Alienationen föds ur små detaljer, det syntetiska ljudet av polyester tyg mot någons lår. Eller den plastiska perfektionen i en blek tandrad. Den där hårfina gränsen mellan närhet och främlingskap som vi ständigt balanserar mellan. Ett ansikte som nyss var en nära väns, en älskares, eller en familjemedlems, är i nästa ögonblick inte mer än ett ansikte. Men det börjar alltid med någon liten detalj. Med J var det hans plånbok. En kort tid efter att vi gjorde slut inköpte han en Vivienne Westwood plånbok. Det var det första gång jag upplevde att jag förlorat honom. För det fanns ingenting i den jag älskat som gick att förena med plånboken. Och var gång han tog upp den och betalade greps jag av ett begär att göra narr av honom, att poängtera accessoaren, att fråga honom varför. Jag ville röra vid den. Eller stjäla den. Han bär alltid stora sedlar nu för tiden.
2 kommentarer:
Plånboken vilar i någon annans händer. A-M
Det som om ett brytningsfel korrigerats och vi tycker oss se saker som vi inte sett förut när vi egentligen bara ser de brister inom oss själva som den vi älskar/älskat lyckats dölja för oss. Därför känner vi oss ofta helare med den vi älskar.
Skicka en kommentar