fredag 18 november 2011

söndag 13 november 2011

ENSAMHET


Jag bär på allt det som aldrig ska ske. På alla framtider som inte kommer att infalla. Jag kan se buken svälla med de ogjorda åren, de ofödda barnen och de oälskade dagarna. Jag kan se huden vrida sig, som om det krälade innanför. Det är som att härbärgera något levande som vrider och vänder sig i magen, något ofött och vanskapt. Som aldrig kommer att förlösas.

tisdag 8 november 2011

ALLTING FALLER


På natten växer leksaksstaden. En skog reser sig i the Meadows. Ett ogenomträngligt grenverk där de miniatyriska alléerna brukade stå. Själva himlen skakar som ett vått lövverk över mitt huvud, lösgör sina svarta blad som rasar genom luften och slår ned runt mina fötter. Också gatlyktornas kronor slår i vinden och släpper rasslande sin grönska av torrt ljus över asfalten. Jag kan känna den mjuka mattan av höst långsamt ätas under mina fötter, hur den våta jorden vrider sig under mina fötter. Vid horisonten tvinar själva fasaderna, den mjuka stenen skrumpnar runt de ändlösa fönsterluckorna, och trät ger kvidande efter när takpannorna sakta plockas upp av stormbyarna och seglar ner mot parken, likt fjäderlätta silverark, blanka i regnet. Fönsterglaset har vissnat i hennes rum, och gardinerna slokar, men den mjuka musiken från hennes amplifierade hjärta slår rot i väggarna och slår ut likt blommor över tapeten.

måndag 7 november 2011

AVFALL


När jag rör vid min egen kropp är det som att röra vid en slaggprodukt. Som något som fiskats upp ur hinken under slaktardisken, ännu varmt och organiskt, men sedan länge inte mer än avfall. Ibland blir jag rädd när folk rör vid den att de ska känna hur livlös den är, rädd att de ska dra till sig fingrarna och att de ska känna doften av min hud. En natt kommer jag hem och finner katterna lägrade över min klänning, som ligger dräpt över golvet. De sitter likt två bestar, spinnande och slickar över tyget, och andas djupt i sammetsvecken, och när jag drar bortom kommer de genast tillbaka, som om de vädrade kött, som om de kände doften av slakt. Deras gula ögon hänger likt glaskulor i mörkret.

onsdag 2 november 2011

OLIKA VATTEN



Om morgonen sitter jag med pölen av ljus som växer i mitt knä och rinner ned över vaderna och låter dagen likt en illa tätad läcka rinna ut över golvet och försvinna i de svarta golvsprickorna. Om natten växer golvsprickorna tills jag doppar fötterna i en kolsvart göl när jag stiger upp i mörkret. Det har regnat i dagar nu.

måndag 17 oktober 2011

ATT FINNAS

Till min mamma.


När jag kryper upp intill mors kropp och låter ögonen sjunka in i den lätt veckade röda huden över hennes skuldra och hals, mjukt bearbetad likt sönderrivet tyg eller ruggat trä, tänker jag att det är hon som håller mig samman. Att vetskapen om att hon ännu samlar min historia och överser min tillvaro är vad som gör mig till en människa. Att permanensen i hennes kärlek, och den plötsligt konkreta närvaron av vår samlade förflutenhet, för ett ögonblick skingrar känslan av att ständigt vara satt i upplösning, att ständigt invänta en odefinierad förlust, och kväsa en riktningslös skuld. Känslan är på en gång religiös och ofrånkomligt biologisk. Hennes bröstkorg reser sig och sjunker under min arm och sedan hör jag hennes andning avta och upplösas, tills hennes bleka läppar endast ljudlöst rör upp den stilla luften på hotellrummet. Hon sover.

måndag 10 oktober 2011

REPETITON


As above, so below. Den svällande månen ovanför och den svällande buken nedan. Det tunga gnisslandet av natthimlen som skruvas upp och spinner över gatan, och det stilla knakandet av lederna som vrider sig mot lakanet.

onsdag 5 oktober 2011

KVALSTER


Dom säger att han var en ned innan han träffade C och blev punkare. Att han växte upp på ett council estate ute i Niddry. Att han har en dotter han sällan träffar. Att han är ett as. I många år antog jag att han avskydde mig eftersom han aldrig mindes mitt namn, och än mer sällan tittade på mig när vi möttes. Jag hade bett honom undvika plattityder men han sa ändå att han brukade titta bort eftersom han inte kunde titta för länge på mig. I detalj bekrev han sedan strumpbyxorna jag brukade bära. Jag känner den typ av besvikelse man känner när man ser ett vilddjur på zoo illusionslöst skrapa upp det billiga snask som åskådarna tappat i den dyngbruna vallgraven. Eller en av dessa tarantulas som avgiftats och placeras i händerna på besökarna i akvariet medan pojkvänner, mödrar och väninnor, kacklande av kokett fasa, fotograferar.
Likt en tämjd best, har hans kropp har något förbrukat över sig. Den strama huden, pigmenterad i fläckigt lever-rött, hårt spänd över hans ben likt en återanvänd målarduk. Över hans buk en oläslig tattuering, ett namn eller ett band i feta kapilärer i ett ny-gotiskt typsnitt. Bokstäverna växer och kryper i takt med hans andetag där han ligger utstjälpt på sängen. Hans växel utspilld över golvet straxt intill hans kritvita anklar och de uppknäppta jeansen, med bältesspännet ännu rasslande mot golvplankorna. Också när han sover förefaller hans ansikte arrogant. Hans tunna läppar förvridna i en sorts hånleende. Han påminner om en insekt som slagits över, en senig arachnid, vars tunna stekellika ben sträcker sig över lakanen, groteskt utdragna.
Jag bäddar om honom och klär i mig mitt nattlinne och kryper ned i gästrumssängen i rummet intill. Fönsterluckorna skäller om natten, och genom väggen kan jag höra det mjuka ljudet av de åtta benen som skrapar över tapeten.

tisdag 4 oktober 2011

OMÖJLIGHETER


Jag erfar ofta en sorts känsla av oövervinnerlighet, en sorts artificialitet, mekaniskhet, som om kroppen sedan länge avskurits från dess innanmäte. Ibland tror jag att jag inte kan dö. Ibland känns det som om jag blir yngre var morgon jag vaknar. Jag upplever en sorts besatthet vid att testa det egna maskineriets gränser. Jag kan gå ett dygn utan att äta, som så bara för att erfara känslan av hunger och matthet, beviset på min egen fysiska existens. Eller fascinationen vid att se den egna huden läka, de olika stadierna av reparation och den tunna rynkiga leverfärgade huden som återsluts, eller tonskalan i ett blåmärke som omärkligt upplöses. Eller det där ögonblicket då jag börjar springa och kroppen för ett par sekunder förefaller viktlös, som om inget kunde stoppa mig, och först sedan foten slår i asfalten och rörelsen, den egna tyngden, revebrerar upp genom vaden, låret och bröstkorgen blir påmind om det enorma motstånd som allting runt mig reser mot min kropp. Själva luften utgör en vägg. Så kompakt att det ofta känns som om jag skulle kunna gräva fingrarna genom dammet som hänger upplyst i rummet om morgonen, och klösa mig upp ur de svettiga lakanen.

måndag 26 september 2011

CHAUFFÖRER


Uppe vid broarna står taxibilarna uppradade likt en serie svarta skalbaggar. Lampljuset likt skeva guldslattar över plåten. Som om maskinernas vingfäste för ett ögonblick blottlagts och den feta gyllene insektskroppen gapade mot natthimlen. Om nätterna kommer chaufförerna ut och konverserar, sliter loss sina mjuka packade överkroppar från sätena och sträcker ut sig, hänger mot varandras nedvevade glasrutor och röker. Deras överkroppar liknar allt mer de säten de förenats med, själva köttet har en insutten, bearbetad karaktär, likt överjäst bröd. De är en märklig liten församling som möter upp här, en gemenskap med en noggrant utstakad etikett och en avmätt yrkesmässig jargong. De samtalar om bilar, fotboll och snooker. Om Labours fördärv, och den där saten Clegg.
Utifrån är han försvinnande lik en av förarna. Han bär en marinblå blazer av löst snitt och svarta slacks. Och han rör sig av och åter ut med raden av bilar. Men det är först när hans ansikte vänder sig mot gatan och billyktorna slår emot hans drag, som jag inser omöjligheten i situationen. You see, säger J som tagit mig hit för att visa denna omärkliga charad, he is a taxi driver without a taxi. Mannen har ett mjukt globulärt, nästan upplöst ansikte som draperar sig över två våta barnläppar och djupt inbäddade glittrande ögon. Hans tunga leker i den halvöppna munnen medan han pratar och vaggande imiterar de andra männens rörelse mönster. Han bär en flatcap i corduroy under armen, som om han tagit av sig den i andakt eller utav respekt, och hans öron brinner likt två röda halvmånar genom det tunna håret. He stays there all day, säger J. Just talking to the taxi drivers and looking at the cars. Och trots att ha saknar fundamentet för den simpla gemenskapen på gathörnet, bidrar han till förtätandet av deras identitet. De låter honom hållas. För utan honom vore de inget annat än taxiförare.

söndag 25 september 2011

Hjältar och monster på himlavalvet


V brukade alltid säga att eftersom inget hade någon mening var vi tvungna att skapa våra egna mytologier. Våra egna gudar. På samma sätt som vi kan kanalisera all skräck i en fobi, en sorts fasans struktur som möjliggör ett funktionellt liv, kan vi kanalisera all sorg och all kärlek genom ett objekt, en sorts privat gudom och chimera. I hennes fall var det många år en skottsk b-skådespelare med ett avdankat rockband och en roll i Sagan om Ringen. Han var oansenlig och hon var medveten om det och hyste samtidigt en önskan om hans tillit och beundran. Jag minns att vi träffade honom på det gamla kasinot någon gång. Han var kort och blek, med ett råttlikt asmatiskt ansikte, och ett obotligt slött leende över läpparna, en ofrivillig frivolitet han tycks obekväm med och konstant försökte motarbeta likt en klassisk weegie med skarpa koncisa förolämpningar.
V skrämde honom antar jag. Han kom över och hälsade, skakade hand, konverserade, men större delen av natten satt V med mjukt svullna porslinsögon och benen brett isär och drack sig långsamt fullare, ensam i ett av den enorma lokalens hörn.
Det groteska kristallnätverket av kronor rasslande över folkmassan. Och de enorma valven i det gudslösa kapellet reste rygg mot natthimlen, likt en skrämd kattkrake vars tunga röda sammetstunga rullats ut över trottoaren. Vi gick hem i mörkret, och fastän V visste att hon jagade något hon inte begärde, och begärde något hon inte ville jaga, så gick hon hem tomhänt, byteslös, som någon som skjutit blanka skott, eller jagat med ett luftgevär.

onsdag 21 september 2011

ABRUPTA ANNOTATIONER AV EN SERIE LIVSÖDEN


1.
B brukade lägga H's handväska i frysen så att hon skulle tro att hon var galen. Hon låg på psyket i två veckor. Jag minns att hon brukade sitta och stirra på kaffeapparaten i besöksrummet och längta efter att få sticka armen under det kokheta kaffet. Hon försökte hänga sig en gång men repet brast. Numer tränar hon joga.

2.
E träffade en man under några månader. Han tog hem henne till sin lägenhet en natt och frågade mjuk om han fick propositionera henne något. Något snuskigt. And I'm in to all that dirty shit, säger hon och skrattar. Hon har ett mjukt ansikte som åldrats allt för snabbt och urvattnade kinesiska drakar tattuerade över de stocklika vaderna. Mannen i fråga hade gått ut i sovrummet och hämtat en kartong. Han hade velat att hon skulle klä sig som hans döda mamma. Han hade hennes klänningar och gördlar hopvikta under sängen, nötta polyestertyger som luktade som gamla gardiner. Han hade till och med haft moderns gamla läppstift, gryniga åldrade pigment i en palette av leverrött och cerise.

3.
A har ett handavtryck i blod på dörrposten. Hon bor i Leith så kanske är det inte märkligare än så. Grannens dörr slogs in av polisen mitt i natten och nu hänger ett enormt polislås över de trasiga brädorna. Jag frågar om han är död. Hon rycker på axlarna. I've never seen him. Det är vanligare än man tror. Hennes bror jobbade för någon form av forensic department; en gång fann de en man som legat död i 14 månader. Han hade fotografier på sina barn på byrån i sovrummet. Tre stycken. Grannarna klagade först när insekterna började kräla ut under ytterdörren och förruttnelsen lämnade ett långsamt växande märke i de bruna heltäckningsmattorna.

4.
En gång i baren på B-, den legendariskt förfärliga teaterpuben, visade C mig sin bröstkorg. Vagt relaterad till The Earl of Sandwich, brukade han oftast gå under benämning Sandwich. Han hade ett vaxlikt stearingult ansikte, lika ålderslöst som uttryckslöst och bar alltid en flatcap i tweed eller herringbone över det tunna ljusa håret. Jag antar att inte många kände till det, men cancern han hade övervunnit hade lämnat honom med två kvinnobröst, lätt rundade med små röda bröstvårtor spända mot skjorttyget.

onsdag 14 september 2011

HEMMA


Sedan flytten i början av sommaren finner jag det allt mer stegrande svårt att tillaga mina måltider i köket. Det sociala åtagande som akten innebär, möjligheten att upptäckas vid spisen av någon av de andra husgästerna, kökets publika natur och genansen över den dekadenta lustfaktoren i det egna underhållet har gjort mathållningen nästan omöjlig de senaste fyra månaderna. Köksmiljön fyller mig med en sorts olust, en spänd förväntan, som om rummet hade ett konstitutivt överraskningsmoment, som om något väntade på mig, en sorts närvaro, eller möjligheten av en sorts närvaro. De senaste månaderna har min kost således reducerats till variationer av tre måltider: en marockansk burksoppa, snabbköpets sushi, och undantagsvis någon form av salad. Jag förvarar också äpplen och en typ av billiga potatis scones på rummet i fall av oförutsedda omständigheter.
De andras närvaro väcker ännu en sorts skräck i mig. Ljudet av skor mot stengolvet och prasslandet av tvätt, eller de mekaniska klickandet av gängorna i toalettdörren. Det smattrande ljudet av oset som arbetar mot kastrullocken, och de väsande gaslågorna. Var gång rycker jag till, som om ljuden hade en anklagande natur. Som om själva rummen, orkesterade av främlingarna, åtalade mig.

"We will get married" säger han. "I know it."


Vinden sliter upp dörren när han går, och fastän han önskar slå igen den med en demonstrativ ilska och besvikelse, pressar sig stormen in och sliter trät ur hans fingrar. Gängorna ylar och vinden sliter skrikande tag i mitt nattlinne när den döende orkanen briserar genom hallen. Stormens styrka lägrar C's sorti, trots hans druckna ambition, i ett dilettantiskt patos. Den stilla klickande av låset bakom honom dränks i det upprörda knakandet av husets själva fundament när det reser sig mot vädret. Gesten genomsyras av det stilla straffande hat, den rika förbittring, som såtts i samma bördiga mylla som den illusiva, rent av fantasmagoriska, förälskelse han bekänt för mig.

lördag 10 september 2011

FÖRUTFATTADE MENINGAR


Han hade Monet's näckrosor i vardagsrummet, något som fyllde mig med en gnagande misstro. Konstvalet fick mig att stirra in i de gråvita woodchip tapeterna snarare än att blunda när han kysste mig och med en fåfängt spelad passion om och om igen viskade att han älskade mig. Möblerna i lägenheten var tillverkade i glossig orange furu. Men det var den svarta övervuxna gölen i Givernys blomsterträdgård som sipprade in mellan mina halvslutna läppar. De tunga kladdiga penseldragen upplösta över tungan.
Han var tråkig. Eller vad engelsmännen skulle kalla common, vanlig, traditionell. Inte särskilt klok men tillräckligt välutbildad för att inte vara medveten om det. Hans anletsdrag var höljda i en sorts oantastlig blankhet som genomsyrade allt han rörde vid, från hans enkla monokroma garderob till hans tomma rum med dess glesa bokhyllor och billiga varuhus-reproduktioner av annan oprovocerande klassisk konst i guldmålade gipsramar. Min allt mer dräpande oro speglad i små Dali-miniatyrer och till min förfäran, det mest utsökta exempel av intellektuella pretentioner; Klimt's Kyssen. Den urblekta kopian, med dess matt senapsfärgade mosaik, lika välpolerad som hans vokabulär, mättat med amorösa smeknamn som han använde lika generöst som urskiljningslöst och trodde representerade en genuin själslighet.
Istället spred sig den värmelösa intigheten som genom kroppen, likt en kyla. En sorts frånvaro som om han aldrig varit där, som om han aldrig rört dig. En passion som var välgödd och groteskt uppsvälld men ytterst blind, onyanserad och ytlig. En flyktig kärlek som växte under hans förgyllda mantel och fyrkantiga grå kropp: ett gnistrande mönster av kakelplattor i svart, vitt och guld som exploderade likt krossat glas mot ögonhinnan. Hans pompösa fascination vid den egna kroppen och dess lilla svullna kön, omslutet av Klimts cirkelformade blomster, de abstrakta rosor i rött och och blått som slog upp över mina lår.
Jag kunde alltid se de svarta källorna fylla upp hans ögon, hans mörka tomma irisar som spände mot sina glasade hinnor och tillslut brast över lakanen, och dränkte min kropp i en mjuk filt av svart vatten, av svamplika näckrosblad och deras sjuka vitblå blomster.

onsdag 7 september 2011

LOST BOYS


Kanske var det S's ögon, den mjuka dimlika nästan extatiska blicken, som om något inom honom slocknat och ersatts av en ensam låga, som påminde mig. Eller också den stilla noteringen att han gått till frisören. I vilket fall, när han lägger armarna om sin tjugo år yngre flickvän J, och hennes tunna viscosekjol i bomull glider isär över hennes lår och S's hand, uppslukas jag plötsligt av ett minne av min gamla mellanstadielärare, M.
M hade ett efternamn han ofta itererade avslutades med ett östeuropeiskt dubbelt i och ans hud var lika blekt vit som nypressade lakan, hans hår askvitt och glesnande över skalpen. Han bodde hemma hos sina föräldrar och brukade spendera helgerna och eftermiddagarna i publiken på svt's underhållnings program (Det kommer mera eller något liknande) tills han en dag ombads sluta delta eftersom hans ansikte var allt för bizarrt för att han vecka efter vecka skulle kunna smälta in i den avpersonaliserade folksamlingen. Ibland på lektionerna brukade han spela säckpipa för oss, och en gång bad han oss döda honom, efter att ha misslyckats med korrigeringen av ett matematiktest. Han avskedades plötsligt under outtalade förhållanden sedan han snärtat en flicka över kinden på musiklektionen.
Men minnet som det S's amorösa utbyt lösgjorde var ett annat, ett från många år senare då jag av en slump såg honom på medborgarplatsen. Han bar på en läskflaska och en kassettspelare och var iklädd ett par svarta skinnbyxor och en tunn svart jumper. Han hade färgat håret kolsvart trots att skalpen lös genom den tunna överkamningen och han satt som en centerpjäs bland en grupp tonåringar. Han hade inte åldrats en dag utan istället transformerats till en sorts neotenös apa, hans ansikte onaturligt oformat, med en benstruktur som tycktes uppluckrad inifrån över vilket hans strama trummskinnslika ansikte satt uppspänt, en plump pojknäsa och smala rosa läppar. Som om en sorts ålderdomens pervertering hade överkommit honom. Som om han övertygat sig själv att ungdomen per definition är något vi äger och således något vi kan berövas, något vi i dess omedelbara närvaro kollektivt åtnjuter likt ett privilegium.

torsdag 25 augusti 2011

HÅL


Ibland blir jag rädd för medicineringen. Jag har ingen aning om vad jag är. Symptom och existens korspollinerar ständigt. Jag ligger i mitt nattlinne och stirrar på min kropp. Jag har upplevt en sorts könslöshet i månader. Det sitter där som en uppskuren bit rött kött mellan låren, obrukbart och groteskt. Revbenen bryter ut likt gaddar över bröstkorgen, gapar mot hålet, denna urgröpta centerpjäs.

tisdag 23 augusti 2011

KATT


D's katt har dött. Jag får ett meddelande från C på söndagskvällen. Hon var alltid en nasty beast, en mjuk tjock-pälsad best, som hatade människor med en furiös intensitet och brukade sitta under mahogany bordet i hallen och klösa efter fotknölarna. De brukade låta mig mata henne när jag kom över och arrangerade bokhyllorna i biblioteket, eller undantagsvis skötte hans accounts, en serie knöggliga kvitton och räkningar täckta i cigarettaska och portvin. Han inbillade sig att denna simpla akt av omhändertagande skulle tämja henne. Men hon hatade mig likväl med en envishet jag sällan upplevt.
I många år brukade D spara mössen hon dödade och presentera dem för mig, i ett försök att underhålla mitt intresse för döden. Han försökte sig på många preservationsförsök. Jag minns det porslinsfat som länge stod undangömt högst upp på det edwardianska kabinettet i hallen, bredvid hans hustrus spanska fat och de viktorianska guldembosserade cloth-utgåvorna av Burns verk. Det magra kräket hade sprängts upp inifrån av likmaskarna, och de hade lämnat sina gula kokonger i ett mönster runt den upplösta puderfina buken. Mindre framgångsrik var musen han försökte mummifiera i microvågsugnen och vars späda kropp han omsorgsfullt fick skrapa löst ur ugnstaket med en kniv.
Katten hade varit döende en längre tid. På sätt och vis imiterade hon sin ägares plötsliga apati, och liksom D ifrånsade sig alla anspråk på livet, gav kattkräket upp posten under mahogany bordet.
We put it in the bin. I didn't have anything to say.


lördag 20 augusti 2011

DR GLEN

Där jag sitter framför Dr Glen och hennes lätt droppformade ögon empatiskt rinner ner över hennes mjuka mjölkiga kinder medan hennes bröstkorg häver den smala guldfärgade namnbrickan upp och ner, så skäms jag. Hon är professional men på sättet hon lutar sig fram över datorn, och oaktsamt vrider på sin ergonomiska stol, vars gnisslande skruvar sig genom plaketten, och sedan mekaniskt säger "Är det något annat jag kan göra för dig idag?" tycker jag mig ana att hon föraktar mig, att jag borde gjort bättre från mig.

onsdag 10 augusti 2011

CLAIR OBSCUR


Jag cyklar hem efter mörkrets inbrott, upp längst cykelvägen mot Cannonmills som ligger fullkomligt öde om natten. Taket av blad som briserar över mig är draperat i de gula gatlyktornas guldlamé. Likt en enorm klänningfåll som valsar under natthimlen. Fladdermössen gäckar runt dess kjolar, jagar genom skuggorna och de utspillda orangea fläckar som strilar ned över asfalten. Gatlyktorna påminner om hållplatser i mörkret, om stationer av ljus och natten trycker sig tätt emot dem, makar sig närmare. Jag kommer att tänka på något jag läst någonstans om vilsenhet. Att ordet snarare än att markera var vi är, markerar vart vi inte är. Vi är i egentlig mening aldrig vilsna, den punkt på vilken vi står är alltid verklig, alltid utmätt och markerad. Vilsenhet är inte att inte veta var vi är, utan istället att inte vet var något annat är. På samma sätt antar jag att ljuskäglorna mörklägger cykelvägen i samma grad som natten. Och nuet jagar likt en lykta av ljus genom mörkret, ständigt halvvägs mellan förflutenhet och framtid.

tisdag 9 augusti 2011

TAROT


Ljudet av kortlekar som skyfflas upprör mig. En längre tid under vårt uppbrott och året som följt brukade J bära runt på en gammal tarot lek. Jag kunde höra honom växla korten om och om igen i rummet intill, det raspande ljudet av det glätta pappret när leken omgrupperades, inte olikt ett djurs otåliga skrapande. Det skrämde mig att han hade en annan insikt in i vår framtid, att hans dörr stod öppen mot morgondagen medan min egen var förbommad. Det handlade aldrig om svaren, aldrig om korten, utan istället om att han redan ställde frågor som inte längre inkluderade mig, att han undrade över en framtid ur vilken jag var utesluten. Eller kanske inte ens detta, kanske endast det faktum att han hade en framtid, att han väntade in den och planerade för den med jag spenderade dagarna i väntan på att de skulle ta slut.
Efter att jag flyttat ut köpte han mig min egna lek, och fastän jag ofta skyfflar korten, har jag ännu ingen framtid att fråga om. Men ljudet påminner mig om tiden som går och de otåligt raspande horderna av andras framtider som bränner fram genom timmarna, frustande och ostoppbara.

lördag 6 augusti 2011

LÄDER


Det är svårt att underhålla det egna jaget när det egna jaget är dig likgiltigt. Jag underhåller henne i syfte att underhålla andra, som en publik trädgård eftersköts i väntan på besökare. Men i frånvaro därav stannar hon upp. Hänger livlös över möblerna. Det är som om jag kan känna henne lämna kroppen, som om hon långsamt flyter tillbaka och överger den. Och då finns det bara hud kvar. En enorm säck av hud.

onsdag 3 augusti 2011

VANITAS

Mannen i kassan ler åt mig när han packar in sakerna. Hans läppar påminner om upphettat gummi, torra och välvda i en mjuk båge som om de svällde upp runt den vita tandraden som briserar ur hans mörka ansikte. Efteråt insinuerar jag till min vän att det är möjligt att han tyckte om mig. Hon svarar inte men jag kan se att hon ogillar påståendet. Det finns olika orsaker till hennes kondemnation. Det är mycket möjligt att hon anar mitt kostsamma behov av kärlek. Eller också kan hon redan se hur skönheten varje dag eroderas och hennes hårda leende bär vittne om att jag långsamt förlorar det den svarta mannen trodde sig se.

Bild: Omnia Vanitas (2007), chromogenic print by Guido Mocafico

tisdag 2 augusti 2011

BIJOU WILLIE


Jag minns en natt för många år sedan när min chef, D, visade mig vad han refererade till som sin bijou willie, någonstans mellan hyllplanen i den gamla bokhandeln, efter midnatt och otaliga petflaskor med frosty jacks, lokalbutikens billigaste cider. Titeln hade han uppfunnit eftersom organet var så litet och oanvändbart att det ytterst påminde om en av dessa oansenliga trinkets som gamla damer förvarar på porslinfat vid deras sminkbord, från det bretonska bijou. Han hade inte legat med en annan kvinna än sin hustru på säkert tjugo år och brukade skämtsamt skriva till mig om nätterna sedan han druckit att han en dag skulle föreviga lemmen i en mycket liten testtub med formalin som ett memento över hans liv och överlämna den till mig som en gåva. Han sa att jag kunde lyfta fram den som en konversationspjäs, om tystnaden blev för plågsam under mina framtida middagsbjudningar. Nåväl, någon höst fick han en vårta på den och beklagade sig ofta för mig om utväxten och följdaktligen, den där natten, sa han att han tänkte visa mig den. Jag satt och rökte och pillade på askan på bordet och han reste sig och knäppte upp de khaki-färgade militär byxorna, fickorna tunga av mynt, korkar, telefoner och små anteckningsböcker och drog fram könsorganet. There, sa han, you see. Han hade rätt, han var verkligen bijou, knappt fem centimeter och veckad i segment av trött hud, blekt grå till färgen, likt de hudfärgade damstrumpor som äldre kvinnor har. Och straxt ovanför roten satt en leverfärgad fläck. Jag antar att hans genans föddes ur min egen medecinska brist på densamma, min kliniskt intresserade orördhet. Jag fortsatte röka. Han knäppte hastigt upp byxorna. Han avskydde den desexualisering som infann sig med ålderdomen men hans egen sexualitet saknade finess, den var grovt tillyxad och ofärdig, och tog sig ofta uttryck genom direkta, nästan transaktionslika prositioneranden. All you need to do is lay back and think of England, som han gärna uttryckte det.

När jag träffar C frågar jag alltid hur D mår. C säger att han går och väntar på att få dö.


måndag 1 augusti 2011

Endentulism.



Jag smugglar hem tanden i en liten förslutbar plastpåse. Jag undrar i hur många år dess ägare bar runt den, och varför han fann sig tvungen att spara på den. Jag antar att vi föredrar att disponera våra kroppsliga förluster under rituella sammanhang. Att vi önskar oss en mystisk förlust, att vi förväntar oss att objektet magiskt ska utbytas eller ersättas, eftersom dess fysiska natur och avskiljdhet från jaget skrämmer oss. Jag inbillar mig honom höljd över sinken på herrtoaletten, det blodrosa vattnet som delar sig mellan hans fingertoppar och den lilla kulan i emalj som rullar av och åter i hans kupade handflata. Hur han svär över den salta smaken av blod, av koppar och dextrose, och stöter tummen mot det köttiga hålet för att mäta upp skadan. Hur han skamset eller ilsket släpper tanden i fickan på tweedjackan eftersom han ännu inte vet hur han ska göra sig av med den.

Det är inget vackert objekt.

How is it that from beauty I have derived a type of unloveliness?

torsdag 28 juli 2011

NYANSER AV BLINDHET


I Scotland Yard Park finns en tunnel vars öppning välver sig över lekplatsen, likt ogenomtränglig portal till helvetet. De mjuka fuktiga murverket övervuxet av murgröna och mörkret rasslande i silvergallren som rests ur gårdsgruset. Bakom stålet, endast det sugande våta vacuum som tar vid där blickfästet slutar. Den lär sträcka sig genom hela the New Town ända bort till Waverley's tågstation ett par kilometer därifrån. Jag har alltid drömt om att promenera genom den men grinden förblir ogenomtränglig.
Om natten går vi ner och sitter på stenblocken utanför med varsin ficklampa och låter lyktorna spela över grottväggarna. Mörkret tycks sucka eller andas, fuktiga instängda andetag som luktar granit och sulfur. Obeskrivlig, den groende luften som blåser mot våra ansikten ur öppningen och lämnar en mjuk dagg över våra ansikten, en tjock salt vätska, som påminner om det tunna slem som klänger över algerna innan de torkar på sommarstränderna. J hamrar med fingertopparna mot ficklampan och låter fingret glida mot låset. Metallen rungar. Han har promenerat genom tunnlarna och när jag sätter mig på knä vid hans fötter berättar han för mig om mörkret och hur det förändras.
Han beskriver tunneln, det kompakta blinda mörker som slår emot de ovana ögonen och klänger vid ditt ansikte tills du når punkten där det sista ljuset från öppningen försvinner och väggarna plötsligt öppnar upp sig. Där sträcker sig rum ut, säger han, gamla bås med toaletter, handfat, bord och stolar. Det påminner om jord, den gryniga bruna färgskalan och du kan höra mörkret omkring dig, hur det knäpper och vrider sig, hur också de minsta rörelser fortplanteras genom tystnaden, som om rummen diade din livskraft. Och sedan, säger han, sedan förändras allt. Fukten har lämnat vita kalklika pelare i stenen och de lyser som om de vore translucenta. Ändlösa vita skeletuösa stoder. Jag följer hans fingrar med blicken. Sen, säger han, sen krymper tunneln. Och den fortsätter krympa tills du måste kuta, tills du måste kräla fram. Och sen? Han skakar på huvudet. Och sedan når du slutet, och där finns inte annat än ett hål, ett litet fönster genom vilket du kan se perrongen på tågstationen. Och i det ögonblicket är det omöjligt att tro att du befann dig så djup inbäddad i mörkret. I det ögonblicket, när du betraktar världen, genom gluggen från avgrundens botten, är det nästan omöjligt att föreställa sig att du tillhör den, eller ens att du någonsin skulle kunna återförenas med den. Han himlar med ögonen.
Och tunneln sväljer våra röster. Vi hör dem slå mot stenen och rasslande splittras mot jordgolvet.

Bild: Böcklin's Isle of the Dead.

onsdag 27 juli 2011

ÅTERKOMST

Jag trodde att jag hade slocknat. Min tillstånd av Cotard-esk letargi hade sedan en längre tid övertygat mig om att jag redan lämnat den här kroppen. Auto-dissektioner och hypersomnia.

Idag på lunchrasten gjorde jag en oväntad upptäckt. Ur jackfickan på en tweedjacka plockade jag upp en tand. Rotlös och förruttnad. Needless to say, fann jag att detta singulära fynd, fick mig att animeras.
Jag var botad.



ADDENDUM: Författaren önskar ytterst förläget ursäkta lördagens övning i amatör dramatik. Att amputera bloggen var kanske inte mitt mest geniala drag och jag kommer givetvis att kultivera min depression och kliniska alienation ytterligare ett tag på detta forum. Man måste odla sin ångest, som jag och min styvbror brukar säga. Il faut cultiver notre jardin. Det vildvuxna fanskapet etc.

AM, P, Calle, V, Jenny Maria, Thord, Niklas, A och E - jag vill bara tillägga: Jag är er evigt tacksam.

lördag 23 juli 2011

PINGVIN

Om natten drömmer jag om pingviner. Drömmen är nästan obcen. De kryper upp mot mig över isen och deras näbbar biter mjukt i mina fingertoppar. Deras hårda späckiga kroppar känns som latex, våta och kalla.


fredag 8 juli 2011

BLOMMOR


Jag köper nya liljor och kastar ut de gamla. Min granne J ställer in en bukett med violer på mitt golv, plockade från trädgården, sommarens första. Jag minns att det fanns en tid då jag upplevde en sorts bräcklig ömhet när jag betraktade vackra ting. Nu känner jag ingenting. Blommorna är mig likgiltiga. Men jag tittar på dem ändå, länge, den tunna ådringen genom de nästan transparenta bladen, mjuka som sammet eller fjärilsvingar. Och deras läppformade blomster, som tycks gapa, nästan groteskt, som om de drack av rummet, eller skrattade.

måndag 27 juni 2011

shroom

Vi kallar dem the mushroom, de två männen som frekventerar nedervåningen av slottet. Kanske för att de sällan rör sig, utan tycks gro i sina fuktiga rum, likt funguösa skuggor. Det slöa myceliska knastrandet av deras orörliga kroppar och möblerna som mjukt ger efter för dem. De tycks aldrig röra sig, istället växer de ut ur skrevorna i stengolvet och spricker ut ur dörrarna likt dimlikt mögel över gammalt bröd. De har bott här längre än någon kan minnas.
C spelar om nätterna samma melodi om och om på gitarr, och sjunger vemodigt och uthålligt, likt en kastrat. Ibland ser jag honom genom fönstret, med käppen långsamt arbeta sig upp för trappan. Hans ansikte är litet och hårt spänt över det tunna skelettet och hans ögon är obefintligt små.
Ur B's rum bolmar sötsliskig tobak om kvällarna. Han talar sällan men när han förbigående yttrar några korta ord tycks hans mjuka vita hud, likt skinnet på en Calvatia Gigantea, ge efter; den tunga andedräkten reser sig likt en utrullad gasväv genom de kalla rummen.

söndag 19 juni 2011

FRÅNVARO


Det finns ingen människa kvar i den här kroppen längre.

söndag 5 juni 2011

M's ARM


När vi kommer för att hämta mina sista väskor kan jag se M's arm genom den halvöppna dörren, hans knutna näve utsträckt orörlig över golvet. Jag undrar om han lever. Han har burit ut min fåtölj och placerat den mitt i den trånga hallen. I övrigt är lägenheten orörd. När vi kommer tillbaka en halvtimme ligger armen i samma position över den blåa mattan.
Jag finner honom ofta i liknande ställningar. Ibland sittandes stirrande i soffan, halvvägs genom en rörelse som inte avslutats och först när han hör mina steg fullbordas. Som om hans liv endast tog vid när de betraktades och resten passerades inanimate likt en mannekäng.
En kväll efter att jag meddelat att jag ska flytta kommer han och knackar på min dörr. Han har sin stora bilderbok om björnar under armen och är på väg till bibliotektet. Hans byxor är för korta och hans gymnastikskor är knutna med perfekta barnsliga rosetter. Han kliar fotknölarna med sulorna, ovant och nervöst och sedan skrattar han. You know, it's funny, you are the only person I talk to. Efter ett ögonblick säger han: I'm really going to miss you. Sedan pratar vi om björnar.
Sedan jag flyttat ut möblerar han om mitt rum och dammtorkar var yta. Sedan möblerar han om sitt eget rum. Han skickar ett meddelande och säger att han köpt svensk cider åt mig. Jag kommer över och sitter på hans säng och han frågar om han får öva lite reflexologi på mig. Jag sträcker ut mig på hans hårda madrass och stirrar ut på vinden som spelar i träden, det mjuka lövverket likt tjocka kjolar som sveper mot rutan. Mina ben är kritvita. M breder ut sin vita handduk över fotändan och leker med mina fötter som om han spelade på ett instrument. Ibland tar det flera timmar. Han har lånat en ny bilderbok om hajar. Och hans fingrar är mjuka och slippriga av hudkrämen. Cidern smakar päronsaft och piggelin.
Hans arm förblir orörlig tills P går bort och väcker honom. Då skakar handenlångsamt till liv, vrider sig under tyngden av dess ägares kropp. Det är försommarens varmaste dag. Hettan är tung och klibbig. Hans nyvakna ansikte är förvridet likt ett spädbarns, mjukt och köttigt efter sömnen. Det är som att för ett ögonblick ha stirrat in i en annan värld. Den döda osedda värld som vidtar i vår frånvaro. Där allting väntar på att få beröras och att få beröra.

NI (past and present)


Var gång ni säger att ni älskar mig är min instinkt att se er som lögnare. Och med ett undantag var ni alltid drömmare och lögnare. Ni tyckte om att bli reflekterade. Ni tyckte om att se er själva genom någon annans ögon. Och ni sa alltid att ni älskade mig med sådan lätthet för att ni älskade er själva och ni tyckte om drömma om mig som något jag aldrig skulle vara, eller också om er själva så som ni aldrig skulle vara. Men jag visste alltid, på sättet ni rörde vid mig, på det försumbara sättet ni studerade min kropp, som vore den obefintlig eller stöpt i luft. Ni försökte aldrig finna mina leverfläckar, eller det lilla ärret på min fot. Ni såg aldrig det vita vattkoppsmärket på min kind, eller de svaga rappen efter tonårens hastiga uppväxt över höften.
Varför behövde ni säga att ni älskade mig? Jag skulle ha förstått er så mycket bättre om ni inte hade gjort det. Jag skulle ha respekterat er så mycket mer.

torsdag 26 maj 2011

tits.


I hallen har G placerat en gammal mannekäng klädd i en vit sidenklänning från femtiotalet. På dess rudimentärt monterade lampskärmshuvud har placerats en gammal hatt över de draperade kristallockarna och över hennes byst har någon i lagren av damm tecknat ordet TITS med fingertoppen. Det fina lagret av smuts har ätit sig in i tyget så till den grad att ordet är omöjligt att radera.

torsdag 19 maj 2011

KUMPANER


The Barony, tvärs över gatan från no 22, där jag bor, är ett tillhåll för A och S.
A är grovhuggen, strax över de fyrtio, med en enorm kroppshydda och ett hårt skulpterat ansikte som vilar över en käke som påminner om två hopfogade yxblad. Hans tunga man reser sig in en vigorös våg över pannan, full av tagellika strån i silver. Han bär en guldkedja med en oval amulett runt halsen, och hans högra lår gungar rastlöst upp och ned medan hans små ögon naglar fast det temporära objektet för hans intresse. Hans skakande fötter sitter inkilade i ett par nötta gymnastik skor, storlek 14, enorma som båtar, tillräckligt stora för att flickan i baren kunnat stoppa i såväl sina fötter som de sandaler i guld hon burit när han erbjudit henne dem då hon frusit under sin cigarettrast runt tolvslaget. Den nätta blonda kvinnan sopar golvet i det halvöppna köket. "I took care of her" säger han.
Intill A sitter S, böjd med sin begynnande puckelrygg över ett glas orange läsk, och senare en pink panther, en illrosa bryggd på cider och svartvinbärs cordial. De tuftiga håret tvinnat i toviga svansar och ögonen små och stirriga, gadden krönt med två guldtänder i varsin ände av den främre raden, ett okynnigt leende ständigt spelande över hans tunna läppar. Han bär två band t-shirts ovanpå varandra och böjer sin korta kropp över bordet när A irriterat försöker avbryta en av hans allt mer vindlande mytomaniska anekdoter.
"You're lucky she didn't take your feet, man, you hear me, you know what, I once met the princess of Portugal, man. Eva. Eva, that was her name. She asked me if I wanted to swap shoes with her. So I asked her what size she was. She said she was 6. I'm an 8, man. I'm an 8. So we swapped shoes and you know what, we swapped sizes too. For 24 hours I was a size 6 man, I was a size 6."
Han talar oavbrutet. om hans relation med Eva Braun eller hur han träffat Evita i Liverpool. Hur Elvis lever och bor i hans lägenhet och hur Priscilla varje jul skickar honom vouchers till HMV, skivbutiken på Princess Street. Eller hur Kennedy sjöng karaoke på lördagkvällen i The Elm Bar, det snuskigaste sunkhaket i övre Leith. Och historien om hur han och Ziggy Stardust ätit grillad kyckling i en bur i the Cowgate. S hjärna är som en popkulturell ruin, en värld av historier och referenser som fallit samman, som imploderat och omdistribuerats, där William Burrough's citat delar rum med datorspelsfigurer från 80-talet, där ett klipp med Sex Pistols och Siouxie Sioux från ett teve-program på åttiotalet med Bill Grundy, you dirty fucker, smälter ihop med bilden av en gammal flickvän, med en artikel ur gårdagens nyhetsblaska, och rocklåtar från 70-talet, en värld han rör sig genom med den sorts nostalgisk vana och komisk självklarhet. "Do you time travel, man?" säger han utan att blinka till A och när A irriterat tömmer ölen och slår handen i bordet och svarar Oh it's a shame, S, you know what, I do not timetravel, så fnittrar han likt en liten flicka. "Well man, there is this show I want you to see back in 1999." Den tunga guldpoletten hamrar mot A's enorma bröstkorg och benet arbetar agiterat upp och ned under bordskivan, medan gymnastiskskon rasslar mot golvbrädorna.
"How did you two meet?" frågar jag och han rycker på axlarna: "In the hospital."

fredag 13 maj 2011

KRIGSÖARNA

På torsdagen tar J ut mig till Cramond. Vi kallar det skämtsamt Outdoor therapy eller Day outing for the Mentally Ill. Han hämtar mig på morgonen, det grånade håret lockat i regnet och jackan täckt av målarfärgsfläckar. När han kramar om mig fingrar jag över det rödfläckiga märkena som byggarbetardammet lämnat över hans tunna hals. Han har en karta och tjocka skivor av fruktlimpa med sig. Himlen hänger uppfläkt och kolsvart, likt en nyss plogad åker, molnen ärrade av tunga fåror.

Cramond island är en tidvattenö vars passage blottläggs vid lågvatten och dränks när högvattnet stiger. Vi halvvadar över kuststräckan, över den tunga sankiga sandslätten med dess strömmar av försvinnande havsvatten. Min brogues läcker och J snittar upp mina våta strumpbyxor med en razor shell så att jag ska kunna gå barfota i genom det nyss blottlagda landskapet. Vinden river i min rock och får mina ögon att tåras. Stormen piskar vattnet runt om oss men himlen har klarnat. Och från ön sträcker sig, likt kotorna i en ryggrad de övervuxna andravärldskrigspylonerna, gråa koniska stenblock, nästan neolitiska i sin utformning, och sedan länge täckta i lager av små snäckor och sträva håriga vattenväxter. Ursprungligen ett ubåtsförsvar har den tagg
iga formationen blivit en sorts poetisk brygga som dränks i havet och reser sig på nytt var dag.

Cramond var likt det flesta öarna i the Firth of Forth en utpost under kriget. I dess övervuxna skogar och taggiga klippavsatser höljer sig skal av betongbyggnader, små fönsterlösa hyttar och enorma maskinrum på vars tak lämnats rostiga järncirklar där de gamla kustkanonerna suttit. J kryper fram ut med stenslätten med geigermätaren, de snabba skränande ljudet överröstat av vinden, och den lilla stickan på mätaren gungande av och åter, medan jag genomsöker barackerna. Öns tillfälliga natur ger den ett nästan mytiskt drag, likt en förlorad värld som reser sig och sjunker ur vågorna, full av ruiner och vildvuxna skogar, gamla farmarhus som övervuxits av klängande murgröna, och klippavsatser som slipats av de hårda vindarna. Från en av utposterna syns grannön, Inchmickery, vars bebyggda siluett är skrämmande lik ett krigsfartyg på håll, nume
r en sorts spökö, befolkad endast av häckande fåglar.

Det händer ofta att folk strandsätts på Cramond över natten, eftersom vattnet reser sig med en oväntad hastighet och sluter passagen. Vi håller ett öga på klockan men havet har redan börjat stiga när vi återvänder och klättrar hastigt längst med den smala två kilometer långa betongpromenaden. Regnet bryter löst ur den upprörda himlen och J håller om mina skuldror och skyndar våra steg.

Efteråt äter vi fish and chips på den lokala puben. Den blekblonda servitrisen konverserar de rödlätta herrarna vid baren medan hon tar emot ordern. Den friterade fisken har samma blekt degiga färg som kartong. Tet är bryggt tills det svartnat. Jag skyfflar i mig ärtorna med skakande händer. J frågar upprepade gånger om allt är bra. Was it good Joes, säger han. Was it a good adventure? När vi cyklar hem har havet svalt stranden, pylonerna, och betongstigen. Och medan natten faller raderas också dagen. Ett stilla nu som upplöses i samma ögonblick det infaller.









måndag 9 maj 2011

STORA FÖRÄNDRINGAR TAR DE SIMPLASTE UTTRYCK


Revive and lift. Reshape and Perfect. Perfect and Luminate. Rejuvenate and Smoothen. Patronize and Perform. Ryskan står i den enorma Boots butiken på Princess Street och vänder på askarna med hudkräm. Hennes händer skakar eftersom hon inte gått och shoppat på kanske ett halvår. Jag är också orolig. Kvinnorna runt oss ser ut som en sorts plastiska gummimodeller i sina vita rocker, nästan translucenta tandrader bakom glansiga röda läppar och sammetslika beigebruna hudar. Hår nålade i knutar över de smala nackarna och en sorts orörd kvalite i deras rörelser, som om de nyss vridits upp och satts i rörelse, ännu oförbrukade, ännu ideala kvinnor. Peptocides och Limpidic acid. Redefine with essence of tea tree, guaranteed to... within 4 month, proved and tested. Ten years younger. Hon vrider på burkarna. How do I know which one to get? Över armen hennes kassar med en bh i G-kupa, en £3 kjol, genomskinliga tupperware-askar, otaliga likt ryska dockor, hundgodis, ett ark med lösmustascher från pundaffären och rakhyvlar. I don't like this place, säger hon. Efter ett ögonblick kastar hon kartongen med Lift and Luminate Nightcream i kundkorgen och skyndar sig bort till kassan. Jag håller henne om armen medan hon betalar. £73. Hon skrattar hysteriskt. Kassörska ler förläget. Men det är som om det generar henne ännu mer att erkänna att hon spenderat för mycket. Nervöst fumlar hon med kortet. Efteråt känner vi oss upplyfta av den skenbara normaliteten i akten.

söndag 8 maj 2011

UNDERSTRUKET I BATAILLE'S EROTICISM


"We are discontinuous beings, individuals who perish in isolation in the midst of an incomprehensible adventure, but we yearn for our lost continuity."

"What does physical eroticism signify if not a violation of the very being of its practitioners? A violation bordering on death, bordering on murder?"

"Dissolution"

"The whole business of eroticism is to destroy the self-contained character of the participators as they are in their normal lives."

"We ought never to forget that in spite of the bliss love promises its first effect is one of turmoil and distress. Passion fulfilled itself provokes such violent agitation that the happiness involved, before being a happiness to be enjoyed, is so great as to be more like its opposite, suffering."

"Possession of the beloved object does not imply death, but the idea of death is linked with the urge to possess. If the lover cannot possess the beloved he will sometimes think of killing her, often he would rather kill her than loose her. Or he may wish to die himself. (...) Only the beloved can in this world bring about what our human limitations deny, a total blending of two beings, a continuity between two discontinuous creatures. Hence love spell suffering for us in so far as it is a quest for the impossible."

tisdag 3 maj 2011

MIRAKEL

Jag tänker ofta på stackars Schreber om nätterna, när jag slår bjälkarna för fönsterluckorna och stirrar upp på den lilla svarta rektangeln av natt, fläckad av fönsterglaset, likt en smutsig duk.

"I occupied myself observing the starry sky."

och under följande fotnot: this always in the peculiar knowledge not shared by any other human being that it was this starry sky itself from which the miracles emanated which damaged me so multifariously.

Stjärnhimlen nålar sina tunna sylar i den vita madrassen.

Den drar ut minnen på samma sätt som när min mamma, när jag var mycket liten, brukade lösgöra stickor ur mina fingertoppar med en synål. Det var aldrig smärtsamt, och hon fällde aldrig en droppe blod, trots att den tunna silvereggen bröt genom huden och drog ut flisorna.

Bild: Karl Friedrich Schinkel, Magic ca 1830

måndag 2 maj 2011

MISSLYCKADE FÖRSÖK ATT BOTA ENSAMHET


Först stjäl Skottland ditt hjärta, sen stjäl hon din själ och sedan stjäl hon dina tänder. Och först när hon inte har något kvar att stjäla, börjar hon långsamt erodera din kropp, tills hon fullkomligt förbrukat dig.
Jag stirrar på TP's tandkött, de gapande hålen i hans gom. Han bär en svart peruk och runda solglasögon och T's biker med sömmarna uppspruckna över den randiga t-shirten, i en genuin tribut till Joey Ramone. Vanligtvis ser han ut som han gått rakt ut ur sextiotalet, ikväll ser han ut som en döende punkrockare. You can do better, säger han likt en bror. Det sneda ironiska leendet, fyllt av lika delar ömhet och förakt. Jag rycker på axlarna. I'm lonely, säger jag. I find that hard to believe. Han tittar på min fötter. You're alright, you're feet are the right size and that. You can do better than that guy. Han nickar mot ynglingen som hänger mot väggen till Opium, Cowgate's pit of despair. Pojken stryker det fint kammade håret ur ansiktet. Han bär en sorts feminine page och hans mjuka tama avvaktande påminner om ett barns eller en hunds. Han tuggar tuggummi och luktar mentol, och hans ansikte påminner om silke klätt i tunna fjäderlätta blonda hår. Den typ av oskuldsfullhet som måste missbrukas, den typ av godhet omöjligt kan mottas, som de alla med en sorts unabashed cruelty måste negligera. I just think you are kinda cute, that's why I've been waiting around, that's why I've not left yet. Han stryker undan den nytvättade luggen. Han jobbar för en veterinär.
He's got a weird face, säger P. Han hänger över min axel och var gång jag möter hans blick höjer han ögonbrynen förebrående, med käken förvriden, mjukt tuggande på sin egen mun, gnagande tänderna mot varandra, efter för mycket plantfood. He looks like a child, säger han. You are better than that guy. P's polska flickvän, med hennes stripiga blonda hår och hennes späda spetsklädda kropp, lutar sig mot hans skuldra. Jo is beautiful, säger hon.
Vi spiller ut över gatan, under de gotiska valven, i denna Edinburghs enorma rännsten, mörkret likt en tung hårig päls över staden, den stjärnlösa himlen andandes likt en enorm buk under röken från the Old Town's takåsar, och den tunga doften av malt och havsdimma. Jag vänder mig inte om när de drar med mig bort till taxin, men jag vet att han står där i dörren till Opium och ser mig försvinna. Och de har fel. Han är bättre än oss alla. Och vi lämnar honom bakom oss, utan ett avsked.
För sju år sedan gav jag mitt hjärta till staden. När jag förlorade min själ kan jag inte längre minnas. Men mina tänder är ännu intakta.

(bild: Gravyr av Cowgate från 1831, vyn är i storts sett oförändrad idag)

söndag 1 maj 2011

VALROSSEN


Jag hade lärt mig hata honom en lång tid tillbaka. Han brukade klä av mig likt en gammal man klär av ett barn. Eller en man av kyrkan klär av en oskuld. Kanske föddes det senare intrycket ur att jag var längre än honom och att hans hår kalnande, och jag brukade stirra ned på hans kloster-ring av spänd vit hud med en övervälmigande äckelkänsla när han knäböjde vid min sida.
Han brukade stjäla plagg efter plagg och omsorgsfullt gömma dem i byrålådor och skåp som om han usurperade den stundande förlusten och sedan brukade han tvätta mitt ansikte med en våt handduk, tills han fullkomligt torkat av mina påmålade ansiktsdrag. Doften av hans dyra nattkräm, fläckad med guld damm och hans tunga faux-victorianska kranar. Efteråt brukande han ta min hand och leda mig in i det orangea sovrummet, väggarna klädda i torkade rosor (rosa centifolia, från hans föräldrars hus i Italien). Och jag brukade ligga likt en sten, sjunkande genom hans madrass mjuka nytvättade lakan och vänta på honom, stirrande genom den tunna öppningen i hans gardin, byggnadens släta grå cement mot den svarta himlen, likt ett kubistiskt mästerverk. Sådan var vår affär.

tisdag 26 april 2011

HER WILD FERAL STARE, HER DARK HAIR

Fastän jag har försökt begrava hans skugga, rör han sig ännu igenom mig. Om dagarna går han likt en gast genom mitt kött, ut och in, av och åter, och var gång får han mig att för ett ögonblick att stanna upp. Det känns som om vinden blåser rakt igenom mig. Och mina nerver pressar sig mot skinnet som om de jagade efter förlusten, som de sträckte sig efter hans spöke. Om nätterna slår han istället rot under huden och slår ut ur min kropp i mörkret, likt vildvuxet ogräs. Så snart jag lägger mig till ro rör sig den odöde under min bröstkorg, hans mjuka fingertoppar kryper under huden. Han bor i min kropp. Han bor i mitt blod och hår, i mina naglar och mitt skinn, och han lämnar mig aldrig.

måndag 25 april 2011

PLÅNBOK

Alienationen föds ur små detaljer, det syntetiska ljudet av polyester tyg mot någons lår. Eller den plastiska perfektionen i en blek tandrad. Den där hårfina gränsen mellan närhet och främlingskap som vi ständigt balanserar mellan. Ett ansikte som nyss var en nära väns, en älskares, eller en familjemedlems, är i nästa ögonblick inte mer än ett ansikte. Men det börjar alltid med någon liten detalj. Med J var det hans plånbok. En kort tid efter att vi gjorde slut inköpte han en Vivienne Westwood plånbok. Det var det första gång jag upplevde att jag förlorat honom. För det fanns ingenting i den jag älskat som gick att förena med plånboken. Och var gång han tog upp den och betalade greps jag av ett begär att göra narr av honom, att poängtera accessoaren, att fråga honom varför. Jag ville röra vid den. Eller stjäla den. Han bär alltid stora sedlar nu för tiden.

lördag 23 april 2011

Lördag.

Ljuset klyver fönsterluckorna och skär genom lakanen. Jag önskar att jag aldrig behövde vakna mer. Jag måste hitta någon som kan älska mig, men sorgen gör mig ful.

onsdag 20 april 2011

ÄR DET INTE DAGS ATT DU TOG DIG SJÄLV PÅ ALLVAR NU, HUR LÄNGE TILL SKA DU VARA OLYCKLIG, ÅREN GÅR JOHANNA


Symptom anno 1910:
Mental depression. Feelings of Anxiety, Gloom and Dread of the future.
Disordered digestion, dry skin, constipation.
Melancholia may be accompanied by delusions. He may imagine he has all sorts of diseases, and suffers from sleeplessness and wasting.

Bot anno 1910:
Correct digestive disturbances and give nourishing diet, particularly eggs, milk, cream and butter. Forcible feeding often necessary. See that the bowels act regularly. Sleep should be ensured by the use of pulv. ipecac. co., grs. x.

Ur Medical Advice Directory, underhållande nog författad av "a well-known physician". Ca 1910. Odaterad. För de flesta andra åkommor rekommenderas en tinktur av opium eller kokain.