Om morgnarna är jag rädd för att han ska se mitt ansikte. Rädd för att han ska se vad natten förställt och förvridit. Det finns ett ansikte jag aldrig sett. Ett ansikte som gått förlorat, som slitit sig löst. Jag söker ibland, höljd i halvdagern, med fingertopparna över huden, som för att återskapa eller omplacera, mer likt än blind läkare än skulptör, den rudimentära anatomin. Det är som om jag försöker finna en utväxt eller som om något brutit sig löst ur mitt anlete och gått förlorat i lakanen. Jag ligger med ryggen mot honom och letar över lagren av bomullstyger och sammetskuddar, tills han vänder mig om, och min vanskapthet flyter ut över hans händer, flyter ut över hans bröstkorg, och läppar, likt en vild flod som tillslut tystas i havet.
2 kommentarer:
Jag har läst. A-M
Bra.
Skicka en kommentar