På planet kommer en man fram till mig och lägger sin hand på min arm. Han heter Ejvind, eller Ajvar eller något liknande, jag glömmer hans namn i min akuta ovilja att bli tilltalad, men jag ler ändå. Han säger att han ville prata med mig eftersom jag såg så vilsen ut och eftersom jag inte borde det. Du måste vara starkare, säger han, eftersom du ser stark ut. Han pekar på mina kläder. Han har druckit lite för mycket, rom, en pikant rund doft, en stickande sötma, ett intressant dryckesval på Ryanairs flyg mellan Skavsta och Edinburgh, inte ortodoxt, nästan vulgärt, men samtidigt befriande osökt. Glasen i hans Lennon-bågar skakar över hans små inbäddade ögon, de tunna guldramarna vibrarande likt anslagna strängar från hans maniska minspel. Jag känner igen den där känslan av att komma hem, av att återvända till sin stad, trots att staden knappast tillhör någon, trots att vi alltid är främlingar. Ett nästan puberalt begär att bevisa sin tillhörighet, att skilja ut sig från mängden, från turisterna och golfarna, att visa att man erövrat något från den här sidan av kanalen. En kvinna givetvis. Han är först ut genom passkontrollen, han springer ned genom bagagehallen, och när jag kommer ikapp honom vid tulldörrarna, kan jag se hans nästan lila ansikte upplösas i förväntan. På andra sidan flyter den brungula tandraden hos en blond kvinna isär och hans silvergrå hår omsluter hennes stumplika huvud när de omfamnas.
1 kommentar:
Jag har läst och jag älskar dina iakttagelser.
Skicka en kommentar