måndag 26 oktober 2009

DYSFUNKTIONELL MADELEINEKAKA

Te utan socker påminner mig ofelaktigen om de artificiella smakerna i min sedan länge förlorade barndomsvän L's kök. Var ingrediens hade en beska onaturliga arom av ersättningsprodukter samt en plasticitet som fick var måltid att förefalla märkligt konstgjord, likt en iscensättning av verkligheten. Var måltid var en imitation av måltiden, en imitation vars mest fundamentala element ersatts av detta enda, det rent visuella. En sorts estetisk paradox som i efterhand skrämmande nog gick att applicera på familjen i dess helhet. Dess märkligt upplysta nukleära struktur som föreföll lika tvådimentionell som en sekelskiftes tableau vivant.
Som barn var förtåss detta obehag högst materiellt och personligen anade alltså jag dysfunktionismen i detta avida bruk av sötningsmedel, fettfria produkter och smakämnestillsatser.
Till teet hade vi nollprocentig mjölk och små enportionspåsar av kristallikt konstsocker, med den salta medicinskt beska eftersmak som aspartam och sackarin lämnar på tungan. Saften var blek och späddes tills färgen hängde endast som en svag antydan kring botten av glaset. Och smörgåsarna breddes med det blekgula lättprodukter som smakade plast och gräddfil och som aldrig smälte trots att de lämnades i solen på köksdisken. Ibland bakade L, alltid en viss chokladkaka som kom fördigförpackad och vars enda tillsättningsämne var vatten. Produkten hade otrolig spänst, likt en svamp och en blank gummilik yta.
Det enda som fanns i riklighet var vin, ett körsbärsvin som bryggdes i en jäsande tiolitersflaska på ö-köksdisken, likt en piece de la resistance. L's mamma var läkare, och jag antar att det var hon som gjorde hushållsinköpen. Hennes decennier av anorexi hade gjort hennes hud seg och färglös. Likt alla som fysiskt botats från psykiska sjukdomar präglades hennes kroppspråk av en sorts bräcklighet, en sorts konturlöshet, som om hennes kropp var en sorts dräkt hon bar snarare än en del av hennes person.
L's kropp var något helt annat. Hon var kvinna innan hon ens fyllde tvåsifftrigt. Moderns flickkläder, som hon inte sällan bar, glipade och späde över denna otympligt fylliga barnkropp. En gång på sykunskapen blödde hon genom sina vita linnebyxor och drog mig åt sidan innan hon sprang hem. Hon bad mig torka upp efter henne så att ingen såg. Blodet påminde mig mer om död än liv och medan jag tvättade träsitsen genom vars ådrig den svarta fläcken hade flutit ut i ett sorts linjärt mönster, var det med en känsla av obehag, som om hon var fysiskt skadad.

3 kommentarer:

Anonym sa...

En riktigt creepy familj, särskilt när man vet att riktigheten i det beskrivna och känslan den gav är alldeles på riktigt. /A

J sa...

Inte sant. Ju mer jag letar i minnet desto mer grymt kändes allt som hade med de där åren att göra. Det är märkligt hur man såg på det som barn, hur man alltid visste när saker var fel, men samtidigt hur det mest instabila bibehöll en sorts stabilitet.

annemarie sa...

Jaha, det var en speciell historia. Jag tycker det är märkligt att dina ord blir rent fysiska. Jag känner det varma blodet... och lite av äcklet att göra rent... det doftar om alltsammans. Minnet är i spinn. A-M