gått finner jag mig stirra på mina egna fingrar som om jag förväntade mig att hon skulle ha lämnat ett avtryck. Att i min handflata, brinnande likt en solfläck som etsats mot hornhinnan, skulle det gula hänga kvar, klänga sig fast.
Där jag står och stirrar in i hennes tunga draperi av blekt hår och hennes slappa halvöppna läppar kommer jag plötsligt att tänka på Judas gula mantel i Giottos målning. Med skuggan av en mager djävul mot hans skuldra, konturerna av dess klolika fingertoppar inbäddade i det tunga blanka tyget som svallar ned över hans fötter, Judas-gul, den lögnaktiges färg, den avundsjukes och den feges palett. Från det depraverade till det sjukliga, är den det infektuösas färgskala: var, galla, spott och moralisk korruption. Venus saffranfärgade kvinnlighet och de gula armbindlarna som hennes döttrar, medeltidens prostituerade bar; de gula flaggorna som piskade i vinden över de pestsmittades kolonier; nazisternas gula stjärnor, de förskjutna och förbrukades färg. Hennes läppar tycks brista, hennes slöa tunga rinna ut, likt en okokt äggula, fullkomligt motbjudande. Löskokta ägg, vidare omslagen till fransk sekelskiftes pornografi, À rebours i gula pärmar buren av Wilde vid hans arrest, Beardsleys handskar, Kupka's självporträtt, Piss Christ, Van Gogh, fastän jag läste i någon konsttidning att hans gula solrosor långsamt slår över i brunt, dömda till att förtäras av det sulfit-vita pigment med vilken han velat lätta upp färgen. Hennes ögon granskande, avläsande, nyansen av hårt slagen grädde, mjölkig, oren. Hon fortsätter tala, grällt, avmätt. Hon ska gå ut, säger hon nästan förebrående, eller kanske lockande. Förfrågan uteblir. Butiken är full av påskliljor. Jag antar att gult likaledes är avvaktandets färg, tillståndet mellan stanna och gå. Only scantly and selectly, färgen naturen sparat till soluppgången, varken dagen eller natten, endast det flyktiga transitionella tillstånd av rörelse. Vi tar avsked som hastigast, hennes hårda hand omsluter min, och sedan hon gått finner jag mig stirra på mina egna fingrar som om jag förväntade mig att hon skulle ha lämnat ett avtryck. Att i min handflata, brinnande likt en solfläck som etsats mot hornhinnan, skulle det gula hänga kvar, klänga sig fast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar