onsdag 30 december 2009

KROPPSHYDDA

Jag vill bli svept i kärlek tills jag svettas ut mig själv, tills medvetandet spottar ut genom porerna, tills jag själv rinner ur mig själv, och någon annan fångar upp mig likt en skål. Jag vill bli älskad så att jag kan träs upp likt en docka på någon annans liv och växa ut i deras ögon och röras som någon annan. Jag vill att min kropp blir trädd like en kappa över någon annan och att någon annan knäpper samman revbenen över sin bröstkorg. Och jag vill krypa in i någon annans kött och vila i den varma svepning, denna dräkt av förening, evigt viss om att jag aldrig ska kunna lämnas.

tisdag 29 december 2009

CRY ********* TINGLE *

E hade en vän som led av retrograde amnesia. För att lära sig hur han skulle förhålla sig till omvärlden införde han ett graderingssystem, en sorts mätsticka över känslorna med vilken han kunde måtta upp världen. Han behövde endast två kategorier som han valde efter ytterst kroppsliga symptom snarare än poetiska omskrivningar eller medicinsk terminologi, abstraktionens konkretion: Tingle's och Cry's. Vart objekt i hans lilla tvåa etiketterades med dessa två ord, efter vilka han noggrannt antecknade den tillhörande serien stjärnor, alltid i grälla tjocka akrylfärger med feta penseldrag. Utmed diskbänken i hans lägenhet sträckte sig dessa kulörta mönster av förlutna känslor, i ringar runt spisplattorna, de snirkliga stjärnor som representerade goda måltider, brända fingrar, spilld mjölk och ensamma nätter. Han målade dem över tallrikarna, över kopparna, över golvbrädorna och listerna till dörrarna, över krukväxterna, över konserverna och över kläderna i byrålådan, tills vart enda objekt som omgav honom bar hans sorger och hans lycka, och berättade för honom om den förflutenhet han förlorat.
Jag mötte honom inte vid mer än ett tillfälle, på E's vernissage, och vi skakade hand som hastigast, vartefter han plockade upp en miniatyrisk anteckningsbok och mycket försiktigt med en stump blyerts skrev mitt namn i kapitäler över de snäva linjerna på pappret. Och jag log och grävde ögonen genom den tungt veckade huden in hans ansikte medan han skrev eftersom jag inte för ett ögonblick vågade se med hur många tingle's och cry's han mätte upp min person.

onsdag 9 december 2009

LIDELSE ELLER LIDANDE

Sänggåendet och sexualakten präglas av sin egen klumpiga medvetenhet också efter alla dessa år. Det är aldrig så vi föreställer oss den, men också passionen avbryts av det konstlösa avklädandet och det fumliga beträdandet. Eftersom historieskrivningen ofta saknar det banala, det så fundamentalt mänskliga i all dess privata litenhet, är Huysman's Là-Bas min favoritroman när det kommer till samlagsskildringar. Den komplicerade akten, så väl fysiskt som socialt, har sällan beskrivits så brutalt charmlöst, eller så rumsligt som när Durtal kontemplerar hur han bäst ska förföra Madame Chantelouve och i sin passionslösa plan placerar en liten huvudkudde under fåtöljen i salongen. Jag var aldrig förförd av Oliver Mellors som ung, jag har alltid varit för besatt av det fula, och så måste jag väl tillstå att jag fascineras av den mekaniska och överintellektualiserande huvudperson.

"The real question is, how should I act when she arrives?" he said sinking into his armchair. "She comes in. So far so good. I take her by the hand, I raise it to my lips, I lead her in here where I sit her down in the armchair beside the fire. I'll sit over there, on the updright chair, facing her, if I move it a bit forward, our knees will be almost touching, and I can take hold of her hands again, and pull her towards me a little, at which moment, since we are both overbalancing I will stand up, from then it's plain sailing, it will be quite natural for me to kiss her.
Or perhaps not so plain! That's the point where all the troubles start. I can't even bear to think of following her into the bedroom. How dreadful it is undressing in front of somebody for the first time and going to bed with them! That is always the part that appals me the most about this seduction business! The best way is a cosy little supper for two, a bottle of some rather potent wine, you have to know how to break down a woman's inhibitions. With a bit of luck she'll almost pass out, with the result that by the time she comes around I'm ready giving her sureptitious kisses in a darkened room.
In the absence of such a supper the best we can do is avoid embarrassing each other, and the only way to do that is by creating the impression that we can't control ourselves, that we are in the grip of a whirlwind of passion! Essentially I shall have to have her in here, in this very rooom, that way she'll imagine I have completely lost my head and she'll just cave in.
Itäs not that easy to arrange such a scenario in a room which doesn't even possess a sofa though! Which means I'll just have to do it on the floor. She can put her hands over her eyes if she doesn't like what she sees, the way women always do. I'd better remember to turn down the lamp when it's over.
I suppose I better find a cushion for her head too." He searched one out and pushed it under the chair. " Perhaps I should remove my braces? They are often the cause of some ridiculous fumbling around." He took them off and put on a belt. "But braces are nothing in comparison to the problems caused by skirts! How easy novelists make it sound, deflowering maidens saddled with corsets, stays and slips. Naturally it is all over with in the stroke of a pen! Personally I can't imagine anything worse than fighting my way through yards of cloth and starched linen!"

söndag 6 december 2009

Sssssssssssss

S har en alkoholists ansikte. Huvudet ser ut som om det kokats på svag värme under ett par timmar, tills den poriga huden mjuknat och de ytliga ådrorna flutit till ytan och sprängts mot det gula underhudsfettet i ett mönster av blålila trådar. Hans tjocka läppar förblir fuktiga och de slaka ögonen förefaller groteskt förvridna, som vore han ett levande exempel på Thatcher effekten, ett ansikte, i vilket man slumpmässigt vänt beståndsdelarna uppochned.
Detta, i kombination med hans långsamma lite dästa kroppsspråk, gör att S behandlas med en principfast respektlöshet i de flesta offentliga sammanhang. Den enda gång han kommer in på mitt jobb, slår K av musiken och följer honom runt i butiken medan hon låtsas städa bland hyllorna. I don't like him, säger hon, I've got a bad feeling about this one. På fredagskvällen slänger alltså den rakade bartendern tveklöst ut honom ur baren Bannersman's med motivationen att han är redlös. Ingen protesterar. S visar det sig senare när vi fortsätter till Bo's har inte druckit en droppe. Man han flinar ändå protestlöst som om han helt hade accepterat det faktum att hans person förblir outgrundligt oacceptabel.

måndag 30 november 2009

BARMECIDE FEAST


Det krossade vinglaset på köksgolvet har nu legat i två dagar, vilket säger något om vår mathållning. Skärvorna ligger i en perfekt cirkel runt nedslagspunkten, en decimeter från gasspisen, och skälver mot köksbrädet när vi rör oss. Vinet heter talande nog Wildcard. Mina vänner, det är drömmar vi förtär.

söndag 29 november 2009

VINTER DYSGRAFI

Det är så kallt i lägenheten att de känns som om tangentbordets slipade tandrad börjat äta sig igenom fingrarna medan de vilar orörliga över bokstäverna. Som om varje oskrivet ord gnager mot benpiporna och stumparna hamrar vidare mellan enter och delete. I själva verket har allt antagit denna iskalla stagnation, och lemmarna, likt istappar, skulle slås i bitar och de brukades allt för hastigt, med flisorna smattrande likt kristaller över golvet. Och huvudet, denna speleothem ur sängbotten, med dess mjölkiga frostglober, knakar och rungar, likt ett båtskrov som slagits i under mattorna av vatten.

söndag 15 november 2009

MÄNNERSCHÖNHEIT...

Det är något ytterst påträngande med män som sitter med benen brett särade. Denne rakade chav på bussen med hans marinblå adidas trainers, den blanka polyestertyget dräpt över låret med det kraftiga organet avtecknat genom byxbenet. Hans lata hand som gräver i fickan, medan detta kön gungar mot sätet i takt med bussens rasslande uppför kullerstenen. Groteskt tilldragande denna karikatyr av manlighet, denna tvingande sexualitet, som om allt kretsade kring hans slappa organ, så bekvämt tillrättalagt mellan de hårda låren. Passagerarnas ögon rullande i evighetsåttor mellan skrevet och mannens bleka beniga ansikte medan han blundar mot den spegelsvarta rutan och rullar pannan mot glaset i takt med den dunkande electronican i hörlurarna.

fredag 13 november 2009

JANE DOE

Halvvägs genom middagen tilltalar J's brorson mig med J's sex år gamla ex-flickväns namn (sylvia, vilket hon på släpig spansk dialekt brukade viska till mig på festerna när vi var yngre, met nomn er Sylvia som dråtnig, medan hon viftade sin slocknade och spruckna Mary Jane mot min bröstkorg, hennes hud genomskinlig och utspänd som om själva ansiktet bestod endast av vatten, gungande under ytspänningen, och som om hennes tunga våta huvud likt ett vattenfall avgav en frän och dimlik ånga vätte hon min kind när lutade sig mot min axel). Eftersom så många år har passerat upprörde det felaktiga tilltalet mig knappast, istället uppdagade det med pinsam klarhet mina associala drag för bordsgästerna, min uppenbara brist av etablerad identitet, och som om för att undvika vidare genans väljer jag att istället för att korrigera misstaget helt enkelt negligera det och fortsätta samtalet. Jag lyckades så till den grad parera den lilla fadäsen att jag redan efter några minuter lyckades inbilla mig att det var min bristfälliga hörsel som var i spel, för varför i all världen skulle pojken ta miste om mitt namn, vi har ju samtalats vid upprepade tillfällen under snart över fem år.
Det är först när efterrätten serveras, brorsonen nu halvvägs genom den flaska glenmorangie han korkat upp vid kvällens början, som misstaget upprepas och nu står det utom allt tvivel att han faktiskt misstar mig för någon helt annan vilket jag givetvis artigt accepterar på det mest undergivna sätt, återigen passivt undvikande konfrontationen. Böjd över det rosa porslinet studerar jag mina grannar för att utröna huruvida de upptäckt och finner till min lättnad att man knappast lagt närmare vikt vid utbytet.
När han för tredje gången kallar mig Sylvia är jag alltså så pass förberedd att jag knappast ens blinkar, vilket är ett misstag. Kvinnan intill mig, den ryska amazonen (som också kurtiserat J under vårat uppehåll ett år tillbaka, och vars namn, för övrigt, det inte råder något tvivel, A-, på en gång kungligt och oförglömligt) stirrar maladroit på oss båda innan hon upprört ropar åt honom, Did you just call her Sylvia? Han nickar. It's Johanna. Jag nickar också. Yes, sorry, it's Johanna. Hans kopparfärgade ansikte, med dess lunära ärrade hud, ser för ett ögonblick generat ut och sedan plötsligt, med drucken nyckfullhet, slår det över i en sorts konfrontationslystnad. So why did you answer when I called you Sylvia? En fråga jag knappast kan besvara utan att uppdaga den mest patetiska brist på självbevarelsedrift. I didn't really think much of it, säger jag. But its not your name? Han ser nästan elak ut. Ryskan med sin hårda garconne page lyssnar utan att blinka, utan att bryta den masklika cosmetican med vilken hon touchat sitt ansikte. I don't really care what you call me, most people call me by other names. Jag rycker på axlarna. Han vickar på spritglaset. I doesn't matter, säger jag och lägger handen över hans arm, en sorts moderlig ömhetsgest. I really don't mind. Jag styker det papperslika skjorttyget. Det finns inte ett ögonblicks förebrålse i min röst, istället den desperata skam som får min röst att slå över i en hysterisk falsett.

onsdag 11 november 2009

PHYLLIS OCH BILL


"It's a poor sort of memory that only works backwards" -
White Queen to Alice, Through the Looking Glass

Ibland verkar det som om dammarna mellan igår och idag och imorgon har rämnat, minsta rörelse ekar av sina föregångare, och åren tycks likt dubbelexponeringar, de lösa konturerna av upprepade rörelser, skuggfigurerna som på en gång föregår och repeterar nuet. Det är som att trä en kätting genom ett nålsöga att släpa detta överflöd av förflutenhet genom detta ögonblicks singulära punkt. (Eller, som D brukade beskriva det, att släpa detta tunna pärlband av singulär förflutenhet genom nuets överflöd av möjligheter).
På söndagsmarknaden inhandlar jag en kartong svartvita fotografier, kanske femhundra, och det visar sig när studerade i detalj att de alla porträtterar samma familj: den korpulenta Bill, med fyrkantigt ansikte inramat av de ovala dubblehakorna, och hans hustru Phyllis, som redan vid fjorton års ålder påminner om en femtio årig kvinna, och vars tummade porträtt, skickade till maken under krigsåren, alla har baksidorna fullklottrade med små x och korta kärleksförklaringar, I love you so my dearest, och hennes lockiga signatur i blyerts. Runt 1946 dyker de första bilderna på dottern, Maureen, upp. En rotund flicka som varje år porträtteras med sin födelsedagstårta på den tegellagda verandan på baksidan av det lilla radhuset. Ibland har man radat upp hennes leksaker i en ring kring klänningskjolen: en porslinsflicka som till storlek överträffar barnet, en liten svart docka med groteska drag, och en traditionell gunghäst. På andra kort låter man henne posera med födelsedagskorten. På samtliga sitter hon med armarna om den vita gräddtårtan. Tårtorna är i stort sett identiska. Blekta av gråskalan från den billiga kompaktkameran, presenteras de av den växande flickan medan klänningssnitten förändras och de mjuka dragen långsamt definieras i hennes klotrunda ansikte. Det är märkligt hur förgängligt livet tycks, när åren paraderar förbi gestaltade av en serie konfekter. Och det är väl bokstavligen med en sorts sötsliskig nostalgi jag plötsligt finner mig själv översvämmad av minnen av min egna framtid och liksom den Vita drottningen lider nålsticket innan jag stuckits.

tisdag 10 november 2009

"All of winter will return to me: derision, Hate, shuddering, horror, drudgery and vice..."

Stäng dörrarna så att inte värmen flyr. Allt ska inhysas i denna klaustrofobiska höst! Stäng dörrarna, klä pannorna i vadderade tygstycken, vira kroppen i filtar som luktar kroppsvätska och homeopatiska huskurer, ingefära, honung och nejliko-olja, dra för gardinerna, täpp dörrposterna med tvinnade handdukar, förslut den öppna spisen med illa klippt kartong, slå upp kolet och bränn nyheterna. Bränn nyheterna, lås dörren, förskjut världen.

torsdag 5 november 2009

VÄLJ DINA VANFÖRESTÄLLNINGAR

På natten i den rökiga festlokalen kommer jag liksom av en slump att hamna i samspråk med två psykarbetare, den ena vårdbiträde, den andra konstterapeut. Hon är en lite kvinna från Prestwick med manlig stämma och förlovningsring, han en australiensare med en fotografisk mask av sitt eget ansikte som han under samtalet upprepade gånger trär över sitt eget huvud Han påminner om en fågel utan vingar, med en väldig överkropp och ett kalnande huvud, likt en pingvin, medan ruset sätter honom i rörelse, vaggande av och an på sulorna som om han saknade ben.
The funniest thing, säger hon, is this guy with body dismorphic disorder Im working with just now. The thing is, you know... hon vrider ringen mellan tummen och pekfingret när hon talar ...is that his nostrils really are abnormally large. He's got the most insane nostrils I've ever seen, I mean when you look at him you think, man,that guy has got some large nostrils, some very large nostrils, yeah? Like looking down the barrel of a rifle, I mean they're really are abnormally large. Hon skrattar och slickar cigaretten hon rullat mot tungan. Well, see the thing is, that's not what's freaking this guy out, yeah? See, the guy has the weirdest nostrils, but you know what is bothering him? Hon skakar på huvudet. It's his ears. And there's really nothing wrong with his ears. His ears are fine. Perfectly normal. So here you have this man with these absurdly grotesque nostrils and a completely irrational paranoid obcession with his ears.
Whatabout them? frågar pingvinen.
Well, he thinks they stick out.
Do they?

He's had several operations. There's nothing wrong with his ears. Nothing wrong at all. It's just... Hon skakar på huvudet. You'd think it'd be his nostrils, if there was anything to go mad over, it should be the nostrils, hell, it would be perfectly normal to freak out about those nostrils. Things is though, he doesn't, he wants to rip his ears off, and that's why he is mad. That's the difference between the insane and the normal, that one choice, the ears rather than the nostrils.

måndag 26 oktober 2009

DYSFUNKTIONELL MADELEINEKAKA

Te utan socker påminner mig ofelaktigen om de artificiella smakerna i min sedan länge förlorade barndomsvän L's kök. Var ingrediens hade en beska onaturliga arom av ersättningsprodukter samt en plasticitet som fick var måltid att förefalla märkligt konstgjord, likt en iscensättning av verkligheten. Var måltid var en imitation av måltiden, en imitation vars mest fundamentala element ersatts av detta enda, det rent visuella. En sorts estetisk paradox som i efterhand skrämmande nog gick att applicera på familjen i dess helhet. Dess märkligt upplysta nukleära struktur som föreföll lika tvådimentionell som en sekelskiftes tableau vivant.
Som barn var förtåss detta obehag högst materiellt och personligen anade alltså jag dysfunktionismen i detta avida bruk av sötningsmedel, fettfria produkter och smakämnestillsatser.
Till teet hade vi nollprocentig mjölk och små enportionspåsar av kristallikt konstsocker, med den salta medicinskt beska eftersmak som aspartam och sackarin lämnar på tungan. Saften var blek och späddes tills färgen hängde endast som en svag antydan kring botten av glaset. Och smörgåsarna breddes med det blekgula lättprodukter som smakade plast och gräddfil och som aldrig smälte trots att de lämnades i solen på köksdisken. Ibland bakade L, alltid en viss chokladkaka som kom fördigförpackad och vars enda tillsättningsämne var vatten. Produkten hade otrolig spänst, likt en svamp och en blank gummilik yta.
Det enda som fanns i riklighet var vin, ett körsbärsvin som bryggdes i en jäsande tiolitersflaska på ö-köksdisken, likt en piece de la resistance. L's mamma var läkare, och jag antar att det var hon som gjorde hushållsinköpen. Hennes decennier av anorexi hade gjort hennes hud seg och färglös. Likt alla som fysiskt botats från psykiska sjukdomar präglades hennes kroppspråk av en sorts bräcklighet, en sorts konturlöshet, som om hennes kropp var en sorts dräkt hon bar snarare än en del av hennes person.
L's kropp var något helt annat. Hon var kvinna innan hon ens fyllde tvåsifftrigt. Moderns flickkläder, som hon inte sällan bar, glipade och späde över denna otympligt fylliga barnkropp. En gång på sykunskapen blödde hon genom sina vita linnebyxor och drog mig åt sidan innan hon sprang hem. Hon bad mig torka upp efter henne så att ingen såg. Blodet påminde mig mer om död än liv och medan jag tvättade träsitsen genom vars ådrig den svarta fläcken hade flutit ut i ett sorts linjärt mönster, var det med en känsla av obehag, som om hon var fysiskt skadad.

fredag 23 oktober 2009

ILLUSIV KAUSALITET

"In London" säger hon, "there are people who pay to get mud splashed over their cars, so that it will look like they've been out to their country houses over the weekend." Hon flinar. Skakar bort det tagellika blonderade håret från Barbour-axeln, regnet likt gåshud över det gröna vaxade bomullen. Hennes väninna petar med gaffeln i sin bakelse. "Perhaps you should get them to splash the wheels of the pushchair..." Hon nickar mot barnvagnen. Den porslinslika 2-åringen har glidit ur sitsen, hon slickar glaset till kakdisken, salivavtrycket upplyst av de epileptiska ljusrören bakom plexidisken. "Really?" säger hon. "Should I?" Hon sträcker sig över bordet och lägger för sig av vänninans lemon meringue. Hon torkar läpparna med en servett, viker den och och baddar försiktigt handflatorna. "There is obviously a market for it." Hon lutar sig tillbaka. "Mudsplashes." Hon tittar på barnet som trycker udden av en pastellkrita mot skon, kroppen rastlöst förvriden, och sedan på den våta plasten över vagnen. "Whatever for?" säger hon. "We clean the car after our weekends." Hon suckar. "And we've actually spent our holidays at up north." Vänninan skjuter fatet ifrån sig. "Off course you do?" säger. "Why on earth would you want mudsplahes on you car?"

Mud
. Orsak och verkan är förståss endast skenbar. Vi är vad vi synes vara. I vilket fall verkan föregår och skapar sin orsak. Vi kan konkludera att punkt A når punkt B oavsett A's egentlighet. Sällan kan vi se mönstret manifesterat med en så enastående förening av två så paradoxala element. Fåfängan som för ett ögonblick på det mest naturliga sätt korrelerar:
a. filth
b. wealth


FRÅNVARO

lördag 10 oktober 2009

DEKONSTRUKTION


Övning 1A)
Skriv ditt egen hypergrafiska prosapoem. Välj bland liknelser, adjektiv och verb i listan nedanför. Du kan också välja en metafor som du vill arbeta med ur listan och skriva egna ord som överensstämmer med ditt val av symbolik och övningstexten.

Metaforik
1. Aska / Eld
2. Antropomorfism
3. Förruttnelse
4. Gröda
5. Stillastånd
6. Kropplig dysmorfism
7. Meta
8. Museum

Liknelser
1. Ägg
2. Rot
3. Svamp
4. Sten
5. Tyg
6. Mycel
7. Buk
8. Fläsk

Verb
1. Krossa
2. Pressa
3. Koka
4. Slingra
5. Drunkna
6. Brinna
7. Hänga
8. Flyta

Adjektiv
1. Dammig
2. Svettig
3. Tom
4. Övervälmigande
5. Porös
6. Obscen
7. Grotesk
8. Vansinnig

Text
Oh ..........., ack .............! Förbannad är texten, ........... likt en............. som bryts ned under pennan, flyter ut, likt ........... över pappret, så .......... och ofruktbar. Den mjuka .......... grafiten likt ............ . Ingenting växer här, ingenting ..........., ingenting ............... . Det torra ............. av ........... och det ............ bläcket, likt koagulerat ........... . Sjuka djävliga
............., den hårda ............ som maler mot ......... .............. ............... öken. Plågsamma .................. ................... ..................... ..................... ................. ruttnar och puttrar.
............. och ........... som ensamt möjliggör skrivande har sedan länge .......... . Det ................ som långsamt ............... mig ............. tills allt som återstår är ......................... .

tisdag 6 oktober 2009

SPLEEN

Så bekvämt att sitta och betrakta elden när inget inuti en längre brinner. Att se flammorna resa sig ur askan och kolet och trummande prygla sin väg upp genom skorstenshalsen för att sedan krossas mot natthimlens grå marmorblock och rinna ut över natten. Och om morgonen, att skrapa ut detta askgrå puder, denna existentiella negation av det som varit. Så likt mig själv.

söndag 4 oktober 2009

KVANTUMTEORI

Det är när de börjar göra sig klara för att gå ut och nesessärerna plockas fram som vi upphör att vara en grupp. Spegeln blir en tillfällig Carneades planka i hallen. Vi måste alla klänga oss fast vid den silverfärgade slatten, eller drunkna i den osynlighet som reflektionslösheten erbjuder. Det är märkligt att för ett ögonblick se den egna, högst privata blicken, transformera dem, att för ett ögonblick se deras reflektioner som de själva önskar se dem. De har alla inövade masker, former de identifierar sig med, vinklar som smickrar dem. De suger in kinderna så att ansiktshalvorna kollapsar in i munnens håligheter, medan läpparna likt övermoget fruktkött flyter ut över tänderna, de komiska ögonbrynen i pudrade valv över pannan. Medan de linjerar konturerna, kolorerar knotorna under huden, ögonmandlarna och de fjuniga erosbågarna. De uppslukas så fullkomligt av den egna statueska skönheten. Och det finns ingenstans i K's lägenhet att gömma sig undan denna ritual, inget utrymme som inte på given signal har fyllts av denna publika kvinnliga toilette. Och trots all dess omsorgsfulla ömhet och övermåttliga detaljrikedom, är det här vi glider isär, är det här vi nyktert faller tillbaka i våra kroppar, fullkomligt ensamma. För skönheten är inget vi delar, skönheten är i dessa sammanhang en kvota, en begränsad källa vi alla tappar ur.

söndag 27 september 2009

BERÖR MIG

"All conversations (...) aquired an adolescent intensity, a titivation of the very possibility of intimacy" Will Self, Great Apes

De senaste åren har jag, inser jag halvvägs genom Will Selfs roman, förlorat känslan av intimitet och berusningen som stämmar ur själva möjligheten till intimitet. I dess plats har infunnit sig en Blarney'sk förmåga att kallprata och en liknöjd attityd till andras åsikter om min person. Det förvånar mig ibland den lätthet med vilken jag tråkar ut människor, och hur lite det bekommer mig, saxande mellan artighetsfraser, väderleksrapporter och truismer. Hur jag kan avläsa den stilla ointresset som annonseras med allt från gracil lassitud - de blanka ögonhalvorna, likt kokta ägg, - till klumpig otålighet - abrupta ämnesbyten och annonserade avsked. Och ändå, hur passivt jag mottar motgångarna, nästan tacksam för denna oväntade exit line. I själva verket ger jag mig aldrig fullkomligt hän till det sociala upplösandet, det animala ögonblicket då vi är, utan att kontemplera varat, då vi gör, utan att överväga handlingen. Ibland går jag ur mig själv halvvägs genom ett samtal och lyssnar på den gnisslande rösten
och dess interpunkterande jakanden, som spelades den upp från ett ljudband bredvid mig. Inte ens med mig själv lyckas jag uppnå någon form av intimitet. Mitt förhållande till min egen person förblir den mellan två ytligt bekanta. Vilket leder mig till slutsatsen att motsatsen till kärlek, knappast är hat, utan snarare denna arktiska känslokyla.

lördag 26 september 2009

PULP REALITY

Om nätterna läser vi True Crime ur nötta 90-tals kataloger med blekta kopierade fotografier av brottsplatser vars gryniga gråskala upplöser scenerna i en morbid pointillism. De svartvita lakanen mot de svartvita väggarna mot de svartvita draperierna, de svartvita golvplankorna och de gryninga svartvita kropparna. Den monokromt fläckiga paletten bryter ned motiven till dess atomära byggstenar, pixelerade gastar som flyter samman med orientaliska mattor, blodfläckiga madrasser och asfalterade vägar, de dimmiga konturer förenar och bryter ned brottsplatsen. Och de adjektivrika brottsanekdoterna redogör, med samma skarpa oskärpa som fotografierna, hur förlorat det förflutna är. De enorma strukturer av rekonstruering och dekonstruering som rättegångarna innebär. De illa lappade hålen i den gemensamma historien som grävs ut och kartläggs men som förblir ogenomträngliga. Så porös den tycks sanningen, likt en tvättsvamp som suger upp våra förväntningar.

måndag 21 september 2009

FLYTT

Rektanguläriteten av andras liv, den geometriska konformism vi alla hemfaller åt. Genom rutan på lägenheten vid Elm Row förefaller den motsatta raden fönster likt draperier till titthålspornografi, de kolsvarta glasen hysande det mest obscena av obsceniteter, det banalt privata. En vulgär vardaglighet en lampknapp bort, så blottar sig sedan vi intagit åskådarpositionen, som spelas upp genom de skinnrosa gardinerna, upplysta inifrån likt magiska lanternor. Den är nästan hyperreell den museiala vardagen utställts i fönsterslåttarna, och just därför så eggande, så overklig. Från stolen i fönstret förefaller det mycket snart, med den bizarra solipsism som endast osynligheten anbringar, som om de spelar upp sina liv enbart för min skull. Som om det är min plikt att vaka över dem, och att beskåda dem, eftersom de annars skulle gå förlorade.
J måste ha tänkt något liknande för sedan vi gått ut föreslår han att vi tar omvägen runt kvarteret så att vi ska kunna se våra egna fönster. Vi stannar på andra sidan gatan och räknar rutorna. J pekar på det flamröda taket i mitt sovrum. Jag stirrar. Och det är nästan som jag förväntar mig att se mig själv genom de dammiga glaset, plockande med boktitlarna på skrivbordet, långsamt tömmande de bruna kartongerna vi burit upp. I själva verket ser jag ingenting förutom det tunga kompakta mörker som pressar sig mot rutan.

fredag 11 september 2009

TABLEAU VIVANT

Jag misstar för ett ögonblick skallrandet av den feta flugan i plåtlampskärmen på sängbordet för tickandet av klockan intill. Det låter som om sekunderna börjat accelerera, som om tiden i en häftig paroxysm bryter samman. Av ljuset genom den vaggande gardinspringan misstänker jag att det ännu är natt. Jag kommer att tänka på hur jag som barn byggde ett korthus med en vän. Vi limmade fast spelkorten i varandra och tyckte oss ha kringgått den fragila konstruktionens problematik. Men ett orasbart korthus är något av en oxymoron. Så fort strukturen förevigats har dess essens förlorats. Korthusets natur är att rasa. Dess existens är en negativ. Det finns inget mer fasansfullt än oföränderligheten. Var sekund bär rasets berusande möjlighet.

måndag 7 september 2009

OBDUCENTEN

JD bar alltid brunt, vilket borde ha fått mig att inse att något var fel; jag har läst någonstans att endast neurotiker klär sig i brunt, och endast vansinniga målar sina väggar i orange och skogsgrönt. Och JD hade en svaghet för brunt, för kastanj i kombination med hårig beige suede, melerade cords i rost, och maläten cashmere i en skala från sand till koppar. Smala bågar över det uppsvullna ansiktet med dess enträgna stubb och små feminina läppar. Hans språk var kryddat med Melbourne banaliteter och han kallade kvinnor gals och män boys och riktiga män, riktiga män kallade han darlings. Ibland om nätterna brukade jag finna honom i köket på Lauriston Gardens no 6, tvångsmässigt avslutande de stelnade vaxlika pizzaskivorna som lämnats kvar efter middagen, osten likt stearinpölar över den flåttiga kartongen, groteskt translucent i ljuset från den sneda bordslampan, och blicken präglad av samma frånvarande koncentration som musiker uttrycker uppslukade av sin komposition. Och om morgnarna tycktes hans hud genomskinlig av näringsbrist, det bleka ansiktet likt en glasskål runt grenverket av blå ådror, svarta porer, och stränglika muskler, medan han metodiskt bearbetade de frenologiska tinningarna med sina två pekfingrarna. Att han hade studerat medecin i Australien var det till en början ingen som ifrågasatte. Han inte i egentlig mening en läkares kroppssyn, varken klinisk eller saklig, och han saknade helt sjukvårdens avvägda empati, men det han saknade i kompetens uppvägde han med rika historier från sina skolår. Oftast involverade dessa makabra anekdoter om liken från bårhuset. De döda, i JD's historier, saknade både förflutenhet och framtid, och uppträdde likt komiska marionetter i det idylliska sceneriet. Han brukade berätta hur de bar ut dem i skolans trädgård och klädde upp dem i sina egna kläder och satte dem på filtar och dukade upp lunchlådorna och satt där i den stekande australiensiska solen med de nickande lemlösa kropparna och åt. De köttiga ögonen intorkade och mjölklika betraktande buffén. Eller hur han haft en amputerad fot som brevpress i sovrummet. Och hur de tävlat med de rangliga stålsängarna på hjul och dess människosäckar genom korridorerna till dissektionssalen.
Jag antar att det var först när hans pojkvän, en mager frisör med mjuka Jesus-lika drag, en man han älskade med hundlik gränslöshet, fick ljumsken penetrerad av en av de pilformade järnstaketen vid the Meadows, och han vitnade, spydde och svimmade, som hans historier punkterades. Törnen hans mytomani fick var kortvarig. Veckorna senare deklarerade han sin bakgrund som tevepersonlighet för sin utskrivna och bandagerade garcon, och fabricerade med fantastisk detaljrikedom en liten roll (som till dags datum varken bestyrkts eller vederlags) som barägare in Kvinnofängelset.

(Minnet för övrigt sprunget ur en nyinförskaffad titel, Dissection - photographs of the rites of passage in American Medicine 1880-1930, som på det mest naturliga sett skildrar den viktorianska erans kropp- och dödssyn. På bild efter bild poserar de unga männen i sina plommonstop och svarta förkläden, med fina nakna pojkfingrar om de enorma mässingsinstrumenten och händerna vilande på de halvdissikerade kropparna som vore det knappast mer än ett armstöd. Deras ansiktsuttryck präglas av en kuriös pojklik stolhet och inte sällan av en trubbig studentikos frivolitet. Ett stort antal av fotografierna, oftast från medecinska skolor, skildrar liken uppradade med eleverna, de skalade förvridna upphyskade med pinnar och snören, tills de står tillsammans med sina obducenter, och poserar framför fotografen. Ansiktena ourskiljbara och omänskliga utan huden och håret. Andra har klätts upp, och kostymer och byxor, med benpiporna knutna över bröstet, de i sin tur lutade över den levande studenten som ligger utsträck på dissektionsbordet, i ett groteskt karnevaliskt rollbyte. Över borden har bizarra memento mori citat skrivits ned med vit krita: Such the vulture's love, We have shuffled off his mortal coil, Her loss is our gain, Rest in Pieces.)

lördag 5 september 2009

ETT MÖTE SOM I EGENTLIG MENING ALDRIG ÄGDE RUM

Under kanten på det bruna paraplyet kan jag urskilja följande:
1) De försvinnande fotavtrycken i regnet i asfalten utanför the Burke and Hare innan stenen ger efter och vätan äter sig in i fläcken, skummande.
2) Skorna, mörkbruna brogues, med dess nötta snörning, som jag kan minnas honom knyta i soffan på 75an, pustande och olidligt långsamt, eftersom han aldrig i egentligen mening önskade röra sig alls, och vars sula efter år av användning har slitits löst från tån och gapande likt en monstruös mun, med sömmens dentellerade tandrad gnager sig igenom de redanhåliga yllesockorna. Och flickans skor, sandaletter som förvridits i den oupphörliga skottska vätan med kurvade tår påminnande om turkiska babuscher.
3) Den våta byxkanten i de khakifärgade fiskarbyxorna, vars generösa fickor på vaderna och låren, innehåller (listat ur minnet) kreditkort, en rulle sedlar av olika valör i ett rött gummiband, x antal paket gröna rizzlas, x antal färgglad genomskinliga plasttändare från Lidl, två halvtomma paket 50grams uttorkad puderlik Golden Virginia rulltobak från Spanien, x antal fimpar, x antal nikotinbruna kartongbitar rivna ur rizzlaförpackningar - använda och sedan återanvända som tobaksfilter, ögondroppar, en flaska TCP antiseptic, tre blyertsstumpar - alla ovässade Faber Castell's hårdhet 2B, ett antal skrynkliga olinjerade pappersbitar nedklottrade med lexikala upptäckter, en liten svart adress och telefonbok, en återslutbar påse brasil nuts, ett penlock använt som hundvissla, bilnycklar, butiksnycklar, hemnycklar, och avslutningsvis en mobiltelefon modell 98 med en ringsignal påminnande om en kvidande katt.
Angående flickan, kan noteras att hennes ben är pinnlika och spikraka. Och hon bär randiga strumpbyxor av okänt märke.
4) Deras överkroppar är knappt längre bort än en armlängd. Jag skulle kunna sträcka ut handen och röra vid den beiga fleecejackan D bär, vars hår tvinnats samman till små klot av konstgjord ull, till hårda tygvårtor. Det tagellika nackhåret i vitt och grått och den tunga nackhudens begynnande valkning. Flickan bär en kort blomming pinaforeklänning och en färgad blå konstpälsjacka. Jag kan urskilja sömmarna där ullen glidit isär över axlarna. Den ådriga läderlika kragen. Han har armen om hennes axlar och hon förefaller nästan miniatyrisk och undflyende.
5) Jag vet var de ska. Jag vet precis vart de ska. Jag vet vart enda steg de kommer ta. Och det är så groteskt uppenbart hur allt fortsätter, oförändrat, också sedan vi rest oss och gått. Hur allt upprepas och kommer att fortsätta upprepas tills de som ersatt oss i sin tur ersatts och de som ersatt de ersatta också ersatts och de förflutna överbyggts av oändliga serier kopior.

onsdag 2 september 2009

NÖTNING

Det är något groteskt med den fysiska nötning som repetition och vana lämnar i våra hem. Den perfekta cirkel som tekoppen etsat in i armstödet på skinnsoffan. Och den yta i sovrumsväggen mot vilken sängpelaren hamrat in dess raison d'etre, likt ett inslaget äggskal, krakelerat mot den mjuka vitan. Och skrivbordslådans översta låda vars råa seniga träoval i det betsade trät vittnar klösande sömnlöshet och skrivkramp. De trådlika skuggorna i blyertsgrått över dörren, noterande ändlös passage.
Kanske är det förutsägbarheten. Eller det mönster det påvisar. Rutiner vi knappast anat att vi följde. Det fysiska märket av rutinmässig ångest? Den lilla erosionen i tapeten från rutinmässiga samlag? Smutsen från rutinmässiga avsked? Själva tiden agerar skrattspegel, obcent magnifierande de små handlingarna. Här gick du, här sov du, här stod din kopp, här hängde din kappa, här sköljde du ditt ansikte.

söndag 30 augusti 2009

KVINNLIGHET

En vän till familjen hade en dotter. De var de vackraste barn jag sett, plumpa persikokinder och köttiga små läppar och lockar likt tvinnad sockervadd. Hon bar klänningar i broderie anglaise och målade naglarna. Hon tyckte inte om mig och jag tyckte inte om henne. Jag tyckte mig ana vem hon skulle växa upp till och hon, på det sett som endast djur och små barn kan, kunde känna min skräck. Jag var livrädd för henne. Jag var livrädd för att man skulle be mig umgås med henne, be mig hjälpa henne, bära henne, eller ge henne ett glas vatten. Jag var rädd att jag skulle tvingas prata med henne när vi bjöds över på middagar i den stora förortsvillan med dess medelklass-bohemiska inredning och slipade trägolv, och än mer så sedan vi satt oss till bords, min far, hans nya fru, och mina så socialt geniala bröder, det andra föräldraparet och den lilla flickan. Eftersom vi var de enda två flickorna förväntade man sig något band. Man tyckte att den tidiga moderliga instinkten skulle väckas vid åsynen av en sådan infantil perfektion, av det kerubiska fettet och den mjuka, krympta varianten av människoansiktet; det tycktes naturligt att jag skulle pjoska runt barnet, att jag skulle leka med henne, och att hon skulle hålla min hand. Och således lyssnade man förväntansfullt till våra trevande konversationer, och när de uteblev, antog man att jag var märklig. Att min kvinnlighet var defekt. Som ung tonårig med en begynnande sexualitet dämpad främst av en mindre begynnande ångest och ett intensivt och artistiskt självhat minns jag att jag generat misstänkte att man antog mig vara homosexuell. Att jag knappast kunde växa upp till en kvinna eftersom det inte fanns en moder i mig. (Villfarelsen om den defekta kvinnligheten skulle för övrigt tio år senare slå över i övertygelsen om den egna fruktlösheten. Jag minns hur jag som arton gick till mödravården och den gamla kvinnan med sina rynkiga händer, vaxlika handskar och gyllene armbandsur med ett avlångt instrument visade mig en bild av min tomma livmoder, och hur jag fascinerad och tacksam stirrade på skärmen, plötsligt övertygad om att jag inte bara var kött och blod, utan fylld av en symbolisk hålighet.) Mycket snart resignerade man inför det faktum att jag inte var normal. Och så började jag avsky barnet. Jag avskydde hennes självgoda dominans. Hennes barnsligt elaka utfall. Och hennes övertygelse om en basal och total trygghet, en grundläggande tro på att den här världen och dess invånare var där för hennes skull, och att hon var den fullkomnade kronan på verket. Jag minns endast ett egentligt ögonblick av utbyte emellan oss. Hon ledde mig upp på övervåningen och visade mig sitt rum. Hon plockade med de miniatyriska objekten i rosa och turkost. De kletiga pastellerna och den plåttriga överlastade barnsängen med dess klängande spetsar och håriga djur, de knähöga stolarna och de ännu mindre modellerna i det lilla dockhuset med dess ideala moralism och könlösa porslinsfigurer. Jag sa till flickan att vi borde gå tillbaka ner. Men hon ville visa allt i detalj, hon höll upp dockorna och önskade att jag skulle ge dem röster, att jag skulle låtsas vara hennes leksaker, att jag skulle tala som om jag vore dem, med grälla röster. Jag kände mig svettiga av förtvivlan. Vi måste gå tillbaka ner, sa jag igen. Hon vaggade leksakerna fram och tillbaka med sina oändligt små vita händer. Du är tråkig, sa hon.
Efter några år träffade min yngre bror en flicka som följde med på familjemiddagarna. Hon var fantastiskt vacker, med en liten kolsvart spänstig kropp och enorma ögon. De två var oskiljaktiga. Hon bar det tunga barnet runt huset i timmar medan de fnittrande samtalade. Och i köket sa man alltid, så fin hon är, så fin hon är kring barnen.

fredag 28 augusti 2009

PICKUP, ELECTRIC CIRCUS, 11:12


Han visar mig en serie kort ur sin plånbok; han är medlem in en flygförening, någon sorts juristisk rådgivningsbyrå, och har ett busskörkort. Hans enorma skuggiga skinn dallrar till basslingan från högtalarna och hans spottar över min kind när han talar. Den svullna grå huden påminner om en utspänd bukhinna, seg och svettig, och för ett ögonblick föreställer jag mig honom, i detta tunga skinn, likt en ballong av kött, och hur den avdomnade hjärnan skvalpar fram och tillbaka i skålen av ben. Under hela vårt samtal stirrar jag ut över baren, där den nyanställde bartendern just krossat ett vinglas över isfatet, de klara skärvorna redan ourskiljbara mot den smältande isbitarna. Fåfängt sållar han ut det glas han kan finna med fingertopparna, innan föreståndaren irriterat förebrår honom och börjar tömma sinken, isbitarna klirrande likt hackande tänder i plåtfatet. Mannen fortsätter pilla i sin skinnplånbok medan ölen skummar över mitt ben.
(-You don't say much, do you?
-No.
-You don't want to talk?
-I don't want to talk. I'm sorry.
-Are you here alone?
-Yes.
-Why?
-I'm here to see the band.
-I'm drunk.
-Yes.
-You don't talk do you?
-No.
-You don't say much.
-No.
-Are you mentally ill?
-No.
-That's good cause you look allright.
-Yes.
-Do you want me to stop talking you?
-Yes. Please just go.)

måndag 24 augusti 2009

HUVUDEN

Jag drömmer att jag radar upp dem, alla människor jag mött här, och att jag ställer mig framför dem med kameran monterat på det rangliga stativ jag använder i butiken, och jag ber dem stå stilla, men de vägrar att sluta röra sig och var gång jag stirrar in i kameralinsen så ser jag bara deras bakhuvuden. De svarta kala stråna i den turkiske caféägarens nacke, D's gråa tagellika stubb, J's valiantlockar, och K's askblonda sträva page. Jag ber dem vända sig, men medan deras kroppar rör sig förblir deras tunga huvuden orörliga. De skruvar på sig och jag tillrättavisar dem irriterat och deras otåliga ourskiljbara sorl, ett sorts mänskligt brus inte olikt de ljud havet eller motorvägar gör på visst avstånd, överröstar mig. Tillslut går jag bort till dem och försöker brutalt vrida dem så att jag kan se deras ansikten men upptäcker till min förtvivlan att de endast har bakhuvuden. Likt levande hattställ har de släta ansiktslösa klot till huvuden, täckta av de obscena nackhåren. De påminner mig om lampor, tafatta, blinda och döva och deras otympliga klot av hud och hår vaggar onaturligt och ledlöst av och åter på de smala halsarna.

fredag 21 augusti 2009

ENSAMMA NÄTTER

Mörkret lägrar sig likt damm över vardagsrummet tills jag sitter förstenad, en pompeiisk askfigur i soffan. Denna olidliga stillhet. Det är som om skuggorna pulveriserats, reser sig ur väggarna likt tunga sandpelare. Stolar, bord, glas och tallrikar, alla ersatta av dessa jordskepnader. Jag känner mig begraven i denna fuktiga åker, detta bördiga mörker. Och genom luften betraktar jag de sega utsträckta maskar av ljus som spelar, som krälar utmed soffan, som delar sig över väggarna och slingrar in i tapeten, ut över jordgolvet. Och kokorna av hårt packade rötter, genom vilka hakan tränger sig när jag lyfter huvudet, de spunna trådar av silverfärgat mycel som hänger i natten, och de knastrande stammar som vrider sig, knakar, gnisslar, kvider. Detta olidliga mörker. Denna varma natt likt ett berg mot bröstkorgen. Denna älskade grav.

onsdag 19 augusti 2009

VÅLD

När jag promenerar hem utmed parken vid St Andrews square får jag sällskap av en man som med märklig precision faller in ett par steg bakom mig och långsamt ökar takten tills ljudet av våra fötter förenas. Jag kan höra hans bälte rassla mot knappen i gylfen och tyget i skjortan som maler mot jackans linning. Och hans fuktiga andedräkt som slår ut likt fyrverkerier av saliv och alkohol mot mitt hår. När han kommer tillräckligt nära och mina steg mekaniskt hamrar vidare mot asfalten, den nötta bilden av paret framför, med paraplyet likt en gul lamphuva upplyst av deras eldröda cigaretter, så hör jag hur han viskar sluddrande, I'm following you.
Och jag vet inte varför han säger det eftersom han sekunden senare svänger av vid hörnet av Queen Street och försvinner och egentligen är det oviktigt eftersom vad jag känner då jag hör fotstegen dö bort, varken är rädsla eller ilska, utan istället detta: besvikelse. Med det patetiska konsekvenslösa begär som endast en i grunden fullkomligt skyddad individ kan känna, önskar jag att han verkligen hade förföljt mig. Önskar jag för ett ögonblick att han skulle ha stannat och skadat mig.

tisdag 18 augusti 2009

VÄKTAREN

L är väktare på Tesco. Var gång jag ser honom rycker jag till eftersom hans övervuxna svarta muskulösa kropp och fascistiska uniformering alltid får mig att tänka att det är över, att de kommit för mig, detta diffusa dem, döden och staten psykopompiskt förkroppsligade i L's svullna bomberjacka och pressade slacks. Innan hans ansikte tar form ur skuggorna, spricker fram ur den grå cigarettröken från hans billiga roll-ups, är han idén om det mänskliga monstret, representanten för allas yttersta privata fasa. Och sedan lyser de smala slattarna med dess kajal-lika inramning till och han tar form som människa mer än best. Den tjocka sega huden ur Tescoskjortan påminner om smält vax, utrunnen och ojämn, efter år av tonårsacne. Och det stubbiga håret ligger som en krullig matta över huvudet. Han har något desperat över sig, den sorts giriga äganderätt som mycket ensamma människor faller offer för. En hundlik tamhet och tröstlös nyfikenhet när han följer efter oss i butiken och dyker upp mellan hyllorna och stirrar på varorna i vår korg, frågar vad vi ska äta till middag, frågar om vi ska äta efterrätt, om vi ska gå ut och dricka ikväll.
Jag minns av någon anledning en gång när han var yngre, någon tidig tröskelålder och vi var hemma hos två väninnor som klätt upp honom i kvinnokläder. Det grova ansiktet målat i pasteller av blekblått och rosa medan den enorma bröstkorgen spände ut knapparna och det tunna tyget i chiffonblusen, sömmarna gnisslande och knakande när han rörde sig. De stolplikt karvade svarta benen utsträckta över kuddarna i soffan med svarta klackskor i lack gungande över tårna och de groteska beiga strumpbyxor som hängde i grenen under den lilla kjolen. Han plutade med läpparna som om han vore rädd för att missfärga tänderna och en av flickorna målade hans händer med ostadig koncentration. Och så sög på det lilla sugröret han stuckit i whiskeyglaset och flinade, flinade med den obräcklig stolthet och självkänsla som endast rollspelet erbjuder. Att för ett ögonblick vara en hel och fullkomlig person, trots att denna fullkomliga person är en annan, trots att denna fullkomliga person är ens motsats.

lördag 15 augusti 2009

...

Jag önskar att det fanns någonstans dit man kunde gå och sluta ute allt detta plågsamma innehåll. Alla dessa små misstag som gror, som slår sina sega håriga mycel genom genom kroppen och slår ut likt blommor, svampar och torrt gräs. Komma hem om nätterna och bränna sådden som det bördiga innanmätet gött. Men istället fortsätter de att slå ut och man vaknar i till en grotesk trädgård av misstag.

onsdag 12 augusti 2009

CHAIRMAN OF THE BORED

Svettandes i kön på postkontoret följer jag tidningarnas glaserade blickar. De klotformade omslagsbrösten reser sig och sjunker, reser sig och sjunker, reser sig och sjunker, sjunker och sjunker. Kvinnorna, hela raden av meandrande lemmar, flåsar, de släta latexlika skinnen darrande under de heta andetagen. De fuktiga ögonen droppande från papprena. Håren likt utspilld mjölk. Ohh, ohh, ohh. Någonstans därute lever de, människorna, vi andra, vi andra är bara skuggor.

tisdag 11 augusti 2009

DÄRFÖR

Jag stoppar en man som försöker ta livet av sig genom att hoppa från broräcket på south bridge på måndagnatten. Och sedan blir jag stående där med en skallig amerikansk man med båglösa fyrkantiga glasögon och hans kinesiska flickvän i röd sjal och nämnda unga man som bär på en grå sportryggsäck och en halvtom ölburk. Hans gröna skjorta har ett hål över ena bröstet i höjd med hans bröstvårta och han bär kort jacka i denim och jeans bältade med ett nitat läderskärp och han plockar nästan omeddelbart upp en strongbow ur väskan som amerikanen nästan oroligt öppnar åt honom eftersom hans händer skakar. Hans ansikte ser ut som om någon har lyft honom i nackskinnet, stram, tillbakadragen hud över de sneda vacanta ögonen. Ett par sekunder går medan han försöker infoga sig i rollen som den frälsta, den räddade, och sedan kvicknar han till och lägger armarna om amerikanens axlar, you saved my life. It was the girl who saved you, säger kinesiskan, hennes unga ansikte präglat av något påminnande om uttråkan. Amerikanen skakar på huvudet. It was nothing, säger han. Don't say it's nothing, säger mannen, it's my life, it's my life you saved there. Han en drogads svullna pupiller och sega penetrerande ögonkast. Blicken klistrad på mannen medan han ömsom påbörjar en serie rörelser, ömsom avbryter dem halvvägs genom dess utförande. Amerikanen bär ett uttryck av somber manlighet, av en sorts grotesk stolthet. Han nickar oavbrutet och säger att han förstår. Jag ser bekymrad ut. Kinesiskan stirrar ut i det feta smoglika nattmörkret som ligger utbrädd som en hårig päls över Princess Street Gardens under oss. I'm english, säger mannen. Och sedan skrattar han. No, I'm Irish. Whatever you do, don't ever say you are English. Han imiterar ett vapen med pek och långfingret mot skallbenet. Han ser ut som om han verkligen känner pipan mot huden, som om fingertopparna magiskt ska tömma hjärnskålen. Lite senare konkluderar han, I'm American. I lived in LA, I was a musician. Han klappar sig på hjärtat, där den exponerade bröstvårtan hänger likt en körsbärsröd knapp. It's what I do. Hans sneda ögon rycker, det ser ut som om själva ögonen lösgjorts istället för tårar och de två slottarna med deras glaslika svarta pupiller rinner ner över kinderna. I can't cry. I can't cry anymore. Nothing, nothing, och sedan avbryter han sig, dricker cidern med en absurd rofullhet, fortsätter: they're all dead, you don't understand man, you don't live here, you're not Scottish, I'm Scottish, all this, han sträcker armen över den tunga kammade horisonten, I can't do it any more, I've been beaten, I was beaten as a child, I've seen them all die, all of them dead, I've seen things you can't even imagine, things no man should see... Balmorals klocktorn visar på två, en förbannad slant ljus i mörkret, envist avbetande sekunderna. Mannen spiller cider över sina händer. Amerikanen nickar långsamt. Hans grova solbrända kinder penetreras av ett kort askgrått stubb, likt en nålmatta. Och hans ögon brinner av den självgoda rättfärdighet vi alla tre känner, grotesk och skamlig, här är vi, vi som stannat. Tills mannen lägger handen mot amerikanens nacke och hulkande utan tårar, med sitt vansinniga löskokta ansikte, säger till honom: You have to tell me then, tell me why, tell me why to live. Och amerikanen stirrar på honom. Och kinesiskan tittar bort, och jag pressar mina slutna armar mot magen, och jag antar att vi alla tre väntar på att någon av de andra ska säga något, Balmorals urverk hamrande genom tystnaden och den strävhåriga svarta besten under oss vrider sig oroligt. You're not gonna tell me anything. You have to tell me something. Amerikanen suckar nu. I can't tell you why to live. Och hur patetiskt det låter. Mannen skakar på huvudet. But you have to tell me. Amerikanen rycker på axlarna. It's a big question that. Do you want me to lie. Mannen nickar. Anything, säger han. Amerikanen stryker händerna mot varandra. Men han säger fortfarande ingenting. Efter ett tag säger han motvilligt, I'm sorry.

fredag 7 augusti 2009

SPELREGLER

Det här är vad jag tänker: Jag sitter på någon bar med K och D och jag köper dem rundor med vin eftersom jag inbillar mig att jag är skyldig dem något, att så länge jag ger dem mer än jag får tillbaka finns det ingenting jag behöver oroa mig över. K pratar om hur hon behöver mer bekräftelse från sin pojkvän och D pratar om hur hennes pojkvän nyss avvisat henne. Och jag får vara delaktig i den lojala vänskap de delar, de intima samtala de utbyter, eftersom jag råkar vara där, och min närvaro i grunden inte varken förändrar riktningen eller uttrycket för deras tvåsamhet. Vi spelar alla med i det här spelet, för att det är enklast så och således förefaller natten på mer än ett plan som en social provsmakning, vi skålar, luktar, rullar vinet genom kupan, fyller munnen, smakar, och sedan när taxin för mina två väninnor hem medan jag promenerar ned L-road, så spottar vi. Men den värmer, det tillfälliga kvinnliga förtroendet, känslan av att vi faktiskt är ett systerskap, att vi säger att vi älskar varandra, och ratar uppvaktningen från de dvärglika bankirer som frekventerar bordet intill med onyanserat förakt. Och det här är vad jag tänker: Det är en sorts transaktion. Också vårt lidande måste konverteras till valuta. För det här är vad vi gör: Vi utbyter och trumfar ångestar. Vi berättar om det som tynger oss så att andra ska komma närmare oss. Så att vi ska kunna bryta ihop, gråta, och lyftas upp. Det är på en gång religiöst och sexuellt. Sammanbrottet av den mänskliga fasaden. Det sociala spelets motsvarighet till le petit mort. Och en del av mig finner sig oundvikligen undra om det är värt det, om det är värt att bryta ned allt jag byggt upp endast för att nå den här vänskapliga omsorgen. Om det är värt att polera upp självhatet, svartsjukan och den desperata melankolin och vända upp denna neurotiska triss för att tillslut bli älskad.

onsdag 5 augusti 2009

RÖTMÅNAD

Den hastiga förgängligheten oroar mig. Persikornas köttiga märken och slappa säckiga skinn förgås på några timmar. Och brödet i papperspåsen växer ett vitt poröst skägg över brödkorgen, tunna flimrande hår som slår ut likt förruttnelsens fyrverkerier. Majskolvarnas tandrader har efter bara något dygn skrumpnat, det fläckiga vita möglet i ett groteskt polkadot mönster över det slappa gula skinnet. Mjölken stelnar i sina koppar, retarderar till sin ursprungsform, tunga dallrande skålformer som krakelerar när de upprörs och flyter ut över köksstålet i korniga klumpar. Vid middagarna tycks det som om måltiderna härsknat medan de tillagas, som om allt jag rör vid långsamt inleder sitt egen förfall. Jag radar upp ingredienserna över disken i väntan på att J ska återvända. Och sitter under dessa allt mer oändliga timmar och betraktar maten som förgås. Spenaten i dess påse som svettandes flyter samman till sega svarta trådar, kyckligen som kanderas i den heta torra luften, vars knoppiga skinn stilla gulnar och vrider sig obekvämt i sina skarvar, reser sig från det saftiga köttet och rullar upp sina lösa ändar likt ett nyss klipp tygstycke. Allt krymper, torkar, puttrar, svettas och skrumpnar runt omkring mig.
Men märk väl, jag sitter orörlig, oföränderlig i detta rötans epicentrum, och tro mig, om förgängligheten skrämmer oss, finns inget mer skrämmande än den plastiska oföränderligheten. För status quo är en illusion, i det som inte ser ut att ruttna, pågår förruttnelsen någon annanstans. Och där vi inte anar förgängligheten, bör den första frågan alltid bli: var?

tisdag 4 augusti 2009

PROFANISAURUS

T's käcka dysfemismer lyckas alltid lägra samtalet med sin trojanska kritik, insprängda i de simpla frågorna, lösgör ordvalen en retorisk armé. Hennes röda hår faller i valvlika bågar runt det fyrkantiga huvudet, likt en fjädersatt bronshjälm.
Du kan förståss dra slutsatsen att folks profaniteter i grunden säger något om deras världsbild och något märkligt fundamentalt om deras person.
D's främsta förolämpning var alltid allusionen till ett liv på räls, den fruktansvärda konformiteten som han, trots att han aldrig skulle erkänna det hade underkastat sig, you are on tramlines, all you want is a husband and children. Och de svordomar och skällsord hand främjade var följdaktligen de närliggande: coward och liar. De grå stråna penetrerande den porösa huden runt de plumpa läpparna, formade när han ilsknade till likt halsen på de portvinsflaskor han samlade, i ett perfekt o.
M använder det moraliskt laddade dålig, men sällan om andra än henne själv. Det är en sorts omvänd kritik, en blödande mater dolorosa som lastar sin egna vågskål med stenblock efter stenblock, endast för att se de andras tomma skål bära samma osynliga tyngd. Hennes termer bygger på nästan antika filosofiska ideal, måttstockar av rättvisa och godhet, och skålarna att väga och balansera det sociala umgänget i.
P är en kokande kittel, med en så kvävande aversion mot den egna ilskan, att när han svär, när han verkligen svär, är det som om allt detta som inte får sägas, allt detta på en gång spränger sig löst och likställs, sociala tabun, personliga förolämpningar och den mest politiskt inkorrekta obsceniteter. I en värld av laglöst hat befolkar han gatorna med whores, paki's, bumboys och asslickers.
Tall P, som bokstavligen ständigt titulerades med detta simpla deskriptiva epitet som så precist summerar hans konstitution, viskade det en gång till mig med den illa återhållen okynnig pojkhumor, ordet storefitter, det enda ord i engelskan med ett svenskt double entendre. Vi satt i hans lägenhet, som låg och ännu ligger på B-ham place, och P rullade sina konformade mary janes, till ett program om engelsk fotboll. Han föredrog det enkla cunt, ett ord han mästerligt kunde få att låta både kärleksfullt, med det sneda nikotinleendet stelnat i en grimasch och drypande av förakt, de fyra bokstäverna sväljande den enda vokalen, c-nt.
S's frivola haddockismer, V's anakronismer, B's bitande överanvändande av ordet boring, och C's huffade idiot, imbecile. Jag antar att vi alla uteslutande säger vad vi själva inte vill höra. Vilket kanske är fundamentet för all kommunikation. Alla samtal är på något plan ett samtal med oss själva.

måndag 3 augusti 2009

DUVA

Halvvägs genom grälet om som följer i sovrummet i lägenheten på F-street, angående vår imminenta hemlöshet, flyger en duva in och sätter sig på skrivbordskanten. En absurd tystnad följer, J stannar upp, den upprörda gardinkedjan trummar sin stilla revelj mot fönsterglaset, medan det rosa ljuset pumpar in sin bombastiska nuevo horizon över Fife, och duvan burrar upp sina fjädrar och sänker det lilla huvudet mot kroppen och låter pepparkornsögat borra sig genom den patetiska tystnaden. Fågeln rör sig inte ens när J lyfter upp den utan ligger orörlig mellan hans händer, med ögon likt två knappar fastnålade i det lilla ansiktet. Dess huvud påminner om en dockas när han rör vid det, gängorna i den kurvade nacken klickande vikande sig under hans fingrar. Men hjärtat tickar.
Vi känner en sorts fasa i det ögonblick då de utmätta gränslinjerna mellan symbolik och realitet, natur och civilisation, och hat och kärlek överbyggs. Och sedan känner vi en sorts lättnad. På engelska kallas de homing pigeons, dessa tama brevduvor. J bygger ett bo i en kartong och jag tömmer ut en påse torrt ris över fönsterkarmen och sedan sitter vi och lyssnar på dess vingar som rafsar genom bädden av tidningspapper.
Alla avvikelser från det normala betraktas oundvikligen med en viss religiositet. Det är omöjligt att mäta ut de små slumpartade episoder som lett till en händelses realiserande. Den serie oundvikliga och exklusiva omständigheter som möjliggör att just detta sker, som möjliggör just detta specifika ögonblick. Det tycks i efterhand, med en så lockande anti-logik, att det absurda momentet måste legat destinerat i alla dess upprinnande ögonblick. Den något haltande kausaliteten leder till det mystiska konstateradet att duvan har flugit hit, att det var oss hon skickats till.
På kvällen ringer hyresvärden och erbjuder oss ett kontrakt. Post hoc ergo propter hoc.

tisdag 28 juli 2009

SKITSNACK

Festinger bevisade i sina sin test kring vad han kallade the insuffiscient reward paradigm att de riktigt trovärdiga lögnerna, de som lurar också lögnaren, föds ur de futtigaste belöningar. Ju mindre vi betalas för våra osanningar, desto mer tvingar vi oss själva att tro på dem, för om vi har så lite att vinna varför skulle vi då ljuga frågar vi oss och övertygar oss om lögnens sanning. Jag funderar kring detta osanningens fenomen medan hyresvärden visar oss runt en av sina många lägenheter, pekar på fönstret med sitt glättigt nervösa skratt och deklamerar att utsikten är fantastisk. De melerade grå marmorblocket till himmel gnisslar mot trägaveln när vi tvingar upp glasrutan och stirrar ut mot över den åsktunga förmiddagen, den gyttjebruna kanalen och bortom den de korrugerade raderna plåtfasader som avgränsar industriområdet. Vi tackar artigt. De frottélika mattorna i rostbrunt likt ett hav av maskar under tårna och de kulörta tapeterna ett tecken på latent vansinne. Kvinnans röst hackande genom tystnaden med sina oslipade blad och lögnerna, den hyperbola retoriken, to die for, to die for dear!, knappast längre ens lögner, istället en sorts automatiska fraser hon viskar likt ett mantra, och betalas hur mycket för? När vi går, och lakoniskt följer hennes päronformade kropp, byxorna inkilade likt obscena mungipor mellan de slappa skinkorna, (skitsnack) och hon vinkar av oss vid Mercedesen försonas jag med det faktum att hon med största sannolikhet betalas tillräckliga summor för att verkligen kunna skilja rätt från fel.

söndag 26 juli 2009

EMESIS

Jag ville säga något men halvvägs genom meningen börjar jag redan känna den typ av obehag som skrivandet ibland orsakar. En sorts pösig uppsvullen mättnad, groteskt och flåttigt detta verbala överflöd, raaaaaap. Denna feta ikarosiska förmätenhet. Nam, nam, nam, nam, samma känsla som jag ibland erfar under intima samtal med människor jag är på gränsen till att verkligen tala med, som om ansiktet vilket ögonblick som helst ska sprängas, likt en köttkatapult, som om jag ska öppna munnen och spy, uppstöta måltider, gutturala profanismer, och projektilera hela tarmkanalen över väggen bakom min samtalspartner.

Bild via This isn't Happiness.

lördag 25 juli 2009

EXISTENS FOR DUMMIES

B läser böcker som How to Increase Employee Performance, How to Motivate Every Employee - 24 Proven Tactics to Spark Productivity in the Workplace, The Handbook for Leaders, och Managing for Dummies. En sorts Machiavellisk hybris som genomsyrat hennes kommunikation med en typ av retoriska figurer som hennes mediokra intellekt knappast kan bära upp. Av samma anledning är hon en av dessa personer som ad nauseum upprepar ditt namn var gång hon tilltalar dig. En sorts härskarstrategi att utmäta de heirarkiska avstånden, det finns förståss inte en möjlighet att ens för ett ögonblick yttra hennes namn, vilket gör nötandet av den egna titulationen till en tröttsam process.
Hennes plastiska leende hänger som ett Cheshire grin över kassadisken, det slingade håret med dess glansiga finish och de manikyrerade naglarna. En android perfektion. En designer uniform under vars rynkfria tweed och cashmere den onaturliga klimakteriska korpulensen verkar ha bibehålligt en tonårings plasticitet, utspänd men fast, likt skinnet på en ännu omogen persika.
I själva verket präglas hela hennes person av denna overkliga semi-transparens, hon framträder likt en välplanerad konstruktion vi studerar utifrån de extensiva planerna utan att för ett ögonblick kunna förstå, genomskinlig och just därför omöjlig att genomskåda. Där inget dunklats finns heller inget att belysa men inte heller något att upptäcka.

Bild: Fernando Vicente.

fredag 24 juli 2009

GALGSAMTAL

T har begått det oförlåtliga misstaget att uttala sig om sin syn på moderskapet. Man berättar indignerat hur hon antytt att hon oroar sig över eventuella kroppsliga komplikationer, med betoning på de mer fåfänga aspekterna. Och att hon, och här får man ett uttryck av förtvivlan, har förklarat att hon gärna skulle ha en barnfröken.
Men vad som förvånar mig mest är inte T's preferenser utan den tacksamhet K och D uttrycker i baren på The Last Drop sedan de upptäckt sin gemensamma méprise för den icke närvarande kollegan. Det är som om ett fint nät av trådar vävs mellan deras föraktfullt rynkade pannor, ett symbiotiskt mycel som för ett ögonblick gör det omöjligt att penetrera samtalet. D över sitt soda vatten, en del av den strikta anorektiska kosthållning som format den spensliga flicklika kroppen. K över sin halva Peroni och det fat nachos hon beställt in och äter, likt en gnagare, med tumme och pekfinger. (Och barens morbida galgestetik över väggarna. Låt huvudena rulla! A clean shot, T's skalp upphyskad på stolsposten, den rödfärgade kalufsen flaxande i brisen från den smattrande barfläkten, och T's gula ansikte, med kinder likt rinnande stearin och tungan som ett plommon mellan läpparna. Den kauteriserade stumpen till hals med dess filéade segment vaggande på den ojämna bordsytan. En grotesk konversationspjäs.)
D skakar på huvudet. K fingrar över ölglaset. T kommer aldrig inse detta. Aldrig ens medvetandegöras om den sociala stympning man idkat. Med största sannolikhet kommer hon inte ens att upptäcka att hennes uttryck av latent okvinnlighet skiftat sympatierna. Att hon i ett kast förenat de båda väninnorna. Att hon, utan att inse det, har uttryckt något monstruöst, något som i grunden skakat om den sociala balansen.

måndag 20 juli 2009

ÄNNU EN DAG FULL AV FRUKTAN

Jag tror att ett år har förflutit sedan någon senast fotograferade mig, med ett undantag, en fest hos K, i vilket mitt förvridna ansikte skymtar mellan de uppklädda gästerna, likt en grotesk påse hud som långsamt sugits in i sig själv, de sneda hoptryckta ögonen inklämda mellan de utspända kindkloten och överläppen likt en beigt streck klistrat mot tandraden. Mitt dysmorfiska ursäktande hade mottagits med den typ av envisa estetiska hoppfullhet som fotografer gärna uppvisar, och man hade presumtivt slagit upp blixten och låtit den monstruösa tingesten gnisslande mäta ut avståndet, övertygad om konstens överridande av naturen. Det finns inget så beklämmande som en fotografs besvikelse. Den ögonblickliga fruktan som uttrycks inför porträttet och den genans med vilket det raderas, som om vi för ett ögonblick gläntat på något allt för privat, den andres fulhet. Vartefter man undviker motivet. Och med illa dold tacksamhet finner dem vrida sig ur fokus där andra lägger armarna om varandra och stelnar i sina invanda gargouiller. Problemet med fotografiet är förståss dess illusiva transparens, dess ambitiösa men knappast verkliga sanningssägande. Den tillfälliga grotesk som blött över på fotopappret är knappast mer än en hägring i jakten på det egna ansiktet.

Titeln stulen av Bonnie Prince Billy.

söndag 19 juli 2009

FISKARE

Morar och närliggande Mallaig kan bäst tecknas genom ett besök till de små kyrkogårdarna som ligger inklämda mellan 60-tals arkitekturen och de branta hedarna. Den ena i de sluttande gulbrända gräset vid Morars avtagsväg och den andra knappa kilometern därifrån där grusvägen vrider sig ned mot de rostiga båtarna som ankrat vid rudimentära bryggor utmed Loch Morar. Båda saknar kyrkor. Och båda har rostiga staket med tvinnade repsnoddar att försluta grindarna. Owing to sheep nuisance would visitors please secure gate when leaving cementary. Bebyggelsen utmed motorväggen kan snabbt dateras, den första graven i de prydliga raderna med krattat gräs vid sjön, 1989, den svarta stenens titulerade McSomething född åren mellan världskrigen. Bybegravningsplatsen sträcker sig tillbaka till 1870 och halvvägs nedför sluttningen har murverket ersatts med modern gallerinhägnad och de viktorianska haphazardiskt utplacerade stenarna med ordnade rader blankpolerad granit anno 1960- och buketter solblekta tygblommor i krakelerade glasvaser.
Det är först sedan jag promenerat runt i kanske en halvtimme som jag uppmärksammar J på att gravarna inte sällan antyder vad som bragt dess ägare om livet. Och sedan slår det mig hur många dessa tragically killed och accidentally drowned är. Nästan var tionde grav tillhör en saknad son, en ung far, eller en älskad make som stulits för tidigt, de flesta drunkningsoffer, med grå gravarna som polerats till svarta speglar och över vilka ristats detaljerade sketcher över de avlidnas fartyg, med de rostiga skroven och de minutiöst ristade skeppsnamnen, brytande den mörka stenens osynliga vågor, och omålade stormar.
De är alla fiskare här, de som stannar, de som lever och dör, de som drunknar och begravs utmed det karga kustlandskapet. Och när vi senare promenerar de fem kilometerna till den närmaste resturangen och äter våra oljiga fish and chips med vinäger i den lokala hamnen är det med en viss odefinierbar oro som vi följer fiskarnas arbete. Deras läderlika hud knarrande mot de gröna näten och knäna på de gula arbetsställen roströda av fiskblod.

måndag 13 juli 2009

AND THE LORD SPAKE UNTO THE FISH...

Jag följer ett dissektionsserie på teve, i vilket var episod presenterar en ny gigant ur naturen, som sedan skärs upp och analyseras. På söndagen följer jag en kvinna som styckar upp en sillval som strandsatts på den irländska kusten. Den enorma besten ligger uppsvälld likt en ballong på den stormiga stranden. Sjuåriga pojkar klättrar över den hala kroppen, den stela plastiska grå massan påminnande mer om ett skeppskrov eller ett organiskt stenmassiv. Den dammigt rosa tungan har fyllts av gas och tränger ut ur den valvlika munnen likt en gargantuansk madrass av kött. Den lilla anatomisten skrattar oupphörligen. Hon bär en blå plasthatt över håret och enorma skyddsglasögon som får henne att påminna om en tjock insekt. Hon sticker sin kniv i ett dentellmönster utmed den vita underkroppen för att stegvis tömma ut förruttnelsegasen som spänner ut det enorma djuret, ungefär på samma vis som vi hålslår en bakad potatis innan vi skjuter in den i ugnen. Späcket gungar likt en enorm vattenballong medan kvinnan, i ett brandgult regnställ, klättrar upp över kroppen och långsamt öppnar buken och de tunga bleklila inälvorna rinner ut över den grå stranden, hoptvinnade och lårtjocka. Hon halkar ned i det enorma gapet, den uppskurna magen, och fnittrar hysteriskt, Jona... Med folksamlingen som samlats kommer de lokala affärsmännen, ett gatukök rullar upp utmed esplanaden, de upplysta rutorna kastande sina fyrkantiga skuggor över den stormgrå stranden.
Jag kommer att tänka på Ballards novell The Drowned Giant som låter havsdjuret ersättas av en mänsklig leviatan och den Swiftska jättens grandiositet med det konservativa underströmmande hatet inför en disruptiv storhet. Med grotesk närgångenhet skildras var detalj, var förstorad por och rynka, och vart steg i upplösningen. Och med samma obarmhärtighet målar Ballard upp den moderna avtrubbningen, det egentliga ointresset också inför det fantastiska. Jätten behandlas som klätterställning av lokalbefolkningen, vandaliseras och fraktas avslutningsvis bort, bryts ned och utnyttjas i den lokala industrin. Någon egentlig förundran väcker han knappast. Med sin kyliga medicinska rapport dödförklarar Ballard underverket och den förruttnande titanen får agera spegel åt hela mänskligheten.
Huvudet poröst efter lördagsnatt och söndagsarbete äter jag alltså middag framför teven och följer de enorma kranarna som skalar det feta skinnet av fisken med sina krokar och kedjor, likt en övermogen banan, för att lämnardet leverröda köttet utfläkt i den våta sanden. Det är på en gång fruktansvärt och fantastiskt och omöjligt att slita ögonen ifrån.