Fastän jag har försökt begrava hans skugga, rör han sig ännu igenom mig. Om dagarna går han likt en gast genom mitt kött, ut och in, av och åter, och var gång får han mig att för ett ögonblick att stanna upp. Det känns som om vinden blåser rakt igenom mig. Och mina nerver pressar sig mot skinnet som om de jagade efter förlusten, som de sträckte sig efter hans spöke. Om nätterna slår han istället rot under huden och slår ut ur min kropp i mörkret, likt vildvuxet ogräs. Så snart jag lägger mig till ro rör sig den odöde under min bröstkorg, hans mjuka fingertoppar kryper under huden. Han bor i min kropp. Han bor i mitt blod och hår, i mina naglar och mitt skinn, och han lämnar mig aldrig.
2 kommentarer:
Aldrig kan vara kortare än man anar. Även om det känns som en evighet.
Du är så vacker Kersti, tack.
Skicka en kommentar